Predikan S:t Andreas palmsöndagen 2017

Vi behöver inte mindre religion och tro, vi behöver mer.

Vi behöver mer hopp. Mer nästankärlek. Mer gästfrihet, mer osjälviskhet, mer öppenhet.

Vi behöver mer Gud.

Vi behöver närhet.

Vi behöver tröst.

Vi behöver längtan och glädje.

Vi behöver Gud.

Och den här dagen, den är ett gudomligt utropstecken, en konsekvens av ett beslut fattat för länge sen. Detta är dagen då Gud kom oss till mötes på en gata full med folk. En gata som var platsen för jublet och hoppet, livsnerven i den stora staden, och en gata som snart skulle vara full av sörjande människor, av smärta och död.

Den gatan i Jerusalem finns i mina tankar nu, när en annan gata är i fokus.

Vi behöver inte mindre tro och religion, vi behöver mer.

Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem återkommer två gånger under året. Dels idag på palmsöndagen, och på första söndagen i advent. När vi väntar på att Jesus ska födas, och på att Jesus ska dö. Det är ingen slump. Två saker våra liv kan vi här vara säkra på: att vi fötts, och att vi dör. Däremellan har vi mycket gemensamt, men också mycket som skiljer. Men vi har alla blivit födda en gång, och vi kommer alla att dö. Och det har vi gemensamt med Jesus Kristus.

Hans födelse och död är de tydligaste bevisen på hans människoblivande. Han valde att bli som oss. Han valde att dela vår existens villkor. Han gick, med orden som finns på snart varje reklamtavla här i stan, till att bli någon istället för något. Han blev en person, en man kunde se i ögonen. Och varje gång vi försökte upphöja honom så att han blev en symbol istället, valde han mänsklighet. En åsna istället för en häst. En promenad i öknen istället för folkmassor. Rättfärdig ilska istället för diplomati, brutna ax istället för att strikt hålla sabbatsreglerna, inklusion av de som var oönskade istället för att se till det som var passande. Han bad en kvinna förkunna hans uppståndelse, han bad ett barn dela brödet med de 5000. Han valde oss.

För att vi behöver honom. Vi behöver Gud. Här.

Vi behöver Gud bland kondoleansbuketter och tårar.

Vi behöver Gud på akutmottagningar och i ambulanser.

Vi behöver Gud på förvaret där de väntar som ska avvisas till än värre fasor än Stockholms.

Vi behöver Gud i de överdådigt möblerade rum där världens öden avgörs.

Vi behöver Gud, här.

Vi behöver Gud hos oss. Nära som bänkgrannen, nära som vännen som håller om oss. Vi behöver Guds varma blick, Guds strykning över håret, Guds trygga händer. Här och nu.

Och det har vi alltid gjort.

Vi behöver inte mindre religion eller tro, vi behöver mer.

Mer gästfrihet, mer ömsinthet, mer öppenhet.

Fler böner, fler koppar kaffe, fler leenden.

Berättelsen om intåget i Jerusalem kan kännas avlägsen. Men den dagen red han inte bara in i en stad, han tog sig in i mänsklighetens centrum.

Jerusalem är en stad i dåvarande Judéen. Men det är också symbolen för världen som den borde vara. Den är symbolen för fred och för hopp. Jerusalem är symbolen för alla människors hjärtan. Den är försäkran om att allt en gång ska bli bra. Den är den naturliga platsen för han som ska göra de sista först, han som ser den minsta, han som föredrar syndare framför rättfärdiga.

Jesus tog sig in i allt det som det innebär att vara människa. Han visste redan innan, definitivt, men den dagen vävdes Gudsriket samman med den mänskliga existensen, och intåget blev ett intåg in i varje hjärta som vill öppna sig. Det skedde då, och det sker varje gång en människa vänder sig till Gud.

Öppna ditt hjärtas port, låt Jesus rida in.

Där, på smärtornas gata, delar han ditt liv. Din födelse, din död.

Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, ber vi om fred och hopp. Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, vägrar vi ge upp inför våld och mörker.

Vi tror på mer kärlek.

Vi tror på mer tro.

Mer framtidstro och tillförsikt.

Vi tror på Jesus.

För att även om han föddes som vi, och dog som vi, så vet vi att döden inte kunde hålla honom, och den kommer inte att hålla oss. Gud ger inte upp om oss. Vi ger inte upp om Gud, och idag sjunger vi vårt trotsiga Hosianna.   

Predikan palmsöndagen 2016

Det finns några gånger under livet då man vet att nu förändras allt. Här, nästa steg jag tar, det förändrar allt i mitt liv. Jag förändras, hur människor ser på mig förändras. Jag tror att flera av er, framförallt ni som är vuxna, har varit med om det. Ofta förstår man förändringen när man tittar bakåt, ser ögonblicket då det hände, men ibland vet man om att den sker just precis när den sker.

Som lärjungarna som gick med Jesus när han red in genom den där porten.

Det närmaste jag kommer är när jag, för 16,5 år sedan, gick in genom kyrkporten till Klosterkyrkan i Lund för att gifta mig.

Det är länge sen, men jag minns det som om det var igår. Min pojkvän och jag hade pratat om det ett tag. Och sedan fick jag veta att det gällde att vara gift eller singel när man skulle prästvigas. Ja, det var så då och där, inte längre. Så vi som hade pratat om att gifta oss fick helt plötsligt en deadline, och planeringen drog igång. Och sedan, den sjunde augusti 1999, stod vi där utanför porten. Svettiga händer klamrade sig fast vid varandra. Vi var fnissiga och jättenervösa och glada, och sen slogs portarna upp och vår vän Martin spelade Idenstams Birkalåten på orgeln och vi gick in.

Vi trodde att vi visste precis hur det skulle bli.

Men det blev inte så.

Kanske har ni också sådana erfarenheter?

Lärjungarna trodde de visste hur det skulle bli.

Men det blev inte så.

Vårt liv ihop var behagligt och bra. Goda vänner, bra jobb, finaste lilla ungen. Roliga resor, gemensamma intressen. Men ibland räcker det inte. Kanske hade skuggorna funnits där redan den där augustidagen, jag vet inte. Men åren gick, och det som hade varit så lovande, så löftesfyllt, blev långsamt mindre och mindre fyllt av liv. Vi tyckte fortfarande om varandra. Men vi stelnade. Framtiden vittrade ihop. Vi hade mindre och mindre att säga varandra. Vi sörjde, var och en för sig själv. Vi försökte, vi satsade och pratade, men till slut kunde vi inte ens själva se om det hade gått att rädda kärleken, eller om den hade varit dömd från början.

Kanske har någon av er också den erfarenheten?

Lärjungarna, de fick vara med om när glädjen byttes i besvikelse. De fick också se kärleken dö.

Jag undrar om de, liksom vi, såg tillbaka på dagarna och åren och undrade om någonting hade kunnat göras annorlunda. Jag undrar om de, liksom vi, letade efter den där förändringspunkten då ett annat val hade kunnat göras. Jag undrar om de, liksom vi, inte riktigt hittade den. Kanske var Jesus dömd från början.

Det sägs att någonting måste dö för att något annat ska kunna leva. Det kallas vetekornets lag. Vetekornet begravs i jorden, men ur det spirar fröet till ett nytt liv.

Mitt liv dog förra året. Det hade nog varit döende i många år, men förra året dog det till slut. Förra året bestämde vi oss för att begrava äktenskapet, för att något nytt ska få leva. Resan som inleddes i kyrkporten i Klosterkyrkan tog slut, till slut. Vad vi grät.

För Jesus tog resan som fört honom genom Jerusalems stadsport slut på en kulle strax utanför stan, och hans lärjungar var övertygade om att detta var slutet. Jesus, kärleken själv, dog, och med honom alla drömmar och allt hopp. Vad de grät.

Men döden kan inte döda kärleken. Och döden kan inte döda livet.

Ur askan av mitt liv började kärleken blomma igen.

Och Jesus, han förblev inte död.

De där viktiga ögonblicken... de stora stunderna. Många av oss har haft dem. Stunderna då man gråter av lycka eller av sorg. Stunderna då man inser att allt är på väg att förändras. Stunderna då det kan gå åt vilket håll som helst. Stunderna då döden verkar ta över.

Vi har haft dem, och vi kommer att ha fler. Och där, i resan från hopp genom förtvivlan och död, till nytt liv igen, reser Gud med oss. Den resan är också Guds egen resa. Jesus egen resa.

För inte ens döden kan döda kärleken.

Predikan midfastosöndagen 20160306

Det här är jag.

