(till min skam får jag erkänna att den här är nygammal, delar är återanvända från ett annat år)
Det sägs ofta att vi svenskar är naturlyriker. Vi älskar naturen och skulle helst bo i en stuga vid en sjö mitt inne i skogen, eller vid havet med böljande ängar bakom huset.
Det sägs att vi finner Gud i naturen. Många är de gånger då jag har hört naturen vara det främsta argumentet för Guds existens. Svenskarna går ut i skogen eller till havet för att uppleva andlighet, fågelsången är mycket vackrare än vilken kyrkokör som helst.
Vi älskar våra sommarpsalmer, som är full av beskrivningar av blommor, fåglar, bäckar, löv, lunder och vågor, för att inte tala om våra sommarvisor. Vi lindar kransar, gör kohagar gröna, dansar på bryggor… Vi åker på semestrar och fjällvandrar eller åker ut i skärgården. Vi sitter utanför stugorna på landet i sommarskymningen och njuter av tystnaden.
Jo, vi svenskar älskar naturen. Till döds.
För visst är det besynnerligt att vi som verkligen älskar naturen så mycket, inte kan låta bli att förstöra den. Nu tycker säkert någon att vi inte är så farliga här, det kommer mycket värre föroreningar från andra länder, och det må så vara. Men nog är det en konstig kärlek när vi slänger plastpåsar i skogen, eldar på klipporna, bryter grenar från träden, kastar fimpar runt omkring oss, lämnar lyset på, väljer kaffe och mjölk som inte är kravmärkt… I själva verket prioriterar vi allt annat än naturen.
Och om det är så att vi finner Gud i naturen ser vi ett bekant mönster.
Vi vet så väl att det vi gör inte är bra. Och ändå gör vi det. Aposteln Paulus sade en gång: Det onda som jag inte vill, det gör jag, och det goda som jag vill, det gör jag inte.
Vi slänger skräpet i Guds ansikte. Vi förgiftar Gud, allt för vår egen bekvämlighets skull. Guds hand har skapat allt detta, detta är Guds viloplats. Fråga djuren, markens kryp och himlens fåglar, de vet vem som skapat allt. Men vi glömmer. Gud har skapat allt, och till och med försett oss med kläderna på kroppen och maten vi äter, men vi glömmer.
Om det är så att skapelsen och frälsningen hör ihop, vilket vi tror, börjar vi ligga risigt till. För vad händer med vår frälsning om skapelsen, som vi är satta att vårda, förstörs?
Vi säger att vi älskar naturen, ja, låt oss då visa det.
Det är dags att vända om.
Gud är förlåtande.
Naturen har en fantastisk förmåga att återhämta sig.
Men inte hur långt som helst.
Det är dags att vända om.
Bryter jag av en kvist, då bör jag plantera en ny.
Kastar jag ett papper, då bör jag plocka upp två nästa gång.
Vi bör göra vad vi kan, för det är vi som kan göra något.
”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.”
Det är dags att vända om.
Då först är vår kärlek sann.
Saturday, June 23, 2007
midsommar i kyrkan
I regnet vid midsommarstången igår funderade vi på om det var så att Gud ville att det skulle regna. Mina vänner tyckte att jag, som i deras ögon borde ha bra kontakter uppåt, kunde ta och prata lite med min högste chef och ordna så att regnet slutade. Men jag tror att Gud gillar regn. För regn är vatten, och vatten är liv, och Gud önskar oss liv, och liv i överflöd. Vännerna tyckte att Gud då kunde låta det regna på nätterna, och även om jag delvis håller med dem, är väl midsommarafton en riktigt bra dag för regn. Och innan ni protesterar ska jag förklara varför.
Vi människor bekymrar oss för så mycket hela tiden. Är det inte jobbet eller familjen, kan det vara tillståndet i världen, miljön eller om bänkarna framför kyrkan någonsin kommer sättas tillbaka. Vi oroar oss för kriminaliteten i samhället och för betygen, för de ruttna pålarna under Kallis och naturligtvis allra mest för oss själva och varandra, för hälsa och allt annat som hör ett bra liv till. Och om det är någonting som hela tiden begränsar våra liv är det just oron och rädslan.
