Predikan pingstdagen 2013 Antwerpen

För bara några dagar sedan kom jag och Ulf hem från en resa långt bort.

Inte i mil och kilometer, inte ens i timmar, även om resan hem kändes evighetslång. Nej, rent fysiskt var det bara till och från Kreta, inte ens utanför Europa. Men på ett annat sätt var det en resa så mycket längre in i oss själva, och en resa så mycket närmare varandra i gruppen, än vad det fysiska avståndet kan avslöja.

Vi tillbringade dagarna där på Orthodox Academy of Crete tillsammans med andra från Svenska kyrkan i utlandet och vår biskop Sven-Bernhard från Visby. Och det är få gånger i mitt liv som jag har känt att hinnan mellan himmel och jord varit så tunn. Det klaraste blå hav som tänkas kan, den lysande himlen, dofterna, värmen och ljuset och tystnaden. Emellanåt klingade klockklangen från det närbelägna klostret över nejden, och bruset från vågorna vaggade oss till sömns. Citronerna är sötare och större än någon annanstans, och doften av rökelse sitter i väggarna på varenda kapell.

Det är lätt att tänka sig att Kreta är en ö älskad av Gud.

Och det är lätt att finnas där, och veta sig buren, älskad, önskad av Gud.

Och nog har kretensarna vetat om Guds kärlek längre än många andra folk. När lärjungarna störtade ut från rummet i Jerusalem, fyllda av helig Ande, stod kretensare bland de som lyssnade. De förundrades över att höra berättelsen om Jesus på sitt eget språk. Och nog var det lätt att komma tillbaka till den soldränkta ön med den ärorika historien, och smaka och se Guds godhet.

Men allt är inte bara solsken. Gud är även motståndets och de regniga dagarnas Gud. Och även krentensarna prövades, och prövas, precis som flamländare och norrmän, som svenskar och valloner. Krig har svept fram, ekonomiska kriser har tömt städernas affärslokaler. Rädsla och svårigheter har fått oss att vända ryggarna mot varandra, har stängt våra öron för Guds röst på tusen språk, för Guds Andes värmande kärlek.

På ön hörde vi en berättelse: När en man en gång frågade en klok man vad meningen med livet var, svarade den kloke mannen med att berätta om när en liten pojke hittade en krossad spegel. Pojken tog upp en av skärvorna, och lekte med den, fångade solens strålar och skickade dem än hit, än dit. Han tog med sig skärvan hem och lade den någonstans, som barn tenderar att samla på sig intressanta ting. Men när han blev vuxen hittade han skärvan igen, och mindes hur den trasiga biten kunde lysa upp det mörkaste hörn. Meningen med livet, sade mannen, för mig, är att använda vilken trasig spegel jag kan för att sprida ljus dit solen inte når.

Mannen som varit pojken med spegeln grundade sedan Orthodox Academy of Crete efter andra världskriget. En plats för att sprida ljus i mörkret. En plats där människor med olika språk, både rent lingvistiskt men även olika sätt att tala om världen, forskare och konstnärer, teologer och politiker, kan mötas för att tillsammans staka ut vägen mot framtiden. Alla trasiga bitar av samma gudomliga spegel, alla med olika sätt att tala om Guds stora gärningar. En plats där Guds heliga Ande sprudlar och dansar.

Men inte bara där. Överallt profeterade sönerna och döttrarna till dem som stridit. Överallt drömde de gamla om fred. Den når vi inte genom att envist hålla fast vid gamla oförrätter eller sanningar, den söker vi oss fram till genom att längta efter en gemensam framtid. Låt historien vara historia. Gud lämnar oss inte ensamma. Flamländare och valloner, svenskar och norrmän. Kretensare och turkar, fransmän och tyskar, listan kan göras lång. Det ska komma en tid då Gud ska utgjuta sin Ande över alla. Det ska komma en dag då vi förstår att vi alla är i Kristus, och Kristus i oss. Alla trasiga spegelskärvor, och alla med kunskapen och möjligheten att lysa Guds kärleks ljus in i de mörkaste hörnen av vår värld. Där hat finns, ljus. Där girighet finns, ljus. Där ensamhet finns, ljus. Där smärta och ångest och rädsla och död finns, ljus. Kom heliga Ande, fyll oss med ditt ljus!

Predikan fjärde i påsktiden 2013, Bryssel

De tidigaste kristna kallade sig inte kristna, för det mesta. De kallade sig ”de som följer vägen”. Vägen. Ofta när jag har hört predikanter och teologer tala om vägen, är det i termer av att den ska vara smal och brant och svår att gå på, i motsats till den breda bekväma vägen, som de som inte tror uppenbarligen går på.

Och medan det absolut finns svårigheter i att tro, och ett liv i tro kan absolut vara svårt och utsätta oss för besvärliga situationer och till och med våld, så är det inte den sortens väg som avses här.

Som den amerikanske teologen Frederick Buechner skrev:

”A Christian is one who is on the way, though not necessarily very far along it, and who has at least some dim and half-baked idea of whom to thank.

A Christian isn’t necessarily any nicer than anybody else. Just better informed.” 

”En kristen är en som är på väg, men som inte nödvändigtvis kommit speciellt långt längs den vägen, och som i alla fall har någon slags dunkel och halvfärdig idé om vem som ska tackas.

En kristen är inte nödvändigtvis trevligare än någon annan. Bara mer välinformerad.”

Jesus är inte svårtillgänglig. Han vill inte göra det besvärligt för dig och mig. Han ÄR vägen, sanningen och livet, och den vägen är bred nog för alla. Inte någonstans i det sammanhanget står det någonting om att du och jag måste vara på ett speciellt vis eller tro på ett speciellt vis. Det enda han ber om är att vi ska tro på honom, lita på honom. Som vi litar på en älskad familjemedlem, eller den bästa vännen.

En kristen är en som tillhör Jesus. En av Jesusfolket. En som vandrar tillsammans med andra längs Jesusvägen, som förvisso kan leda genom farliga trakter, men aldrig i ensamhet.

Alltför ofta har orden ”Jag är vägen, sanningen och livet” använts för att fördöma människor av annan tro, eller dem som saknar tro. Det är INTE deras avsikt. Jesus talar inte om hinduer eller muslimer eller humanister. Han pekar ut för sina förtvivlade och förvirrade vänner att det är han som är vägen, men han säger ingenting om vad som händer den som inte känner till Jesus, eller inte ens någonting om den som känner till men väljer att inte följa med. Detta handlar nämligen inte alls om läpparnas, eller ens hjärtats, bekännelse. På korset dör Jesus för alla människor, på påskdagen uppstår han för att alla ska få liv. Inte alla som vet, alla som kan rabbla trosbekännelsen, alla som lever korrekt... Jesus är vägen till frälsningen på grund av vem HAN är, inte på grund av vilka VI är.

Detta har varit en förfärlig vecka i nyheterna. Ond bråd död, motsättningar mellan folk och religioner. Människor som utsatts för våldsdåd, och andra som varit på fel plats på fel tidpunkt när en olycka skett. Veckor som denna är det lätt att förtvivla över mänskligheten. Men det är också en vecka då människor har gett sina egna liv för andras skull, då människor har gett upp sin egen bekvämlighet för att rädda andra, då människor har vägrat vara rädda. Detta är en vecka då hatet har bubblat upp, men också en vecka då människor har valt att förlåta och visa nåd.

Idag har vi skrattat döden och ondskan i ansiktet tillsammans med Ellen. Dopets löfte följer oss: Jesus är med oss alla dagar. Han är vägen vi följer, hand i hand med de riktigt små, med de osäkra, med de ovärdiga och de oförstående. Han är vägen som bär över branta stup, och genom dalar fyllda av dödsskugga. Han är vägen som leder hem.

Predikan Andra söndagen i påsktiden 2013, Bryssel

Jag utgår från att du någon gång har gjort någonting som du ångrat med hela ditt hjärta. Jag vet att jag har gjort det i alla fall. Jag har sagt och tänkt och gjort saker som djupt har sårat andra, sådant som jag vet kan ha skadat vår relation för alltid.

Och jag tror att du, precis som jag, vet hur mycket det här skadar oss själva också. Hur det tynger och gnager och aldrig riktigt släpper, och även om vi blir försäkrade om att det är förlåtet så finns alltid känslan kvar. Misslyckandet. Sveket. Medvetandet om att jag är en sämre människa än jag hoppades, att jag egentligen inte är värd förtroende.

Sådana sår tar tid att läka, och de läks egentligen bara om båda parter vill det, önskar det mer än något annat, och är beredda att arbeta för att relationen ska bli hel igen.

Det är i stort sett omöjligt att komma över ett sådant svek när den svikne dör.

Vi är inte ensamma om den här erfarenheten.

En av anledningarna till att jag älskar Bibeln är igenkänningsfaktorn. Mina misstag, min rädsla, min glädje och min kärlek – de finns där alla. Där finns de som är oändligt mycket uslare än vad jag är, och där finns de som råkar oändligt mycket värre ut. Där finns sådana som sköter sig bättre också. Men framförallt finns det sådana som är lika mänskliga som jag, lika svaga och hoppfulla och tvivlande och troende som jag, och de får en ny chans.

Den där förfärliga natten när Jesus blev arresterad och förd till översteprästens hus för att förhöras satt Simon Petrus på gården utanför och värmde sig vid elden. Men de som satt där med honom hörde hans dialekt, kände igen hans ansikte, och frågade honom: Var inte du med Jesus? Tre gånger frågade de honom, och tre gånger förnekade Petrus all kännedom om Jesus. ”Jag känner honom inte.” ”Jag vet inte vem han är.” ”Jag är inte en av hans vänner.”

Tre gånger. Och sedan gol tuppen i gryningen.

Tidigare samma dag hade Jesus berättat för Petrus exakt vad som skulle hända, och när tuppen gol insåg Petrus att han hade svikit sin bästa vän. Inte bara en gång, utan gång på gång, om och om igen. Och dagen efter, när Jesus dör, är Petrus inte ens där.