Det här är min kropp. Mina händer, mina ögon och mun. Mitt hår, min mage, mina ben. Det här är jag. Och inne i mig pumpar hjärtat blodet genom mina ådror, syresätter mina organ. Där för nerverna sinnesintrycken till min hjärna. Där smälter mina organ min mat.

Och inne i mig samsas drömmar om framtiden med minnen från det förflutna i oupphörlig dans. Där bär jag de jag älskar i en speciell liten kammare i hjärtat. Där finns min oro och min glädje. Inne i mig.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag förstod att det var något fel på mig. Kanske var jag sju, åtta? Kanske var det när jag blev petad menande i sidan och fick höra att det nog fick bli lite mindre godis framöver. Kanske var det lite senare, när jag inte blev vald förrän sist till fotbollslagen i mellanstadiet. Kanske var det när mina mått skulle tas, och det sades att jag hade blivit lite väl stadig. Eller när skolsköterskan mätte och vägde mig, och med den tidens sätt att räkna dömde ut mitt tolvåriga jags 60 kilo till 160 centimeter som tio kilo för mycket.

Det sätter sig. Här (huvudet), och här (hjärtat).

Precis som väldigt många andra vet jag mycket om mat och näring. Jag kan skilja på snabba och långsamma kolhydrater. Jag vet vilka grönsaker och vilka bär som innehåller massor av järn. Jag vet vilka fetter som är mättade, och vilka som är omättade, och vilka fiskar som har mycket omega3.

Jag har anslutit mig till dieter som dragit ner på kolhydrater, och till sådana som räknar kalorier. Jag har levt på bara soppor, och jag har motionerat varje dag. Och jag har uteslutit bröd så till den milda grad att det gett mig huvudbry inför nattvarden. Jag har gått ner 25 kilo på tre månader. Och upp igen på tre år. Min kropp har tagit stryk. Den här kroppen, det tempel som Gud byggt åt mig, den föraktar jag och gör mitt bästa för att ändra på, för att djupast inne i mig är jag övertygad om att det är något fel på mig. Jag ser inte ut som jag ska. Det är något fel på mig.

Och jag vet att jag inte är ensam.

Vi lever i en ätstörd kultur. Vår mat och våra kroppar är aldrig bara mat och kroppar. De är projekt. I bristen på tillit till våra samhällen och Gud och framtiden, bristen på möjlighet att behärska det som inte kan behärskas, tuktar vi det vi kan – våra kroppar. Vi likställer en vältränad kropp med ett rent leverne, kallar det ”syndigt” att äta en bakelse. Vi skyr dels det ena, dels det andra. Och mitt i allt det talar Jesus om att han är livets bröd. Bröd! Fullt med gluten och snabba kolhydrater. Det värsta man kan äta enligt flertalet moderna dieter.

Vår brist på tillit, och vårt behov av att behärska våra omvärld och oss själva, är ingen ny företeelse. Folket jagade Jesus runt Galileiska sjön för att få grepp om honom. När kom du hit? Vad kan du ge oss? Vilken diet, Jesus, ger oss evigt liv, hälsa, vita tänder, rikedom?

Men det finns ingen diet. Det finns bara Jesus. Det finns inget snabbt och enkelt sätt att nå lycka och kontroll. Han erbjuder oss sig själv. Hans kropp, hans mat. Det är som att alla våra osäkerheter tas hand om av honom, och blir till bandet mellan honom och oss. Se, kropp blir bröd. Blod blir vin. Det du och jag darrar inför, är också det som blir heligt.

Jag önskar att jag kunde stå här och säga ”Det där vad jag då, men nu är jag lycklig och nöjd”, men det skulle helt enkelt inte vara sant. Min starka, välfungerande kropp som har burit ett barn, som har tagit mig på långa vandringar, som har blivit klappad och smekt, är fortfarande svår för mig att acceptera. Jag önskar att jag kunde äta en skiva bröd, känna smaken med mina smaklökar, tugga den med mina tänder, och inte någonsin tänka på hur mycket snabba kolhydrater den består av, och vad jag måste avstå ifrån för att kunna äta den. Jag önskar att jag skulle kunna se på mina ben och känna tacksamhet över att de bär mig så bra, och inte tänka på omkretsen på mina vader. Men så är det inte. Mat är aldrig bara mat, och kroppar aldrig bara kroppar. Och längst inne, hur jag än jobbar med det, finns det en åttaåring som inser att det är någonting fel på henne.

Men det är inte allt jag är. Och jag vet ju att jag inte är själv i detta. Jag tror att det är väldigt få i det här rummet, och i vårt land och vår kultur, som är oberörda av kroppshatet som präglar oss. Trots att vi talar om tacksamhet för vårt uppehälle, och hur vi är skapade, är vi skadade av den kultur som fräter in självhat och osäkerhet.

Men det håller oss inte ifrån Gud. För det är inte allt vi är, allt vi har.

Vi tror inte för att Gud gav oss våra kroppar och vår mat. Vi tror för att Gud gav oss Jesus, livets bröd. Vi tror för att kärleken sträckte sig efter oss. Vi tror för att vi är älskade.

Min kropp är älskad av Gud. Din med. Berörd, omfamnad. Det må vara något fel på mig, men jag är älskad. Inte alla fel blir någonsin åtgärdade, men jag är älskad. Hela jag.

Predikan Fastlagssöndagen 2016

Jag har alltid trott på Gud.

Faktiskt. Alltid. Jag kan inte minnas en tid när jag inte har trott. Gud har alltid funnits där. Jag har vilat i det, vetat att Gud väntar i bakgrunden. Inte brytt mig om att höra av mig så mycket, känt att Gud ju älskar mig i vilket fall som helst. Det har varit en skön känsla, men ingenting som krävt någonting av mig, direkt.

Jag har läst alla berättelserna. Jag har predikat om Guds kärlek, och om hur människor bör vara som konsekvens av den. Jag har varit en bra präst, en trygg präst.

Tills den dagen jag insåg att jag inte vågade vända mig om, för vad händer om Gud faktiskt har tröttnat och gett sig av?

Vad händer när en vän slutar höra av sig?

Vad händer när den man älskar slutar prata med en?

Åh, mina vänner, det var en hemsk känsla. Ingen annan att skylla på, bara jag som hade misskött min relation med Gud så till den milda grad att jag helt plötsligt inte vågade lita på att Gud var kvar. Jag menar, jag hade ju inte varit kvar. Hade en av mina vänner uppfört sig så mot mig hade jag blivit ledsen, och sörjt förlusten av en vän. Hade den jag älskar gjort så mot mig hade vi grälat, och hade det inte blivit bättre hade förhållandet varit över.

Ingen annan att skylla på. Det var jag, bara jag, som hade kört vårt förhållande i botten, mitt och Guds. Jag tog Gud för given, slutade lyssna, slutade höra av mig.

Ni vet hur det är när man är rädd för någonting. Eller i alla fall är det så här jag fungerar: jag låter bli att undersöka. Jag låter bli att fråga. Jag låter bli att bli säker, för kanske är det så att jag har all anledning att vara rädd. Kanske är det så att det värsta har hänt. Och så länge jag verkligen inte vet, då finns det hopp. Så jag bet ihop. Jag spände nacken och knöt händerna, och kämpade på. Jag ändrade ingenting i hur jag förhöll mig till Gud, utan livet fick gå vidare.

Men sanningen är ju att jag är här med ett uppdrag. Jag är ju här för att prata om Gud, om allt Gud har gjort, om Jesus och hans liv, om kyrkan och den heliga Anden och allt som händer när hon sveper igenom världen. Jag är ju här för att berätta om allt det. Allt det som för oss hit idag, och ändå, ändå, KÄNDES det inte.

Dumma, dumma jag.

Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag låta bli att tro på allt det jag själv sade? Hur kunde jag låta bli att lita på Gud, på Jesus, på alla predikanter och sångare, på alla psalmförfattare och skribenter? Hur kunde jag sluta lita på Gud?

Kanske för att jag inte heller litade på mig själv. Och ändå.

Gud satte mig här för att vara Guds röst, för att vara Guds arbetare här. Och jag … riskerade ingenting. Inga vetekorn växte ur min offrade kropp. Jag klev inte inför tronen som Ester, med mitt liv i mina händer, för att rädda andra. Och vet ni, bit för bit sög det livet ur mig.

Till slut var jag helt förkrossad, till slut fanns det ingenting mer att hoppas på. Till slut hade jag ingenting mer att förlora. Mitt kristna liv låg i spillror, askan var strödd runt omkring mig.