Men vad har då det med midsommar att göra?
Jo, för att vi är rädda för att inte allting ska bli perfekt. En hel del människor såg upp mot himlen med ångest igår, för att deras omsorgsfullt förberedda och planerade fest skulle bli misslyckad med regn. Men icke. Den bästa festen är ju den där något går lite fel i början, så att kravet på perfektion släpper, och alla kan slappna av. Lite regn på partytältet ger en gladare midsommar, helt enkelt.
Det finns fler skäl att önska en regnig midsommar: regn betyder mindre drickande i parker och trädgårdar, och därmed mindre risk för våld och hot, utseendet blir inte lika tjusigt med mascaravåta kinder, men lite mindre perfektion är även där bra, mindre alkohol betyder också färre olyckor i trafiken, med regn måste man tränga ihop sig lite mer, vilket bara är kul, om man tvingas ut är det bara att gilla läget och göra som barnen och ha kul ändå och så vidare.
Men det är också så att naturen gillar regn, för regn är vatten, och vatten är liv. Naturen hämtade andan, fåglarna som de senaste veckorna har kvittrat sig hesa, fick en liten paus. Skapelsen fick lite påfyllning, och vi fick en viktig påminnelse. Vi människor kan så mycket, vi skickar folk till månen eller opererar hjärnor och hjärtan. Vi tänker ut komplicerade matematiska formler, och komponerar symfonier. Vi är medskapare i vår värld, men emellanåt använder vi all den här fantastiska kraften vi fått till vansinniga saker. Det är som om vi glömmer att vi inte kan göra allt, att vi inte är odödliga eller att vi bara har den här enda planeten. Vi är inte Gud, vi har inte uppfunnit Gud eller vuxit ifrån Gud. Vi är barn, med barns fantastiska lärförmåga och uppfinningsrikedom, men också med barns begränsade fattningsförmåga och korta tidsperspektiv. Regnet igår påminde oss om att vi inte bestämmer. Gud ser till all skapelsens bästa, och det kunde vi lära oss av. Nej, det bör vi lära oss av!
Vi har fått medansvar för planeten här. Men vi glömmer det, och ägnar våra liv till att oroa oss istället. Fråga djuren, fråga markens kryp och himlens fåglar, det är Gud som har gjort allt detta. Är vi då inte värda så mycket mer? Är vi inte nästan gudamänniskor, med kunskapen och möjligheten att skapa och förstöra? All den förmågan, och ändå låter vi oss konstant begränsas av rädsla och oro. All den fantasin, och ändå dövar vi den med gifter. Allt vårt värde, och ändå minskar vi det hela tiden, för oss själva och andra.
Nej, det är nog nu. Och att det ska krävas lite regn för att påminna om vår rätta plats i världen. Vi arvingar till Guds fantastiska skapelse måste ta vår plats som de som tar ansvar, de som inte låter rädslan förminska. Det är vårt jobb, vårt ansvar, och det måste börja med oss själva. Så låt oss skydda oss och göra förståndiga saker, men låt oss inte låta rädslan styra. Låt inte den gnagande oron vara dig närmare än glädjen, inte ångesten mer bekant än handlingskraften. Åh, jag vet att det är lätt att säga, och så vansinnigt svårt att göra, men ta Gud till hjälp. Gud vill dig så mycket gott. Be, och be igen om hjälp, om glädje och handlingskraft. Se Guds ögon i dina närmastes ögon, och hämta kraft därifrån. Känn Guds händer i händerna på dem du möter, och hämta glädje därifrån. Gud har inga andra ögon än våra, inga andra händer än våra. Låt oss använda dem till allas vårt bästa. Då kan det regna om och om igen.
