Sermon on the 1st Sunday in Advent, 2008

(Zechariah 9:9-10, Romans 13:11-14, Matthew 21:1-9)

I will tell you a fable today. Do you know what a fable is? It's a fairytale, but with animals as protagonists, and usually it's about important things. Sometimes it can be about being helpful or humble. This fable is about hope.

Once upon a time, a long, long time ago, an old donkey lived in a village. It was a pretty wise old donkey, who came from a long line of wise donkeys. And these donkeys were wise because they carried their wisdom on to their foals through stories. That way, their foals, got all their parents' wisdom, and added their own, each generation becoming more filled with stories and tales, thereby becoming wiser than the last.
Anyway, this donkey was telling her foal, who was actually a colt, almost grown, the story of her life. She was a really old donkey, and had had a rich and interesting life. But, the foal had, to be honest, heard many of the stories before, and actually thought his mother was repeating herself quite often, as many half-grown children often think of their parents.
But there was one story the colt loved to hear over and over again.
”Mom”, he said, ”please tell me the story of your first journey!”
The mother also thought it was the best story of all, and she told it happily.
”As you know, my son, I was not born here in Bethphage (that was the name of the village where they lived). As a matter of fact, I come from a village in the north, called Nazareth, in Galilee. There, the grass is always fresh and green, because there is a great lake there, and the grass, and the leaves are more fragrant there than anywhere else.”
The foal closed his eyes and tried to imagine the green grass and the water. He had never seen a lake, and tried to picture it in his mind. Maybe it was like a really big puddle.
”In Nazareth I lived with Anne and Joachim and their daughter Mary. My mother lived there too, and my grandmother. Our people were kind to us, they gave us good food and did not make us work too hard. Mary, especially, I liked a lot. She used to scratch me behind the ears.”
The foal smiled. He too loved to be scratched behind the ears.
”One day I was sent with Mary and one of the neighbor boys, Joseph, on a long journey. Mary was heavier than before, and at first I did not understand why. But after a while I found out that she was with child. Child, that's what humans call their foal.”
The colt laughed. Child...what a silly word!
”Only a short distance from here, in Bethlehem, the child was born. And what a child it was! I have seen many babies, both before and after that baby, but he was special. There was something about him. I was there when he was born, he was born in my stable! And I got to carry him to Egypt and all it's wonders, and I carried him back to Palestine after many years. And I tell you, my son, there has never been a human like him.”
And the son asked, as always:
”What was his name, mommy?”
”He is called Jesus.”
”And where did he go?”
”I do not know, my son. We lost touch. But I know we'll meet again. There is something about him, he is special. I long to see him again, I do. He is worth waiting for, of that I am sure.”
The colt shook his long donkey head. He had not lived for very long, but he had never met a human that was that special. Some of them were kind, yes, but to long for one? Unless, of course, there would be honey involved.
The spring sun warmed their backs as they were standing outside their master's house in Bethphage. All of a sudden, they heard noise. They looked in the direction of the sound, and saw two men approaching. To the donkeys' extreme surprise, the men untied them and led them away. They were so surprised, they did not even put up a fight, and if one knows how donkeys work, that must have been a great surprise indeed!
The men, who had kind eyes and soft hands, put their cloaks on the donkey and her foal. And then, the animals saw another man approaching. The donkey jolted, there was something about him...something familiar... When he put his hand on her muzzle, she remembered, she felt his scent. He also greeted her son, the colt. And when the donkey saw her son prance and dance with joy, she smiled.
”See? Did I not tell you he was worth waiting for?”
The man, who she now knew was Jesus, who she had carried as a baby, sat up on the colt. It was the first time the young donkey carried a human, and he moved ever so carefully. The donkey mother's heart swelled with pride.
Then she held her head up high, as much as a donkey can, and started walking towards Jerusalem. There were people everywhere, there was a din and a noise, and under her hooves she felt cloth and leaves. It felt like her son was carrying a king. He, a simple donkey from Bethphage! But the memory of the warmth of his hands and his smile erased every doubt. This was what she had been waiting for her whole life, What a story to tell!

The whole world has been waiting. The city of Jerusalem, also known as Zion, has been waiting. The donkeys, the sparrows, the bees, the cat fish and the snow leopards have all been waiting. The bluebells and the corn cobs have waited. And we have been waiting. We have waited for Jesus to come, with peace, and justice, and life for all. For him to come to us and make the world and nature whole again. The night is far gone, the day is near. Christ is coming, the Son of David, and at the beginning of each new church year, this day, hope is lit anew. One day the weapons of war shall be destroyed, one day terrorist acts and environmental distasters will end. He is worth waiting for and just like the donkeys in my fable, which might be true, we can carry that hope in our hearts. He will come back, in the name of the Lord. Hosanna in the highest heaven!

Predikan första söndagen i advent 2008

Jag ska berätta en fabel för er. Vet ni vad en fabel är? Det är som en saga, fast med djur i huvudrollen, och oftast berättar den om viktiga saker. Ibland kan det vara om att man ska vara hjälpsam eller ödmjuk. Den här fabeln handlar om hopp.