Men vår Gud är en god Gud. Mina predikade ord om kärlek, sprungna ur en trosvisshet jag hade glömt, blev till sanning. Och jag stod mitt i en kyrka bland tusen sjungande kvinnor, och fick höra orden om förlåtelse, och det slog mig mitt i mellangärdet. Jag kunde knappt andas. Guds kärlek, förstår ni, den är verklig. Gud hade aldrig lämnat mig. Och det var som att jag stod längst ner på bakgården till Guds stora hus, med ansiktet mot muren, och kände hur ljuset och värmen spred sig över min rygg, och när jag vände mig om såg jag att dörren stod öppen.

För mig. Öppen. Förstår ni? Det var jag som hade lämnat. Och ändå var dörren öppen för mig. Och jag grät. Jag grät i en dag. Snörvlade, kramade vänner och en och annan nästan främling. Jag förlorade mitt liv, och jag vann det.

För skillnaden mellan Gud och den här världens kungar och presidenter och ledare är att Gud vill liv för alla. Liv. Att kliva inför Guds tron betyder att riskera livet som det är just nu. Att nalkas nådens Gud betyder att riskera alla de omsorgsfullt uppbyggda illusioner vi bär om oss själva och andra. Att riskera tryggheten och säkerheten i vår image, men vinna så mycket mer. Att öppna kommunikationen med Gud betyder att ensamheten inte har någon makt längre, att döden och smärtan och ångesten är delad av en som aldrig lämnar. Vi är aldrig ensamma.

Kanske var det för stunden i kyrkan som jag blev präst, på sätt och vis på samma sätt som Ester kanske blev drottning för hennes stund inför tronen.

Och det finns ett kanske också för dig. Där, i Guds kanske, finns liv och framtid och mening. Jag kan inte lova ett lätt liv, inte ett utan frågor, men ett sant liv. Med Gud. På kärlekens väg.

 

Predikan S:t Pauli 3 i fastan 2015-03-08

Jag har många vänner och släktingar som har ett förflutet, eller till och med en nutid, som beroende av droger av olika slag, främst alkohol, men även annat.

Deras berättelser är ofta isande fasansfulla, och om man lyssnar ordentligt, isande välbekanta. Det finns många olika teorier om varför en del blir beroende och andra inte, och varför en del kan ta sig ur beroendet medan andra är kvar, men en sak som de flesta av dem som klarat sig vittnar om är den stora tomheten. Längtan efter ruset, efter att inte behöva bry sig, efter att inte känna, efter att kunna släppa allt vad ansvar heter. Och det verkar inte som att den längtan släpper på många år. Oavsett hur bra livet har ordnat sig finns ändå dragningen till bekymmerslösheten där, och tomheten där tankarna på drogen tidigare uppfyllde varje vaken timme.

De vänner jag har som gått igenom tolvstegsprogram berättar om hur en av grundbultarna för hela programmet är att ersätta drogen med ett annat beroende, eller i alla fall fylla tomheten efter den med något annat. Med Gud, eller, som de formulerar det, ”det vi kallar Gud”.

Det tomma huset drar nämligen värre demoner till sig. Den som varit borta från drogen länge faller hårdare, tar oftare en överdos. Och det vackert städade huset som är människans kropp och sinne, tas över av kaos och förstörelse.

Det är kanske allra tydligast med de som lider av drogberoendet och dess följder, men nog gäller det oss alla. Ingenting kan bjuda in kaos och förstörelse lika lätt som en känsla av tomhet och brist på mening. Det driver människor till våldsbejakande rörelser eller till att skada sig själva, det gör människor oengagerade i andra människor och samhället runt omkring oss, det får människor att ignorera sina relationer och sin hälsa. Om allt är tomhet, vad är det då för mening med att ens leva? Därför är beroendets mönster välbekanta för oss alla. Vi har det säkert i oss. Viljan att höra till, till att få och ge tillit, till att betyda något. Och rädslan för att bli sårade, ignorerade, utstötta. Vi är beroende av tillhörigheten, och får vi den inte av dem vi älskar, eller dem vi arbetar med, går i skolan med, bor med, då söker vi tillhörigheten någon annanstans.

För en del går det bra. De finner en andra familj, eller en grupp vänner. De finner en församling eller förening där de kan vara sig själva, blir sedda och bekräftade. För andra går det inte lika bra. De finner fel sällskap, finner kaoset, finner våldet.

Kanske var det den erfarenheten som fick några att hävda att Jesus drev ut demoner med demonernas hjälp. De visste att tomheten lätt ersattes med kaos och våld, hade sett arméer marschera över sitt land, hade sett våldsdåd begås, och hört om grannpojkar som smugit iväg under natten för att sluta sig till motståndsrörelser och sekter. De visste att där det uppstår ett vakuum i terrorbalansen, kommer det vakuumet snart att fyllas. Och snabbast att agera verkar alltid ondskan att vara.

Eller så var de som talade missunnsamma, såg sin egen chans till påverkan försvinna, och valde att kasta skugga över Jesus, så att de själva skulle kunna agera sedan. Kanske var det de som var de demoniska. Ja, vi gör det också ibland. Tillskriver människor dolda motiv och missunnar dem framgång och lycka, oavsett om det är en fd finansminister och hans nya kärlek eller om det är en hel yrkeskår som söker bättre villkor. Nyheterna är fyllda av insinuanta artiklar som anklagar än den ene, än den andre, och smutsar ner succéerna. Vi hävdar inte att det är demonernas furste som ligger bakom, men samma mönster syns. Det måste vara något lurt här.

Vad fyller du ditt liv med, och hur bemöter du andra och deras val?

Ondskan i dagens text är så banal och så vardaglig, trots allt tal om demoner. Det är inga stora övergrepp som talas om, inga fasansfulla katastrofer. Det är härskande genom söndring, skitsnack och missunnsamhet, förminskande och skrämseltaktiker. Klassiska härskartekniker, för den som läst sin populärvetenskap. Och ändå är de så förgörande i längden.

För den som får sin värdighet avklädd sig, den som bli förminskad och osynliggjord, den personen söker sin mening på annat sätt. Den personen dövar den isande smärtan och tomheten inombords på annat sätt. Den personen söker sig till det onda, antingen vänt inåt eller utåt.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Det kan tyckas inte ha någonting som helst med dagens texter att göra, det nämns inte en enda kvinna i texterna, men det är allra högsta grad relevant. Trots att vi har kommit långt på vägen mot lika villkor är vi ännu inte där. Kvinnor och män har inte samma villkor i vårt samhälle. Den som inte får plats, den som inte upplever sig ha någon chans, den blir grogrund för tomheten och likgiltigheten, och därmed våldet och drogerna. Det drabbar både män och kvinnor, men på olika sätt. Ojämlikheten är demonisk, får män och kvinnor att vända sig mot varandra, istället för att bekämpa det onda som håller oss fångna tillsammans.

Det nämns inga kvinnor i texten, men i versen precis efter evangeliet ropar en kvinna till Jesus: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Jesus svarar att saliga, det är de som hör Guds ord och tar vara på det. Vi är inte saliga på grund av var vi kommer ifrån, vilket kön vi har eller vem vi hör ihop med. Vi är saliga på grund av hur vi tar emot Guds ord, och vilken påverkan det får i våra liv. När det får fylla vår tomhet, när kärlek och närhet och mening och tro får fylla våra liv, då har Guds rike nått oss.

Predikan Bryssel 2015-03-01

Jag läste om en rabbin som stod vid porten till det som en gång var förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Hon stod där, framför ingången till en plats som blivit symbolen för antisemitism, och tänkte ”Så tvärsäkra som människorna som byggde den här platsen var, vill jag aldrig vara.”

 

På något märkligt sätt verkar tro ha blivit synonymt med tvärsäkerhet istället för den osäkerhet som är inneboende i ordet. Kyrkliga företrädare säger sig med säkerhet veta än det ena, än det andra. Och andra religiösa företrädare hävdar med lika stor säkerhet en motsatt ståndpunkt. Ibland leder den religiösa tvärsäkerheten den troende i döden, men oftare skadar den andra människor. 

Det blir allra tydligast i religiöst motiverade terrordåd, som allra oftast drabbar människor av den egna religionen, men som uttryckt en annan åsikt inom denna, eller som vägrar acceptera tvärsäkerheten.

Vi är många som bär på ärren av andras tvärsäkerhet, i såväl religiösa sammanhang, som i andra. Ingen är så hänsynslös som den som vet sig ha rätt, ingen så fullständigt omöjlig att ha en jämlik relation med. Osäkerheten, tron om man så vill, är på det sättet diktaturens motsats och demokratins förutsättning. Den öppnar för kompromiss och dialog. Det handlar inte om att inte ta ställning eller att inte ha en övertygelse, utan om ödmjukheten i mötet med den andra, erkännandet av att det finns andra verkligheter och sanningar än min. Och, kanske allra viktigast, förmågan att ändra sig.