Jag antar att han inte vågade. Inte för soldaternas skull. Jag skulle kunna slå vad om att Petrus inte stod under Jesus kors för att han inte kunde se sin svikne och förrådde bäste vän i ögonen. Hans sista chans att lappa ihop relationen var förbi. Döden var det sista sveket, den sista bekräftelsen på hur allt hade gått så vansinnigt fel. Han vågade inte vara där, för att han tänkte sig att Jesus skulle se all hans uselhet, se hur han inte borde vara där.

Så lite han kände sin vän ändå.

Men kärleken, den fanns där ändå.

Så när Johannes ser Jesus på stranden några dagar senare, då kastar sig Petrus i vattnet och simmar och vadar i land. Jag undrar om han gick långsammare och långsammare när han verkligen insåg att det var han. Jag undrar hur många gånger han repeterade vad han skulle säga. Jag undrar hur fisken och brödet smakade honom, och jag undrar hur rädd han var när Jesus till slut tilltalade honom.

Älskar du mig?

Vill du ha en ny chans, Petrus, min vän, min förtrogne?

Vill du lappa ihop det här, vill du se dig själv med andra ögon?

Vill du vara en annan person än den som svek och ljög och höll sig borta?

Till slut, inbillar jag mig, nästan skriker Petrus ja. Ja, jag älskar dig! Det är klart att jag har dig kär! Och jag tänker mig att han har tårar i ögonen. Jag tänker mig att han tror att Jesus inte tror på honom, och att det tar tid för det att sjunka in. Jesus litar på mig. Jesus vill att jag ska vara en förebild, tror att jag klarar det. Jesus vet allt om mig, och ändå ber han mig, usla, korkade, svaga mig, om att ta hand om hans församling.

Mig.

Och dig.

Vi är en misslyckad samling.

Vi har svikit och ljugit och undvikit och dragit oss för att engagera oss. Vi är de som varit bekväma en gång för mycket, och de som inte kan låta bli att tänka småaktiga tankar. Vi är en samling av människor som inte passar in i hjälterollen. Misslyckade lerkärl. Vi är vanliga människor, hoppfulla och älskande människor, sådana med liv fyllda av allt möjligt annat.

Vi är sådana som får en andra chans.

Sveket. Misslyckandet. Sorgen. Svagheten. Likgiltigheten. Stressen. Allt det där som håller oss från dem vi älskar, och från Gud själv, allt det där smälter bort till slut, och allt som blir kvar är en fråga:

Älskar du mig?

Älskar du mig?

Älskar du mig?

Kom. Var med. Det är dags att leda fåren på bete. Du och jag. Älskade av Gud.

Predikan Palmsöndagen 2013 Bryssel

I förrgår avgick två bussar från Cityterminalen i Stockholm till Ålandsfärjorna. I en av bussarna satt folk som såg ut som etniska svenskar, i den andra sådana som inte gjorde det. Busschauffören sorterade dem som skulle stiga på, och passagerarna i den andra bussen talade om sin känsla av att det handlade om en buss till avvisningarna ur Sverige på Arlanda. De talade om sin rädsla, och om känslan av att vara utsorterad på grund av sin hudfärg.

Tidigare den här månaden uttalade sig migrationsministern om vilka det är som gömmer flyktingar i Sverige, och att det inte handlar om någon ”trevlig blond svensk dam”. Allt medan jakten på papperslösa flyktingar fortsätter på gator och torg. De som ”ser utländska ut” känner sig osäkra och jagade i det Sverige som alldeles nyss var deras trygga tillflyktsort, platsen där de skulle få chansen att starta ett nytt liv, där de inte skulle behöva vara rädda varenda gång de såg en uniform eller ens gick ut, och författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern om hur det är att leva med mörk hy och hår i Sverige blev det mest uppmärksammade vittnesmålet.

Åh, Sverige, Sverige. Så färgblint att vi inte ser rasismen förrän den kastas i ansiktet på oss. Så upptagna av vår egen historia av öppenhet och tolerans att vi knappt kan tro att detta sker mitt ibland oss, idag. Vi som så omhuldar vår egen humanism, vår jämlikhet, vår demokrati. Vi som är goda. Hur kan det ha blivit så här?

Vi som är goda. Vi som vill så väl. Vi som vill att alla ska ha det bra. Hur blev vi sådana som är delar i ett samhällsbygge där att vara mörkhyad är lika med att vara misstänkt, och blond lika med att vara god? För missta er inte, vi är alla del av detta. Våra skämt om mörk hy, våra reaktioner mot annorlunda kläder, våra invanda begrepp och namn på saker, vårt försvar för gamla tiders ordningar och ord, vår bagatellisering av de utsattas berättelser. Våra röster och de val vi gör, både formellt i valtider, och dagligen med våra pengar, kroppar, ord, blickar... Vi är alla en del av detta.

Med religiöst, kristet språk skulle man kunna säga att vi alla lever i den fallna skapelsen. I en bruten, imperfekt värld, där människor tillåts bli utslagna och ensamma, förtryckta och förföljda. I en värld som i stort sett alltid varit sådan. Där de starkare har makten, och de svaga jagas. Det är antitesen till Guds rike, där de sista ska bli först, och barnen är förebilderna. I vårt Sverige eller Belgien av idag. I det romerskockuperade heliga landet då.

Och mitt in i denna skadade värld rider Befriaren, Räddaren, Fredens furste, Människosonen, Han som ska komma, Messias. Han kommer på ett ömkligt lastdjur, som en vanlig man. Han hälsas som en kung, med dyrkan och jubel. Lite som mottagandet av den nye påven: Folkmassor som gråter och skrattar av glädje, och mitt i alltihop en enkel man, obekväm med kändisskap och privilegier. En person, men en hel världs förväntningar.

De rädda och jagade hälsade Jesus välkommen.

De sjuka och bortglömda längtade efter honom.

De maktlösa och åsidosatta sjöng Hosianna.

Nu äntligen var tiden inne. Nu äntligen skulle de ändlösa identitetskontrollerna och maktdemonstrationerna från dem med uniform sluta. Nu äntligen skulle de som gömt sig kunna röra sig fritt i det land de valt som sitt. Nu äntligen skulle allt som var fel bli rätt, och hela världen bli frisk.

Befriaren är här. Men runt omkring honom växer skuggorna.

Krigarkungen är här, men han valde att rida på en åsna.

Messias har kommit, men romarna är fortfarande här.

Fortfarande knuffar sig soldater och poliser genom folkmassor på gator och torg på jakt efter människor vars enda brott är att födas i fel land.

Fortfarande räknas blod, utseende och härkomst mer än bedrifter och inre skönhet.

Då, i Jesus Jerusalem, som nu, i vårt Bryssel, vårt Stockholm, vårt Malmö.

Messias är här, men hans är inte krigets och våldets väg.

Fred uppnås inte med vapen, och trygghet inte genom yttre murar.

Inte då, inte nu. Hur gärna vi än vill att Jesus ska ändra allt genom att störta makten, är det inte dit han ämnar sig.

Den här söndagen är det ditt hjärtas port Jesus knackar på, det är vägen till dig han rider. Han som vägrar skilja folk från folk, vägrar se till ursprung, utseende, status eller någonting annat som vi upplever är viktiga markörer. Rakt in i vår brustenhet, för att dela våra liv. För att ta makten från döden och rädslan och hierarkierna. För det är genom att dela våra liv som vi vinner dem. Det är genom att öppna våra hjärtan som vi får kärlek, fred och den inre tryggheten.

Så öppna ditt hjärtas port. Följ med upp till Jerusalem. För ditt livs skull, för busschafförens skull, och alla hans passagerares skull. För ministrar och politikers skull, för de räddas och argas skull. Följ med till Jerusalem, för där, till slut, får allt det trasiga sin mening, och där ska livet segra, till slut.

Marie bebådelsedag Antwerpen 2013

När läser vi annars den här berättelsen?

Det finns något lite skönt och befriande med att läsa den här texten, om Gabriel och Maria, när det inte är jul. Hela berättelsen, med änglar och herdar och åsnor och stall och kungar, ja, alltihop, är så invävt i allt vi tänker på med jul att den inte blir så mycket mer än en vacker saga. Och en saga som inte ens riktigt tål att petas på. Människorna bakom namnen blir som porslinsfigurer i en julkrubba. Ömtåliga, omänskliga, kalla och släta. Inte som vi, verkligen inte som vi.

Idag är i alla fall julpsalmerna inte med.

Ingen krubba står i ett hörn, vördnadsfullt arrangerad på exakt samma sätt som varje år.

Nej, Marie bebådelsedag är istället omgiven på alla sidor av söndagar som berättar om hur Jesus som vuxen man är på väg mot korset, mot döden. Det gör något annat med den här texten idag, skalar av den, smutsar ner den lite grann.

Kanske kan människorna, de som spelar rollerna, komma närmare också. För faktum är att, med undantag för ärkeängeln Gabriel, de är precis som vi.

Maria är en tonårsflicka, säkert ungefär samma ålder som ni konfirmander.

Elisabet, hennes släkting, är betydligt äldre än henne, har passerat klimakteriet, kanske runt femtio-sextio. Kanske äldre än så. Och en och annan i den åldern har vi ju också här idag.

Båda är säkert rädda och undrande. Ingen av dem borde vara gravid, och de undrar vad folk ska säga. Båda är modiga och kloka, ställer obekväma frågor och tar sitt eget öde i sina egna händer. Men så mycket mer om dem vet vi inte. Den här berättelsen handlar inte, egentligen, om varken Elisabet eller Maria, utan om den som ska komma, Messias. Han som alla väntar på.

