De
tidigaste kristna kallade sig inte kristna, för det mesta. De
kallade sig ”de som följer vägen”. Vägen. Ofta när jag har
hört predikanter och teologer tala om vägen, är det i termer av
att den ska vara smal och brant och svår att gå på, i motsats till
den breda bekväma vägen, som de som inte tror uppenbarligen går
på.
Och
medan det absolut finns svårigheter i att tro, och ett liv i tro kan
absolut vara svårt och utsätta oss för besvärliga situationer och
till och med våld, så är det inte den sortens väg som avses här.
Som
den amerikanske teologen Frederick Buechner skrev:
”A
Christian is one who is on the way, though not necessarily very far
along it, and who has at least some dim and half-baked idea of whom
to thank.
A
Christian isn’t necessarily any nicer than anybody else. Just
better informed.”
”En
kristen är en som är på väg, men som inte nödvändigtvis kommit
speciellt långt längs den vägen, och som i alla fall har någon
slags dunkel och halvfärdig idé om vem som ska tackas.
En
kristen är inte nödvändigtvis trevligare än någon annan. Bara
mer välinformerad.”
Jesus
är inte svårtillgänglig. Han vill inte göra det besvärligt för
dig och mig. Han ÄR vägen, sanningen och livet, och den vägen är
bred nog för alla. Inte någonstans i det sammanhanget står det
någonting om att du och jag måste vara på ett speciellt vis eller
tro på ett speciellt vis. Det enda han ber om är att vi ska tro på
honom, lita på honom. Som vi litar på en älskad familjemedlem,
eller den bästa vännen.
En
kristen är en som tillhör Jesus. En av Jesusfolket. En som vandrar
tillsammans med andra längs Jesusvägen, som förvisso kan leda
genom farliga trakter, men aldrig i ensamhet.
Alltför
ofta har orden ”Jag är vägen, sanningen och livet” använts för
att fördöma människor av annan tro, eller dem som saknar tro. Det
är INTE deras avsikt. Jesus talar inte om hinduer eller muslimer
eller humanister. Han pekar ut för sina förtvivlade och förvirrade
vänner att det är han som är vägen, men han säger ingenting om
vad som händer den som inte känner till Jesus, eller inte ens
någonting om den som känner till men väljer att inte följa med.
Detta handlar nämligen inte alls om läpparnas, eller ens hjärtats,
bekännelse. På korset dör Jesus för alla människor, på
påskdagen uppstår han för att alla ska få liv. Inte alla som vet,
alla som kan rabbla trosbekännelsen, alla som lever korrekt... Jesus
är vägen till frälsningen på grund av vem HAN är, inte på grund
av vilka VI är.
Detta
har varit en förfärlig vecka i nyheterna. Ond bråd död,
motsättningar mellan folk och religioner. Människor som utsatts för
våldsdåd, och andra som varit på fel plats på fel tidpunkt när
en olycka skett. Veckor som denna är det lätt att förtvivla över
mänskligheten. Men det är också en vecka då människor har gett
sina egna liv för andras skull, då människor har gett upp sin egen
bekvämlighet för att rädda andra, då människor har vägrat vara
rädda. Detta är en vecka då hatet har bubblat upp, men också en
vecka då människor har valt att förlåta och visa nåd.
Idag
har vi skrattat döden och ondskan i ansiktet tillsammans med Ellen.
Dopets löfte följer oss: Jesus är med oss alla dagar. Han är
vägen vi följer, hand i hand med de riktigt små, med de osäkra,
med de ovärdiga och de oförstående. Han är vägen som bär över
branta stup, och genom dalar fyllda av dödsskugga. Han är vägen
som leder hem.
No comments:
Post a Comment