De ställer en massa frågor, folket i evangeliet idag. De har letat efter Jesus i hela Kafarnaum, och har till slut hittat honom i synagogan.
”Rabbi, när kom du hit?”
Han svarar inte. Inte som de väntar sig i alla fall. Han är som en sån där som aldrig kan prata om samma sak som en själv, en sån som inte bara kan svara rakt upp och ner. En sån som bara måste fiska efter vad man egentligen menar. Fruktansvärt irriterande, med andra ord.
Men åhörarna tar inte illa vid sig. De är vana. De söker vishet och kunskap, och har pratat med lärare och präster förr. De kallar honom rabbi, lärare, och ber om upplysning. Och Jesus ger dem den. De förstår kanske inte, men han svarar på deras grundläggande fråga: Vad gör du här, och vem är du? Han presenterar sig själv i ”den som Gud har satt sitt sigill på” och ”Människosonen”, och han berättar att han är där för att ge världen liv. Och folket verkar ana att det är större ting på gång här än trollkonster och diskussioner, och de fortsätter fråga, som man frågar en god lärare.
”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?”
Jesu tidigare svar har rört vid något i åhörarna. Det har väckt en längtan, och de vill ha mer. Kanske är han den de väntat på, men de vet inte riktigt hur de ska kunna tillgodogöra sig kunskapen om honom. De vet inte vilka konsekvenserna blir. Kanske är frågan en fariseisk fråga, menad att sätta dit honom. Och svaret blir oväntat. Inte ett ord om lagen eller buden, utan bara ett enkelt: Tro på honom som Gud har sänt. Tro. Det räcker. Genom att tro gör du Guds verk. Inte genom att fullfölja buden, inte genom att iaktta varje punkt i lagen. Det är svåra och stora ord där i synagogan i Kafarnaum. Och åhörarna reagerar.
”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig?”
Förtydliga, Herre. Skriv det på våra näsor. Ropa högt. Gör detta som händer möjligt för oss att se och förstå. Vi är människor, och har begränsad fattningsförmåga. Vi behöver under och mirakel, vi vill se saker vi kan förundras över. Om du nu är den vi väntar på, bevisa det!
Och Jesus vägrar. Han gör det svårare, mer abstrakt. Han talar i gåtor och liknelser. Och människorna då, och människorna nu, finner det svårt. De kan inte tro utan att ha Gud framför sig, och även om de har det kräver de mer. Det finns alltid bevis att vänta på. Det finns alltid mer att kräva.
”Vad kan du utföra?”
Egentligen. Igen. Gör det igen. Kan du göra något mer? Eller är du en bluff? Som barn flockas runt en trollkonstnär, flockas de runt Jesus. Och han suckar nästan. De har inte förstått någonting. Undren är medel, inte mål. De vill inte dra uppmärksamheten till sig själva, eller ens till Jesus, de är menade för att rikta uppmärksamheten mot Guds rike. Så han vägrar. Ett under till skulle ha kommit i vägen för budskapet. Istället talar han om hunger och bröd, enkla vardagliga ting, men genom dem om himlen och det eviga livet. Men inte ens då förstår de. Tidigare på dagen har de fått äta av brödet och fiskarna som en liten pojke hade med som matsäck, femtusen män och okänt antal kvinnor och barn, och nu vill de ha mer. Deras hungrande kroppar kan inte släppa tanken på mat i överflöd, och Jesus har makten att ge dem det. Deras törstande sinnen kan inte släppa tanken på en kung och en undergörare, och de ber honom uppfylla deras drömmar.
De vill sätta honom på en piedestal. De vill upphöja honom så högt över deras vardag av kamp och förtryck som det bara är möjligt. De vill ha enkla svar på svåra frågor. De vill ha glamour. De vill ha en krigarkonung, en gudason.
Och de får en människoson. De får en snickare och lärare. De får smuts och hårda fotsulor. De får liknelser och motfrågor. De får bröd. De får liv i överflöd, men inte utan motstånd och svårigheter.
Det är svårt att svälja. Vad är då meningen, kanske vi hade ropat idag. Om jag inte syns på tv, inte blir rik, inte får det perfekta livet, vad är då meningen med alltihop? Om jag ändå måste lida, varför ska jag tro? Om jag inte får kakan, varför ska jag då be om brödet?
För att du behöver sällskap, skulle jag svara. För att du behöver näring. För att du inte kan klättra på livets branta väg helt själv. För att du behöver kunna stå dig hela livets långa arbetsdag. Därför behöver du brödet. Du behöver det för att orka. Varma lata dagar känns inte brödet särskilt angeläget, och dagar fyllda av sorg och oro kanske du inte ens kan förmå dig äta det, men du behöver det för att orka vidare. Det är inte sött eller ens alltid gott. Det måste tuggas ordentligt, små bitar i taget. Du kan bära det med dig på vandringen, ibland kan det kännas torrt eller tråkigt, men det är ofelbart, alltid mättande, alltid närande. Sådan är tron på Jesus. Inte jämnar han nödvändigtvis vägen eller underlättar. Han kan vara obekväm eller tråkig, och inte söt och lockande som så mycket annat. Men han är där för alltid. I glädje, trots att du kanske inte tänker på honom då. I sorg, trots att du kanske förbannar honom då. För alltid.
”Ge oss av det brödet. Ge oss alltid av det brödet”, ber folket Jesus. Och han svarar: Det är jag, och om du tror går du aldrig hungrig igen.