Så Lukas fyller sitt reportage med massor av detaljer och vittnesmål som berättade för läsaren och åhöraren på den tiden vem Jesus var. Referenserna till hans släktträd, till David, hans namn, Jesus, som ledde tankarna till den store judiske hjälten Josua som ledde folket in i det förlovade landet. Löften och referenser till profetior finns där, precis som mirakel och under, för att visa läsaren vem den här mannen var, är. Den vi väntat på. Befriaren. Han som ska ställa allt till rätta.

Men idag läser vi utan de glasögonen, och alla märkligheterna tenderar att istället komma i vägen. Många ser allt det omöjliga, miraklen, som ett hinder för att de ska kunna tro, istället för, som de var menade, ett argument för.

Här idag skulle jag vilja be er, oss alla, att strunta i detaljerna. För de är, trots allt, detaljer.

Något kan vara sant även om detaljerna skiljer sig.

Om en berättelse är redigerad och fylld med överdrifter, så betyder inte det att huvudstoryn osann.

Detaljerna är inte heller osanna, de är bara tidstypiska. Alla kringsaker berättade viktiga saker för Jesus samtida, men har, i många fall, slutat att betyda något för oss nu. De spelar inte någon större roll, i det stora hela.

Det spelar ingen roll om hon var jungfru, faktiskt. Inte för tron på Jesus som Guds son.

Det spelar ingen roll om en stjärna tändes, om det dök upp stjärntydare, om Jesus föddes i ett stall. Det är inte avgörande för tron på Jesus som Guds son om han gick på vatten eller inte.

Det som spelar roll är att en ung flicka sade ja och Gud blev människa, för att Gud inte vill att någonting skulle hindra kärleken. Inte makten, inte avståndet, inte historien, inte våra egna misslyckanden. Inte våra eller andras bilder av vem Gud är, inte våra eller andras berättelser om vem Gud bör vara och bör göra.

Men många människor hänger fast vid de här detaljerna som vid sina favoritkrubbfigurer. Stör inte min Bibelsyn, liksom. Stör inte min distanserade, skäggprydda, gubbgud.

På det sättet kan jag hålla alltihop ifrån mig. Jag kan leva mitt liv utan att behöva bry mig så värst mycket. Men vad händer om Gud vill vara nära, så nära att Gud helt plötsligt är en nyfödd, skrikande och stinkande liten baby, i dina armar? Vad händer om Gud inte är mäktigast i världen utan torteras till döds, hånas och spottas på, utan att göra motstånd? Vad händer när Gud visar sig vara lika svag som jag, för att Gud älskar mig?

Jo, vad som händer är att jag måste reagera. Jag måste bestämma mig för om jag vill besvara den här kärleken, vill ha den här mänsklige, nerblodade Guden i mitt liv. En som inte kan ta bort allt det jobbiga och svåra och hemska, men som verkligen förstår hur det är att vara ensam, hur det är att vara kär, att ha ont, att offra något för kärleken? En Gud jag inte tjänar någonting alls på att älska, precis som jag inte tjänar på att ha en vän, eller en partner?

Det är det som bebådelsen handlar om. Att bli människa. Gud blir människa, en som du och jag, för att vi ska kunna bli älskade som de människor vi är, och älska Gud tillbaka. Det handlar om vår mänsklighet också, om att visa på hur heligheten finns också i våra liv, det glimrar till av himmel och gudskärlek när vi minst av allt väntar det, och uppgiften att bära Gud, svag och mänsklig, till varandra ligger lika mycket på oss idag som på Maria en gång. Inte kroppsligt, men berättelsen om Jesus, om en Gud som ger upp makten och äran för att leva anonymt med oss, är en berättelse som tål att berättas så mycket oftare än under julens guldskimrande och pepparkaksdoftande mys. Det är smutsigare och blodigare och så oerhört mycket vackrare än så.

Predikan 3e söndagen i fastan, 2013, Bryssel

Tänk dig. Mitt på Rue Neuve en lördagseftermiddag, den där tiden man absolut inte vill vara där. Det är trångt och kaotiskt. Och mitt i alltihop skyndar en läkare fram mot HM, där en ung flicka kollapsat i provrummet. Hon kan inte andas, och det är riktigt kritiskt. Hennes pappa, i dyr kostym, har rusat ut på gatan och ropat efter en läkare, och när en sådan klivit fram, kastat sig på marken, på knä bland tuggummifläckar, vickande gatstenar och kladdiga våffelpapper, och bett honom att snälla rädda flickans liv.

Och då, när läkaren följer efter den förtvivlade mannen, stannar han plötsligt. Det är trångt, massor med människor överallt, men han har känt någonting, någon annan har tagit tag i honom. En smutsig, gammal, böjd tiggarkvinna någon annanstans ifrån har sträckt sig efter hans jacka, och läkaren stannar.

Det finns ingenting, tänker de andra runt omkring, som kan göra den gamla kvinnans liv bättre. Hon har fått alla chanser, hon är i klorna på ondskefulla tiggarbaroner som utnyttjar henne, hon luktar illa, hon borde inte vara här, hon är obehaglig att se på, och än mer att röra vid. De andra vänder bort blicken. Drar i läkaren, det finns ett barnliv att rädda här, du måste välja! Den gamla är bortom räddning, hjälp den med framtiden framför sig istället! Tanten kommer vara tillbaka på gatan igen, hon överdriver säkert sina krämpor. Hjälp barnet!

Den gamla ser det i deras ögon. Hon ser föraktet, hon ser rädslan för allt som hon representerar. Hon är sjukdomen och fattigdomen. Hon är samhällets misslyckande, hon är den bittra eftersmaken i Brysselbornas lyxchoklad. Och hon, som borde hålla sig till portuppgångarna, borde räckt fram sin knöliga pappersmugg i tystnad, hon kliver fram och tar plats, och tar räddningen från barnet som lider.

Hon kryper ihop. Läkaren har stannat, ryggen stel. Han ropar till, söker den som rörde honom. De andra drar i honom. Det var ingen, ingen viktig, sånt händer i trängseln, skynda dig! Men han vänder sig, och kvinnan faller ner på knä. Nu kommer också han att se på henne med de där ögonen. Med föraktet och medlidandet, med kylan som håller skammen borta. Hon kryper ihop, det skulle inte vara första gången som någon sparkade henne. Och hon väntar.

Det är alldeles tyst. I hennes öron susar blodet. Det gör inte ont, någonstans, längre. Hon vågar inte tänka på det, vågar inte tro det. Kramperna är borta, men kanske är det bara tillfälligt, nog är det så. Och så hör hon honom.

”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

I vår evangeliebok finns bara stycket med kvinnan som blöder med, just här. Men den berättelsen är inskjuten i en annan, nämligen berättelsen om Jairos dotter. Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairos, en betydande man, när den blödande kvinnan rör vid honom. Det råder inget tvivel om att det är bråttom, Jairos har bett Jesus att rädda hans dotter från döden, och ändå stannar Jesus.

Exakt hur utstött och utsatt den blödande kvinnan var vet vi inte, men nog var hennes liv ett rent helvete. Hon ansågs oren, och Markus betonar hur hon har blivit lurad och utsugen, gång på gång sviken av sina egna förhoppningar och giriga kvacksalvare. Och så kommer det sista glimret av hopp i form av Jesus. Och hon satsar allt.

Vi har sett på andra ställen i Bibeln vad som händer när någon beter sig fel i en folkhop. De ville störta Jesus utför en klippa, de ropade korsfäst åt honom, de stenade Stefanos. En orolig och arg folkmassa är en livsfarlig plats. Kvinnan riskerade mycket när Jesus stannar. De andra runt omkring försöker få honom att röra sig vidare, barnet behöver honom, men han har känt desperationen och tilltron, och han vet vad han prioriterar.

Barnet har sina förespråkare. Barnet har familj och samhällsställning, och snart nog kommer hon vara frisk. Det vet Jesus. Den fattiga, blödande kvinnan har ingen som talar för henne. Hon är värdelös och framtidslös, en pinsam påminnelse till hela folket att vissa drabbas hårdare än andra, att rättvisa inte existerar för de fattiga. Henne stannar Jesus för.

För Jesus är hon lika viktig som den tolvåriga flickan.

Det spelar ingen roll för honom hur gammal kvinnan är, hur oren eller fattig, hon är lika viktig som vem som helst annars. Kanske är hon faktiskt viktigare, för att hon har lidit mer och inte har någon annan. Så han kallar henne dotter. Han knyter henne nära, han innesluter henne i den gudomliga familjen. För Jesus, för Gud, är inte kvinnans historia det som definierar henne, utan det är hennes tro. Den är, skapar, hennes framtid.

Och där är evangeliet också för oss idag.

Ingenting som du har gjort gör dig ovärdig Guds kärlek.

Ingenting du har blivit utsatt för gör dig mindre älskad av Gud.

Vad än andra tycker om dig, säger till dig, gör mot dig, är du älskad och önskad av Gud.

Hämta styrka hos Herren. Ta på dig Guds rustning. Alla de onda angreppen, oavsett om de kommer från människors tal, handlingar och tankar, eller från din egen övertygelse om ditt bristande värde, allt det där, studsar mot Guds kärleks sköld. Det är ingen lätt väg. Skölden kan kännas för tunn eller för liten ibland. Men när du står på knä, och världens onda skadar dig, vet att du bara är en mantelflik borta från Jesus värme, och han ska kalla dig sitt barn.  

Predikan Fastlagssöndagen 10/2 2013 Bryssel

Samma teman upprepas många gånger i evangelierna: att ge allt för Guds rike, att inte vara rädd, att välkomna den som är utesluten. Men aldrig säger någon att det är lätt.

Det är inte ens lätt för Jesus.

Tre teman. Tre sätt att visa på de viktigaste tre sakerna. Tre saker är verkliga, tre saker bestämmer våra liv, tre saker, tre gåvor. Att ge allt för Gud, det är tron. Att inte vara rädd, det är hoppet. Och att välkomna den som är utesluten, det är kärleken.

Tro, hopp och kärlek. Reducerade till sockersöta smycken och Alla Hjärtans dag-kort, men egentligen i verkligheten, så svåra, så fyllda av smärta.

