Vi lever idag i ett samhälle som inte räknar med Gud. Allting, från skola och sjukvård, till individens egen personliga utveckling är uppbyggt för att fungera utan Gud. Religiösa människor ses som en smula märkliga eller rent av farliga. Och det riktigt underliga i det här är att även vi som kyrka fungerar likadant. Vi skräms av människor med en riktigt uttalad tro som får konsekvenser i deras liv, religiösa upplevelser tenderar vi att förklara bort eller skratta lite överseende åt. Vi anstränger oss att vara så lika alla andra som möjligt, och när någon frågar om tron, då förklarar i alla fall många av oss att ”vi är kristna, men…” Det är emellanåt som om vi skäms för att säga att Gud har förändrat våra liv, eller att vi älskar Kristus.
Jag tror att en del av förklaringen till detta är att vi just lever i ett samhälle som inte räknar med Gud, ett samhälle som har upphöjt rationalismen och vetenskapen till det enda goda, det enda sanna. Till Gud, helt enkelt. Och på många sätt och vis har även vi köpt den världsbilden. Läkedomsunder förklaras med att bibelförfattarna inte riktigt förstod vad en sjukdom var, demoner som drivs ut är just sjukdomar, hav som delas reduceras till legender. Våra yrkesutbildningar är till åttio procent vetenskap, där vi inte ens får räkna med existensen av en Gud. Ingenting som vi inte förstår kan existera. Och därmed har vi retirerat in på humanister och ateisters planhalva.
Nej, jag skulle vilja slå ett slag för en slags ödmjuk anti-intellektualism eller anti-rationalism. Jag skulle vilja slå ett slag för under och änglar, mystik och stilla susningar, för dån och tungor av eld. För känsla och upplevelse. Gud är större, alltid större, och vi kan inte förstå allt. Inte med vårt intellekt i alla fall.
Men hur ska vi då förstå berättelsen om pingstens under? Tungor av eld, många olika språk. Rationalismens förespråkare kommer till tals redan här. ”De är druckna!” De, liksom vi, greppar efter närmaste inomvärldsliga förklaring för att hantera undret. Men om mannen som talade istället hade haft en levande relation med Gud, hade han då varit lika snar till att förlöjliga och bortförklara? Här, i Apostlagärningarnas berättelse om kyrkans första födelsedag, blir krocken mellan det mystiska och oförklarliga å ena sidan och skeptikerns rationalism å andra sidan så tydlig. Men sanningen är ju att utan upplevelsen av att det finns någonting mer, skulle vi inte ens ha haft någon kyrka. Hade skeptikern fått med sig folkhopen hade lärjungarna funnit sig predika för gathundar och vägdamm istället för de tusentals som döptes den dagen. Hade vi under kyrkans historia låtit rationalism och intellektualism leda, hade allt vad fromhet och innerlighet är ersatts med vetenskapliga resonemang, och så hade vi som kyrka gått under.
Pingstens budskap till oss idag är att det är möjligt att släppa in Gud i sitt liv. Det är möjligt att älska Gud, men bara om vi känner Gud. Vi ler ibland lite överseende när vi talar om konfirmanders Gudsbild som en upplevelsegud, som på något sätt måste utvecklas och bli en torr och intellektuellt hållbar Gud för att deras tro ska räknas på riktigt. Men jag tror att vi måste hitta tillbaka till upplevelsen och känslan. I sorg och motgång är det inte de intellektuella resonemangen som bär, det är upplevelsen av att det finns någon som är mig närmre än mitt eget hjärta. Pingstens Gud har tagit sin boning bland oss, i oss. Anden som känner oss längtar efter att vi ska vilja känna henne också. I glädje och sorg, i med- och motgång. I tro, i hopp, men mest av allt i kärlek.