Vi människor bekymrar oss för så mycket hela tiden. Är det inte jobbet eller familjen, kan det vara tillståndet i världen, miljön eller om bänkarna framför kyrkan någonsin kommer sättas tillbaka. Vi oroar oss för kriminaliteten i samhället och för betygen, för de ruttna pålarna under Kallis och naturligtvis allra mest för oss själva och varandra, för hälsa och allt annat som hör ett bra liv till. Och om det är någonting som hela tiden begränsar våra liv är det just oron och rädslan.
Men vad har då det med midsommar att göra?
Jo, för att vi är rädda för att inte allting ska bli perfekt. En hel del människor såg upp mot himlen med ångest igår, för att deras omsorgsfullt förberedda och planerade fest skulle bli misslyckad med regn. Men icke. Den bästa festen är ju den där något går lite fel i början, så att kravet på perfektion släpper, och alla kan slappna av. Lite regn på partytältet ger en gladare midsommar, helt enkelt.
Det finns fler skäl att önska en regnig midsommar: regn betyder mindre drickande i parker och trädgårdar, och därmed mindre risk för våld och hot, utseendet blir inte lika tjusigt med mascaravåta kinder, men lite mindre perfektion är även där bra, mindre alkohol betyder också färre olyckor i trafiken, med regn måste man tränga ihop sig lite mer, vilket bara är kul, om man tvingas ut är det bara att gilla läget och göra som barnen och ha kul ändå och så vidare.
Men det är också så att naturen gillar regn, för regn är vatten, och vatten är liv. Naturen hämtade andan, fåglarna som de senaste veckorna har kvittrat sig hesa, fick en liten paus. Skapelsen fick lite påfyllning, och vi fick en viktig påminnelse. Vi människor kan så mycket, vi skickar folk till månen eller opererar hjärnor och hjärtan. Vi tänker ut komplicerade matematiska formler, och komponerar symfonier. Vi är medskapare i vår värld, men emellanåt använder vi all den här fantastiska kraften vi fått till vansinniga saker. Det är som om vi glömmer att vi inte kan göra allt, att vi inte är odödliga eller att vi bara har den här enda planeten. Vi är inte Gud, vi har inte uppfunnit Gud eller vuxit ifrån Gud. Vi är barn, med barns fantastiska lärförmåga och uppfinningsrikedom, men också med barns begränsade fattningsförmåga och korta tidsperspektiv. Regnet igår påminde oss om att vi inte bestämmer. Gud ser till all skapelsens bästa, och det kunde vi lära oss av. Nej, det bör vi lära oss av!
Vi har fått medansvar för planeten här. Men vi glömmer det, och ägnar våra liv till att oroa oss istället. Fråga djuren, fråga markens kryp och himlens fåglar, det är Gud som har gjort allt detta. Är vi då inte värda så mycket mer? Är vi inte nästan gudamänniskor, med kunskapen och möjligheten att skapa och förstöra? All den förmågan, och ändå låter vi oss konstant begränsas av rädsla och oro. All den fantasin, och ändå dövar vi den med gifter. Allt vårt värde, och ändå minskar vi det hela tiden, för oss själva och andra.
Nej, det är nog nu. Och att det ska krävas lite regn för att påminna om vår rätta plats i världen. Vi arvingar till Guds fantastiska skapelse måste ta vår plats som de som tar ansvar, de som inte låter rädslan förminska. Det är vårt jobb, vårt ansvar, och det måste börja med oss själva. Så låt oss skydda oss och göra förståndiga saker, men låt oss inte låta rädslan styra. Låt inte den gnagande oron vara dig närmare än glädjen, inte ångesten mer bekant än handlingskraften. Åh, jag vet att det är lätt att säga, och så vansinnigt svårt att göra, men ta Gud till hjälp. Gud vill dig så mycket gott. Be, och be igen om hjälp, om glädje och handlingskraft. Se Guds ögon i dina närmastes ögon, och hämta kraft därifrån. Känn Guds händer i händerna på dem du möter, och hämta glädje därifrån. Gud har inga andra ögon än våra, inga andra händer än våra. Låt oss använda dem till allas vårt bästa. Då kan det regna om och om igen.