Hur uttrycker vi tron?

Det finns så många fromma svar på det. Att gå i kyrkan, att göra gott, att låta döpa sig och sina barn... Jesus uttrycker det så här: Om någon vill tjäna mig ska han följa mig, och där jag är kommer min tjänare också att vara.

Genom fester och skratt, genom smärta och förnedring. Genom vänskap och förräderi, genom ensamhet och närhet. Det är ingen lätt väg Jesus går, och erbjudandet att följa med är inget att ta lätt på. Att ge allt för Guds rike. Den som älskar sitt liv förlorar det.

Det betyder inte, faktiskt, att varje människa som vill följa Jesus kommer att bli dödad, eller ska kasta sig in i farliga situationer. Det betyder att den som följer Jesus förstår att livet inte längre tillhör en själv uteslutande. Det är till låns från Gud, och det är en gåva som ska användas till fullo. Ibland kan valet att följa Jesus leda till samma saker som Jesus fick utstå – förföljelse, smärta och död. Nyligen uppmärksammades det i Dagens Nyheter att kristna är världens mest förföljda religiösa grupp, med över 100.000 mördade kristna varje år runtomkring i världen. Inte alla dödas för sitt val att följa Jesus, men det är fortfarande på många platser ett beslut som kan leda till tortyr och död.

Vi är relativt trygga här. Relativt bekväma. Med all sannolikhet för bekväma.

Jesus kallar oss ut ut våra tröga vanor. Han kallar oss till att undersöka våra hjärtan och våra liv. Vad är viktigast för dig? På vad hänger du upp din tro?

Den som vill vandra mot framtiden kan inte stå still.

Den som vill växa kan inte förbli den samma.

Den som vill vara en förebild kan inte förbli en i mängden.

Är tron viktig kommer den att förändra oss. Är Guds rike centralt i våra liv, vill vi ge allt för Guds rike, kommer vi få så mycket tillbaka. Men de enda som håller oss tillbaka är vi själva.

Vi har ett hopp att räkna med, ett löfte om framtiden. Vi behöver inte vara rädda, även om vi ofta är det. När till och med Jesus själ är fylld av oro, finns det förståelse för vår rädsla.

Men den är modig som är rädd men ändå handlar. Som drottningen Ester som vågar sitt liv för sitt folk, som de som följer Jesus trots hot om död och våld.

Vi har ett större hopp, men det finns ingenting större än kärleken. Och ingenting som ger oss större glädje, eller större smärta.

Det finns ingenting som kan vara så obekvämt som att handla i kärlek.

Några greker sökte upp Filippos, en av lärjungarna, eftersom de ville träffa Jesus.

De visste säkert att de inte riktigt var välkomna. Som greker var de orena, hedningar, sådana som stod utanför Guds förbund med det judiska folket. De fick inte komma in i templet, och nu vågade de bara närma sig Jesus genom en av hans lärjungar, som hade ett grekiskt namn.

Och Jesus svarar: Om någon vill tjäna mig ska han följa mig.

Han välkomnar dem.

Trots att de inte passar in, trots att de pratade konstigt, åt konstig mat, inte såg ut som dem. För kärlek är inte ett substantiv, ett ting, utan ett verb. Kärlek är handling och val. Att se bort från sina egna gränser och sin egen bekvämlighet, och välkomna, inkludera. Greker och romer och marockaner och funktionshindrade och kvinnor och barn och män och vem det än kan vara som stör min harmoni, min bekvämlighet.

En kristen församling är en brokig, bruten familj. En sådan där familj som minst av allt liknar de romantiska föreställningarnas mamma-pappa-barn. Nej, en familj där barnen är högljudda och bångstyriga, där syskonen slåss, där pengarna saknas ibland, och ibland inte. En familj där kärleken ibland saknas mellan barnen, men aldrig från föräldern. En familj med en ensamstående, enastående förälder, och miljoner, miljarder, vanartiga barn. Den kristna familjen misslyckas alltför ofta med att älska, men det är vårt uppdrag och vår kallelse. Att älska utan akademiska förbehåll, utan snygga bortförklaringar. Det är ett livslångt uppdrag, och ett vi behöver arbeta på alltid.

Störst av allt är kärleken, för den innefattar hoppet, den innefattar tron.

Kom och följ Jesus, i rädsla kanske, men mest av hopp. Vandra hans väg, och bjud andra med dig.

Ni ser staffliet täckt med lila tyg här framme? Under det har jag placerat lappar, nålar och pennor. De kommer att få finnas kvar under hela fastetiden. När du vill, kanske vid nattvarden eller efter gudstjänsten, sätt dig ner en liten stund och fundera över vem eller vilka som du behöver lite extra hjälp med att älska. Skriv ner det och sätt upp. Om du vill kan du sätta lappen bak-och-fram så att det inte syns, eller inte nämna namn. Det räcker att du vet, och att Gud vet.

Jag vill be dig att vandra med mig, och andra, denna fastetid och välja att älska. Störst av allt är kärleken, och den leder till Jerusalems portar och hallelujaropen, till långfredagens kors. Och den leder till det omöjliga hoppets uppfyllelse.

Nu faller domen över världen. Det är nu valet ska göras. Välj kärlekens väg.

Andra söndagen efter trettondagen, 2013

Såhär blev inte predikan riktigt, men ungefär. Konfirmanderna utgjorde mellan en fjärdedel och en tredjedel av den gudstjänstfirande församlingen idag, så det präglade gudstjänsten, och predikan, ganska mycket.

.................................

Det här är en av de där texterna som kräver en massa förståelse av hur kulturen var på den tiden, för att det verkligen ska framgå hur fantastiskt det som händer är.

Vi börjar från början.

Samarien.

En gång i tiden hade folket i Samarien varit samma folk som de i Galiléen, där Jesus kom ifrån, och Judéen. Men så hade landet splittrats, och olika sedvänjor och till viss del olika tro hade utvecklats. Det hade gått så långt att judarna i söder tyckte att samarierna var rätt så obehagliga, smutsiga och äckliga till och med. Man skulle helst inte alls ha med dem att göra, och att Galiléen gränsade till Samarien gjorde galiléerna också lite skumma. Det är svårt för oss att hitta några bra paralleller i vår tid, men om man tänker sig att vi som bor i fransktalande Belgien verkligen avskydde holländare, och ansåg att flamländare var obehagliga för att de bor så nära Nederländerna, då kanske det går att förstå. Små länder med befolkning som verkligen liknar varandra, men som hatar varandra.

Det är onekligen konstigt, i alla fall, att Jesus är där uppe och vandrar omkring.

Sedan kommer vi till brunnen. Det normala var att gå dit på morgonen eller kvällen, när det inte var lika varmt. Kvinnorna samlades där, utbytte hälsningar och information, och hade sällskap hem. Hur kommer det sig att den här samariska kvinnan går dit mitt på dagen? En del har spekulerat i om det är för att hon vill undvika de andra. Det kan naturligtvis vara så enkelt att vattenkrukan i hemmet välte och hon var tvungen att gå till brunnen på en konstig tid. Ett sådant där sammanträffande som leder till stora förändringar. Men det är lätt att tänka sig att hon gick dit för att undvika viskningar och blickar, framförallt eftersom hon verkar ha haft många män, vilket aldrig ansågs ok på den här tiden.

Och så sitter det en judisk man vid brunnen.

Som ensam kvinna kan hon tänkas vara försiktig. Man vet ju aldrig vad en fiendeman skulle kunna tänka sig göra, men allt han gör är att be om vatten. Vatten från en som anses smutsig. Hon kan inte låta bli att undra varför, trots att allt hon någonsin blivit lärd talar om för henne att en kvinna inte ska ifrågasätta en man.

Och då händer det mest mirakulösa. Han tar hennes fråga på allvar. Mer än så, han drar in henne i ett samtal om Gud, om tro och om evigt liv. Han tar henne på allvar, och han visar intresse för vem hon är.

För oss verkar det inte så märkligt. Vi kanske till och med tycker att Jesus är rätt så brysk och konstig. Men den här kvinnan är en av de första och enda som får höra från Jesus själv att det är han som är räddaren, Messias, den som ska ge befrielse. Han lyssnar på henne, ger henne information om vem han är och hur tro fungerar. Och han dömer henne inte, bara konstaterar att hon lever ihop med en man som hon inte är gift med.

Resultatet, som vi inte fick höra i berättelsen, blir att kvinnan rusar ner till stan och berättar om Jesus, och hela staden följer med henne till brunnen, träffar Jesus, och börjar tro på honom.

Det här är en av de riktigt viktiga texterna i Bibeln. På ytan verkar den inte så speciell, men när alla de kulturella byggstenarna är på plats blir det en text som handlar mindre om ett tillfälligt möte för länge sedan, och mer om hur Gud och Jesus är, och vad som händer när vi möter Gud. För i grund och botten är det här mindre en text om ett möte mellan Jesus och en fiendekvinna, och mer en text om oss. Den där kvinnan är var och en av oss, med våra svagheter, hemligheter, frågor och rädsla.

Var vi än är på väg, finns Jesus där och väntar på oss. Oavsett om vi känner oss ensamma och föraktade, vill Jesus möta oss. Han vill ge oss liv. Han känner till hur vi har det, varenda litet fel vi har gjort, och det spelar inte någon roll för framtiden. Han vill ge oss en källa till liv.

Och just där i det mötet, det oväntade och märkliga mötet, bli vi också uppmanade att berätta om det vi har fått. Om den kärlek och förståelse som finns hos Jesus. Om att det finns någon som lyssnar utan att döma, som möter dig när du anar det minst, som tror att du, just du, har någonting att komma med.

Den som blir lyssnad på kan också höra andra.

Den som blir tagen på allvar, kan också ta andra på allvar.

Den som får kärlek kan ge kärlek.