 

I dagens evangelium uppför sig Jesus rätt mycket som en skitstövel, om vi ska vara helt ärliga. Det är svårt att känna någon som helst sympati med en person som bara ignorerar den hjälpsökande kvinnan, och det är nog få av oss som tänker oss Jesus på det här sättet. Vi glömmer att Jesus var ett barn av sin tid, född och uppvuxen i en kultur som gjorde stor skillnad på folk och folk, och på religion och religion. Att prata med en kananeeisk kvinna anstod inte en judisk man, framförallt inte en som på något sätt skulle framstå som en förebild och lärare. Det vore, i åskådarnas ögon, att sänka sig till hennes nivå. Så han ignorerar henne. Lärjungarna tycker mest att hon är jobbig. Ungefär som en blomsterförsäljare på en uteservering, eller en tiggare på väg ner i metron, med det undantaget att hon inte ger sig. Hon vet att han kan hjälpa hennes dotter, och hon är beredd att göra vad som helst. 

 

Förutom ärren från de tvärsäkra bär vi alla på kärleksärr. Det kan vara rent fysiska sådana, som ärret jag bär på min mage efter att min dotter föddes, eller känslomässiga ärr som inte syns men ändå finns där och skaver. Som en kollega till mig sade: Varje kärlek, en smärta. Varje möte, ett avsked. Varje födelse, en död. Varje relation bär i sig fröet till den mest jublande glädje, och till den djupaste smärta. 

 

Den kananeiska kvinnans hjärta blöder. Det blöder för dottern som har ont, men på grund av den tvärsäkra vägran hon möter hos den som kan hjälpa. Han vill inte ens prata med henne, men till slut går det inte att låta bli. Vad som fick honom att ändra sig vet vi inte, men till slut säger han åt kvinnan att hon och hennes folk inte är bättre än hundar, och att de inte förtjänar den nåd och glädje han har kommit för att skänka det judiska folket. Han är absolut säker på sin sak, på ett sådant där sätt som egentligen bara gudar och gudasöner kan vara. Och ändå når hon honom till slut.

 

Det finns vissa saker som kännetecknar stora ledare. Det handlar om att ta ansvar, även för sådant följeslagare gör. Det handlar om att ställa sig i skottgluggen för de andras skull. Och det handlar om förmågan att ändra sig. Det finns många andra saker som är viktiga, men dessa tre gör stor skillnad. Jesus vet redan att han ska dö för de andras skull, att han kommer att bli syndabock och få ta konsekvenserna för en felande mänsklighet som inte ens vill lyssna. Men fram till det här ögonblicket var han övertygad om att denna mänsklighet bestod av det judiska folket endast. Men kvinnans villighet att erkänna sin egen brist, sin egen obetydlighet, slog an något i honom. Hennes tilltro till honom rörde honom. Detta var inte en människa ovärdig att rädda, inte en som var likgiltig inför Gud. 

Det är svårt att se sitt eget privilegium. Min status känns naturlig för mig vad gäller de fördelar jag får från att vara född i ett visst land, av vissa föräldrar, i en viss tid. Det är när mitt privilegium hotas som jag reagerar med att vilja begränsa tillgång för andra. Och det är när jag ser orättvisa begås, eller utsätts för den själv, som jag märker att andras privilegier kanske utestänger mig.

Jesus hade alla fördelar. Han var man, av en respektabel judisk släkt, hade tillgång till tempel och synagoga. Kvinnan han mötte hade inget av detta, och hennes envisa rop efter erkännande fick till en början samma effekt som varje ifrågasättande av privilegium får. Hon ignorerades, de ville tysta henne, han talade till henne som vore hon mindre värd. Och ända, till slut, rasade gränserna dem emellan. 

 

Där på vägen blev kristendomen en religion för de förtryckta och de jagade. Där blevJesus en gud för de som inte är värda någonting i andras ögon. Där dömde han sig själv till ett liv av med-lidande, och där kallar han oss till att kämpa för dem som inga röster har. Där tvingar han oss att erkänna vår okunskap och våra förutfattade meningar. För om han kunde ha fel, då har vi det också. Och om han kunde ändra sig, då måste vi. Vi måste vara en kyrka som ständigt vågar förändras, en som ständigt vågar ifrågasätta våra egna och andras mönster. Då vandrar vi i Jesu fotspår. 

Predikan Brödsöndagen 2014

Det är dags för storteologin, vänner. Texter som den här har startat krig och fått människor brända på bål. Det är texter som den här som anfördes när romerska kejsare kastade kristna till lejonen, och det är texter som den här som använts när kristna i sin tur dödat judar. På ytan en typisk Johannestext med cirkelresonemang och upprepningar, men i sin kärna talar den om centrum för vår gudstjänst, och om centrum för vår tro, själva anledningen till att vi är här idag.

Det är lätt att avfärda teologin som världsfrånvänd och irrelevant för våra liv idag, och ibland, eller rätt så ofta, är det sant. Men ibland låter den oss ana en glimt av himmelriket och av meningen bakom de texter som vi baserat våra liv och tro på.

Detta är en sådan text, i all sin snurrighet.

Vissa omständigheter behöver vi ha koll på för att överhuvudtaget försöka förstå den här texten.

För det första är Johannesevangeliet skrivet efter att de kristna kastades ut ur synagogorna och templet. Det är alltså skrivet mitt i en konflikt mellan judar och kristna, och den bittra tonen gentemot judarna märks både här och där. Det är dessutom troligtvis skrivet så pass sent att Jerusalem och templet blivit förstört av romarna. Världen är osäker och våldsam för evangeliets författare och den grupp kristna han eller de levde med. På sätt och vis är det en värld ganska lik vår, med många olika ideologier i konflikt med varandra, många sanningar som kräver utrymme, med makter som kräver det de ser som sin rätt till vilket pris som helst.

För det andra är det en text skriven av en eller flera personer med judisk bakgrund för andra med judisk bakgrund, även om de lämnat judendomen. Många forskare kopplar den johanneiska församlingen till församlingen i Qumran eller essenerna, det vill säga judiska sekter med ett stort fokus på renhetslagar, influerade av gnosticism.

Gnosticismen var, och är, en filosofisk lära. En av grundtankarna är att det som är andligt är mer upphöjt, mer gott, än det som är kött och kropp. Det som strävas efter är att hela tiden uppnå mer kunskap, gnosis på grekiska, att hela tiden bli bättre och mer andlig som person. Låter ganska bra och ganska bekant i vår självhjälpstid, men effekten blir att kroppen nedvärderas och anses ovärdig, smutsig. Också det bekant i vår tid av skönhetsoperationer och retuscheringar.

Den mest kända av de judiska renhetslagarna är lagen om mat som är kosher. En rättroende jude får inte äta viss mat, som fläsk eller skaldjur, men inte heller mat som innehåller blod, eftersom blodet innehåller djurets själ och liv. Endast Gud får konsumera liv, eftersom Gud är den enda som ger liv.

Så till texten.

Jesus står i synagogan i Kafarnaum och undervisar en hel folkmassa som har följt efter honom från platsen där brödundret skedde, över Galileiska sjön. De är angelägna om att höra mer, uppleva mer. Samtidigt är det många där som känner honom, detta är hans hemtrakter. De har sett honom växa upp, har jobbat med hans far. Det är svårt att tro att han verkligen är den han säger att han är. De behöver mer bevis. Jesus är inte på humör. Istället provocerar han dem.

Han börjar med att hävda att han är större och bättre än Moses, mannen som befriade judarna. Minns nu att den här texten är skriven för människor som levde under förtryck. Jesus hävdar, utan att blinka, att det han erbjuder de som tror är bättre än frihet från förtryck.

Som om det inte räcker säger han sedan att han ska ge dem sitt kött att äta.

Det här var lika chockerande och äckligt för judarna i synagogan som för oss, troligtvis mer. Ordet som använts är ett för kött som inte blivit slaktat och tillrett på rätt sätt. Jesus följer inte reglerna, köttet som hans efterföljare behöver äta är ett som kommer göra dem orena i världens ögon, ett som tillhör Gud själv och ingen människa. Du blir vad du äter, och att äta det som tillkommer Gud är en akt av hybris, inte något någon rättroende jude kan.

Förståeligt nog börjar det viskas i församlingen.

Jesus backar inte en tum. Istället betonar han vad han menar.