Saturday, June 16, 2007
predikan 2e3 Kallelsen till Guds rike 070617
Vad är det han har som lockar människor så till honom? Hur kommer det sig att även den mest fördomsfulle skeptiker efter bara ett par ords konversation bekänner honom som Guds son?
Han var varken den förste eller den siste kringvandrande profeten i Judéen och Galiléen. Han var inte den ende som hade lärjungar eller som helade sjuka. Han var inte ens den ende som enligt legenden har en jungfru till mor!
Så vad hade han?
Var det vad han sade?
Följ mig. Inget mer. Korta små ord med långtgående enorma konsekvenser. Och män lämnade sina familjer åt sitt öde, lämnade sitt arbete, sitt rykte och i slutändan också sitt liv, på grund av de små, korta orden: Följ mig. Kvinnornas kallelse får vi inte höra något om, men säkert är att de kvinnor som fanns i hans sällskap riskerade vanära och bespottelse, och i även där i förlängningen sina liv. Rakt ut i ovissheten vandrade de tillsammans med Jesus. Något måste han haft som lockade dem.
Kanske var det den absoluta övertygelsen om att han var värd att följa. Jesus svävar inte på målet, han abdikerar inte från ledarskapet. Det är mig du ska följa, säger han till sina lärjungar, mig och inte allt det där andra som upptar ditt liv. Strunta i pengarna, strunta i anseendet. Lämna till och med din familj. Det är dags att prioritera om. Följ mig.
Jag har funderat på om hans blick var speciell. Hans ögon verkade se allt. I fortsättningen på den text som vi läste här idag, berättar Johannes om mötet mellan Natanael och Jesus. Jesus säger att han har sett Natanael stå under fikonträdet redan innan Filippos kallade honom, sett honom och tänkt: Där är en sann israelit. Det verkar som om Jesus ser rakt in i människor, ser deras längtan och rädsla, och hans ögon möter det som är deras innersta jag. Så kanske är det så att han säger: Följ mig, jag vet vem du är.
Jesus vet att människorna som dras till honom inte är vad vi skulle kalla Guds bästa barn. De han väljer är vanliga. De är unga och gamla, dumma och kloka, ivriga och slöa. Fåfänga och snåla, men också modiga och kärleksfulla. De tar till våld och grälar, men bekymrar sig för dem som inte har något att äta. De tvivlar ibland, och är uppfyllda av himlastormande visshet ibland. Och Jesus känner dem. Han har sett in i dem, han har valt dem var och en, väl medveten om svagheter och styrkor. Han har sett något vi inte kan se, men vi kan se konsekvensen, och den är vi.
Så kanske det istället är så här: Följ mig, jag vet vem du är, och vilket löfte du bär. Episteltexten idag talar om hur Gud har förutbestämt människor att vara Jesu bröder. Dessa har blivit kallade, och sedan rättfärdiggjorda av Gud. Det är stora ord, svåra att se sig själv i. Men kanske klarnar det om vi just ser på lärjungarna och deras beteende. De uppfyller inte alls fördomen om hur en kristen ska vara. De dricker vin och grälar, sviker och tvivlar. Så det kan ju inte alls handla om uppförande, det måste vara något annat. Det måste vara något inom dem, och något inom oss. Löftet vi bär i våra själar, löftet om kärlek och lycka. Löftet om att vi kan bli något stort en dag, och att det aldrig är för sent. Petrus var en medelålders man, kanske på väg att bli gammal, när han lämnade allt för Jesus. Johannes var så ung att han inte ens hade börjat få skäggväxt, säkert yngre än er konfirmander. Och de bar på potentialen att bli något stort.
Följ mig. Jag vet vem du är, och vilket löfte du bär.
Orden ekar genom tiderna. Jesus har lämnat oss för att återvända till sin förälder i himlen, men lockelsen är kvar. Nya människor nås av orden varje dag. Jesus vet vem du allra innerst inne är, Jesus vet vilket löfte du bär. Du, just du, är förutbestämd att bli något stort, bara för att han älskar dig. Precis som den du är, med alla dina gåvor, alla dina drömmar. Med all din styrka, och all din svaghet. Kallelsen gäller även dig, till den himmel som blir allas. Precis som du är.