Och i den kärleken växer vi. Den kärleken ger oss möjligheten att sträcka på oss, att tro på framtiden, och att våga vara oss själva. Den ger oss modet att också vilja dela med oss av gåvan vi fått, och människorna lyssnar. För längst inne bär vi alla en längtan efter att bli hörda och sedda, att bli tagna på allvar, och att få ett hopp. Vid Sykars brunn mötte vi alla det levande vattnet. Där, och i våra ensammaste stunder, kommer Jesus oss till mötes med livet som gåva.

Första söndagen efter trettondagen, Bryssel

Han hade problem, farao. Det var han övertygad om att han hade. Det kändes som att det fanns hebréer överallt. Vad han än gjorde, hur svårt han än gjorde livet för dem, fortsatte de ändå att be till sin Gud, bo tillsammans med sina egna och föda barn. De blev inte integrerade, inte som goda egyptier.

Det hade ju varit en sak när de kom till Egypten. De hade behövt hjälp, och Egypten hade glatt öppnat sina kornbodar, eftersom faraos närmaste man ju hade tillhört deras folk och visat sig vara en klok karl. Men sedan blev de kvar. Såg inte ut som alla andra, uppförde sig inte som alla andra. Inga tempeloffer, firade inte samma fester. Nej, de var uppenbarligen oegyptiska. Otacksamma. Passade inte in.

Men om man tvingade dem att jobba kunde de i alla fall vara nyttiga. De kunde så att säga själva bekosta allt det deras närvaro kostar. Och om man har tur kanske de skulle lära känna lite vanliga egyptier och sluta med den där konstiga religionen som ställer så många konstiga krav.

Men så hade det inte blivit. Det verkade inte spela någon roll hur piskorna än ven, vilka lockbeten eller hot som än hölls fram, de envisa hebreerna tänkte minsann inte integrera sig. Fortsatte att föda barn gjorde de också. Jag måste göra något, tänkte farao. De måste sluta få så många barn, fortsätter det så här blir snart vi civiliserade egyptier en minoritet i vårt eget land, och de här religiösa fanatikerna från Mellanöstern kommer att ta över. Snart kommer vi säkert inte få dyrka Sekhmet och Hapi och Osiris, snart måste vi säkert också ha skägg.

Jag måste göra något. Jag måste begränsa befolkningen, måste se till att de blir färre. Går det att skicka tillbaka dem kanske? Eller finns det något annat sätt?

Ute på byggena och stenbrotten svettades de hebreiska männen under den starka egyptiska solen, omedvetna om vad som planerades. Deras grannar kanske inte alltid behandlade dem så väl, men hebreerna var fortfarande så fulla av tacksamhet över att ha fått hjälp att de gladeligen tog alla de jobb egyptierna inte ville ha. De bar sten, murade pyramidväggar, städade, körde taxi, sopade gatorna. Och egyptierna, svenskarna, belgarna tittade snett på dem och muttrade om främmande sedvänjor och brist på integration och att de födde för många barn. Något måste göras.

På gatorna och torgen i Grekland samlar polisen upp alla som ser utländska ut.

I svenska Älmhult kräver en politiker begränsning av muslimers barnafödande, liksom politiker gjorde för judar i 30-talets Tyskland.

Ungerns tredje största parti vill kartlägga hur många judar som finns i landet.

Och överallt, i hela Europa, åberopar spökena från förr yttrandefriheten. För att få säga vad de vill om vem de vill, för att ord för ord reducera människor till ”de andra”. Och så blir det inte ens konstigt att spekulera runt raser och begränsningar i rättigheter, för de där är inte som vi. De klär sig konstigt, pratar märkligt, vill inte vara som vi, vill inte bidra. Då blir det inte märkligt att slänga nyfödda barn i floden, eller skicka tillbaka dem till länder där det är krig.

Men en sanning är inte allas sanning. Tack gode Gud för det. I Ungern fylldes snabbt gatorna med människor som i tyst sympati bar den gula davidsstjärnan på bröstet. Vanliga svenskar bildar mur utanför flyktingboendet när avvisningsbesluten ska genomföras, ja, poliser vägrar att medverka. Barnmorskorna och kvinnorna smugglade undan Mose, för det måste finnas en väg ur slaveriet för åtminstone ett barn, och en prinsessa väljer sida.

Den mäktigaste väljer sida. Himlen öppnar sig, och den vanlige mannen visar sig vara Guds son. Genom farorna och det vilda vattnet lyfte Gud sin son, som prinsessan lyfte Mose, som folket vandring genom havet vid Pi-Hahirot, som varje barn som lyfts högt med håret fortfarande vått av dopets vatten.

Detta, här och nu, är inte en flykt från verkligheten. Vi firar gudstjänst mitt i det svåra, vi delar bröd och vin i trots mot alla de som tycker att människor bara ska mötas om de är födda på samma plats eller ser likadana ut. Vi hälsar på varandra, ser varandra i ögonen, för att om och om igen berätta för oss själva och en mörknande värld att vi alla är människor, alla är värda att se och höra. Vi döper för att om och om igen visa att livet övervinner allt döden och dödens hantlangare vill göra oss.

Och vi gör det i en envis och trotsig tro på en man som hade slängts i floden av faraos trupper. En som hade körts i godsvagnarna till Majdanek eller Auschvitz. En som hade hamnat på judelistorna i Ungern. Vi gör det i en envis och trotsig tro på en som inte var som vi, och därför får vi plats här, hur vi än är.

Fjärde söndagen i Advent, Antwerpen 2012

En av mina vänner har ett Mariamonogram tatuerat på sin arm. Han skaffade tatueringen för några år sedan. Jag frågade honom om den, och han förklarade varför.

För honom är Maria den bästa förebilden man kan ha som kristen, och som präst. Det är ju ingen nyhet, direkt. Maria har framhållits som exemplarisk i årtusenden, och framförallt för kvinnor.

Maria den lydiga.

För miljoner kristna, förr men också nu, är det nästan det viktigaste de kan säga om Maria. Gud gav order, och Maria svarade ja. Bilderna vi ser målade av bebådelsen visar på en ung, vacker kvinna som undergivet böjer sitt huvud. På samma sätt, menar många, ska kvinnor böja sig för mannens överhöghet, och för bibliska bud om tystnad och lydnad. Det är samma sätt att tänka som kräver att kvinnan ska täcka sin kropp och sitt hår, eller att kvinnor inte ska få arbeta, och att flickor inte behöver lära sig läsa.

Jag tror inte att det var det Gud avsåg när Maria blev utvald. Jag vägrar tro att det var undergivenhet som var det främsta kriteriet för hur Gud valde. Jag tror att Gud vill ha döttrar och söner som sträcker på sig, barn som är medvetna om att de är älskade, och trygga i den vetskapen. Gud vill inte ha blind lydnad, utan förnuft och eftertänksamhet och ja, till och med ifrågasättande.

Jag är inte ensam om att tänka så, och nuförtiden är det lika vanligt att framhålla Marias mod.

I predikningar och böcker berättas om en värld och ett samhälle där otrohet bestraffades med stening och en kvinnas enda värde var i vilken man hon var gift med eller dotter till. En värld sorgligt lik delar av vår värld. Mitt i den verkligheten sade en ung kvinna ja till att bli ogift mor, och för det krävdes ett enormt och nästintill osannolikt mod.

Var det då hennes mod Gud såg? Kanske. Nog behövde Jesus mamma ett enormt mod och stor envishet. Bilden av det gamla Israel som en hederskultur är sann, och riskerna kunde vara stora, även om det ofta inte var lika dödligt som man kan tänka sig. Modet att följa sin tro och sin övertygelse är verkligen förebildsmässigt, det är det. Men det var ändå inte som han avsåg.

Med tonåringar har jag ofta hört Marias kaxighet, hennes ifrågasättande, vara det som framhålls.

Maria ifrågasätter till och med ängeln. Hon vet minsann hur det går till när barn blir till, det är svårt att bo i en liten by och undgå den kunskapen. Hon vet att det är helt omöjligt för henne att vara med barn. Desto större, då, när hon ändå väljer att säga ja.

Att våga ställa frågor till makten, att våga ta rätten till sina egna val, och rätten över sin egen kropp, det är stort även i dag. Det är kontroversiellt även idag.

Men det var inte heller vad min vän avsåg med Maria som den stora förebilden.

Maria var en rätt så vanlig kvinna, som blev utvald till att bära Gud.

Tänk på det en sekund. En kvinna som bär Gud. Gudaföderskan, kallas hon ibland i de ortodoxa kyrkorna.

Det är hennes stora roll. Maria, den rätt så vanliga, lydiga, modiga, kaxiga tonåringen, bär Jesus. Genom nätter och dagar, över berg och genom dalar. Genom glädje och sorg. Hon bär Jesus så att vi också ska lära känna honom. Livets största gåva ger hon oss. Och det är också hur hon är vår förebild. Som kristna är vår roll att bära Jesus till människorna, att berätta evangeliet, att dela ut nattvarden. Att göra det lika mjukt och lika kärleksfullt som vore det en alldeles nyfödd baby vi bar till dem.

För Marias tro på sin son, och på Gud, gav henne modet att lämna honom till världen. Hennes längtan efter befrielsen, som hon delar med hela sitt folk, gav henne kaxigheten att säga ja. Och om hon på något sätt ska framhållas för sin lydighet, är det för att hon lydde kärlekens röst i sitt innersta, den som viskade till henne, och till oss, sitt eviga ja. Som en skrattande baby som sträcker sina knubbiga armar efter oss. Som tro och kärlek, som delandet av det vackraste som hänt.

3 sön i advent. Om en vän, men ännu mer om gräsligheter

(predikan vid högmässa med dop)

För några dagar sedan lovade jag lättsinnigt min vän Malin att jag skulle predika om henne idag. Det händer att vi präster gör sådant, mest för utmaningens skull, och det brukar bli ganska roligt. Främst predikar vi ju om Jesus, men emellanåt får en och annan ganska vanlig men exceptionell människa dela hans utrymme. Han gillar ju att dela spotlighten. Jag tänkte mig att hans kusin Johannes döparen, som står i centrum idag, nog skulle vara ok med det också.

