I andra Korintierbrevet beskriver Paulus sig själv som en lerkruka, som fylls av Guds nåd och gåvor. Vi är inte guldskålar. Inte kristallvaser eller ens tennfat. Lerkrukor. Ömtåliga, enkla. I sig själva inte värda många ören, men helt ovärderliga i rätt sammanhang. Det är en klok bild. Den håller tanken fast vid marken, vid jorden och det jordiska här. Vid medvetenheten om att höra ihop, och om att det är lätt, så lätt, att skada varandra, och att vi då skadar oss själva.
Som min mosters keramikmugg som är alldeles skev och knölig, där det står "Nobody's perfect", ingen är perfekt. Lerkrus. Det är en bild som inte ger utrymme för särskilt mycket stolthet och högmod.
I vår lutherska tradition finns en medvetenhet om denna svaghet. Ingen människa är fullkomlig. Alla har vi syndat, alla är vi svaga, alla behöver vi Gud. Men ganska ofta tycks det som att det finns någon slags gradskillnad. Det finns de som är mer eller mindre syndare, de som har mer eller mindre insikt om vad som är syndigt, och de som är mer eller mindre villiga att påpeka det för andra. Och så smyger sig övermodet in, trots allt.
Jag har ägnat alldeles för många timmar under nätterna den senaste veckan åt att följa den amerikanska lutherska kyrkans stora kyrkomöte, det som kallas för Church Wide Assembly. Debatterna och diskussionerna har sänts live på Internet, och det har varit fascinerande och oerhört givande att så att säga lite på avstånd få följa en gren av Guds folk i arbete. Talare efter talare har gått upp till mikrofonerna för att försöka påverka de 1045 delegaterna att rösta i enlighet med vad just den talaren uppfattar som Guds vilja för deras kyrka och världen. Ja, för så gick retoriken. Med Bibel i hand och blödande hjärtan ställde sig unga och gamla, kvinnor och män, lantbor och stadsbor upp och deklarerade sig endast en syndare, men en syndare som sökte efter Gud. Och talade bland annat för eller emot om personer som lever i partnerskap ska få vara präster, eller överhuvudtaget tjänstgöra i kyrkan.
För en del av oss är detta en enkel fråga. Det borde den inte vara för någon.
Och vad som rörde mig och gjorde mig oerhört lycklig framför datorn mitt i natten var den ton av respekt och ödmjukhet som präglade samtalen där borta i svensktrakterna i Minneapolis. Vi är alla syndare. Allihop. Vare sig vi är hetero- eller homosexuella. Med det i medvetandet kan vi tillsammans sträcka oss efter Gud. Med det i medvetandet kan vi inte vara rädda för att släppa in dem vi inte förstår. Med det i medvetandet kan vi inte döma.
Ja, de tog beslutet att prästviga människor som lever i en fast relation med någon av samma kön. Fullt medvetna om att detta kunde hota enheten i kyrkan, var kärleksprincipen viktigare än organisationen och troheten mot det lutherska arvet och dess krav på att kyrkan måste förändras med sin tid var viktigare än rädslan för det annorlunda.
Men i salen höjdes inga glädjetjut. För att när människor ärligt och längtansfullt försöker utröna Guds vilja och kommer till olika slutsatser måste dessa respekteras. Delegaterna bad med varandra. En del grät av glädje, andra av rädsla och sorg. Naturligtvis fanns det de som ilskna stormade därifrån och de som gick hem och öppnade champagnen, men det stora flertalet såg det stora som hände, och bad.
Jag säger er, det var de som gick hem rättfärdiga.
Att bedöma andra människors liv är Guds arbete, men ibland måste vi göra det. Därför är det inte en lätt fråga, detta. Därför är människor som fariséen i dagens evangelium sådana som skadar kyrkan, och i förlängningen försvårar spridningen av Guds rike.
Det är svårt, då, att inte bli en liten smula skadeglad över Jesu ord. Skadeglädjens evangelium. Det skadeglada budskapet. De första ska bli de sista. De ska bli sist, de där som tackar Gud för att de inte är som de där andra. Som de homosexuella. Som de ljummet liberala. Som de tungotalande bibelutdelarna på stan. Som de självsäkra ateisterna. Som amerikaner, araber, Rosengårdsbor eller anarkister. Problemet är att vi ju också är sådana som tackar Gud för att vi är så bra i jämförelse med andra. Vi tackar Gud för att vi inte är som de som dömer... Och så går alltihop i en cirkel. Vi blir först och sist, oförmögna att själva genom våra handlingar, fromhet eller bön på något sätt skaffa oss himmelska extrapoäng.
Gud, var nådig mot oss, syndare. Kyrie eleison. Du, Gud, är den som har alla våra liv i din hand. Du håller vår församling ömt i dina händer, formar leran, gör oss vackra och fyller oss med liv. Väl medveten om att vi inte alltid blir ett särskilt funktionellt lerkrus fyller du oss ändå med din nåd. Trots att vi är svaga ger du oss allt. Och fast vi spiller ut dina gåvor ger du oss alltid mer.
Och då kan vi släppa in andra. Tillsammans är vi kyrka, med allt vad det innebär av imperfektion och trevande sökande efter sanningen. Korintierna var verkligen inte Guds bästa barn, och ändå var de det. Paulus skäller på dem, men räknar också upp deras gåvor. Romarna, i sin storstad med alla möjligheter och hårda hierarkier, får höra att Gud inte gör någon åtskillnad, alla har blivit friköpta.
Vi kommer gråta många gånger ännu. Vi kommer glädjas och jubla. Vi kommer rusa åstad och tvekande sätta en fot framför den andra. Som ett folk. Ett folk av alla nationer, färger, identiteter, läggningar och åldrar. Ett folk med alla möjliga slags åsikter, men med en enda Herre. En enda Gud. Ett folk med stolthet och självförakt, självgodhet och ömjukhet. Men med en enda räddning.
Människan blir rättfärdig genom tro, ej genom laggärningar. Gud gav och ger av kärlek, inte efter förtjänst.
Och i slutändan älskar Gud också fariséen. Sist i kön, ja, men inte utestängd.
