12 efter trefaldighet: Öppen

Effata. Öppna dig, är ordet från Jesus. Öppna dig.

Tänk att frihet och öppenhet hänger så nära ihop. Det finns ingen frihet där sinnen, dörrar, gränser är stängda. Det finns ingen frihet där vi håller så hårt i det som är vårt att vi inte längre kan ta emot från andra.

Visst finns det en lärdom där? Om jag stänger min dörr, låser och reglar, så att ingen kan komma in, kan inte heller jag komma ut.

Mannen Jesus möter är döv, och kan knappt heller tala. Hans funktionshinder är sådant att han inte kan delta i gudstjänsterna, har svårt att kommunicera med andra människor i ett samhälle utan teckenspråk eller punktskrift. Men han har människor som bryr sig om honom ändå, och som vill hans frihet, och de gör vad de kan för att honom. De tar honom till Jesus.

Vår frihet förutsätter öppenhet, och för att försvara den behöver vi andra människor. Andra människor som förstår våra behov, och som anstränger sig för vår skull. Andra människor som tar plats i våra hjärtan, i våra öppna rum. Andra människor som inte får plats om vi stänger om oss.

Öppna dig.

Hur ser mitt liv ut, egentligen? Är jag öppen?

Är jag öppen för Guds handlande i mitt liv? Är jag öppen för andra människor, så att Jesus kärlek kan få fritt spelrum genom mig? Är jag öppen för att lära om, för att lära nytt? Eller är jag så fast i mina gamla föreställningar och övertygelser att ingenting någonsin tränger igenom?

Jag skärskådar mitt liv, och finner att det nog är lite både och. Som så ofta. Det är lättare att älska dem som jag tycker om, de som tycker som jag. Det är lättare att släppa in den som inte utmanar mitt sätt att leva eller min bekvämlighet. Det är lättare att vara tolerant mot den som är tolerant, öppen mot den som är öppen. Men Jesus kallar oss att gå utöver det vi själva är bekväma med, utöver det vi själva uppfattar som rimligt eller rätt. Han spottar, kommer för nära, är obekvämt fysisk och påtaglig, liksom för att understryka att det ibland krävs mer än vad vi själva vill ge, för att befria en annan människa.

Det är en av de saker som skiljer kristen kärlek från vanlig välgörenhet: offret. Att ge mer än vad som är bekvämt. Att inse att en annan människas frihet och välmåga är intimt sammankopplat med min, och om inte jag är beredd att ge, att öppna mig, kommer inte min nästa heller få den omsorg och den frihet som hon behöver. Det är Jesusvägen, offervägen. Att ge mer än jag egentligen orkar, för i slutändan få mer än jag egentligen förtjänar.

Öppna dig.

Jag ber: Gud, jag ber om styrka och mod att öppna mig. Ta all min rädsla och min liknöjdhet. Forma mig till din avbild, forma mig till att leva öppen och fri för dig. Ge mig ett hjärta som är villigt att offra sig, öppna sig. För andra människor, för dig. Amen.

Predikan radiogudstjänst 3/6 2018 (1 söndagen efter trefaldighet)

Text: Johannesevangeliet 3:1-8

Det är lättare

att lämna dig

än att låta dig

ändra mig

Det är lättare att bara ge upp.

Det är lättare att fråga, och fråga om igen, för att hålla dig på avstånd, Gud, för att ge mig andningsrum.

Det är lättare att låta bli att känna än att gråta, det är lättare att välja mig än att välja dig.

Och ändå så går det liksom inte att låta bli.

Som Nikodemos smyger jag mig nära i skydd av mörkret, och ställer mina frågor, så listigt utformade för att du inte egentligen ska kunna svara till min belåtenhet. Och jag hittar hål i allt jag läser och allt jag hör, logiska luckor som borde göra min tro, min vacklande fladdrande flämtande låga till tro alldeles omöjlig, och ändå.

Ändå smyger jag mig närmare. Andlöst. Hudlöst. Vinden blåser vart den vill, och den klär av alla mina rustningar och försvar. För sanningen är ju att jag längtar efter dig, Gud.

Det är lättare att lämna dig än att låta dig ändra mig, och ändå kan jag inte ta mig bort från dig. När mörkret faller vänder jag mig till dig, och jag längtar efter din röst, efter din närhet. Och ibland, Gud, gör du mig så besviken, men jag har en gnagande misstanke om att det är mina förväntningar det är fel på, mina frågor, mina distanserade utläggningar. Och om jag verkligen lägger bort allt det där, tänker jag, hoppas jag, då kommer du finnas där alldeles intill mig, och …

Och jag är rädd för att förändras, Gud.

Jag har byggt mitt liv runt förväntningar och försanthållanden. Jag har gjort vad jag har ombetts att göra. Pusselbit lades till pusselbit, och bilden som framträdde var fin och bra, men kanske en aning

tvådimensionell.

För djupdimensionen syns inte där. Längtan och rädslan, hoppet och allt det andra, det syns inte där. Du, Gud, syns inte där. Kanske går det att ana dig i solfjädrarna runt ögonen, i silverslingorna i håret, i sträckmärkena på magen, i virvlarna på fingertopparna. Kanske går det ana dig i skrattet i ögonen hos den älskade, eller bekymmersrynkan på hens panna.

Du kräver så mycket, och ändå ger du mer. Och jag vet inte, Gud, om det är kraven eller gåvorna som får mig att försöka hålla distansen.

Det är lättare att lämna dig, men jag måste låta dig ändra mig. Älska mig hel.

All gråten som ligger i mig som oceanernas djuphavsgravar. All den heta ilskan, het som lava. Alla sprickorna från livets hammarslag, alla bucklor från drabbningar och bataljer. Lapptäcket som är min hud, med märken och ärr och en uppsjö av födelsemärken, och trasiga nagelband. Min kropp, varje människas kropp, är en uppslagsbok över hennes triumfer och nederlag, och i den tecknas hennes historia i stora och små ord.

Jag lämnar över pennan till dig, Gud.

Skriv med ditt osynliga bläck. Skriv med dopvattnet, och berätta för mig hur jag är önskad och älskad. Hjälp mig välja dig, välja det nya livet, välja vind och vatten och ande hos dig.

Jag längtar efter dig. Efter småleendet jag anar i dina svar på mina fumliga Nikodemos-frågor. Jag är trött på att streta emot, trött på att bygga försvar. Trots allt är det hos dig jag hör hemma.

Vinden blåser vart den vill, och jag vet inte varifrån den kommer, eller vart den far. Den svalkar mig, den knuffar mig, den river i håret, den stjäl mina ord. Den rör mig, den för mig. Den för mig till andra som också längtar, andra som också har slutat kämpa emot, andra som också förändras. Och där, i gemenskapen med de andra vinddrivna trashankarna, finner jag mitt hem, och får äntligen ana en glimt av ditt rike.

Det var så länge lättare att lämna dig

än att låta dig ändra mig

men inte längre, inte nu.

Det finns plats för mig i ditt rike. Det finns plats för en sån som jag. Det finns plats för andra också, andra med fumliga frågor, andra som söker efter svar. Det finns plats för vinddrivna tokar, för räddhågsna cyniker med sin rustning av distans. Det finns plats för drömmare och tvivlare, för skrattare och gråtare, och däremellan.

Det finns plats, och jag finner att kostnaden var lättare att betala än jag trodde först. Att öppna mig för hoppet, öppna mig för längtan, för närhet, för tröst. Att låta mig döpas i ett sommarregn av kärlek och tro, att födas på nytt av andens vind. Jag tror den doftar syrén.

Det var lättare att fly, att lämna dig,

men när jag vände var det till livet självt.

Nattens frågor tystnade till slut.

Vinden blåser hit och dit, och den blåste mig ända hit.

Hit till dig, Gud, och här blir jag kvar.

14 e trefaldighet, S:t Pauli

Han föddes under ockupation. Det fanns inga sjukhus där han föddes, hans mamma var tvungen att gå långt för att hitta någonstans som kändes säkert nog för att föda barnet. Hans pappa ville ge honom allt, skydda honom, hjälpa honom. Men när de mäktiga slåss kommer de små i kläm. När ondskan sitter vid makten är barnen måltavlor. Och den lilla familjen var tvungen att fly för sina liv. Genom öknar, över berg. Beroende av främlingars vänlighet, och säkert lurade om och om igen av dem som vill tjäna pengar på desperationen hos dem som flyr. Säkert undrade de många gånger om det trots allt hade gått att stanna hemma, men rädslan drev dem vidare, och vidare. Tills de nådde tryggheten i ett land långt borta.