Men så påmindes jag återigen om världens mörker, och det kändes plötsligt mindre roligt. Ofattbara och fasansfulla angrepp på barn i skolor i både USA och Kina, på samma dag. Föräldrar som för evigt mist sina barn, syskon som aldrig träffar dem igen. Andra barn som kommer bära ärren för alltid, både insida och utsida. Samhällen som förlamas av rädsla och skräck, högljudda politiska strävanden från alla håll. Men mest av allt, en fasa som kryper under skinnet på varje mamma, pappa, syster eller bror.

Den typen av fasa som man inte ens vill vara i närheten av att tänka på en dopdag. Den typen av fasa man skulle önska att ingen någonsin skulle utsättas för. Den typen av fasa som inte kan förklaras, som man inte kan skydda sig emot. Den meningslösa, vansinniga ondskan.

För några minuter sedan bad vi här: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria E och S från mörkrets makt, skriv deras namn i Livets bok och bevara dem i ditt ljus, nu och alltid.” Vår värld är så mörk ibland, så meningslöst ond eller förstörd. Och vi är så rädda hela tiden. Dopet är Guds svar på vår rädsla, och just i den här bönen ropar vi efter närhet och befrielse från allt ont. Från ont precis som detta onda som drabbade barnen i skolorna.

Vi vandrar i mörkrets skugga, vänner. Bredvid oss vandrar Gud. Det hade varit så bekvämt att be om beskydd, och skylla allt det som händer på Guds bristande skydd. Så praktiskt, och samtidigt så utan hopp, eftersom varje fruktansvärd sak som händer då skulle varit Guds fel. Men så fungerar inte Gud, och inte våra liv. Istället vet vi att Gud delar all smärta och all sorg. På skolan i Connecticut, innanför skolgrinden i Henan i Kina. Jag vet att den vetskapen inte räcker, men det finns det ingenting som gör. Det finns inga ord som tar bort det som hänt, inga ord som gör det förståeligt. Vi har bara vår längtan efter en värld där våldet har mist sin makt, där Guds fred till slut råder.

Jesus kusin Johannes var en gammeldags domsprofet på många sätt. Han pekade ut felen i samhället, men talade också om den befriare som skulle komma. Han gjorde sig impopulär hos makten, men nådde hjärtan och sinnen hos folket. De visste att världen, redan då, behövde hopp och befrielse, och de längtade.

Men Johannes överlevde inte. Han mördades för sina obekväma ords skull. Hatet dödade honom.

Hatet klarar inte hoppets närvaro, klarar inte sanningen. Hatet drömmer inte om fred. Hatet dömer utan bevis, eller med svaga sådana, hatet gör ögon blinda och låter mörkret spridas. Och det är så lätt att hata den som dödar barn, den som skadar dem. Den som gjort sådant, tänker så många av oss, förtjänar att dö, eller att lida, eller att låsas in för evigt.

Men hatet talar aldrig sanning. Hatet leder aldrig till befrielse. Och hatet är inte Jesus väg.

Guds väg, Jesus väg är istället den omöjliga kärlekens. Medlidandet som gör det möjligt att också be för den som sköt eller högg, som söker efter vägar framåt istället för efter syndabockar. Guds väg är sanningens väg, den som kanske är obekväm men som befriar. Guds väg är närvarons väg, doplöftets väg. Hör, du som har öron. Se, du som har ögon. Vår värld behöver mer kärlek, mer förståelse, mer närvaro, mer medlidande. Våra barn behöver hopp, inte stängsel och murar. De behöver alla de löften vi ger dem i dopet. De behöver våra böner, våra kramar, vår närvaro, vår uppmärksamhet och vår kärlek. De behöver sanning och ja, de behöver befrielse från allt detta våld. 

För det är sin fred Gud vill ge oss.

en beredelse på advent

Ungefär så här blev det i kväll:

Psalm 24:
"... Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och
rent hjärta,
den som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt. ..."

(tystnad, visar mina händer)

Det här är inga skuldlösa händer.
Det här hjärtat är inte rent.

Och jag tror att ni, som jag, någon gång har svurit falskt.

(tystnad)

Vilken tur då, vilken oändlig lycka, att Gud väljer att komma till oss då, när vi inte kan komma till Gud!

När vi inte förmår klättrar uppför trapporna till det allra heligaste, kommer Gud till oss, ridande på en åsna. Bered en väg, öppna portarna till ditt hjärtas tempel, för Gud vill komma dit in! Bered en väg in i ditt liv, gör portarna höga, för Gud är på väg till dig och till mig.

Trots våra skuldtyngda händer, trots våra orena hjärtan, söker och längtar Gud efter oss. Trots vår imperfektion, trots allt det som tidigare skiljt oss från Gud, allt det som hållit oss utanför, kommer Gud till oss. Här och nu.

Det är advent. Ljuset är tänt, och för varje söndag fladdrar ljusen fler och starkare. Ljuset tränger närmare, mitt i vårt mörker, tills det jagat bort det helt, och hoppet åter fötts i vår värld.

(inledningsord 14 från förslag till ny kyrkohandbok)

Innan orden är på våra läppar
lyssnar Gud till vårt rop.
Innan vi suckar
tar Gud emot oss.
Innan vi älskat
älskar Gud.
Gud möter oss med nåd och välsignelse
när vi ber:

(överlåtelsebön 2)

Alla Helgon och Själar Bryssel 2012

Vi tog oss långsamt uppför de smala trappstegen. Kön rörde sig vördnadsfullt, trevande, och mumlet från viskande konversationer blandades med ljudet från rösterna från tv-skärmarna här och där. Golvet knarrade. De gulnande tapeterna och svarta mörkläggningsgardinerna transporterade oss till en annan tid, och det iskalla draget från en skräck och en fasa som väldigt få av oss, tack och lov, har behövt genomleva, strök över våra nackar och skuldror.

Bakom mig gick en amerikansk pappa och hans lilla dotter. Hon sade: ”Daddy, I want to die in my sleep.” Hans svar, med darrande röst, gick förlorat när min dotter vände sig mot mig och begravde ansiktet i min jacka. Jag smekte hennes huvud, höll hennes förtvivlan tätt intill mig, och tänkte på Otto Frank, mannen som överlevde hela sin familj, och öppnade det hus de gömt sig för att vi alla skulle kunna dela deras sista år tillsammans.

Anne Frank-huset är en modern pilgrimsort. Vi kommer dit med all vår förtvivlan gömd under ett lager av modern distanserad fernissa. Vi kommer dit med kunskap, men utan, i många fall, erfarenhet. Vi defilerar genom de öde rummen och sakta sjunker närheten in. Fernissan skalas bort, och främlingar möter varandras tårfyllda blickar. En flicka som alla andra, med drömmar om framtiden, om sol och pojkar och vänskap och politik. Två familjer som så många andra, och ett öde som delas av alltför många.

Den här helgen är tillägnad alla de som har fått före. Igår Alla Helgons Dag, då hjältarna och hjältinnorna lyftes upp, idag Alla Själars Dag, då minns de nära vi förlorat. Nästan alla har varit fullständigt vanliga människor. Människor med drömmar om framtiden, människor som älskat och förlorat och vågat älska igen. Och de har lämnat sina avtryck djupt i oss. De tog sig innanför fernissan och distansen, och formade våra liv till något annat.

En del av oss bär sorgen närmare. För en del är den det som format allt liv efter förlusten. För en del är den en stilla, molande värk som ibland intensifieras. Med oss vandrar minnena av de som som gått före. I oss lever minnena av de som formade oss. I oss som människor, i oss som mänsklighet, och i oss som kyrka.

Våra minnen formar oss, och pekar framåt.

Precis innan man går ut från Anne Frank-huset finns ett citat skrivet på väggen:

"We cannot change what happened anymore. The only thing we can do is to learn from the past and to realize what discrimination and persecution of innocent people means. I believe that it's everyone's responsibility to fight prejudice." Vi kan inte ändra vad som hände. Det enda vi kan göra är att lära från det förflutna och att inse vad diskriminering och förföljelse av oskyldiga människor betyder. Jag tror att det är allas ansvar att slåss mot fördomar. Så skrev Annes pappa Otto.

Och det är lika sant för mänsklighetens martyrer som Anne, som för kyrkans helgon, och för våra egna saknade sörjda. De kanske inte var de stora hjältarna, men de trodde på saker, stod för ideal, levde en övertygelse. Kanske var hon den bästa lyssnaren du kände. Kanske var han den som alltid hade tid. De fanns, och de är saknade. Och det vi kan göra är att låta deras ideal, deras övertygelse, deras närhet, vandra vidare. Vi kan inte ändra vad som hänt. Det skär i hjärtat, men de är borta. Men det de gav oss är här ännu, och deras verk lever i oss.

De är mer värda än aldrig så många sparvar. Deras liv spelade roll, och saliga är vi som sörjer.

Saliga är vi när vi gråter för Anne och hennes familj och alla de som idag dödas och förföljs.

Saliga är vi när vi minns alla de helgon som gav sina liv för att andra skulle kunna få samlas till gudstjänst, för att andra skulle få tro på det de vill.

Saliga är vi när vi sörjer våra döda. Trösten ska komma, säger Jesus. Det finns ingen anledning att vara rädd för deras skull, eller för vår. Ingen är glömd av Gud.

Våra minnen domnar. Fernissan täcker över, avståndet dövar. Så överlever vi. Men just idag får det göra ont. Just idag spelar det inte längre någon roll att det var länge sedan, eller att vi förväntas rycka upp oss och gå vidare. Just idag minns vi dem, alla, och just idag fladdrar våra ljus för dem.

Tänd gärna ett ljus. Finns det inte plats på ljushållaren, sätt ett värmeljus i fönstret eller på någon av de andra platserna vi har ställt i ordning. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret kan inte besegra det.

