välkomnande av konfirmander

Att leva med Gud är att ständigt vara på väg. Så har det alltid varit, ända sen Jesus och lärjungarna, bland dem den som den här kyrkan är uppkallad efter, gick omkring i Palestina, till pilgrimsvandringar, korsvandringar och påskvandringar. Ni konfirmander har nu tagit ännu ett steg på den vägen. Vad målet är, det vet väl varken ni eller vi ännu, men ett år får vi följas åt. Vi får tala om viktiga saker, men också sjunga. Vi får leka och skratta, men kanske också gråta och be. Era frågor och funderingar styr vilken väg vi går, tills vi skiljs igen i maj.
Detta är er kyrka. Se er omkring. Ni är många, och ni hör lika mycket hemma här som någon annan. Tillåt er känna er hemma. Välkomna.

På en vandring finns det få saker som är så nödvändiga som gott sällskap. Om vandringen dessutom går på okänd mark är det skönt att gå med någon som har färdats vägen förut. Det är där ni konfirmandledare kommer in. Ni är de goda medvandrarna, och då och då guiderna, som ska gå med dessa konfirmander en liten bit på vägen. Det handlar om att dela med er av era erfarenheter, men också om att vara öppna för att möta nya insikter. Ni är också församlingens tydligaste ansikte i konfirmandgruppen, beviset på att det finns många människor som hoppas och ber för dessa ungdomar. Och som ni ber för dem, så ber vi för er. Tack, och välkomna.

Till alla er i församlingen vill jag säga: gläds med oss, som fått förmånen att under ett år vandra den här vägen. Be för oss, sänd oss goda tankar. Hjälp konfirmanderna när ni märker att de är vilsna här i kyrkan, tänk gott om dessa ungdomar som söker sin väg.

Låt oss be:
Gud vår Fader, du har gett oss livet, med alla våra känslor och allt vårt förnuft. Tack för dessa våra konfirmander. Tack för glädje och skratt, frågor och tårar. Var med oss under det här året.
Jesus Kristus, du som kom till oss för att vara som vi, tack för möjligheten att följa dig. Tack för våra ledare som i dina lärjungars fotspår fortsätter följa människor på vägen till dig.
Heliga Ande, du som skänker oss kärleken och vänskapen. Tack för den här församlingen och känslan av gemenskap, hjälp oss att öppna våra armar för dessa konfirmander.
Amen.

predikan 10/9 13 efter trefaldighet "Medmänniskan"

Det finns vissa ämnen som det sägs att man aldrig ska ta upp under en fin middagsbjudning. Främst bland dessa sägs religion och politik vara. Nå, i dessa tider är det väl svårt att undvika politiken, och varje middagsbjudning jag är med på blir det automatiskt prat om religion, men det har väl kanske mer med mitt yrke att göra än att det alltid är så.

Det finns dock mycket som är intressant med dessa två tabubelagda ämnen, och framförallt har de mycket gemensamt. Predikstolen är verkligen inte platsen för partipolitisk propaganda, så det ska ni slippa, men däremot lägger sig religionen i politiken och vice versa. I fredags fick jag ett vykort från Svenska kyrkans biståndsorganisation Lutherhjälpen i min brevlåda med frågor att ställa till de olika partiföreträdarna. Och några dagar innan dess fick jag Sverigedemokraternas broschyr med bla krav på assimileringspolitik och totalförbud mot religiös slakt. För att inte tala om de senaste månadernas olika politiska utspel om religiösa friskolor.
Och sanningen är väl att religion och politik för alltid är sammantvinnade. För att de handlar om oss människor och den värld vi vill leva i, om våra relationer till varandra och till Gud.