En annan pojke föddes som invandrare. En gång hade de varit välkomna, men vinden hade vänt. Deras grannar började se snett på dem, det viskades om hur många barn som föddes bland dem. Det talades om hur de var en börda för samhället, hur deras religion var skrämmande, hur kostnaden för dem var för stor, hur vanligt folk snart skulle vara i minoritet. Och landets regering lyssnade, och gjorde villkoren svårare för dem. Ingen skulle få tro att det var ett lyxliv man fick om man ville flytta dit, tänkte de. De krävde mer och mer. Männen fick inte längre ha vilka arbeten som helst, utan tvingades till de tyngsta kroppsarbetena. Men det vanliga folket var inte nöjda. Regeringen var inte nöjd. Våldet bröt ut. Barn dödades, i säkerhetens och välfärdens namn. Men en mamma smög till vattnet och lade sin baby i den enda farkost hon kunde hitta, en korg, och puttade ut den. Hellre vattnet än döden på stranden. Och han räddades ur vattnet.

En annan liten pojke föddes i bergen, mitt under brinnande krig. Hans folk var förföljda i alla länder de bodde, hans hemstad förstördes av kriget, barn och vuxna dödades och torterades. Hans pappa blev fångad, men överlevde. Och den lilla familjen flydde för sina liv. Mot havet, mot livet, mot friheten. Främlingarna de mötte hjälpte dem, lurade dem, förtalade dem, gömde dem. Och till slut nådde de fram, och fick möjligheten att komma med en båt mot räddningen. Båten kanske inte såg säker ut, men hellre vattnet än döden på stranden.

Men den lille pojken blev inte räddad. Och bilden av hans lilla kropp på stranden kommer för alltid sitta fastklistrad på våra näthinnor som en påminnelse om hur nära ondskan kommer, och om hur obarmhärtig vår värld är, och om hur vi i våra länder vägrade ge de syriska flyktingarna ett säkert sätt att nå räddning.

Tre utsatta små barn. De första två små pojkarna växte upp och blev människor, ledare, som gav människor hoppet tillbaka. Den förste är Jesus, den andre Mose. Men båda var de i början av sina liv flyktingar, utsatta för världens och de mäktigas ondska. Och hade det inte varit för vänliga människors hjälp, för en möjlighet att fly, hade vår historia sett mycket annorlunda ut.

Vad den tredje pojken, treårige Alan, kunde blivit vet vi inte, och kommer aldrig få veta.

Jesus, Guds son, var en flykting.

Mose, han som slöt förbundet mellan Gud och människa genom tio Guds bud, gömdes undan förföljelse och död.

De jagades för att de ansågs vara hot mot makten. De förföljdes för att makten tänkte på procent och kvoter och hur främmande de var.

Samma tankar dödade Alan.

Samma tankar yttras i vår riksdag, på bloggar och insändarsidor.

Men det räcker nu.

Europa har vaknat, och hjälpinsatserna bara ökar. Pressen på våra regeringar ökar. Vi vill inte att fler barn ska dö. Vi vill inte vara dem som hindrar dem från liv och trygghet. Det är nog. Vi har pratat för länge om kostnader och integrationsproblem, det är dags att prata om solidaritet och medmänsklighet.

Människor är inte siffror. Liv kan inte mätas i kronor eller euros. Värdighet och hopp och godhet är inte värden som får väljas bort till förmån för självgott stirrande i historieböcker.

Vi är mer än så. Vi kan mer än så. Vi kan göra mer än så.

För att de behöver det, för att vi behöver det.

För att Gud, som alltid är på de utsattas sida, behöver oss som sina händer och ögon och ord. Vi som är med Gud, måste vara med de utsatta. Vi, som kyrka, som församling, som medmänniskor, måste stå emot ondskan som vill förminska och döda, här och där borta. Med vårt arbete och våra ord och våra resurser måste vi kämpa mot allt det som gör skillnad mellan människor. För om det är någonting vi kan vara säkra på, så är det att Gud är mitt bland de gråtande barnen på Medelhavets läckande båtar. Gud delar smärtan, men ger också oss styrka att kämpa för förändring. För barnens skull.

Jesus, Guds son, bad så här:

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Kristi förklarings dag 2015 S:t Pauli

Emellanåt händer det stora och fantastiska händelser som blir helt överskuggade av bagateller. Minns ni Mandelas begravning, med den galne låtsastolken? Eller bilder där någon i bakgrunden gör något som helt tar uppmärksamheten från det tilltänkta motivet?

Samma sak händer på förklaringsberget.

Där står Jesus och pratar med Mose och Elia. De stora profeterna: han vars återkomst många judar väntade på, och han som gav dem lagen. Och Jesus. Den vanlige snickaren från Galiléen. Det är enormt, monumentalt. Det största man kan tänka sig, ett bevis på hur speciell Jesus var, och sedan hörs rösten som bekräftar det. Jesus är Guds son, den älskade utvalde.

Och ändå är det Petrus som sticker ut. Clownen Petrus. Det går nästan att höra Jesus himla med ögonen. Kanske. Om han varit som jag är.

I min familj har vi en vana att prata om människor vi möter eller känner och försöka avgöra om de skulle vara hund eller katt, och vilken sorts hund eller katt. För det mesta brukar det gå ganska lätt, vi är överens om hur vi uppfattar den personen, och så går vi vidare till annat. När vi pratade om Petrus där uppe på förklaringsberget enades vi i att han nog är en golden retriever. Någon här som har en speciell förtjusning i golden retrievers? Jag kanske kommer att hårddra lite, vara en smula orättvis. Men det är någonting i Petrus stora entusiasm som leder till tanken på en glad och lite...okomplicerad hund. Ni vet, en sådan som är snäll och glad och kanske inte så värst smart.

Men lojal, nästan jämt. Människans, och Människosonens, bäste vän. Alltid där, alltid beredd att vandra vid hans sida. Till och med namnet stämmer – Petrus skulle ju bli människofiskare, en som hämtar, en retriever.

Och har man väl börjat fundera över vilken sorts hund eller katt de olika personerna är, är det svårt att sluta. Är Jesus i så fall en vallhund? En smart hund som ser till varenda fårs bästa, en som skulle ignorera varenda regel om ett får var i fara? Och är Paulus kanske en katt?

Se där något ni kan fundera på när ni går hem idag. Det förutsätter förstås att man gillar hundar.

Jesus befinner sig uppe på berget, tillsammans med sin flock byrackor. Där är golden retrievern Petrus, där är den knappt vuxne irländske settern Johannes, och Jakob som jag inte har en aning om vad för sort han kan vara. Och de blir rädda, fullständigt förskräckta, när de hör Guds röst. Som hundar som inte riktigt är säkra på att deras husse tycker om dem. Kryper på marken, gömmer sina ansikten bakom darrande tassar, tills de får höra att det inte finns någon anledning att vara rädda.

Det finns ingen anledning att vara rädda. Ingen anledning alls. Vår Gud, vår husse, är nämligen hos oss. Det finns mycket vi inte förstår, men där på berget, och i allt Jesus gjorde, visade han hur Gud älskar sin oregerliga flock människor. Oavsett om vi är ettriga chihuahuor, strävsamma taxar eller ilsnabba greyhounds. Oavsett våra egenskaper, oavsett vår stamtavla, eller avsaknad av en sådan.

För Jesus tog med Petrus, Jakob och Johannes upp på berget. Det var inte för att bevisa hur cool han var som fick prata med Elia och Mose, utan för att visa hur värdiga de var. Hur de vanliga fiskarna från landet kunde nalkas de största ur historien utan rädsla. Och att det där berget inte var en plats där de skulle stanna, utan deras plats, liksom Jesus plats, var bland alla de andra vanliga människorna. Historien handlade om de stora, framtiden tillhör de vanliga. Gud har valt sida, och inga titlar eller tjusiga stamtavlor kommer att göra någon mer helig än någon annan. Någonsin igen.

Så kanske himlade Jesus med ögonen åt sin golden retrievers entusiasm. Men troligtvis log han. Och lät bli att ens kommentera. För det är inte på berget lärjungar ska vara. Inte i sällskap med historiens stora, inte avskilda från världen. De hyddor som är byggda för att avskärma världen ska rivas, och allt som skiljer oss från Guds kärlek ska försvinna. Ner för bergsidan ska de rusa, ut bland människorna ska de springa. Som ivriga hundvalpar. Ibland snubblar de, oftare på sig själva än på något annat, men springa ska de, spridas ska budskapet.