Tokigt mycket skräppost

Jag har ändrat kommentarsfunktionen till att endast tillåta registrerade användare (inklusive Open ID), och det är endast för att jag får åtta-tio kommentarer varje dag från en spambot som vill sälja proteintillskott eller något, och jag har tröttnat. Så, kommentera gärna! Din kommentar kommer inte upp omedelbart eftersom jag modererar kommentarer, och du måste tala om vem du är. Jag hoppas att det inte avskräcker. Det är bara den irriterande reklamen som gör det.

Predikan Bryssel (och Luxemburg) 23/9 2012 16 e 3 ”Döden och livet”

Varje dop börjar med en bön om befrielse.

”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria personen från mörkrets makt. Skriv hennes namn i Livets bok, och bevara henne i ditt ljus, nu och alltid.”

Vad är mörkrets makt? Vad är det vi ber om?

Det här är inte Exorcisten, eller någon annan film om demoner eller djävlar. Det handlar inte om något slags diffust mörker djupt inom oss. Det handlar om livets största fiende. Det handlar om döden.

När vi står här, med händerna på ett huvud, ber vi för att barnet ska befrias från dödens makt. För oavsett hur vi vill och kan skydda våra barn, kan vi inte göra allt. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Oavsett hur vi anstränger oss och försöker vara tillgängliga för barnen finns det en gräns för vår förmåga. Det finns en gräns, och bortom den kan vi bara be och hoppas och lämna över ansvaret till den som överskrider alla gränser.

När Jesus kommer fram till Betania är det ett tjutande gråtande kaos i Martas och Marias hus. Deras bror, Jesus gode vän, Lasaros är död. Han har varit död i fyra dagar. Man trodde att själen stannade vid den döda kroppen i tre dagar, men efter dess var allt hopp ute. Mitt i hopplösheten kommer Jesus till systrarna. Och de säger till honom, båda två: Om du hade varit här hade detta inte hänt! Kanske säger de det som en bekräftelse av vad de känner till om Jesus makt. Eller så är det en förebråelse, sorgens anklagande röst. ”Du kunde ha hindrat detta men gjorde det inte!”. Och Jesus gråter.

Han gråter, han är upprörd i sitt innersta. Även om han vet att han kan uppväcka Lasarus, är det människornas sorg som rör Jesus till tårar. Han lider med dem. Han kan inte ta bort smärtan de har känt. Han kan inte hindra dem från att lida. Men han kan ge liv.

Så Jesus gör det han är sänd att göra.

Han ger liv.

När vi döper, brukar vi tala om att dopet är en resa genom död till liv. Genom det farliga vattnet, orsaken till så mycket död och förstörelse. Genom det livgivande, livsnödvändiga vattnet, till ett nytt liv på andra sidan. Ett liv där inte döden har all makt. Ett liv som har en glimt av himmel i sig.

Lasaros kommer ut ur graven. Han är fortfarande svept i sina bindlar. Han luktar. Men han lever. Jesus sista ord till systrarna och de sörjande är ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Döden binder inte längre Lasaros. Den binder ingen som vandrat genom döden till nytt liv, ingen som är döpt. Det kan vara så att vi ser likadana ut, vi kan vara märkta av svårigheter och sorg. Men mitt i vårt nya liv glimmar det av helighet, för döden kan inte hålla oss. Jesus gråter med oss, och Jesus lyfter bort den eviga dödens makt. Han lyfter bort rädslan. Det han önskar oss är liv, och liv i överflöd. Därför låter vi dopfunten, med det livgivande vattnet, vara kvar här framme. När du kommer fram till nattvarden, gå dit också. Teckna dig med korsets tecken, och påminn dig själv om att i dig, också, glimmar det av helighet.

Våra namn är skrivna i livets bok, där bredvid Lasaros namn. Vi är bevararade i Guds ljus. Inget mörker kan hålla oss.

Predikan 2012-09-16 Antwerpen 15e3 ”Ett är nödvändigt”

Det är bara elände överallt. Det är så svårt att se att det någonsin kommer bli bättre, att det finns någon slags ljusning. Fina och viktiga personer dör, de som är onda verkar bara bli starkare.

Vi är på sista boken i Harry Potter-serien, och det ser så himla mörkt ut hela tiden.

Om det är någon av er som inte känner till Harry Potter-böckerna, så handlar de om en ung trollkarls kamp mot den onde Lord Voldemort. Det kan tänkas banalt, verklighetsfrämmande, men böcker och konst och musik speglar vår verklighet.

För nog ser det rätt mörkt ut även för oss icke-trollkarlar.

Där motsättningarna i Potter-böckerna gror mellan sådana trollkarlar som har rent trollkarlsblod, och de som har släktingar som inte är trollkarlar, gror det i vår verklighet mellan sådana som anser sig vara av rent svenskt eller norskt eller flamländskt blod, och de som kommit hit från Mellanöstern eller Nordafrika. Och precis som i böckernas värld är det försvaret för det rena som leder till fasansfulla övergrepp, öknamn och våld.

Och där, precis som här, är det en nostalgisk längtan efter hur det var förr som drar. Och det är så lätt att hamna där. När världen förändras, och man inte förstår varför eller hur, när kvarteren man brukade trivas i plötsligt är annorlunda, när det inte ser ut som man är van vid på gågatan under lördagsruschen. När musiken som spelas från bilarna som åker förbi inte längre är taktfast flamländsk ompa-ompa, utan sirligare rytmer och sång på ett språk som vi inte förstår, då är det så lätt att tänka sig att allt var bättre förr.

För vi är rädda.

Vår värld förändras, och antingen blir det bättre eller sämre. Och om vi var rätt nöjda med hur det var, ja, då är det så svårt att tänka sig att det här nya kan bli något annat än dåligt.

Och som om det inte var nog, så regerar galningarna på löpsedlarna. Sprängdåd och attentat, själviskheter och idioti, över hela vår värld. Det kommer rakt in i våra vardagsrum genom tv-apparater och datorer, och vi stirrar på våra skärmar och önskar att allt det onda bara kunde försvinna. Hjälplösheten och frågorna förlamar, och rädslan för detta nya, detta främmande, bara växer.

Vad ska vi göra?

Vad ska vi äta?

Hur ska vi klä oss?

Måste vi förändras?

Kommer det ens att finnas mat eller arbete eller en kyrka för oss att gå till i framtiden?

Och rakt in i all denna vår oro talar Jesus ord som det är så svårt att ta till sig: Gör er inga bekymmer för morgondagen.

Men vi är ju oroliga. Vi är ju rädda. Allihop.

De nya är rädda över att fullständigt tappa sin kultur och religion och allt som har hållit dem samman genom krig och katastrofer.

Vi här, vi som har så mycket, är rädda för att mista allt. Vi är rädda för fallande skyskrapor och inskränkningar i våra friheter.

De där borta, där det kämpas, de är rädda för att inte längre få ha sin kultur och sina traditioner, för att tvingas bli några de inte är. Och de är rädda för ett västerland som har en lång historia av förtryck och kolonialism.

Och så störtar vi emot varandra i en virvel av skräck, och ur skräcken föds våldet. Där och här. Verbalt våld som kastas mot alla som avviker, verkligt våld riktat mot invandrare, eller mot infödda. Nationella och internationella konflikter. Alltihop fött ur rädsla. Och allihop tänker vi oss, medvetet eller ej, att bara vi rensar upp, får lite ordning, så ordnar det sig. Det blir bättre om det blir som det var förr, det blir bättre om vi bara vakar på vår renhet, allt det som är typiskt svenskt eller flamländskt eller libyskt eller amerikanskt.

Vi är så lika.

Allihop vandrar vi genom en öken. Allihop söker vi efter det goda livet, vårt eget Kanaan. Och allihop är vi rädda över att gå vilse.

Och där blir Jesus ord kanske inte så mycket en tröst, som en instruktion. Oroa er inte för morgondagen. Inte för att det inte finns saker att oroa sig för, utan för att det i längden är meningslöst och bara bidrar till vår världs förlamande spiral av skräck och våld. Oroa er inte för vad ni ska äta eller dricka. Inte för att ni inte ska se till att det finns mat och dryck, utan för att vårt strävande efter trygghet och säkerhet bara gör oss otryggare.

Det är en sliten kliché, det där med att leva i nuet, men det är det enda vi kan göra. Det är det enda sättet vi kan mota rädslan, enda sättet vi kan bota längtan efter en dåtid som aldrig var så bra som vi minns.

Det finns bara ett som är nödvändigt. Sök Guds rike och hans rättfärdighet. Lev så gott du kan, behandla andra rättfärdigt, medveten om att i dem spirar också Guds rike. Låt morgondagen ta hand om sig själv.

Predikan 13 e 3 2012 "Medmänniskan"

Siv (text från Sveriges Kristna Råd): 
På vissa håll i världen byggs det murar för att skilja människor åt. På andra håll byggs det broar för att möjliggöra kontakt, möte och relationer. Samma sorts byggnadsmaterial kan användas i båda fallen. Det är syftet och ritningen som skiljer. Muren skiljer ”oss” från ”dem”. Bron över floden eller över ravinen ger möjlighet för ”oss” att möta ”dem”, och tvärtom. Bron är ett sätt att vi som bor på den här sidan och de som bor på andra sidan kan bli ett gemensamt ”vi” som bor i det här området. 

I vår värld finns sådana människor som inbjuder till ett större vi. Gränser mellan unga och gamla, mellan villaboende och boende i hyreshus, mellan svenskfödda och utlandsfödda, mellan kristna och människor med annan religiös övertygelse, mellan män och kvinnor, mellan arbetande och arbetslösa, mellan sjuka och friska kan brytas ner. Här formas ett större och mer inkluderande ”vi”. Den som bygger broar skapar gemenskap. 