En gång för länge, länge sedan levde en åsna i en by. Det var en ganska klok gammal åsna från en familj av rätt kloka åsnor. Och de var kloka, dess åsnor, för att de förde vidare all sin visdom genom berättelser. Så blev deras föl lika kloka som sina föräldrar, och lade sedan i sin tur till nya historier, så att deras barn blev ännu mer fyllda av historier och berättelser, och därmed ännu klokare.
I vilket fall som helst var den här åsnan i full färd med att berätta om sitt livs äventyr för sitt föl. Hon hade levt länge, åsnan, och varit med om mycket. Många av berättelserna hade fölet, som i ärlighetens namn nu faktiskt var en ungåsna, nästan vuxen, hört förr, och han tyckte nog att hans mamma höll på att bli lite gammal och tjatig ibland, men det var en berättelse han gärna ville höra igen.
”Mamma” sade han, ”berätta om din första resa!”
Och mamman tyckte också att det var den bästa berättelsen av alla, så hon berättade den mer än gärna.
”Som du vet, min son, är jag inte uppfödd här i Betfage (så hette byn där de bodde). Jag kommer i själva verket från en by som heter Nasaret, och som ligger i Galiléen. Där är det alltid grönt och vackert, för de ligger en stor, stor sjö där, och gräset är friskare än någon annanstans.”
Sonen slöt ögonen och föreställde sig det gröna gräset och vattnet. Han hade aldrig sett en sjö, men försökte tänka sig hur en sådan skulle se ut. Som en jättestor pöl, kanske.
”Där i Nasaret bodde jag hemma hos Anna och Joakim och deras dotter Maria. Min mamma bodde också där, och min mormor. Det var snälla människor som gav oss ganska bra mat och inte lät oss arbeta för mycket. Speciellt mycket tyckte jag om Maria. Hon brukade alltid klia mig bakom öronen.
En dag skickades jag med Maria och hennes trolovade Josef ut på en lång resa. Maria var tyngre än hon varit tidigare, och jag insåg så småningom att det var för att hon skulle få ett barn. Det är vad människorna kallar sina föl.”
Sonen skriade av skratt. Barn! Så fånigt det lät!
”Bara en liten bit härifrån, i Betlehem, föddes så det barnet. jag har sett många människobarn, både innan och efter dess, men inget är som det barnet. Jag fick vara med när han föddes, och jag bar honom sedan ut på ännu en resa, till Egypten, och även därifrån. Och jag säger dig, min son, aldrig har det funnits en människa som honom.”
Sonen frågade, som alltid:
”Vad hette han, mamma?”
”Han heter Jesus.”
”Vart tog han vägen, mamma?”
”Jag vet inte, min son, men jag är säker på att vi en gång kommer mötas igen. Det var någonting speciellt med honom. Jag längtar efter att se honom igen, det gör jag. Han är värd att vänta på.”
Sonen skakade på sitt långa åsnehuvud. Han hade inte levt så länge, men redan visste han att de flesta människor varken var särskilt snälla eller värda att längta efter. Om de inte bjöd på honung, det vill säga.
Vårsolen brände ner på dem där de stod tjudrade utanför huset. Det gamla åsnestoet och hennes unge son stod absolut stilla, bara svansarna viftade då och då bort några flugor.
Plötsligt hördes det oväsen. Slött tittade åsnorna bort mot ljudet, och fick se två män komma gående mot dem. Till deras oerhörda förvåning band männen upp deras tömmar, och ledde bort dem. Åsnorna kom sig inte ens för att streta emot, och om man känner åsnor vet man hur förvånade de måste ha varit för att de ska glömma det.
Männen, som hade snälla ögon och mjuka händer, lade sina mantlar på ryggarna på stoet och fölet. Och sedan såg de en annan man komma mot dem. Stoet spratt till, det var något med honom...något välbekant... När han lade sin hand på hennes mule och smekte den, mindes hon, kände hon igen lukten. Han hälsade också på fölet, ungåsnan. När stoet såg hur hennes son kråmade sig och fullständigt skuttade av glädje, log hon mot honom.
”Se. Sade jag inte att han var värd att vänta på?”
Mannen, som hon hade förstått var Jesus, som hon burit som barn, satte upp på ungåsnan. Det var första gången han bar en människa, men han rörde sig så försiktigt, och åsnestoets hjärta svällde av stolthet.
Sedan sträckte hon på sig, så gott en åsna nu kan sträcka på sig, och började sakta skritta mot Jerusalem, efter sin son och hans underbara börda. Det var folk överallt, och under hennes hovar kände hon tyg och palmblad. Det kändes som om hennes son bar en kung. han, en enkel åsna från byn Betfage. Men värmen från hans händer, och minnet av hans leende, suddade ut allt annat. Detta var det hon väntat på i hela sitt liv. Vilken berättelse att föra vidare!

Hela världen har väntat. Staden Jerusalem, också kallad Sion, har väntat. Åsnorna, gråsparvarna, bina, abborrarna och snöleoparderna har väntat. Blåklockorna och majskolvarna har väntat. Och vi har väntat. Vi har väntat på att Jesus ska komma, med freden och rättvisan och livet till alla. Att han ska komma och göra världen och naturen hel igen. Natten går mot sitt slut och dagen är nära! Kristus kommer, Davids son, och varje nytt kyrkoårs början, den här dagen, tänds hoppet igen. En dag ska krigens vapen förintas, en dag ska terrordåd och miljöförstöring upphöra. Han är värd att vänta på, och precis som åsnorna i fabeln, som kanske är sann, kan vi bära hoppet i våra hjärtan. Han kommer tillbaka, i Herrens namn. Hosianna i höjden!