När Petrus själv sen skriver om sin upplevelse är det med stor återhållsamhet. Han missar helt att berätta om Elia och Mose, och framförallt låter han bli att nämna sitt eget förslag. Och det är inte särskilt konstigt. Jag tror inte det är för att han skäms över sin valpiga entusiasm. Nej, han vet att framtiden redan är där. Han har sett tron tändas hos människor av alla nationaliteter, han har sett murarna rivas ner. Och till slut är det enda som är viktigt kvar att berätta detta: Jesus är Guds älskade son. Och vi behöver inte vara rädda längre.

 

 

 

 

Predikan Heliga trefaldighet S:t Pauli 31 maj 2015

Jag har spenderat den senaste veckan med att försöka förklara treenigheten för min man, religionsläraren. Jag har spenderat den senaste veckan med att misslyckats med att förklara treenigheten.

Det här är en av de söndagar som jag och mina kollegor fruktar mest. Den är tacksam, för det finns alltid bra psalmer och körerna har vacker musik att sjunga, men sedan är det där med predikan... Själva poängen med predikan är ju att göra bibeltexterna begripliga och tillämpbara för dagens människor, och så står vi där, den samlade kristenhetens predikanter, och stammar och tvekar. För vi tycker inte att det är lättare att förstå än vad ni tycker.

Vi är alla barn av upplysningen. Vi är alla fostrade i ett samhälle som värderar intellektuell kunskap över allt annat. Vi får lära oss värdet av studier i vetenskapliga ämnen, vi värderar det som är bevisbart mer än det som inte är det. Går det inte att kvantifierbara, det vill säga måttbestämma, är det inte värt någonting. Vi lägger större vikt vid sådant som är baserat på fakta än sådant som bedöms vara baserat på känslor. Huvudets kunskap leder oss. Hjärtats kunskap är i bästa fall bonus.

Men...

”Jag prisar dig, fader, himmelens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

Vår tro är en huvudets och hjärtats tro. Vi slängde ut hustomtar och åderlåtning med upplysningen, och tänkte att vi skulle resonera oss fram till en ljusare framtid. Och på många sätt var uppgörelsen med vidskepelse och gamla dåliga sedvänjor bra, men vi slängde ut barnet med badvattnet. Vi glömde att våra hjärtan, våra känslor, är lika mycket en del av oss som våra hjärnor är. Vi glömde att det finns klokskap och kunskap som inte är bevisbar. Vi glömde skönhet och mysterium, dofter och smaker. När öronens och ögonens kunskap är den enda som gälls, vad händer när håret ställer sig på ända, när det smakar fel, när längtan efter beröring blir för stark?

Vi har separerat våra kunskaper. Vi har upphöjt den ena, och förlöjligar den andra. Det är ”bara” intuition, det är fantasier, det är känslor, det är föraningar.

Men tänk om det är den enda kunskap vi kan förstå Gud med?

Det är den kunskapen som blir mindre ju mer vuxna vi blir. Ju mer vi fyller våra hjärnor med tabeller och sanningar, desto mindre plats verkar det finnas för Andens bubblande glädje, för tryggheten i Förälderns kärlek, för modet från Sonen som utmanar. Det blir mindre plats för mysterium och mirakel, och för längtan och passion och trots.

Kanske är det att smita undan det svåra, men jag vill hävda att treenigheten är omöjlig att förklara med huvudets kunskap. Och hjärtat ägnar sig inte åt förklaringar. Hjärtat känner, bultar. Hjärtat vet om det är Sonen eller Anden eller Fadern som talar. Vårt innersta barn behöver inga etiketter eller utläggningar, utan gläds bara åt närheten.

Teorin om treenigheten har förklarats många gånger, men aldrig på ett riktigt bra sätt. Antingen hamnar man i modalismens dike, där de tre personerna egentligen inte är åtskilda, eller i en annan urgammal hädelse, arianismen, där Jesus och Anden är underställda Fadern. Och det finns knappt något sätt som vi med språkets och intellektets begränsningar kan förstå hur det hänger ihop. Och jag skulle vilja hävda att det inte ens är särskilt viktigt.

Vi talar om Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Och vi talar om att Gud alltid är större. Våra namn kunde lika gärna vara andra namn. En del väljer att säga Skapare, Befriare och Livgiverska, och de är lika rätt, och lika begränsade. Vi famlar efter minsta halmstrå av intellektuell förståelse, medan känslan redan vet allt det går att veta om Gud. Allt är uppenbarat för de som är som barn. Världens mirakel, solstrålens dans på maskrosbollen, fjärilen som flyger i sin balett mellan blommorna, skuggorna på ett golv. Musiken, och konsten. Drömmar och skratt.

Ingen kan fånga känslan av ett skratt i ord.

Ingen kan fullt ut beskriva förälskelsen genom text och matematiska formler.

Och ingen kan fånga Guds mysterium genom teologiska utredningar.

Jag höll den här predikan för min man. Han rynkade pannan, såg oimponerad ut, men jämförde sedan försöken med att förklara Gud med att försöka förstå oändligheten. Det kanske går på ett plan, men inte på ett annat.

Det är djupt otillfredsställande. Och det är det enda jag kan ge er här idag. Vill du förstå treenigheten, lyssna på ditt hjärta. Guds innersta väsen är relationen. I mötet med Gud möter du de tre. Skratta, sjung, be, gråt, håll om. Dela ditt liv med andra, i all dess trasighet och skönhet. Där finns ledtrådarna. Där finns närvaron. Där finns Gud.

Avskedspredikan Bryssel 2014-10-26 (19 e 3)

Den där lame mannen, det är jag.

Hur många gånger har jag inte varit förlamad, och blivit buren till Jesus? Orörlig av sorg, handlingsförlamad av rädsla, stel av blyghet eller stolthet. Jag har varit långt borta, jag har varit oförmögen att vända om, och jag har blivit buren.

Och det finns många anledningar till att det är och har varit så. En del av dem är yttre, andra inre. En del är kända, och andra bär jag djupt i de hemliga skrymslena i mitt hjärta.

En del sorger för oss närmare Jesus, gör våra hjärtan mjukare och mer mottagliga för nåden. Andra, och kanske är det vanligare, gör våra skal hårdare, våra hjärtan mer tillslutna och får oss att inte längre våga lita på Guds kärlek. Förlamade av skuld och skam och rädsla och sorg och hat och trötthet och besvikelse.

Stela, oförmögna att rädda oss själva.

Där har jag varit.

Och ni, flera av er, har burit mig.

De vänliga orden, glädjen, omsorgen. Oftare från oväntade håll än de förväntade. Några av er har vuxit till att bli vänner av den där sorten som utan att tveka böjer sig ner och lyfter och bär, ända fram till Jesus. Flera av er har utan att tänka på det varit de som bryter upp taket när dörren varit för trång. Det finns inte bara ett sätt att komma till Jesus, och när smärtan är stor kanske inte dörren är vid nog. Och visst har det hänt, mer än en gång, att smärtan har varit stor.

Men till slut är ändå glädjen över er större.

Jag skulle kunna nämna er vid namn, men ni vet ändå. Jag skulle kunna lyfta upp er som trons hjältar, för det är ni för mig, men då skulle kanske ingen bära er nästa gång ni behöver det. För ni, liksom jag, är i behov av att bäras ibland. Så era namn förblir i mitt hjärta, viskade i tackkramar och nattliga böner. Gud vet.

För det här med att vara kyrka handlar om att bära, och att bli buren. Alla vi trasiga människor, alla vi som förlamas av sorg och rädsla, alla vi som inte tror att vi tror rätt eller tillräckligt, alla vi som inte ens vet om vi tror. Alla vi som fått smällar av livet, som undrar om det ska vara så här, vi som förtvivlar över världens tillstånd eller förtvivlar över vår egen likgiltighet. Alla vi är burna av andra. Det känns säkert oftast inte så, och kanske är det för att vi sluter vår smärta inom oss och istället bär allt det som är gott som en rustning och skydd, för att ingen ska se eller ana, och då är det svårt att ens erkänna behovet av bärhjälp.

Men vi har det alla, tro mig. Ingen av oss är helt hel. Inte de fint påklädda människorna bakom altaret, inte den kostymklädde byråkraten eller den galaklädda biljonärskan. Inte villaägarna, inte fotbollsstjärnorna. Och vi behöver alla varandra.

Det finns de som tror att måttet på en lyckad församling är hur många barn som finns i barngrupperna eller hur många kanelbullar som säljs varje vecka.

De har fel.

Inte heller avgörs en församlings eller kyrkas framgång genom medlemskapssiffror, lyckade basarresultat eller ens genom hur många gudstjänstdeltagare den har.

Och det här är viktigt, viktigare än någonting annat. En församlings framgång mäts i huruvida du känner dig buren där, om du kan vara öppen nog att låta de andra trasiga människorna där bära dig till Jesus, precis som du bär dem. Om en församling är ett fyrtorn av hopp för en enda människa, då är allt vunnet. Men så snart det upphör att vara målet, upphör den församlingen att vara en nådens plats.