”Solidaritet mellan generationerna”, är temat för Europaåret 2012. ”Äldreåret ska öka medvetenheten om att äldre människors insatser är en samhällsinvestering och en tillgång.” Tanken är också att öka kunskapen om aktiviteter och insatser som främjar ett aktivt åldrande. 
Viktigt för en sann brobyggare är respekten för den andres erfarenheter, kunskap och känslor. 

Brobygge kan vara en form av diakoni. Begreppet diakoni hör hemma i kristet språkbruk. Det handlar om socialt arbete, på Kristi uppdrag. 
”Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.” 
Björn Cedersjö 
Direktor ekumenisk diakoni/kyrka-samhälle Sveriges kristna råd

Den här predikan skrevs alldeles för sent igår kväll. Jag fastnade på facebook, och före ni himlar alltför mycket med ögonen, ska jag berätta vad som fick mig att fastna. Jag hamnade i en lång konversation med en sydafrikansk biskop som jag träffade snabbt på biskopsvigningen i Uppsala förra helgen, och som bad mig att bli hans vän på facebook.
Vi talade om chokladkakor, om kända släktingar och om resor. Vi avhandlade gemensamma bekanta, och naturligtvis en del teologi. Över tusentals mils avstånd, över generations-, hierarki- och etnicitetsgränser. Som syskon, på riktigt, i Kristus.

 Den här predikan har inte blivit sponsrad av facebook, jag lovar, men det är någonting alldeles fantastiskt med den nya tidens kontaktmöjligheter. Gränserna som vi så idogt hållit fast vid smälter bort. Och att just tala med en sextioårig svart man från Sydafrika utan att någon försöker ställa stängsel oss emellan gör den nya tidens hopp så tydligt för mig. Det är bara lite drygt 23 år sedan som han fick lika rättigheter som en vit person i hans hemland. Hans släktingar fanns på barrikaderna, dog i säkerhetspolisens fängelser, demonstrerade och kämpade. Han, och hans familj, var de oönskade, de undanskuffade, dem man ville bygga murar för att undvika. De som inte fick sitta på samma bänkar eller gå på samma skolor.

 Men det finns ett större vi.

 Murar rasar. Jag räknar mig själv lycklig som har fått leva under tiden då Berlinmuren föll. Jag minns när apartheid i Sydafrika föll. Men jag har också sett nya murar byggas, och andra människor bli de oönskade. Vem som är rövare, offer, samarier, levit och värdshusvärd skiftar över tid. Det skiftar i våra egna liv. Emellanåt har vi själv makten att påverka vilken av rollerna vi spelar, men ibland tvingas vi in i en roll vi inte själva valt.
När har du varit offret?
När har du varit den som går förbi?
När har du varit den som stannar, eller den som vårdar?
Och när har du varit den som orsakar skadan?

Och vidare, vem blir skadad, förbigången om det inte är du?

Det är svårt att öppna ögonen för världens tillstånd. Det är så mycket lättare att tänka att tiggaren nog bara bluffar, eller att folk som inte har jobb helt enkelt inte har ansträngt sig nog. Det är så lätt att hamna i levitens position och bli den som har något viktigare att göra. Men det är inte upp till oss att döma. Vår uppgift är att älska, ty den som älskar känner Gud. Vår uppgift är att hela, läka, lyssna, bära. Att bry oss om.

Den laglärde mannen som pratade med Jesus var ute efter en enkel definition, en enkel och tydlig gräns för hans medmänsklighet. Vem måste jag bry mig om? Och Jesus berättar en liknelse som tvingar mannen att identifiera sig med den slagne, och tvingar honom att se bortom sina egna gränser.

Oändliga mängder konfirmander har dramatiserat den här liknelsen i många år. De har skrivit om den, anpassat efter dagens förhållanden, och försökt tänka sig in i vilka som kan vara de olika personerna idag. Jag har sett romer rädda skinnskallar, och tvärtom, eller de töntiga ställa upp för mobbarna, och tvärtom. Jag har sett präster och lärare och poliser och politiker gå förbi. Och varje gång har det svidit till. För innerst inne vet vi allihop att det ofta är vi som går förbi. Oftast är vi på maktens sida. Men vi har också möjligheten och makten att förändra det.

I Sydafrika lyckades människorna störta ett orättfärdigt system. Tusentals, miljontals hade trott i många år att det var omöjligt, att det var för svårt, eller att det var så det var menat att vara. Men de valde att inte längre vara offer, och att inte längre gå förbi. Många valde att inte heller längre vara rövarna.

Vi är en del av något större. Vi är ett vi. På varje sida om en bro, varje sida om en mur, är vi ”vi”. Skapade till gemenskap, till kärlek, till solidaritet. Skapade till att öppna ögonen för de utstötta och de slagna.
I Martin Luthers tolkning av den här liknelsen är Jesus den slagne och misshandlade mannen. Jesus är den vi går förbi, varje dag, utanför tunnelbanan eller affären. Vårt system är inte rättfärdigt, även om murarna inte är lika tydliga som i åttiotalets Sydafrika, Berlin, eller för den delen Gazaremsan. Men de finns här lika mycket som där. Nog är det dags att ändra på det?

Sermon Poulsbo First Lutheran 10th after Pentecost

I have heard that this is a Norwegian town, and a Norwegian congregation. That's a bit on the funny side, since I am Swedish, and we Swedes, well, we think Norwegians are funny. Cute, and a bit silly. 

Not, you know, the sharpest tools in the shed, so to say.

Where I come from, in the extreme south in Sweden, we live right across Öresund from Denmark. Constantly exposed to and used to the strangeness of Danes and Danish, Norwegians become even funnier. We tell stories about Norwegians. I thought I'd share one with you all:

A Swede, a Dane and a Norwegain decided to compete in swimming. They found a good place, right across the sound from Denmark where the sound is only about a mile wide, and agreed to swim across. Whoever did it the fastest would be declared the winner.

The Dane got in first. He swam for his life, thinking of all the good Danish beer that awaited him on the other side. He was fast, really fast, and when he waded ashore, he was sure he would be the winner.

The Swede was up next. He, too, thought of all the good Danish beer on the other side, and swam faster than ever before. When he saw the pier on the Danish side, he put in some extra effort and managed to finish just a minute ahead of the Dane.

The two men sat on the pier and waited for the Norwegian. But they waited and waited and waited, and finally they became worried for their friend and got in a boat back to Sweden to see what had happened. Back on the Swedish side of the sound they found their friend in a deck chair, eating icecream in the sun.

”What happened?” they cried. ”We were waiting for you!”

The Norwegian answered: ”Well, I started swimming and the water was kind of choppy and rough and I got tired. I almost made it over, but when I saw that pier, and the two of you waiting for me, I realized I was too tired, so I turned and swam back.”

Yeah, I know. It's a silly story. I have heard the Norwegians tell these kind of stories about us Swedes, which is funny, since they are obviously about them...

Anyway. The animosity between the Nordic peoples has gone on for centuries. We used to fight each other, and the part where I live used to be Danish. Norway was Swedish until the start of the 19^th century, and before that it was Danish for a very long time. These days, we are not so much enemies as siblings, constantly ribbing and teasing each other. In very many ways, we are extremely alike. We almost speak the same language, we almost look the same, we almost eat the same food. We are Lutheran, and secularized, and have strong welfare states. But we can't help teasing each other and sometimes even looking down on each other.

The disturbing thing here for me, as a Swede, is that Jesus is Norwegian.

You didn't know that, did you? I bet you thought he was from Galilee, right?

The thing is, to the people of Judaea, the people of Galilee was a little bit like the Norwegians to the Swedes. Not the brightest, you know. A little less cultured. Some weird customs, a bit on the strange side, even though the language was almost like the Arameic the Judaeans spoke. Ate a lot of fish. And this semi-barbaric, despised people was the one God chose for bringing up Jesus.

Had it been today, there are surely other peoples that would have been chosen. Maybe for us, in Sweden, it would indeed have been Norwegians, but much more likely is that Swedes of African or Roma descent could have been the ones. I am sure all of you know who are the most despised and questioned people in your country and your local community. And that is where Jesus would be found. Because if there is one thing we can be sure of regarding Jesus, it is that he does not chose to live with the popular crowd. He chooses to walk right next to the sad ones. Right next to the despised and oppressed and marginalized. And this gets a little bit tricky when it's us who are the modern day Judaean self-righteous Pharisees, right? Jesus is with the others, the annoying, disruptive, un-orderly ones.

But Jesus would not be Jesus if all was lost. God would not be God if there was but one chance to get it right. And we would not be Lutherans if we could not embrance change, and our own identity as both sinners and saints.

Jesus walks with us too. He came to Zacchaeus and to the Roman officer. He talked to prostitutes and lepers. He accepted a drink from a woman of another faith, and healed the daughter of another. If we truly believe that he dies for all people, then that means all. Norwegians too. And the only thing that we need to do, he says himself, is to believe in him.

Easy.

About as easy as swimming back across the sound when you're so tired you don't think you can make another stroke.

To simply declare that one believes is easy enough, but that belief has to be hardened and proven true. We cannot and may not treat others badly. If we truly believe Jesus dies for all, that means he dies for them too. That means, even worse, that he is among the people that we treat badly.

Jesus is never ever on our side when we oppress and despise other human beings.

There is a richness in our diversity, a God-given opportunity for us all to cherish all aspects of life and humanity. We are all one body in Christ. We have different tasks, but to us all, without exceptions, is given the task to build each other up in love until everyone has reached the kind of spiritual maturity Paul speaks about in his letter to the Ephesians. A humble acceptance of not being at the center of the universe, of not being the one everything else measures up to. An acceptance of not understanding everything, but trusting in God's love. Bearing with each other in love, and knowing, deep in our hearts, that God is above all, through all, and in all. Even Norwegians.

Because Jesus is Norwegian. He is Swedish and Somali. He walks the mountain paths of the Rocky Mountains, and the steep hills in Afghanistan. He speaks Spanish and Korean.

One God, one baptism, one cup spilled for all. And one bread with life for all.