Den som äter köttet och dricker blodet, ifall nu någon hade missförstått det där med orenheten, får Jesus liv, blir ett med Jesus. Du blir vad du äter. Ät Jesus, och du blir Jesus. Och ordet för att äta är ett för att tugga någonting hårt, något svårsmält.

Hans kött, hans blod är viktiga. Jesus är inte ande och kunskap, som gnostikerna betonade, utan kött och kropp och blod. Senor och muskler, inälvor och ligament. Gud har blivit kött och blod, och på så sätt ett med sin skapelse. Och precis som med brödundret på andra sidan Galileiska sjön, blir det som ges bort bara större och räcker till fler.

Och allt detta, hur märkligt och makabert och fascinerande det är, leder fram till nattvarden, även om Jesus faktiskt inte egentligen nämner måltiden. Den här texten är bakgrunden till den traditionella nattvardsteologin, och förutsätter att brödet här på altaret verkligen blir kött, och vinet verkligen blir blod. Den lilla vita skivan torrt bröd är Jesus kropp, det söta starka vinet hans blod. Det går inte att komma ifrån att det smakar bröd och vin även efter att instiftelseorden sagts, så vad är det som händer?

Det finns många olika förklaringar. Kristna älskar att slå Bibeln och Traditionen i huvudet på varandra vad gäller den här frågan. De två huvudlinjerna är dels att det bara är en symbolisk förvandling, att måltiden är en minnesmåltid, en symbolisk måltid, samt dels att förvandlingen är verklig och brödet och vinet verkligen förvandlas även om våra sinnen bedrar oss. Som lutheraner står vi generellt i mitten, även om Luther när han pressades sade att han hellre skulle gå till Rom och få Kristi kropp och blod, än till Genève, där Calvin predikade, och få vin och bröd.

Nattvardens mysterium kräver inte att vi förstår det. Därför kan vi, som jag gjorde förra söndagen, ge sakramentet till mycket små barn och bebisar. Barn är närmare mysteriet än vad vi vuxna är, är beredda att leva med motsägelser, och vet att lekar har sina egna uppsättningar regler som kan skilja sig från alla andras. Precis så är det med nattvarden också. Dess logik är inte vår, Guds leks regler skiljer sig från våra. Nattvarden är mystik. Den är bortom språket, och det den ger är bortom vår vanliga förståelse.

I nattvarden blir Gud ett med sin skapelse. Brödet är inte vilket bröd som helst. Det är befrielsens osyrade bröd, det är mannans liv i öknen, men det är också det levande brödet, Jesus själv, som när han blir ett med den som äter brödet och dricker vinet, ger ett liv i gemenskap med Gud, i evighet. Det är stora och tunga ord och löften. Men det är någonting oändligt tröstande i tanken på att det inte är vår upphöjda kunskap och andlighet som kommer skänka oss evigt liv, utan den enkla mänskliga handlingen att äta och dricka. Det som ger oss liv här och nu, ger oss också del i Guds eviga liv.

Så smakar det inte kött? Luktar det inte blod? Nej. Det både är och inte är. Sakramentet blir till i delandet, i trons verklighet, i evighetens filter. Jesus kommer oss till mötes i livets grundläggande nödvändigheter, för själv är han livets början och slut. Du blir vad du äter. Tillsammans med Jesus är vi de orenaste, de mest skandalösa. Vi är de som skamlöst håller fast vid ett levande hopp, en framtid för alla, räckt åt var och en utan krav på examina, titlar, mogenhet eller förmögenhet. En framtid som är kroppslig, verklig.

Detta är storteologi, för detta är på allvar. Och vi är alla välkomna.

Goda avsikter - 2 i fastan 2014

Det sägs att vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter.

Många är de människor som i sin iver att ”bara berätta sanningen” har förstört livet för andra. Som utan att tänka efter har kastat ur sig sin version av sanningen, sin uppfattning, vad de har hört, och därmed skadat någon annan persons rykte eller relation eller någonting annat.

I Tyskland på 30-talet gick människor till valurnorna med de bästa avsikter. De utövade sin demokratiska rättighet, och röstade fram nationalsocialisterna med känt resultat. De ville med all sannolikhet bara ha ett land som var starkare, tryggare, mer framgångsrikt. Ett land de kunde vara stolta över. Resultatet har fått miljoner av tyskar, två generationer, att istället skämmas över sin nationalitet.

I den kristna missionen diskuterades i något århundrade eller så huruvida afrikaner var människor, och när man till slut kommit fram till att de var det, diskuterades huruvida de skulle döpas eller inte. Vad afrikanerna själva tyckte om saken var det ingen som frågade om. Argumenten mot dopet var att de då kanske skulle kunna anse sig själva vara kristna bröder och systrar, och därmed inte skulle inordna sig lika lätt. Argumentet för att de skulle döpas var att de då kunde drivas till att arbeta hårdare, eftersom de ändå skulle få sin belöning i himlen. Människorna med den goda avsikten, dopet, vann oftast och slavarna tvångsdöptes för sin egen skull. Och tvingades sedan arbeta till döds.

Alla som följer nyheterna från Sverige vet att fyra feminister blev överfallna av nazister i Malmö förra lördagen. De knivhöggs, två av dem så allvarligt att de svävade mellan liv och död. Igår vaknade den mest allvarligt drabbade ur koman, till ett land som i en vecka försökt få klarhet i vad som egentligen hände. Media och polis har envisats med att beskriva vad som hände som en sammandrabbning mellan höger- och vänsterextremister, precis som de gjorde vid nazistattacken i Kärrtorp i december. Men när förvirringen lagt sig visar det sig att det var ett överfall, överlagt och planerat, och nu söks nazisterna för mordförsök.

Förvirringen, försöken till opartiskhet från media och andra, tystandet av protester mot högerextremism i skolor och på fotbollsläktare tyder allihop, i mina ögon, på samma typ av goda avsikter som de tyska röstande bar på, som de döpande missionärerna bar på, som skvallrande medmänniskor ägnar sig åt. En blindhet för lidandet rakt framför oss, en ovilja att ta ansvar för nutid och framtid, och en skrämmande flathet inför ondskan.

Samma typ av goda avsikter ger Simon den spetälskes gäster uttryck för när kvinnan med balsamet häller det över Jesus hår. Så får man inte göra! Behärska dig! Tänk på att vara korrekt, opartisk, göra rätt... En självrättfärdig så kallad godhet som mer syftar till att personen som talar ska känna sig god och fin än att världen ska bli bättre. Den där typen av människa som när man pratar om människor som har det svårt i Sverige eller Belgien säger ”Men tänk på människorna i Afrika då!”

Men vi är kallade till att se Jesus i människan som står rakt framför oss.

När våra handlingar berövar en annan människa dess värde och möjligheter, då gör vi det mot Gud själv.

När vi agerar för att döva vårt eget dåliga samvete på någon annans bekostnad, då är det Gud som betalar kostnaden tillsammans med den andre.

När vi tystar dem som vill tala för människovärde och alla människors möjligheter, då sätter vi munkavle på Jesus själv.

Vårt uppdrag är inte att få de som är fariseer och romerska soldater i den här världen att känna sig mindre skurkaktiga eller skyldiga. Vårt uppdrag är att vittna om Guds kärlek. Den kan svida och kännas kravfylld och tung, men den är också befrielse för de förtryckta, de tystade, de hatade, de ensamma, de kämpande och de längtande. Den är styrka och kraft till de som nästan ger upp, den ger hopp och framtidstro till dem som nästan inte orkar mer.

Genom Jesus är vi alla krönta och smörjda till messianska kungar, frihetskämpar i en värld förslavad av handlingsförlamning. Genom hans smörjning i Betania har vi alla del i hans martyrdöd. Och genom hans seger över döden är vi alla lovade evigt liv.

Så, vänner, vi har ingenting att förlora. Vi är rättvisans röst och frihetens händer. Den kämpande tron kämpar för dig och mig. När vi använder all vår kraft och kunskap för att hjälpa människan just framför oss gör vi Guds arbete. När vi vägrar att vara tysta inför intolerans och rasism, talar vi med profeternas röst.

Alla de där goda avsikterna... Låt mossan och ogräset växa upp runtomkring dem där på vägen neråt. Lämna vägen tom. Vandra istället på de krokiga stigarna med dem som behöver dig. Här och nu, utan ett öga på belöning och gott rykte. Och med doften av nardusbalsam runt omkring dig. Här och nu.  