Så, mina kära, älskade vänner. Bär varandra, och låt er bli burna. Var vaksamma på sifferhysteri och verksamhetsbesatthet. Var en plats där himlen reflekteras i hur ni talar om varandra och är med varandra. Visa tålamod, ge varandra en andra och tredje och sjuttionde chans. Smärta och sorg kommer att komma, och lycka och glädje likaså. Sätt Jesus i centrum, och skratta och gråt.

Detta är en plats där jag har gråtit mycket. Det är en plats där jag har skrattat ofta. Här har jag trasats sönder, och här har jag burits. Det är dags att ta min säng och gå, bort från er som burit mig, men aldrig att jag kommer glömma.

Jesus, hoppets herre, han som har valt dig och mig, vare med er alla. Han bär er. Bed för mig, som jag ber för er. Amen.

Predikan Bryssel 20140907

Får du vad du behöver för att leva?

Vad är det som just du behöver?

Jag såg en bild av ny bild av Maslow's behovstrappa en gång. Känner ni till den?

Längst ned hade någon ritat till ytterligare en nivå. Alltså det allra mest basala behovet, det mest livsnödvändiga. Och i den nivån stod det ”wifi”.

Jag känner igen mig. Både i att känna behovet av att vara uppkopplad, och att i att förväxla ett rätt så banalt behov med det som verkligen är grundläggande. Och jag tror att vi gör det hela tiden, allihop.

Nu är förstås inte den här behovstrappan, eller pyramiden, helt oemotsagd. Forskningen utvecklas hela tiden, och det visar sig till exempel att kroppskontakt är mycket viktigare än vi tror, att det till och med kan vara absolut livshotande för en däggdjursunge att inte få fysisk kontakt, även om mat och sömn ges den. Det kan nog också hävdas med rätt stor säkerhet att den som inte känner sig trygg eller älskad också är mer utsatt för livshotande psykiska sjukdomar.

Men om vi bortser från detta, just nu, har Maslow identifierat fem områden som motsvarar olika starka behov hos människor. I botten finns de grundläggande fysiska behoven: mat, dryck, sömn, värme, mm. Efter det kommer behovet av säkerhet eller trygghet. Ett hem, ett liv utan konstanta hot, en vardag med rutiner. Det leder i sin tur över till det sociala behovet. Vi är gruppvarelser, vi behöver gemenskap och närhet.

Sedan kommer behovet av uppskattning, av att bli sedd och uppmuntrad. Detta hänger ihop med självförtroende och självrespekt.

Till slut, högst upp i trappan eller pyramiden, finns behovet av självförverkligande, av att utvecklas.

Enligt teorin måste ett grundläggande behov vara fyllt innan personen kan börja ägna sig åt ett mindre grundläggande, och det säger kanske sig själv vad gäller de mest grundläggande. Innan någon har mat eller syre är det svårt att ägna speciellt mycket mental tid och ansträngning åt att spekulera över brist på uppskattning. Frågan är väl kanske för oss huruvida en av toppnivåerna någonsin blir helt avklarad, eller om vi halkar fram och tillbaka hela tiden.

Jag tycker att det ligger en del i den här modellen. Vi människor befinner oss på alla nivåerna, på olika platser i världen och under olika skeenden i livet. En liten baby har fokuset inställt på att överleva ännu en dag, det handlar i stort sett bara om att få tillräckligt med mat, värme och sömn. En flykting i Sydsudan ägnar större delen av sin dag åt att försöka få tillräckligt med mat eller bränsle. Det finns inte tid eller energi åt att ägna sig åt självanalys.

Likadant är en far eller mor i Gaza rimligtvis mer intresserad av säkerhet för hen och hens barn, än av att läsa Khalil Gibrans Poeten och utvecklas som person.

Medan vi, med tak över huvudet, hyfsat säkra inkomster, och ett visst socialt nätverk, har möjligheten att söka efter uppskattning, kan känna behovet av bekräftelse, kan bli ledsna och upprivna eftersom vi inte vet vad som är avsikten med våra liv. En del skulle kalla dem lyxproblem, och det är de i viss mån också, men inte desto mindre besvärliga för det.

I dagens bibeltext blir Jesus och lärjungarna påhoppade av fariseerna för att de arbetar på sabbaten trots att det är förbjudet. Jesus slänger Maslow i huvudet på dem. De grundläggande behoven går före de behov som har med tillhörighet och det sociala att göra. Den som är hungrig bryr sig inte om eventuella sociala konvenanser om när och var och hur det ska ätas, hen äter. Den som törstar dricker, och formen på glaset eller om skålen har utbringats spelar mindre roll.

Så, jag återvänder till mina första frågor.

Får du vad du behöver för att leva? Vad är det som du behöver?

Och en fråga till – om inte, vad hindrar dig?

Jesus säger: sabbaten, alla reglerna, alla konventionerna, alla välmenande råd, allt det där är skapat för människan, och inte människan för sabbaten. Du är viktigare än så. Plocka lite ax på sabbaten. Gud vill ge dig ditt dagliga bröd. Här, idag, och i resten av ditt liv. Bli den du är skapad att vara, sök din plats och din uppgift. Du är fri.

Det gäller dig, och det gäller oss som samhälle. Människor dör, människor lider. Deras grundläggande behov av liv och värme, av trygghet och säkerhet, kan vi hjälpa till att fylla, så att de sedan, precis som oss, blir fria att söka kärlek och uppskattning och kunna följa de drömmar de aldrig kunnat drömma förr. Sabbaten är skapad för dem, för dig, och inte tvärtom. Våra lagar och förordningar och konventioner är skapade för att skydda och rädda liv, inte för att hålla folk borta. Och fungerar inte lagarna så, måste vi ändra dem. Det är mer värt att bli upprörd över än bristen på wifi.

Det är dags att plocka lite ax, ruska om lite grann. Friheten väntar.

Predikan Bryssel 20140831

Bara två veckor till riksdagsvalet, och tonen skruvas upp hemma. Diskussionens vågor går höga, och om det inte är blockpolitik som diskuteras, så är det Svenskarnas partis demonstrationer, och de motdemonstrationer som de möts av.

Jag tänker inte stå här och berätta för er hur ni bör tycka och tänka om just motdemonstrationerna och de olika taktiker som de begagnat sig av. Vi skulle säkert kunna diskutera det både länge och väl.

Men jag tänker ägna lite tid åt Svenskarnas parti.

 

Jag och många av mina kollegor tycker att man bör avhålla sig från partipolitik i predikstolen. Men när ett nazistiskt parti, med symboler hämtade från trettio- och fyrtiotalets Tyskland, och med företrädare som gärna använder sig av Hitlerhälsningen, får tillstånd att demonstrera på svenska gator och torg, då kan jag inte tiga still.  

I Sverige har vi inte fullständig yttrandefrihet. Den är begränsad, och det är den på grund av att ledarna för vårt land, och de flesta andra medlemmar i FN, såg resultatet av ohämmad rasistisk, fascistisk och nazistisk propaganda i Förintelsens fasor. Vi har skrivit på en FN-resolution om att rasistisk propaganda är olaglig. Och ändå står de där och ropar ut sina slagord om den svenska rasens överlägsenhet.

Jag är alldeles kall inombords. De är väldigt få. Motdemonstranterna är väldigt många. Och jag vet att polisen är där för att skydda nazisternas liv, men faktum kvarstår. I Sverige idag kan en välkammad man få demonstrationstillstånd och poliseskort för att häva ur sig anti-semitism och propagera för ett nedläggande av demokratin.

Att säga sådana här saker, och att publicera dem online som jag kommer att göra, är inte längre ofarligt i Sverige eller världen. Människor som talar ut emot den ökande högerextremismen får mottaga hot, eller blir offer för våld. Säkerhetspolisen bevakar Svenskarnas parti, har bedömt dem som nazister. Och ändå får de demonstrera. Samma sorts folk som började med mindre demonstrationer här och där i Tyskland på tjugotalet, bär nu stolta fanor på svenska torg.

