Mörkret har fallit över Jerusalem. Lärjungarna gömmer sig, rädda och ledsna. Hopplösa.
De visar en märkvärdig förmåga att motstå tron på undret. De har vandrat med Jesus, de har sett alltihop. Blinda som ser, lama som går. Vatten som blir till vin, till och med en man som varit död i flera dagar som blir levande igen. De har sett allt.
Men när sorgen drabbar är det som om alla möjligheter är försvunna, öppningen till himlen som Jesus visade är stängd igen. Livet är bara här och nu, det finns inget hopp, ingen framtid. Säkert spekulerade de i vad de skulle ta sig till nu. Återvända till Galiléen, till båtarna och tullhusen? Till ett liv utan mirakel, utan himmel? Till ett liv likt det som många i vårt land, här och nu, upplever att de lever.
Här säger de att de inte kan tro. De frågar efter bevis. De ber om en riktning. De avfärdar allt som talar om en verklighet utanför biologin eller fysiken, och ändå finns drömmen någonstans långt inne. För Gud stör. Människor som tror på Gud stör. De passar inte in, vi passar inte in. Och innan vi kan klappa oss själva på huvudet alltför mycket, så finns tankarna här också. Vi fungerar likadant. Vi behöver också det nära, det fysiska. Gud måste bli verklig för oss, men utan en fysiskt närvarande Kristus måste vi ta till knep. Vi talar om upplevelsen, vi betonar smaken och hörseln. Detta är evangelium för vår tid: händerna, ögonen, öronen, näsan och munnen. Händerna vill känna, munnen vill smaka. Vi vill se, verkligen se. Utan detta kan vi inte tro. Ja, Tomas är en apostel för vår tid.
Och så har vår tro blivit en religion med fokus på det världsliga, på gott och på ont. Vi betonar allt vad vi hör och känner, för annars tycker vi inte att vi kan märka Gud. I konfirmanddokumenten understryks vikten av upplevelsen, det sinnliga, och genom kyrkorna sveper heliga danser och luften fylls av rökelse. Ikoner hänger på väggarna, musiken rör oss till tårar och innerlighet.
Men vad händer när jag går hem på kvällen? Vad händer när jag behöver Gud på jobbet, mitt i natten, i kassakön?
Vad händer oss när vi inte längre kan lita på Guds närvaro utan alla de yttre attributen?
Tro är tillit, med eller utan musiken och doften. Saliga är de som inte har sett men ändå tror. Att lita till att Gud finns där för mig även när jag inte känner, inte ser, inte smakar. Så vansinnigt svårt, så grundläggande.
Om jag inte hör en röst svara mig när jag ber, betyder det inte att Gud inte hör.
Om jag inte känner händer möta mina när jag sträcker ut dem, betyder det inte att Gud inte är vänd mot mig.
Efter påsken har Gud lämnat sitt tempel och istället tagit en annan form. Och för oss betyder det att vi inte kan räkna bort Gud. Ingen kan räkna bort Gud. Vi kan inte placera henne i tryggt förvar i en kyrka, vi kan inte avskriva hans påverkan. Gud är här, mitt ibland oss och Gud stör. Människor som tror stör. För att det inte går att avskriva. För att det är nedlagt i tron att den påverkar hela mitt varande, hela mitt tänkande. Och det skrämmer mest av allt.
För i den insikten har ateisterna förstått någonting grundläggande – det är vi troende och våra kyrkor och tempel, alla de sinnliga yttre attributen, som i deras ögon måste bekämpas, eftersom vi hela tiden visar på det som är större än oss själva. Vi är vittnen.
Vi kan inte se Gud, men vi ser varandra, och därigenom Guds spegelbild.
Vi kan inte känna Guds händer, men vi kan fatta varandras. Guds röst hörs genom våra röster, smaken av Kristus når oss genom vinet och brödet. Doften av ljusen bär en bris av himmel, för det är så det måste vara. Den lärdomen kan vi få från ateisterna, för de har förstått att Gud inte kan räknas bort så länge det finns troende som speglar Gud.
Och under tiden är likheten mellan oss och de rädda lärjungarna slående. Ingen av dem, inte Tomas, men inte heller de andra tio, lyckades tro utan att ha sett. Inte heller kvinnorna. De behöver se, känna, lukta. De behöver en glimt av himmel. Så står plötsligt Jesus mitt ibland dem, och visar Tomas sina sår. Och Tomas faller ner på knä och säger: Min Herre och min Gud. Inte för att såren är verkliga, utan för att Gud är i världen igen.
Det var inte omöjligt, trots allt.
En glimt av himmel, en möjlighet. Där och då blev Tomas övertygelse tro, och där fick han kraften att bära den ut i världen. Och som Tomas, som alla lärjungarna, kan vi hämta kraft hos allt det verkligt mänskliga, det sinnliga vackra, hos smaken och doften, men framförallt hos varandra, för det är vi som nu är glimten av himmel, det är vi som gör det omöjliga möjligt. Så blir kyrkan, och alla trons människor, påskens vittnen. Genom oss verkar Gud, vi är en glimt av himlen. Saliga är de som tror utan att ha sett, ja, det är sant. Kanske kommer vi dit en dag, men saligt är också att få vara ett vittne för andra, och se Gud omvittnad i en vän.
Tron bärs av oss. Vare sig det är mitt i natten eller i en kassakö. Idag är vi undren, vi är miraklen. I allt vårt tvivel, vår världslighet, och i himmelsk, outsäglig glädje. Jesus Kristus är vår Gud, och vi är hans folk. Och det, kära vittnen, går inte att räkna bort.