Predikan Palmsöndagen 2013 Bryssel

I förrgår avgick två bussar från Cityterminalen i Stockholm till Ålandsfärjorna. I en av bussarna satt folk som såg ut som etniska svenskar, i den andra sådana som inte gjorde det. Busschauffören sorterade dem som skulle stiga på, och passagerarna i den andra bussen talade om sin känsla av att det handlade om en buss till avvisningarna ur Sverige på Arlanda. De talade om sin rädsla, och om känslan av att vara utsorterad på grund av sin hudfärg.

Tidigare den här månaden uttalade sig migrationsministern om vilka det är som gömmer flyktingar i Sverige, och att det inte handlar om någon ”trevlig blond svensk dam”. Allt medan jakten på papperslösa flyktingar fortsätter på gator och torg. De som ”ser utländska ut” känner sig osäkra och jagade i det Sverige som alldeles nyss var deras trygga tillflyktsort, platsen där de skulle få chansen att starta ett nytt liv, där de inte skulle behöva vara rädda varenda gång de såg en uniform eller ens gick ut, och författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern om hur det är att leva med mörk hy och hår i Sverige blev det mest uppmärksammade vittnesmålet.

Åh, Sverige, Sverige. Så färgblint att vi inte ser rasismen förrän den kastas i ansiktet på oss. Så upptagna av vår egen historia av öppenhet och tolerans att vi knappt kan tro att detta sker mitt ibland oss, idag. Vi som så omhuldar vår egen humanism, vår jämlikhet, vår demokrati. Vi som är goda. Hur kan det ha blivit så här?

Vi som är goda. Vi som vill så väl. Vi som vill att alla ska ha det bra. Hur blev vi sådana som är delar i ett samhällsbygge där att vara mörkhyad är lika med att vara misstänkt, och blond lika med att vara god? För missta er inte, vi är alla del av detta. Våra skämt om mörk hy, våra reaktioner mot annorlunda kläder, våra invanda begrepp och namn på saker, vårt försvar för gamla tiders ordningar och ord, vår bagatellisering av de utsattas berättelser. Våra röster och de val vi gör, både formellt i valtider, och dagligen med våra pengar, kroppar, ord, blickar... Vi är alla en del av detta.

Med religiöst, kristet språk skulle man kunna säga att vi alla lever i den fallna skapelsen. I en bruten, imperfekt värld, där människor tillåts bli utslagna och ensamma, förtryckta och förföljda. I en värld som i stort sett alltid varit sådan. Där de starkare har makten, och de svaga jagas. Det är antitesen till Guds rike, där de sista ska bli först, och barnen är förebilderna. I vårt Sverige eller Belgien av idag. I det romerskockuperade heliga landet då.

Och mitt in i denna skadade värld rider Befriaren, Räddaren, Fredens furste, Människosonen, Han som ska komma, Messias. Han kommer på ett ömkligt lastdjur, som en vanlig man. Han hälsas som en kung, med dyrkan och jubel. Lite som mottagandet av den nye påven: Folkmassor som gråter och skrattar av glädje, och mitt i alltihop en enkel man, obekväm med kändisskap och privilegier. En person, men en hel världs förväntningar.

De rädda och jagade hälsade Jesus välkommen.

De sjuka och bortglömda längtade efter honom.

De maktlösa och åsidosatta sjöng Hosianna.

Nu äntligen var tiden inne. Nu äntligen skulle de ändlösa identitetskontrollerna och maktdemonstrationerna från dem med uniform sluta. Nu äntligen skulle de som gömt sig kunna röra sig fritt i det land de valt som sitt. Nu äntligen skulle allt som var fel bli rätt, och hela världen bli frisk.

Befriaren är här. Men runt omkring honom växer skuggorna.

Krigarkungen är här, men han valde att rida på en åsna.

Messias har kommit, men romarna är fortfarande här.

Fortfarande knuffar sig soldater och poliser genom folkmassor på gator och torg på jakt efter människor vars enda brott är att födas i fel land.

Fortfarande räknas blod, utseende och härkomst mer än bedrifter och inre skönhet.

Då, i Jesus Jerusalem, som nu, i vårt Bryssel, vårt Stockholm, vårt Malmö.

Messias är här, men hans är inte krigets och våldets väg.

Fred uppnås inte med vapen, och trygghet inte genom yttre murar.

Inte då, inte nu. Hur gärna vi än vill att Jesus ska ändra allt genom att störta makten, är det inte dit han ämnar sig.

Den här söndagen är det ditt hjärtas port Jesus knackar på, det är vägen till dig han rider. Han som vägrar skilja folk från folk, vägrar se till ursprung, utseende, status eller någonting annat som vi upplever är viktiga markörer. Rakt in i vår brustenhet, för att dela våra liv. För att ta makten från döden och rädslan och hierarkierna. För det är genom att dela våra liv som vi vinner dem. Det är genom att öppna våra hjärtan som vi får kärlek, fred och den inre tryggheten.

Så öppna ditt hjärtas port. Följ med upp till Jerusalem. För ditt livs skull, för busschafförens skull, och alla hans passagerares skull. För ministrar och politikers skull, för de räddas och argas skull. Följ med till Jerusalem, för där, till slut, får allt det trasiga sin mening, och där ska livet segra, till slut.

Predikan 3e söndagen i fastan, 2013, Bryssel

Tänk dig. Mitt på Rue Neuve en lördagseftermiddag, den där tiden man absolut inte vill vara där. Det är trångt och kaotiskt. Och mitt i alltihop skyndar en läkare fram mot HM, där en ung flicka kollapsat i provrummet. Hon kan inte andas, och det är riktigt kritiskt. Hennes pappa, i dyr kostym, har rusat ut på gatan och ropat efter en läkare, och när en sådan klivit fram, kastat sig på marken, på knä bland tuggummifläckar, vickande gatstenar och kladdiga våffelpapper, och bett honom att snälla rädda flickans liv.

Och då, när läkaren följer efter den förtvivlade mannen, stannar han plötsligt. Det är trångt, massor med människor överallt, men han har känt någonting, någon annan har tagit tag i honom. En smutsig, gammal, böjd tiggarkvinna någon annanstans ifrån har sträckt sig efter hans jacka, och läkaren stannar.

Det finns ingenting, tänker de andra runt omkring, som kan göra den gamla kvinnans liv bättre. Hon har fått alla chanser, hon är i klorna på ondskefulla tiggarbaroner som utnyttjar henne, hon luktar illa, hon borde inte vara här, hon är obehaglig att se på, och än mer att röra vid. De andra vänder bort blicken. Drar i läkaren, det finns ett barnliv att rädda här, du måste välja! Den gamla är bortom räddning, hjälp den med framtiden framför sig istället! Tanten kommer vara tillbaka på gatan igen, hon överdriver säkert sina krämpor. Hjälp barnet!

Den gamla ser det i deras ögon. Hon ser föraktet, hon ser rädslan för allt som hon representerar. Hon är sjukdomen och fattigdomen. Hon är samhällets misslyckande, hon är den bittra eftersmaken i Brysselbornas lyxchoklad. Och hon, som borde hålla sig till portuppgångarna, borde räckt fram sin knöliga pappersmugg i tystnad, hon kliver fram och tar plats, och tar räddningen från barnet som lider.

Hon kryper ihop. Läkaren har stannat, ryggen stel. Han ropar till, söker den som rörde honom. De andra drar i honom. Det var ingen, ingen viktig, sånt händer i trängseln, skynda dig! Men han vänder sig, och kvinnan faller ner på knä. Nu kommer också han att se på henne med de där ögonen. Med föraktet och medlidandet, med kylan som håller skammen borta. Hon kryper ihop, det skulle inte vara första gången som någon sparkade henne. Och hon väntar.

Det är alldeles tyst. I hennes öron susar blodet. Det gör inte ont, någonstans, längre. Hon vågar inte tänka på det, vågar inte tro det. Kramperna är borta, men kanske är det bara tillfälligt, nog är det så. Och så hör hon honom.

”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

I vår evangeliebok finns bara stycket med kvinnan som blöder med, just här. Men den berättelsen är inskjuten i en annan, nämligen berättelsen om Jairos dotter. Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairos, en betydande man, när den blödande kvinnan rör vid honom. Det råder inget tvivel om att det är bråttom, Jairos har bett Jesus att rädda hans dotter från döden, och ändå stannar Jesus.

Exakt hur utstött och utsatt den blödande kvinnan var vet vi inte, men nog var hennes liv ett rent helvete. Hon ansågs oren, och Markus betonar hur hon har blivit lurad och utsugen, gång på gång sviken av sina egna förhoppningar och giriga kvacksalvare. Och så kommer det sista glimret av hopp i form av Jesus. Och hon satsar allt.