 

Om två veckor är det val. Svenskarnas parti kommer plocka ett fåtal röster här och där. Andra, större, invandringsskeptiska partier kommer plocka desto fler röster. Jag kan inte tiga still. Ingen av oss bör tiga still. Vi ska bli ordets görare, inte endast dess hörare. Här, idag, vid valurnorna, men också i våra dagliga liv. Det är inte mörkermakterna som ska tillåtas styra frågeställningarna. När vi ser hur vår värld fylls av människor på flykt ska vi inte fråga oss varför ingen annan gör något, utan vad vi kan göra. Vi ska vara tjänarna. När de rasistiska skämten flyger genom luften, de som legitimerar en syn på människor som olika värda på grund av färgen på vår hud, då är det upp till oss att säga till. Det är obekvämt att vara den som är tråkig och humorlös, men det är väldigt mycket mer obehagligt att höra samma ord användas när någon misshandlas eller dödas för sin hudfärgs skull. Vi ska stödja de förtryckta, inte gömma oss bakom regler och strukturer och lathet. Våra ord om människors lika värde är lika behagliga i Guds öron som hycklarnas festlarm, om de inte följs av handling.

 

Om två veckor är det val. För oss här idag är det kanske val här och nu. Din röst kan vara en röst för medmänsklighet, förändring, öppenhet och människors lika värde. Den kan vara en handling för demokrati och framtidshopp. Det är inte det enda vi behöver göra, men det är stort. Många människor har inte möjligheten att välja inriktningen på sitt lands politik. Många får inte välja vem som ska representera dem. Men vi får, och vi kan, och vi ska. För deras skull. För att inte Svenskarnas parti och deras meningsfränder runt omkring i Europa och världen ska kunna ta ifrån oss den rätten. För att de inte ska få ta ifrån någon människa hennes framtidstro och värde.

Och vi har möjligheten och skyldigheten att avkräva handling av våra politiker. De får inte lägga bördor på oss utan att lyfta sina fingrar för att rätta till dem. De får inte söka hedersplatserna och makten för sin egen skull.

Det är två veckor kvar till valet. Tonen skruvas upp, även från den här predikstolen. Det här är för viktigt för att inte tala om. Bli ordets görare också, inte endast dess hörare. Människor dör, människor förtrycks, människor jagas. Lägg din röst på ett parti och en politiker som som kommer göra allt hen kan för att Sverige ska vara ett land som är en trygghet, en tillflykt, en fyr av människokärlek när orons vågor går höga. Det är en kristen röst, en profetisk röst.

Det är en röst som tar Jesu ord på allvar.

Predikan Bryssel 2014-08-24

På kvällarna sitter jag och pillar på mitt CV. Listar referenser, utbildningar, anställningar. Vad ska vara med, vad är onödigt? På vilket sätt presenterar jag mig själv allra bäst? Hur ska jag få en potentiell arbetsgivare att förstå att jag är helt rätt?

Trycker ner tangenterna på datorn. Bokstav efter bokstav, svarta mot den vita bakgrunden. Siffror och ord beskriver en människa som hunnit med en del, men som har mycket kvar att lära. Men jag kan ju inte avslöja hur rädd jag är, hur liten jag är, hur trött jag är. Jag måste vara energisk och nytänkande och en lagspelare som ändå vågar sticka ut lite grann. Jag måste vara mitt bästa jag, för det där pappret, den där listan kan avgöra så mycket.

Någon kommer att sitta där och läsa CVt. Någon kommer att lägga det bredvid en okänds CV, och jämföra oss. Och kanske kommer jag att väga för lätt.

Jag skriver och raderar. Stirrar på skärmen. Försöker låta bli att tänka för mycket, oroa mig för mycket. Men ändå, hur det än är, är det jag eller någon annan. Jag kanske inte duger. Jag kanske bedöms som ointressant. Jag kanske blir bortvald, och jag vet hur ont det gör. Varje gång.

Ni vet också. Ni har också varit med om det.

Summan av alla bedrifter och titlar och diplom, är det jag? Är det du?

Är du dina anställningar? Är du mamma, eller sambo, eller son, eller kusin? Endast?

Är du en som knypplar, en som gråter, en som påtar i rabatter, en som löser Melodikrysset, en som drömmer om att en gång få se Paris St Germain live?

Är du en som är lättstött eller har du en hård fasad?

Eller är du, och jag, mycket mer än alltihop?

Och mycket, mycket mindre.

Jag kan se mig själv gå bredvid lärjungarna och argumentera med övertygelse om varför just jag, eller kanske min allra bästa vän eftersom det är så pinsamt att framhålla sig själv, är den som är störst i himmelriket. Jag kan höra min röst lista talanger och kunskaper. Och jag känner hur jag blir alldeles blodröd av skam när Jesus avfärdar det alltihop. Och det värker i hjärtat när jag inser att det inte finns något sätt jag kan imponera på Jesus. Det finns inget sätt som jag kan förtjäna ens en plats i hans närhet, än mindre hedersplatsen. Åt skogen med alla CVn. Han, som betyder allra mest, bryr sig inte.

Naturligtvis är det inte samma sak att söka jobb som att vara i relation. Inte med Jesus eller med någon annan. Det är inte samma sak att bli anställd som att vara älskad. Och ändå tror jag inte jag är den enda som tänker så här, för hela vårt samhälle är uppbyggt på sä här. Är det på ett sätt på ett område är det säkert likadant på ett annat. Den som misslyckas på familjefronten är säkert ingen bra kristen, eller arbetskamrat heller. Antingen är allt bra eller så är allt dåligt. En människa är antingen lyckad eller misslyckad. Och den förrädiska rösten inombords viskar att de lyckade rimligen måste vara störst även i himmelriket.

Men jag är en av de misslyckade.

Jag har i och för sig en familj som jag älskar. Jag har någonstans att bo, goda och nära vänner. Jag har inte drabbats av några större tragedier, och har råd att äta båda god och nyttig mat. Jag har fötts in i en hudfärg och samhällsklass som skyddar mig från många orättvisor, och har trots att jag är kvinna inte blivit utsatt för allt för hotande situationer.

Om man tänker på allt det, är det ganska magstarkt att påstå att jag är misslyckad. Men jag, liksom alla andra, bär min del av sår och svagheter. Jag har förlorat kamper, mist vänner, gjort fel val, och jag har blivit bortvald. Många gånger. Jag har gråtit och förtvivlat, och jag har frågat mig om jag någonsin kommer vara någons val igen.

Och jag är inte ensam.

Jag ser mig omkring. Här i rummet, i vår stad och våra länder. I vår värld. Och överallt möts jag av blickarna från de misslyckade. De som inte kom längre. De som valde det överdrivna våldet. De som förlorat familj och vänner och hemland. De som inte kunde stoppa sjukdomens spridning. De som sprider hat och rädsla. De som flyr och de som jagar. Mardrömmarna har varit många under den här sommarens ljusa nätter. Och människor gråter. De väljer att gömma sig i alkoholens eller drogernas glömska. De famnar den familj de har kvar, eller söker sällskap hos en främling. Och en del orkar inte med det inre mörkret, och avslutar sina liv.

Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Det är svårt att vara människa.

Jag föreställer mig själv bland lärjungarna. Med blossande kinder och nedsänkt blick, dimmig av självföraktets tårar. Och så hör jag hans röst. Den som är minst är stor.

Varenda misslyckad själ.

Han är märklig, Jesus, men aldrig märkligare än när han väljer. De dumma och de elaka, de snåla och de slösaktiga. De alltför unga och de alltför gamla. De orättfärdigt rika, och de som är sjuka av sin fattigdom. Kom till mig, ni som är tyngda av bördor.

Vi är hans folk inte för att våra CVn är fulla av titlar och fina jobb. Våra talanger, Andens gåvor och mängden vänner på Facebook spelar ingen roll. Det är inte därför han valde oss.

Vi är hans folk för att vi är minst. Han kallar oss rakt genom våra misslyckanden och svagheter. Vi är hans folk för att vi behöver vara det. Vi är hans folk för att han vill vara oss nära. Vi är hans folk, för att endast ur vår egen sorg och smärta kan vi tala om världens brustenhet.

Det är så gåvorna kommer till användning.

Det är så vi går sjungande psalmer genom det som blev ett slagfält i sömniga Limhamn.

Det är så vi ställer oss mellan stridande styrkor i Ukraina, mellan polis och demonstranter i Ferguson, Missouri. Det är så vi firar gudstjänst varje söndag eller glömmer att göra det, det är så vi ber varje dag eller somnar ifrån bönen ännu en kväll. Som de minsta, de mest misslyckade. De mest älskade.

Sermon Poulsbo July 20 2014

When I was eleven my real father came into my life. Not the one who actually made me, together with my mom, but the one who acts like a father. Of course, my sister and I loathed him right from the start. When my mother asked what we thought about him, we snapped ”He's ugly, he's stupid, and he's Danish!”. But we soon came around, mainly because he really is a wonderful man, and also because he promised us a kitten and gave us lots of candy.

