I kväll gäller det. Det måste vara perfekt. Det måste gnistra, glimma, men inte överträffa alla de som kommer. Ingen får känna sig obekväm eller överglänst. Alla inblandade har övat i veckor. Rakt fram, trappsteg…sväng, stanna. Kolla att skorna inte är för hala, mät avståndet mellan borden. Utforska diskret eventuella allergier.
10.000 blommor, blad och kvistar från San Remo. Hundratals servitörer. Timmar och åter timmar, totalt flera dygn, har gått åt för att putsa besticken, för att inte tala om att stryka dukarna.
Strax innan går poliser med hundar genom Blå hallen, och efter dem städarna för att samla upp eventuella hundhår.
Runt omkring staden skvallras det i frisörsalonger, de bästa uppbokade sedan månader. Nervösa reportrar hämtar ut hyrfrackarna. Taxichaufförerna svär över alla avspärrningar men gläds över alla dricksvilliga kunder på väg till Stadshuset.
Så många har väntat så länge, men nu gäller det. Guds rike är på väg. Vi har byggt våra kyrkor, grälat om trons kärna eller dess oväsentligheter. Vi har vridit och vänt på vartenda ord vi har fått från Jesus, och alla de som han kanske har sagt, eller som tillskrivits honom. Nattvard har firats, nog nära varje dag och varje timme. Minnet av Jesus är levande, om än suddigt. Guld har samlats in och givits bort. Sant, en del av det har hamnat i våra kyrkor, eller än värre, våra fickor, men en hel del har nått de minsta också.
Sånger har sjungits till Guds ära. Andra har sjungits för mänsklig ära och ståt. Blod har spillts, det egna för den förföljda tron, eller andras, i missriktad trosnit. Guds rike är på väg, och det är rätt att frukta det, och rätt att längta och vänta.
Nobelfesten drar igång. Pompa och ståt. Den stora paraden tar sig långsamt ner för trappan, först går en av de unga marskalkerna, sedan kommer naturligtvis kungen. Han är ganska van vid dylika arrangemang, men de runt omkring, pristagare och en och annan nybliven regeringsmedlem, ser spända ut. Det gäller att ta sig nerför den hala trappan utan incidenter.
Till slut är alla på plats och festen kan börja. Den länge emotsedda och synnerligen hemliga menyn avslöjas, det skålas för kungen, och det tisslas och tasslas redan om drottningens klänning.
Riket är här, mitt ibland oss. Men hur är det? Vi förstår det inte, vi kan inte beskriva. Kungen, härskaren över himmel och jord, är där. Änglarna sjunger. Den nya skapelsen, med rättvisa och fred överallt, är närvarande här och nu, och redan på väg. Ett litet barn ska födas, av en flickkvinna i ett stall, och med honom bryter himlen igenom. Ett litet frö blir människa, blir som senapsträdet där himlens fåglar sjunger, ett korsträd med plats för oss alla.
Till den här festen är du bjuden. Värden har ett personligt intresse av att just du kommer. Och det spelar ingen roll om du halkar på trappan. Håll ut, vaka och bed. Festen är nära. Himmelriket är nära.
Och runtomkring i världen följer människor festen i det lilla kungariket uppe vid nordpolens rand. Exotiska inslag som lingon, kungahus och avsaknad av militärer noteras, och ett antal unga forskare drömmer den natten drömmar om medaljer och blå hallar… Men de får vänta, kanske hela sina liv. Som de som nu är där har väntat, men nu har nått festen i landet långt borta.
Det är advent, och vi väntar ankomsten. Väntar på barnakungen, på riket som kommer. Han kommer med fred och glädje, med vatten till öknen och jäst till allt mjölet, för till slut ska Gud bli allt i alla, till slut kommer festen, och då är alla inbjudna, men ingen åskådare. Då når vi alla festen i landet långt borta. Amen.