Vi har sett på andra ställen i Bibeln vad som händer när någon beter sig fel i en folkhop. De ville störta Jesus utför en klippa, de ropade korsfäst åt honom, de stenade Stefanos. En orolig och arg folkmassa är en livsfarlig plats. Kvinnan riskerade mycket när Jesus stannar. De andra runt omkring försöker få honom att röra sig vidare, barnet behöver honom, men han har känt desperationen och tilltron, och han vet vad han prioriterar.

Barnet har sina förespråkare. Barnet har familj och samhällsställning, och snart nog kommer hon vara frisk. Det vet Jesus. Den fattiga, blödande kvinnan har ingen som talar för henne. Hon är värdelös och framtidslös, en pinsam påminnelse till hela folket att vissa drabbas hårdare än andra, att rättvisa inte existerar för de fattiga. Henne stannar Jesus för.

För Jesus är hon lika viktig som den tolvåriga flickan.

Det spelar ingen roll för honom hur gammal kvinnan är, hur oren eller fattig, hon är lika viktig som vem som helst annars. Kanske är hon faktiskt viktigare, för att hon har lidit mer och inte har någon annan. Så han kallar henne dotter. Han knyter henne nära, han innesluter henne i den gudomliga familjen. För Jesus, för Gud, är inte kvinnans historia det som definierar henne, utan det är hennes tro. Den är, skapar, hennes framtid.

Och där är evangeliet också för oss idag.

Ingenting som du har gjort gör dig ovärdig Guds kärlek.

Ingenting du har blivit utsatt för gör dig mindre älskad av Gud.

Vad än andra tycker om dig, säger till dig, gör mot dig, är du älskad och önskad av Gud.

Hämta styrka hos Herren. Ta på dig Guds rustning. Alla de onda angreppen, oavsett om de kommer från människors tal, handlingar och tankar, eller från din egen övertygelse om ditt bristande värde, allt det där, studsar mot Guds kärleks sköld. Det är ingen lätt väg. Skölden kan kännas för tunn eller för liten ibland. Men när du står på knä, och världens onda skadar dig, vet att du bara är en mantelflik borta från Jesus värme, och han ska kalla dig sitt barn.  

Predikan Fastlagssöndagen 10/2 2013 Bryssel

Samma teman upprepas många gånger i evangelierna: att ge allt för Guds rike, att inte vara rädd, att välkomna den som är utesluten. Men aldrig säger någon att det är lätt.

Det är inte ens lätt för Jesus.

Tre teman. Tre sätt att visa på de viktigaste tre sakerna. Tre saker är verkliga, tre saker bestämmer våra liv, tre saker, tre gåvor. Att ge allt för Gud, det är tron. Att inte vara rädd, det är hoppet. Och att välkomna den som är utesluten, det är kärleken.

Tro, hopp och kärlek. Reducerade till sockersöta smycken och Alla Hjärtans dag-kort, men egentligen i verkligheten, så svåra, så fyllda av smärta.

Hur uttrycker vi tron?

Det finns så många fromma svar på det. Att gå i kyrkan, att göra gott, att låta döpa sig och sina barn... Jesus uttrycker det så här: Om någon vill tjäna mig ska han följa mig, och där jag är kommer min tjänare också att vara.

Genom fester och skratt, genom smärta och förnedring. Genom vänskap och förräderi, genom ensamhet och närhet. Det är ingen lätt väg Jesus går, och erbjudandet att följa med är inget att ta lätt på. Att ge allt för Guds rike. Den som älskar sitt liv förlorar det.

Det betyder inte, faktiskt, att varje människa som vill följa Jesus kommer att bli dödad, eller ska kasta sig in i farliga situationer. Det betyder att den som följer Jesus förstår att livet inte längre tillhör en själv uteslutande. Det är till låns från Gud, och det är en gåva som ska användas till fullo. Ibland kan valet att följa Jesus leda till samma saker som Jesus fick utstå – förföljelse, smärta och död. Nyligen uppmärksammades det i Dagens Nyheter att kristna är världens mest förföljda religiösa grupp, med över 100.000 mördade kristna varje år runtomkring i världen. Inte alla dödas för sitt val att följa Jesus, men det är fortfarande på många platser ett beslut som kan leda till tortyr och död.

Vi är relativt trygga här. Relativt bekväma. Med all sannolikhet för bekväma.

Jesus kallar oss ut ut våra tröga vanor. Han kallar oss till att undersöka våra hjärtan och våra liv. Vad är viktigast för dig? På vad hänger du upp din tro?

Den som vill vandra mot framtiden kan inte stå still.

Den som vill växa kan inte förbli den samma.

Den som vill vara en förebild kan inte förbli en i mängden.

Är tron viktig kommer den att förändra oss. Är Guds rike centralt i våra liv, vill vi ge allt för Guds rike, kommer vi få så mycket tillbaka. Men de enda som håller oss tillbaka är vi själva.

Vi har ett hopp att räkna med, ett löfte om framtiden. Vi behöver inte vara rädda, även om vi ofta är det. När till och med Jesus själ är fylld av oro, finns det förståelse för vår rädsla.

Men den är modig som är rädd men ändå handlar. Som drottningen Ester som vågar sitt liv för sitt folk, som de som följer Jesus trots hot om död och våld.

Vi har ett större hopp, men det finns ingenting större än kärleken. Och ingenting som ger oss större glädje, eller större smärta.

Det finns ingenting som kan vara så obekvämt som att handla i kärlek.

Några greker sökte upp Filippos, en av lärjungarna, eftersom de ville träffa Jesus.

De visste säkert att de inte riktigt var välkomna. Som greker var de orena, hedningar, sådana som stod utanför Guds förbund med det judiska folket. De fick inte komma in i templet, och nu vågade de bara närma sig Jesus genom en av hans lärjungar, som hade ett grekiskt namn.

Och Jesus svarar: Om någon vill tjäna mig ska han följa mig.

Han välkomnar dem.

Trots att de inte passar in, trots att de pratade konstigt, åt konstig mat, inte såg ut som dem. För kärlek är inte ett substantiv, ett ting, utan ett verb. Kärlek är handling och val. Att se bort från sina egna gränser och sin egen bekvämlighet, och välkomna, inkludera. Greker och romer och marockaner och funktionshindrade och kvinnor och barn och män och vem det än kan vara som stör min harmoni, min bekvämlighet.

En kristen församling är en brokig, bruten familj. En sådan där familj som minst av allt liknar de romantiska föreställningarnas mamma-pappa-barn. Nej, en familj där barnen är högljudda och bångstyriga, där syskonen slåss, där pengarna saknas ibland, och ibland inte. En familj där kärleken ibland saknas mellan barnen, men aldrig från föräldern. En familj med en ensamstående, enastående förälder, och miljoner, miljarder, vanartiga barn. Den kristna familjen misslyckas alltför ofta med att älska, men det är vårt uppdrag och vår kallelse. Att älska utan akademiska förbehåll, utan snygga bortförklaringar. Det är ett livslångt uppdrag, och ett vi behöver arbeta på alltid.

Störst av allt är kärleken, för den innefattar hoppet, den innefattar tron.

Kom och följ Jesus, i rädsla kanske, men mest av hopp. Vandra hans väg, och bjud andra med dig.

Ni ser staffliet täckt med lila tyg här framme? Under det har jag placerat lappar, nålar och pennor. De kommer att få finnas kvar under hela fastetiden. När du vill, kanske vid nattvarden eller efter gudstjänsten, sätt dig ner en liten stund och fundera över vem eller vilka som du behöver lite extra hjälp med att älska. Skriv ner det och sätt upp. Om du vill kan du sätta lappen bak-och-fram så att det inte syns, eller inte nämna namn. Det räcker att du vet, och att Gud vet.

Jag vill be dig att vandra med mig, och andra, denna fastetid och välja att älska. Störst av allt är kärleken, och den leder till Jerusalems portar och hallelujaropen, till långfredagens kors. Och den leder till det omöjliga hoppets uppfyllelse.

Nu faller domen över världen. Det är nu valet ska göras. Välj kärlekens väg.

Predikan 1 i fastan Luxemburg 120226

(jag jobbar alltmer med att predika utantill. Därför är denna predikan bara en ungefärlig skiss av hur det blev)

Följ med ut i öknen.

Den finns där alltid, som bakgrunden till den bibliska berättelsen. I ögonvrån när man betraktar de stora händelserna, och emellanåt, som miljön där de utspelar sig. Alltid närvarande. Alltid livsfarlig.