The candy giving continued on for many years. He commuted from Denmark, and every Friday he would stop by the tax-free store on the ferry boat and buy us a huge bag of Bassett's winegums. We would divide it up equally, and eat all of it, as only children can eat tons of candy without getting really sick.

After a while we got a sister. Little Maj was the whole family's darling, a funny little monkey faced baby, who grew to be a cute little blonde, and quite strong willed, toddler and child. The candy was no longer just for me and Eva, my other sister. We had to share with Maj. So each Friday we sat down after dinner, opened the bag, and began the painstaking process of dividing the candy up into equal shares. One for me. One for Eva. And one for Maj. As soon as we tried to trick her, she told on us. So she got exactly as many winegums as we did. Only, she got only green ones.

The green ones are pretty disgusting. And it took my mom ages to understand why the kid smelled so bad.

Now, the point of this story is not to make y'all fell bad for my little sister.

The point is that justice and fairness seem to be so clearcut and easy to recognize, but they really aren't. We were completely fair to Maj, she got exactly as many candies as we did, but we were actually favoring ourselves. On the surface justice, but under it not. And this, my friends, is what happens almost every time humans attempt fairness and justice.

That is what makes us confused and anxious about this text I just read.

It is one of the clearest and most well explained parables Jesus gives. There is no real room for ambiguity. There are two kinds of people: good ones and bad ones, and at the end of days the bad ones will burn and the good ones will reside with the Father. Easy peasy.

Except that this justice, this absolutely clear cut view on how things will be, risks becoming the kind of justice that gives some of us yellow and red winegums, and others green ones. But that is not God's kind of justice.

What happens if we look at what the slave suggests with other eyes?

He comes to his Master questioning how the field looks. We don't know who the slave is supposed to represent, but it is easy enough to recognize him among ourselves, even in ourselves. ”Why does the world look like this, God? Why do you allow evil people to exist?” And on a smaller scale perhaps ”Why does the church allow this or that person to come to services dressed like that, smelling like that, without ever giving, volunteering?” ”Why does the city allow those people to live here, why does the country allow those people to enter, why why why?”

And Jesus answers that in God's time, all will be set right.

It is not possible to tell evil people from good people. To root out evil, there is always the risk of collateral damage, and that, causing harm to innocents, is not God's way. God does not, ever, sacrifice some for the good of others. God does not, ever, condone the killing of innocents in the search for terrorists or enemies. There is nothing holy, or good, or God-like, or even acceptable about killing children in the name of God, safety, rules or whichever reasoning there might be. Not here, not in Gaza, not in Israel, not in Afghanistan or Ukraine or Sweden or wherever.

But because of how our world looks, we read the text in fear of the burning of the weeds, when we instead should read it with gratitude to our God who refuses to sacrifice even a single oar of wheat.

Even then, it's a difficult text. Because there is not a singe one of us here today who is without sin, and not a single one who is without virtue. We are all sinners and saints. That makes this text truly tricky, because it's so black and white, and our experience of reality is that it's pretty much made up from shades of grey instead. Even if we find comfort in the thought that God does not want to sacrifice even a tiny speck of good to uproot evil, how does that help us when we are both?

Jesus tells this parable together with a few others from a boat by the beach in Galilee. He's been walking and talking and fighting with pharisees for days, over among other things what is allowed to do on the Sabbath and what is not. Humans longing to control God and the Son of Man, setting up rules for who is holy and who is not. Jesus tells them in no uncertain words that judgement belongs to the Father and no one else. And at the same time, Heaven is reachable for ordinary people, just like a pearl found in a field or a mustard seed sown, and only God decides who goes where.

And we need not fear, because God is a judge of infinite mercy and justice. Even though this parable paints people as either weeds or wheat, there are plenty of other times in Matthew's gospel, and the others, when one who has been worthless is found worthy, when one who has sinned is forgiven, and when one who was broken is made whole.

I am overwhelmingly grateful that I am not the one on whom justice and judgement rests. The temptation to keep the red winegums to myself is just too great. I try to be better, because I know I feel better when I am just and loving. We are all created that way. But it is not on my behavior that my salvation rests.

God, who does not want to see even a single speck of good get lost, is the one who will make all evil go away. No more green winegums. No more injustice. No more war, no children lost. No more violence, no more hostility towards strangers. All the bad will go away, and the Kingdom will reign. Forever.

Predikan på Heliga Trefaldighet, Bryssel, 2014

I varje enskilt ögonblick, vid varje steg, varje andetag, följer oss Döden som en osynlig följeslagare. I våra allra lyckligaste stunder, när livet leker och själen sjunger av glädje, då står Döden bakom ryggen och väntar, tålmodigt som en jagande varg.

När mörkret sluter sig runt oss och allt är gråt, smyger sig Döden närmare. Den kalla handen sträcks ut, stryker oss över pannan, andas hopplöshet och uppgivenhet som en vind från Golgata. Döden är ingens vän, men allas närmaste.

Vi talar ibland om Ondskan med stort O. Det är den som är fienden, säger vi. Vi håller den ifrån oss, för Ond med stort O är det ingen av oss som är. Fienden är långt borta, kampen utkämpas av helgon och änglar och mytiska hjältar i länder i fjärran. Och vi lägger oss på kvällen i förvissning om att Ondskan i alla fall inte har några medkämpar i oss.

Och det är sant. Visst är det sant.

Men det är bara det att när vi tänker efter, när vi vaknar med hjärtklappning på natten, när vi smyger in i barnens rum då den iskalla rädslan kramar våra hjärtan i ett järngrepp, då är det inte den anonyma Ondskan, eller ens den ondska som har ansikte och kropp som vi fruktar.

Vår fiende är den som är allra närmast oss. Natten skalar av våra försvar, och Döden kliver fram ur rummens skuggiga hörn. Och det är så lätt, så väldigt lätt, att tänka oss hur den stjäl allt från oss. Allt som gör livet värt att leva, själva livet självt. Och den rädslan, den förvissningen är nog för att laka färgerna ur den soligaste sommardag.

För Ondskan är nästan abstrakt. Den går att hålla från sig. Men Döden, den är bara ett steg bakom oss. En för hastig sväng med bilen, ett kvarglömt stearinljus, en sjukdom som ingen kunde förutse. Och vi har alla slagits med den på ett eller annat sätt.

Det är därför Jesus kommer med Livet.

Det är därför allt som Gud gör, som skapare, som befriare, som livgivare, handlar om Liv.

Ut ur tomheten bubblade Livet fram, Gud skapade världen. I strömmar och vindar och växande obändig grönska. Livet kravlade sig upp ur de virvlande oceanerna, ställde sig på alla fyra, svingade sig från gren till gren. Livet födde Liv, i smärta och kamp, och gång efter gång fick Döden se sig besegrad. Förluster och skärande sorg lockade Döden att tro att segern var nära, men vi vårdade Livet. Gud vägrade ge upp. Om och om igen reste sig Guds älskade barn, om och om igen vände vi oss till Livet. Och när det verkade vara alldeles omöjligt att fortsätta, och vi gråtande anklagade Gud Skaparen för att ha övergett oss, valde Gud Skaparen att leva med oss.

Det handlar om Livet.

Barnet som föddes levde fullt och skänkte, som barn i allmänhet, sina föräldrar mest glädje och en del besvär. Och barnet växte och blev vuxet. Han såg och talade, rörde och helade. Han skänkte Liv till dem han mötte. Döden vandrade ett steg bakom honom. Ibland var Döden förvissad om sin seger. Den tog Guds Sons vänner från honom. Men Livet kämpade emot, gav inte upp. Lasaros klev ur sin grav. Gråten torkade på systrarnas kinder.

Inte ens när Döden tagit Sonen vann den. Två dygn fick den. I två dygn härskade Döden på jorden, i två dygn fanns ingen framtid och inget hopp.

Men Livet vann. Dess namn var Jesus.

Jesus, som gav Liv. Jesus, som delade Liv. Jesus, som sände Livgivaren.

Ja, kyrkan är fylld av Ande och Liv. Gud är nära, närmare än vårt eget hjärta. Gud är i de porlande skratten från lekande barn i kyrkans kafé, och i den varma blicken från en främling som lånar ut sin psalmbok till den sent ankomna. Gud, den heliga Anden, dansar bland bänkrader och stolar, bland kartongbitar som tjänar som sängar i tunneln vid Gare Centrale, snurrar runt champagneglasen på studentmottagningarna, och de knöliga pappersmuggarna i bedjande händer.

Döden må vandra med oss. Som iskalla fläktar sträcker den sig efter oss, men dess grepp är svagt och kraftlöst. Vi fruktar den, med all rätt. Den berövar oss det vi älskar mest, men den kan inte hålla oss isär för alltid. Livet vinner, i längden. Helig Ande, Livgivaren, binder oss samman, håller Döden stången. Hopplösheten har ingen plats när Gud dansar. Döden kan inte stjäla vårt hopp, för den är besegrad.