Han var varken den förste eller den siste kringvandrande profeten i Judéen och Galiléen. Han var inte den ende som hade lärjungar eller som helade sjuka. Han var inte ens den ende som enligt legenden har en jungfru till mor!
Så vad hade han?
Var det vad han sade?
Följ mig. Inget mer. Korta små ord med långtgående enorma konsekvenser. Och män lämnade sina familjer åt sitt öde, lämnade sitt arbete, sitt rykte och i slutändan också sitt liv, på grund av de små, korta orden: Följ mig. Kvinnornas kallelse får vi inte höra något om, men säkert är att de kvinnor som fanns i hans sällskap riskerade vanära och bespottelse, och i även där i förlängningen sina liv. Rakt ut i ovissheten vandrade de tillsammans med Jesus. Något måste han haft som lockade dem.
Kanske var det den absoluta övertygelsen om att han var värd att följa. Jesus svävar inte på målet, han abdikerar inte från ledarskapet. Det är mig du ska följa, säger han till sina lärjungar, mig och inte allt det där andra som upptar ditt liv. Strunta i pengarna, strunta i anseendet. Lämna till och med din familj. Det är dags att prioritera om. Följ mig.
Jag har funderat på om hans blick var speciell. Hans ögon verkade se allt. I fortsättningen på den text som vi läste här idag, berättar Johannes om mötet mellan Natanael och Jesus. Jesus säger att han har sett Natanael stå under fikonträdet redan innan Filippos kallade honom, sett honom och tänkt: Där är en sann israelit. Det verkar som om Jesus ser rakt in i människor, ser deras längtan och rädsla, och hans ögon möter det som är deras innersta jag. Så kanske är det så att han säger: Följ mig, jag vet vem du är.
Jesus vet att människorna som dras till honom inte är vad vi skulle kalla Guds bästa barn. De han väljer är vanliga. De är unga och gamla, dumma och kloka, ivriga och slöa. Fåfänga och snåla, men också modiga och kärleksfulla. De tar till våld och grälar, men bekymrar sig för dem som inte har något att äta. De tvivlar ibland, och är uppfyllda av himlastormande visshet ibland. Och Jesus känner dem. Han har sett in i dem, han har valt dem var och en, väl medveten om svagheter och styrkor. Han har sett något vi inte kan se, men vi kan se konsekvensen, och den är vi.
Så kanske det istället är så här: Följ mig, jag vet vem du är, och vilket löfte du bär. Episteltexten idag talar om hur Gud har förutbestämt människor att vara Jesu bröder. Dessa har blivit kallade, och sedan rättfärdiggjorda av Gud. Det är stora ord, svåra att se sig själv i. Men kanske klarnar det om vi just ser på lärjungarna och deras beteende. De uppfyller inte alls fördomen om hur en kristen ska vara. De dricker vin och grälar, sviker och tvivlar. Så det kan ju inte alls handla om uppförande, det måste vara något annat. Det måste vara något inom dem, och något inom oss. Löftet vi bär i våra själar, löftet om kärlek och lycka. Löftet om att vi kan bli något stort en dag, och att det aldrig är för sent. Petrus var en medelålders man, kanske på väg att bli gammal, när han lämnade allt för Jesus. Johannes var så ung att han inte ens hade börjat få skäggväxt, säkert yngre än er konfirmander. Och de bar på potentialen att bli något stort.
Följ mig. Jag vet vem du är, och vilket löfte du bär.
Orden ekar genom tiderna. Jesus har lämnat oss för att återvända till sin förälder i himlen, men lockelsen är kvar. Nya människor nås av orden varje dag. Jesus vet vem du allra innerst inne är, Jesus vet vilket löfte du bär. Du, just du, är förutbestämd att bli något stort, bara för att han älskar dig. Precis som den du är, med alla dina gåvor, alla dina drömmar. Med all din styrka, och all din svaghet. Kallelsen gäller även dig, till den himmel som blir allas. Precis som du är.
Subscribe to:
Posts (Atom)