Jag är en synderska. Ja, det är sant. Jag syndar hela tiden. Det är till och med för ofta, och för mycket, för att räkna upp här. Det är bara att konstatera att jag inte lever som jag lär, och inte som Jesus lär. Det svider, kliar, irriterar och gör ont.
För jag tror inte att jag är ensam om att vilja vara god och ren.
Jag vet inte hur många gånger jag har bett i den där aftonbönen som alltför ofta blir lite slentrianmässig, att jag ska få Guds hjälp att bli den där perfekta, helgonliknande varelsen som lever efter Guds vilja, ser alla människors behov, älskar andra som mig själv. Det är bara det att när jag somnat i någon slags from förhoppning om att det kanske ska bli annorlunda i morgon, vaknar jag ändå i själviskhetens klor.
Jag sätter mig själv, och mina önskningar, först hela tiden. Och visst, nog är jag medveten om det, men det gör det inte särskilt mycket bättre. Ibland ångrar jag inte ens mina handlingar eller tankar.
Usch. Varsågoda, här är jag. Den som lovade i sina prästlöften att vara en herde, en förebild, står här och berättar om sin uselhet, och samtidigt blir också detta någon slags stolthetsgärning, ett sätt att dra uppmärksamheten till mig, mig, mig.
Så jag vänder förstoringsglaset utåt istället. Som så ofta förr. Det känns lite bra att se på alla andra och veta att de är lika dåliga som jag, eller kanske ofta ännu värre. Oj oj oj, vad de festar, bedrar sina älskade, begår brott eller ljuger. Sådan är i alla fall inte jag. Och så känns det bra en liten stund till. Ända tills samvetet börjar gnaga en smula igen. Och då står jag där med valmöjligheten igen – se på mig själv, eller se på andra? Min hand tvekar över kikaren, men som så ofta förr plockar jag upp den och riktar in den på någon vän eller bekant. Oj oj oj, som den personen maskar på jobbet, eller behandlar sina barn nonchalant, eller…
Men jag är en synderska. Det är mig jag borde bekymra mig för. Men ofta bara skrattar jag bort det, bagatelliserar. I jämförelse är jag en bra människa, och jag behöver inte ens jämföra mig med de stora skurkarna som Hitler eller Saddam, jag är till och med rätt bra i jämförelse med den där direktören eller läraren som fuskar med tv-avgiften. Synd då att samvetet fortsätter gnaga.
Vad ska man då göra? Jag har försökt med bedjandet och med reformerandet, men det är bara att inse, jag blir nog aldrig ett helgon. Det kanske är dags för ännu en insikt – jag är faktiskt rättfärdig också. Jag är redan räddad. Jag är redan frälst. Där på korset, år 33. Då när min Gud valde att ta på sig allt och dö för mig och för dig. Inte för att han måste, utan för att han ville. Inte för att det var någon slags plikt, utan för att han älskar oss. Därför är jag hel och ren, förlåten och gjord rättfärdig. Alltså förlåten, och given tillgång till himlen och Gud. Det hindrar inte att jag är en synderska också, det gör inte att jag behöver förlåtelsen mindre. Snarare tvärtom, jag behöver den mer när jag äntligen insett hur det ligger till. Jag är i grunden kapabel till såväl ont som gott och alltför ofta väljer jag fel. Jag är synderska och rättfärdig.
Kampen är inte över. Den måste stås ut med varje enskild dag. Jag låter tankarna komma, och tränger bort dem. Jag biter igen runt de hårda orden, jag ler istället för att fräsa. Och mina kollegor här ler säkert också, de känner mig och vet att jag inte är ett lamm. Kampen är inte vunnen, och vem vet om den någonsin kommer vinnas. Jag är en människa, kapabel till stora och underbara ting, men också till sådant som ger den bottenlösaste förtvivlan och hopplöshet. Jag är människa, skapad till Guds avbild, men i allt strävande att vara en avbild av någon annan, efter den andra människa, eller i alla fall idén om en människa, jag för tillfället avgudar. Jag är människa, och därmed Guds barn, och Guds syster. Och jag är gudaskapad, och dras ändå till mörkret som en fluga till ljuset.
Och detta gäller även dig. För vi är lika, du och jag. Lika som de syskon i Kristus vi är, som tvillingar födda ur samma ägg, enäggstvillingar från samma gudomliga livmoder. Vi är ett i Kristus, lemmar i hans kropp, och därför svaga själva men tillsammans kan vi leva i att vara avbilden av det som inte kan avbildas, nämligen Gud.
Så därför, syster eller bror, vill jag inte längre döma dig. Jag kan tänka mig att hjälpa dig ta ut den där flisan ur ögat, om du kan tänka dig att hjälpa mig dra ur min bjälke. Vi är blinda, men tillsammans kan vi se. Tiden är inne för att vända förstoringsglaset inåt, mot oss själva och vår relation till varandra och Gud. Tiden är inne för att sluta döma, för vi är alla dömda och frikända, döda och levande. Vi är alla värda allt och inget. Och endast Gud har rätten att döma oss. Enbart Gud. Och Gud lurar man inte, hur mycket vi än levt i självbedrägeri och självgodhet. Gud vet, vi är syndare alla, men tack och lov, kära vänner, vet Gud också att vi är gjorda rättfärdiga. Platsen i himlen är din, om du vill ha den, men den kostar dig din själviskhet, din ovilja att se klart, din egenrättfärdiga upplevelse av tro som något du kan välja eller vraka. Nej, Gud har bruk för dig. Gud vill skapa i dig ett nytt hjärta och en ny tanke, Gud vill att du ska vara allt det du en gång drömde om, och allt det som du har givit oss. Gud vill. Vill du?