Det handlar om Livet. Det skapade, det befriade, det givna. Det handlar om Gud, Fader, Son och Helig Ande, och det handlar om oss. Var inte rädd. Livet vann.

Predikan 24e3 10-11-2013

När jag gick i mellanstadiet i Rydebäcksskolan utanför Helsingborg, brukade jag och min syster gå från vårt gula radhus till skolan. Längs med cykelbanorna, under gångtunneln, mellan hasselbuskar och gräsmattor i den tryggaste av barndomar. Vi kunde varenda stig och genväg, och varje människa vi mötte hälsade på oss, inte sällan med namn. Det fanns inga höga hus i Rydebäck då, och här och där kunde vi se långt ut över den skånska slätten.

Vi kunde se nästan ända till havet på andra sidan, kändes det som.

Vi kunde se nästan ända bort till Sovjetunionen.

När jag gick i mellanstadiet hade vi alla märken på våra jackor där det stod Touche Pas à Mon Pote, Rör inte min kompis. Vi sjöng om båtar vi en gång hade haft, och om städer där bomber släppts ner. På Hiroshimadagen vek vi papperstranor, och i kompisböckerna skrev vi på fullt allvar att vår högsta önskan var fred. På FN-dagen målade vi flaggor från hela världen och åt exotisk mat med ananas och bambuskott.

Och när jag gick hem från skolan, mellan hasselbuskar och gräsmattor, sneglade jag österut. Över de skånska fälten, över det bräckta vattnet i Östersjön, bort mot Sovjetunionen. Och jag skärskådade horisonten.

Inget svampmoln idag heller. Vi får leva en dag till.

Det känns som att det är vansinnigt länge sedan. Jag var inte ensam om rädslan för det Stora Kriget. Och när Tjernobyl förstördes verkade det som att alla våra farhågor skulle uppfyllas.

Men inte heller då var det dags för den yttersta tiden.

Idag kommer skolbarnen hem med läxor som handlar om att sopsortera och kompostera. Vid middagsbordet informeras vi om hur besprutad vår frukt är, och varje kemikalie som köps hem kontrolleras misstänksamt utifrån märkning och varningstexter.

Våra tidningar fylls av berättelser om dödsskjutningar, kemiska stridsmedel, naturkatastrofer och överfulla båtar med flyktingar, och emellanåt känns det som att läsa en biblisk beskrivning av den yttersta tiden. Profeterna ropar med höga röster och lovar framgång och lycka, säkerhetsföretagen gör stora pengar på att sälja larm till oss trygghetstörstande, rädda. På flygplatserna kontrolleras vi inpå bara huden, och många är de som är beredda att peka ut syndabockar bland oss. Beroende på vem som pratar är det muslimerna eller Obama, sverigedemokraterna eller feministerna, det är alliansen eller oppositionen, det är storebror som ser, eller grannen som vägrar se. Och det fasansfulla, besvärande resultatet måste ju blir att det är...vi.

Det är vi som tar varandras frihet. Vi som stjäl varandras trygghet, och vi som håller upp den som det yttersta, det största. När tryggheten, som dagens födelsedagsbarn Martin Luther en gång sade, är den största avguden.

Sökandet efter trygghet får oss att begränsa oss själva och andra. Sökandet efter trygghet gör oss rädda och oföretagsamma. Sökandet efter trygghet bevarar allt som det är, i en långsamt nedåtgående spiral. Sökandet efter trygghet leder oss till Kristallnätter och förföljelser, till hat och avsky.

Att följa Jesus handlar aldrig någonsin om någon sådan yttre trygghet.

Världen har alltid stått inför den yttersta tiden. Det har alltid handlat om att leva i tro här och nu. När Jesus sitter på Olivberget och berättar för sina vänner om tiden som ska komma, beskriver han deras verklighet under ockupation och krig. När Matteus skriver ner och redigerar sitt evangelium, gör han det med Jerusalems förstörelse år 70 färskt i minnet. När de romerska kristna läste det här evangeliet, gjorde de det med vetskapen om att de kanske snart skulle arresteras och dödas. Och när de kristna i dåvarande Sovjetunionen läste det, förstod de att deras lidanden också var tecken på att slutet var nära. Dietrich Bonhoeffer, den tyska prästen som kämpade mot Hitler och därför blev dödad, visste vad det innebar att bli hatad och förföljd för Kristi skull. Och ändå kunde han skriva psalmen vi strax ska sjunga: ”I goda makters underbara omsorg, vi väntar lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.” Den yttersta tiden är varje tid.

Guds kärlek är den enda trygghet som bär oss igenom. Det är den enda trygghet värd att investera i. Slutet är nära, nej, slutet har redan kommit, och den nya världen spricker fram. Döden och smärtan och sorgen delades, och delas, av vår Gud, och vi behöver inte längre vara rädda. Vi får leva det här livet en dag till, och med tillit se fram emot nya dagar. Katastrofer kommer att komma, sorger drabba, och vi är Kristi ögon och händer här och nu. En dag till, i Guds tjänst. En dag till, och vi får torka andras tårar. En dag till, och kärleken blommar. Bland hasselbuskar och svampmoln, på romerska arenor och i nazisternas fängelser. Gud vänder mörkret till morgonrodnad. Där du är, där jag är, är också Jesus, och efter smärtan på korset kommer påskdagens glädje. Det är vår trygghet. Var inte rädd.

Predikan 2013-09-15 16e3

Ljudet av hennes sorg är nästan omänskligt.

Hon kan nästan inte gå. Någon kusin stöder henne, men ibland slutar hennes ben att bära henne, och hon sjunker till marken. Då måste de stanna, allihop, och lyfta upp henne. Till slut är det flera av de yngre som går runtom henne, för att bära henne när sorgen blir för tung.

Tung som båren framför henne.

Han var inte speciellt stor, pojken. Vägde inte särskilt mycket. Konstigt då att båren är så tung, så omöjlig att bära. Kanske är det för att allt hennes hopp, all hennes framtid ligger där också?

Hennes man begravde hon för flera år sedan. Det var bara de två sedan, hon och sonen. Han växte och blev en man, och hon fick luta huvudet bakåt för att se upp på sin vackre son. Hon visste väl att det bara var en tidsfråga innan han skulle hitta någon att älska, och hoppades så att hennes svärdotter skulle vara som en dotter för henne, någon hon kunde älska också. Så hon bad att det skulle bli så.

Det hoppet ligger där på båren med honom nu.

Hon hoppades att hon skulle få en ålderdom omgiven av lekande barn, i tryggheten i sin sons hus, under trädet på gården. Där skulle hon lära barnen hur man kärnar oliver eller väver tyg, där skulle hon berätta om deras pappa som barn. Där på gården fanns hennes framtid.

Den framtiden tynger ner båren nu.

Det krossade hoppet. Den förlorade framtiden. Det är de som får henne att snubbla. Men det som får henne att aldrig någonsin vilja resa sig igen är minnet av honom.

Hon minns hans små runda fötter när han var ett spädbarn. Hur hon brukade pussa dem, tills han kiknade av skratt. Hon minns hans skrapade knän när han hade ramlat ner i en klippskreva en gång. Hon minns hur han samlade på små runda stenar, tills de fyllde hela hans brits och hans far var tvungen att gå tio vändor ut till gården innan pojken hade någonstans att sova.

Hon minns hur stolt han var när han första gången fick läsa i synagogan, och hur allvarligt han knöt bönebanden runt arm och huvud varje morgon.

Hon minns hur han grät efter hans fars begravning, och hur han höll henne hårt och lovade att alltid ta hand om henne.

Hon minns, och vill aldrig resa sig igen.

Efteråt kan hon inte minnas hur hon kom ut ur stan. Hon minns inte vägen eller ljuden eller någonting annat än att Han plötsligt stod där.

Hon hade aldrig sett honom förr. Men han såg rakt på henne, såg rakt in i henne. Och hon gav honom all sin sorg, allt sitt förlorade hopp, all sin krossade framtid. Han med ögonen som såg, han gick fram till henne. Hon som var ingenting.

Hon minns inte ens vad han sade. Men tårarna torkade.

Och sedan var sonen där. Omöjligt där, omöjligt nära. Hans armar fortfarande kalla, hans svepning mjuk mot hennes panna. Och medan han höll henne återvände värmen, och ljuden, och lukten. Hon kände dussintals händer röra vid dem, och röster som ropade och prisade Gud. Livet pressade på, och hon skrattade och grät, och sonen pratade och smekte hennes hår, och allt var alldeles omöjligt fantastiskt.