Och just där kommer dagens evangelietext in. På ytan en enkel liknelse som många av oss har hört många gånger och i många olika versioner. Den har återberättats för barn och spelats upp i otaliga varianter på konfirmandredovisningar. Jag tror att man med fog kan påstå att det är en de mest kända bibelberättelserna.
Och ändå är det med den som med de flesta andra bibeltexter, det är svårt att verkligen förstå vad som menas, för vi är inte judar i den romerska provinsen Palestina. Vi har inte vuxit upp med berättelser om otäcka samarier, vi förstår inte varför Jesus är angelägen om att placera den överfallna mannen just mellan Jerusalem och Jeriko. Och så blir berättelsen en liknelse om just medmänsklighet. Men jag tror att den är så mycket mer, och det går att stanna inför så många saker i texten. Jag ska välja två personer.

Först: vem är den laglärde mannen som enligt texten vill sätta Jesus på prov? Just de som prövar är inte sällsynta i evangelierna, med jämna mellanrum dyker de upp med sluga frågor och spetsfundigheter. När jag föreställer mig dem liknar de ofta ”nyfrälsta” ateister, som med alla medel försöker få en troende ur balans. De ställer frågor som antingen är omöjliga att svara på eller helt irrelevanta, frågor som ”kan Gud skapa en sten som är tyngre än han själv kan bära”. De liknar den skriftlärde, eftersom deras frågor, precis som hans, inte är ställda för att få svar utan för att framhålla den egna övertygelsens förträfflighet. Ungefär som när den ene partiledaren vänder sig till den andra i en debatt.

Men om jag försöker tänka om, kanske det faktiskt är så att den laglärde söker efter svar på, för honom, viktiga frågor, och då är han plötsligt inte som en medieslipad partiledare, utan snarare en bekymrad röst ur tv-publiken, en som frågat många gånger men aldrig upplevt sig få svar förrän nu. Kanske är det en som var trött på de eviga skriftlärda diskussionerna runt torahns ord och tecken, kanske var det en som behövde ledning. Klart är i alla fall att Jesus räknade en hel del skriftlärda bland sina vänner, och med tanke på att bibeltexterna runt omkring det här lilla avsnittet placerar Jesus någonstans ute på vägarna, kanske mannen som frågar är en av vännerna. Vi kommer aldrig få veta.

Den andra personen jag undrar över är samariern. Precis några kapitel tidigare berättar Lukas om hur Jesus och lärjungarna blir bortvisade från en samarisk by för att de vänt sina steg mot Jerusalem. Och här, i berättelsen, möter vi en samarier som befinner sig i Jerusalems närhet, kanske till och med på väg till eller från staden. Vad gjorde han där? Judar och samarier såg varandra som förrädare, kättare, människor som övergett Gud och som man inte skulle ha något som helst att göra med. Det är svårt att hitta någon parallell i vår tid, kanske en normal amerikansk pojke från Mellanvästern som konverterar till islam och ansluter sig till al-Qaida. Religion och politik i en osalig röra. Samariern hade inte där att göra, en outsider. Eller kanske en gränsöverskridare. En som såg längre än det juridiska begreppet nästa, som bara förpliktade honom att hjälpa sitt eget folk. Och om jag återigen tänker om: tänk om samariern i själva verket är en bild för Jesus? Han kom från gränstrakterna till Samaria, han lät sig inte bindas av lagen om den gick emot vad som var bäst för människan. Och än mer, ordet nästa på hebreiska låter nästan som ordet herde, det skiljer bara en vokal mellan dem.

Alltså, idag tolkar jag den här texten så här: den bekymrade vännen frågar hur han ska vinna evigt liv, och när Jesus svarat ber han honom förtydliga. Jesus svarar med en berättelse som inte bara visar hur han ska bete sig mot sina medmänniskor, utan också vem han ska följa, oavsett vad världen eller lagen säger. Och helt plötsligt blir religionen politik, en politik som skulle döda Jesus men som fortfarande är radikal, fortfarande provocerande. För den handlar om dig och mig, och om våra medmänniskor, och den ställer obekväma frågor:
Vad är du beredd att riskera för att hjälpa? Hur långt är du beredd att gå? Till lagens gräns, eller förbi? Vem är din nästa?