Och Han, han med ögonen, han log rakt in i hennes sorg, smälte bort hennes oro.

Hon skulle minnas det hela sitt liv.

Hon skulle minnas det när hon stöttade andra kvinnor som förlorat sina barn. Hon höll dem, viskade ord om liv till dem, lät dem få hennes styrka.

Hon skulle minnas det när kriget kom, och de drevs från sina hem. När hon såg sorgen och det brustna hoppet i andras ögon, och lånade dem sitt inre ljus.

Hon skulle berätta, om och om igen, om en omöjlig kärlek, en som ger liv där inget verkar finnas, en som ger hopp långt bortom en enda familjs öde, en som ekar genom århundradena.

Hon berättade, för att hon gick inte att tysta. Och vi hör henne än.

Hennes berättelse är vår. Hennes framtid blev vår. Hennes hopp bär vi ännu. För att hon mötte en som såg, en som hörde. Hon mötte samma Gud som vi möter varje dag. Och lika lite som vi förstod hon helt vem han var, helt vad han gör. Men hon tog emot. Och det han gav var liv.

Det han ger oss är liv. Inte som vi tänker det, inte som vi förstår det alltid, men jublande, omöjligt liv.

Liv för dem vi sörjer och saknar, liv för oss som är kvar här.

Liv för dem som ska komma, och för dem som tror sig förlorat det.

Liv för oss alla.

Vi går mot döden var vi än går, i Nain och i Bryssel. Vi går mot himlen var vi än går, och där finns ingen död och plåga. Vi går med Jesus var vi än går. Vi går aldrig ensamma.

Predikan 14e3 2013-09-01 Bryssel

Jag såg en lista igår som hette ”TenThings Christians Should Say More Often.” Tio saker kristna borde säga oftare. Författaren hade skrivit om saker kristna inte borde göra, men i samma anda som den gyllene regelns positiva uppmaning, skrev han en ny lista med positiva uppmaningar. Jag läste, och fann mig själv nicka och såg också hur det finns en klar koppling till dagens evangelium. Alltså är den här predikan synnerligen inspirerad av den listan, och hemsidesadressen kan den som så önskar få sedan.

Det första en kristen borde lära sig att säga oftare är ”Förlåt.”

På ett personligt plan känns det förhoppningsvis ganska naturligt att ta ansvar för sina misstag och försöka gottgöra dem. Det är mycket svårare när det inte handlar om det som jag personligen har gjort, utan för min kanske helt ovetande del i större skeenden.

Som kristna bär vi en tung historia på våra axlar. Inga är mer förtjusta i att peka ut detta än våra ateistiska bröder och systrar, och de har rätt. Det svider att erkänna det, men våra älskade kyrkors del i förtryck och förföljelse är inte något vi kan ignorera. Vi har så länge varit allierade med denna världens makter att vi emellanåt missar att det är till de minsta och svagaste vi är sända, det är minst och svagast vi är kallade att vara.

Den andra frasen på listan var ”Hur kan jag hjälpa dig?”. Inte ”Se här, så här kommer vi fixa ditt problem!”. Att lyssna, att sätta sig ner och verkligen ta tiden, det är en kallelse vi alla bär. Människor är inte skapta exakt likadana, tvärtom, och de behöver olika saker. Men en sak alla behöver är att någon lyssnar på dem. Denna någon, det är vi kallade att vara.

Förra söndagen var diakonins söndag. Fokuset var på kyrkans arbete för de svagaste. Men utan varje enskild kristens omsorg, räcker inte professionella kyrkoarbetares kraft särskilt långt.

Hu. Börjar bli lite kravfyllt nu, eller hur?

Tredje saken en kristen bör lära sig säga oftare är ”Jag vet inte.”

Kanske gäller den här allra mest oss präster? Vi har en tendens att alltid vilja kunna svara, men sanningen är ju att det faktiskt inte finns svar på allt, och att det inte finns någon som förväntar sig att vi ska ha svaren på allt heller. Och framförallt är det nyttigt för oss, och alla andra, att inse att vi är folk precis som vem som helst, utan större insikt vad gäller allting än någon annan.

Med den här insikten kommer också den fjärde frasen på listan: ”Jag kan ha fel.” Sådär. Jag har sagt det. Jag kan ha fel. Jag har fel ibland. Inte bara vet jag, eller någon annan för den delen, inte allt, ibland har vi fel för oss.

Ödmjukheten i att erkänna det här är a och o i den tjänande attityden som Jesus efterlyser i dagens text. Vi är inte och ska inte vara världens herrar. När vi är fullständigt övertygade om vår egen kunskap och visdom, är kyrkan som mest illa ute. När vi vet med oss att vi har fullständigt rätt, innebär det att människan vi möter, som har en något annorlunda syn på saken, har fel. Hur ska vi då kunna lära från varandra? Hur ska vi kunna fråga vad den personen vill och drömmer om? Hur ska vi kunna lyssna, när allt vi hör är personens missuppfattning?

Fras fem är ”Vad tycker du?”. Det följer rätt så självklart. Inser vi att vi kan ha fel, inser vi också att vi kan lära av andra, och att andra är viktiga. Det här gäller inte endast de som sitter här inne i vårt ganska bekväma lilla gäng. Det gäller den där muslimske bekante, eller släktingen som lämnat kyrkan i vredesmod. Vi är kallade att tjäna dem också, och deras ord kan hjälpa oss att öppna oss för sanningar vi aldrig annars skulle sett.

Fras sex är den allra svåraste, så jag väntar med den. Ni får höra den på slutet. Under tiden går vi på sjuan: ”Berätta mer...”. Märker ni mönstret? Intresset för andra, viljan att lyssna, går som en röd tråd genom hela artikeln, och genom kallelsen till att vara varandras tjänare. Att vara kristen är att vara i relation. Ingen är kristen ensam. Vi är omgivna av bröder och systrar, och vi är kallade till att vara Guds synliga kärlek i världen. Kärlek visas inte genom pamfletter eller öppettider, den visas genom lojalitet, engagemang och intresse. Den yttrar sig i en vilja att vara nära, att höra av sig och höra ifrån den andre, och i en tendens att sätta den andra i första rummet.

Alltså blir fras åtta också naturlig. Den lyder: ”Det suger.” Eller med mer vanligt språk: ”Det är hemskt, eller fruktansvärt.” Allt går inte att fixa. Men varje människa behöver medkänslan, lyssnandet.

Vi är inte magiker. Vi kan inte beveka stora makter med våra vackra ritualer eller stora fromhet. Vi kan inte ta bort människornas smärta och sorg. Men vi kan vandra med dem i mörker och förtvivlan. När allt verkligen är förskräckligt, och vi inget hellre vill än att svänga trollspöt för att ta bort allt det som gör ont, då är vi allt som oftast kallade till att vara nära, att hålla om, att be och hoppas.

Och ibland är vi kallade till handling. Ofta förlamas vi av att aldrig ha provat någonting förr, men den nionde frasen utmanar oss till att ”Låt oss prova!”. Till att våga chansa och misslyckas. Till att bry oss så mycket att vi går utanför våra bekväma ramar, till att öppna oss för risker och faror. Till att öppna oss för varandra så att vi kan visa den inre enigheten. Att leva i osäkerheten för att nå till okända platser.

Fras tio kallar oss till att inte säga någonting alls. Var nära, var ödmjuk. Tystnaden bär också.

Så tillbaka, till slut, till den där sjätte frasen.

Säg ”Jag älskar dig.”

Vi säger ofta att Gud älskar alla, men hur ofta betonar vi att det gäller specifika personer? Hur ofta betonar vi att denna Guds kärlek verkar genom oss?

Jag. Älskar. Dig.

Och dig.

Obekvämt personligt.

Men kyrkan är byggd av kärlek. Kärlek från Gud, kärlek till Gud, kärlek mellan människor. Genom seklens bröllop, begravningar och dop. I årtusendens firande av kärlekens måltid. Men mest av allt i människors kärlek till andra människor. Kärleken är kittet som håller oss samman. Det är inte sentimentalt, det är utmanande och svårt. Kärleken kräver vilja och ödmjukhet.

Som aposteln säger: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”

Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Du är mer älskad, jag är mer älskad, än vi kan fatta. Och denna kärlek är given oss i så stor mängd att den flödar över, att den kan och ska ges vidare. Så blir Guds vilja gjord, så blir Guds kärlek känd, så visar vi världen att det trots fattigdom och robotattacker och gasangrepp finns en annan värld, det finns en annan väg. Den vägen är inte maktens väg, inte våldets väg, men den är framtidens väg. För allas vår skull.