På dagen den tryckande värmen, på natten isande kyla. Skorpioner, lejon och ormar. Vätskebrist och inte en skugga så långt ögat når. På marken sand eller sten, och plötsligt uppblåsande sandstormar som döljer allt runtomkring.
Det är en plats för de stora frågorna. Det är en plats som bränner bort allt oviktigt, och en plats man inte söker sig till om man inte måste. Det är en plats man flyr till, eller en plats man sänds till. Men det är också en plats där man kan finna sanningen, där man kan möta Gud, oavsett anledningen man kom dit. Och enda sättet att komma ur öknen är med hjälp av sanningen.

Det är där, i öknen, den verkliga och vår inre öken, som vi möter de allra svåraste prövningarna.

De kommer alltid till oss när vi är som svagast, förstås. När vi tror oss om att vara på den säkra sidan, det är då utbrändheten slår till, det är då neddragningen på jobbet drabbar oss, det är då den älskade inte längre älskar... Det är när vi är som svagast, när försvaret är nere, när vi har vänt ryggen till, det är då det onda viskar med förföriska ord. Maten... Kärleken... Makten... Ta kontrollen. Låt mig hjälpa dig. Det finns sätt att nå makten, om du bara är beredd att rucka lite på en princip eller två, och alla gör det ju... Du ska se att du kan bli vackrast av dem alla, eller i alla fall kan älska dig själv lite mer, om du bara snittar lite här, slutar äta lite där... Ta kontrollen. Hägringar. Öknen suger livet ur oss, och det är så lätt att tro att vägen ut går via hägringarna på horisonten.

Bedragaren vill fylla våra hjärtan med sina lögner, vill förblinda oss.
Men Gud är seendets Gud.
Vi är inte ensamma i öknen.

När Hagar var nära att svälta ihjäl kom Gud till henne i öknen. Gud hörde hennes sorg och visade henne vägen ut. Inte den hon ville gå, inte den hon hoppades på, men en som räddade hennes liv, och hennes sons liv. En som gav henne möjligheten att en dag gå, och lyckas gå.
När Jesus mötte Satan i öknen gjorde han det inte ensam. Han kom till öknen direkt från sitt eget dop då han hört Gud proklamera honom som sin älskade son. Han kom med ett hjärta fullt av övertygelse, ett hjärta stärkt av kärlek. Han hörde det ondas lockelser, och svarade med all den övertygelse och sanning som hans förälders kärlek skänkt honom.
Och även om allt som Satan sade så småningom gick i uppfyllelse, var det i Guds tid, med Guds avsikt, med Guds kärlek. Jesus bjöd de 5000 hungrande i öknen på bröd, istället för att mätta sig själv. Jesus föll i döden på ett kors, och restes upp, med änglar som budbärare om hans uppståndelse, istället för att vara hans tjänare. Och över hela världen tillbeds han. Hela världen är hans, men det är en makt han inte vill ha.

Öknen är sanningens plats. Det finns inte utrymme för falskhet och lögner där. De leder bara till död. Jesus ser igenom djävulens sanna förutsägelser och ser falskheten undertill. Hagar får höra sanningen om sonen hon väntar. Båda gångerna bär sanningen dem ut ur öknen, båda gångerna leder sanning till liv.

Det är en gammal terapeutisk sanning att saker måste nämnas vid namn för att kunna behandlas. Det finns ingen mening med ett terapeutiskt samtal om den som ska behandlas är oärlig med sig själv eller terapeuten. Sanningen ska göra er fria. I prövningen, i öknen, är det lika sant.

Så när vi nu snart ska vända oss till Gud för att bekänna våra synder, tala sanning med dig själv och med Gud. Vilka är dina prövningar? Vilka är de frestelser du inte kan låta bli att falla för? Vilka är de hägringar du satt sikte emot, trots att du innerst inne vet att de leder dig vilse? Lägg fram det alltihop. Lägg fram det inför dig själv, och inför Gud. För sanningen ska göra dig fri. Och i öknen är du inte ensam. Vår Gud är seendets Gud.

Predikan Palmsöndagen 2011

Det finns ögonblick när allting stannar upp. Som små pauser i tillvaron, små sekunder som sträcks ut till evigheter, och ibland är det i de stunderna, de sekunderna, som himlen når oss.

Jesus samlar kraft hos sina vänner. Han är i Betania, hos Maria, Marta och Lasaros, och ska strax fortsätta till Jerusalem. Han vet med all sannolikhet att detta är den sista gången han kommer att träffa dem. Sist de sågs var huset i kaos och Lasaros död, och Maria nästan anklagade honom för att inte ha stoppat hennes brors död. Nu är det ett hus fyllt av liv, men det är någonting som ligger i luften, en känsla av stora ting på gång. Fast kanske är det större ändå. Alla är på helspänn. Den här gången kommer Jesus med en annan gåva än sist. Då skänkte han dem Lasaros liv. Nu ska han skänka dem sin egen död.

Här i huset, där Marta pysslar och ordnar, och Maria lyssnar, där lärjungarna inte förstår och Judas förstör stämningen, har allting skett som om vore det en repetition. Det sker här, och det kommer att ske i morgon, och under veckan som kommer. Dramat spelas upp.

En man dog, och världen rasade för dem som älskade honom. Två kvinnor grät och rasade, och så levde han igen. Utanför graven träffar kvinnorna Jesus. Det har skett här, och det ska ske igen.
En måltid firas, som förvandlas till något annat, en försmak och en doft av himlen. Någon knäböjer för att torka fötter. Och Judas, som är som en av de där människorna som inte förstår när de ska hålla tyst, blir den som får stämningen att krackelera. Det sker här, och det kommer att ske igen.

Så när Jesus, med sina trötta, hårda fötter skinande av olja, säger att Maria förbereder honom för hans begravning, talar han till en publik som inte förstår att det de har hamnat på är generalrepetitionen för deras livs största drama. De, precis som vi, blir distraherade av detaljerna. Och visst säger de oss något. Nardusbalsamet, värt mer än någon parfym vi kan tänka oss, den ärbara kvinnan som mot allt vett och etikett släpper ner sitt hår, smörjningen som inte är en kunglig smörjning av hans hår, utan av hans fötter… Hon, den vanliga, talar med sina handlingar, och hon talar profetiskt. Hade hon smörjt hans hår hade hans ritt till Jerusalem kanske fått en helt annan mening. Nu smörjer profetissan hans fötter. Som till en begravning. En glimt av himlen. Tystnaden sänker sig. Doften sprider sig i hela huset, och ingen kan missuppfatta att stora ting är i rörelse. Där stanken av död knappt har hunnit försvinna, rullar nu doften av helighet in. Den är övermäktig, allgenomträngande. Precis som Guds kärlek hålls ingenting tillbaka. Maria, profetissan, visar vem Jesus är. Den som ger allt, genom sin egen död. Till skillnad från den smorde kung de väntar sig, kommer en man smord för sin död.

Dagen efter. Kulissen är redan på plats. Mot himlen avtecknar sig Jerusalems murar guldglänsande i skymningen. Vägen dit känner de sedan gammalt. Aktörerna håller på att samlas. Birollsinnehavarna är osäkra på sina repliker och hur de ska röra sig. Bovarna samlas i fjärran. Huvudrollsinnehavaren är koncentrerad. Publiken har hört talas om dramat, och platserna längs vägen är sedan länge uppbokade. De svala recensenterna vässar sina pennor, skvallerpressen hetsar upp stämningen. Har ni hört att han återupplivade Lasaros, ja, han från Betania? Har ni hört att han tänker bege sig till templet? Något kommer säkert att hända! Teaterns ägare, den romerske ståthållaren, är säkerligen nervös. Det verkar som om besökssiffrorna kommer att överträffa alla förväntningar, men vad händer om den uppeldade publiken blir besviken? Vad händer om den hypade stjärnan inte levererar?

Och när han kommer, fylls luften av en doft av nardus. När han kommer, på sin fredliga åsna istället för den segerrusiges häst, är allt radikalt annorlunda. Glimten av himlen är inte vad de hade väntat sig. Huvudrollsinnehavaren bryter med manus, rubbar allas cirklar. Men alla vet att här kommer hjälten, ridande rakt igenom deras liv. Dramat blir verklighet, handlar om dig och mig. Alla vet att det är nu det händer.
Genom hopen som trängs och ropar, genom öppningar ingen ser.
Genom sår och sprickor.
Genom ett folks längtan efter frihet, genom alla folks längtan.
Genom våra murar, faktiska och inbillade.
Genom ditt och mitt liv.
Genom Elfenbenskusten och Fukushima, genom Fridhem och Kroksbäck.

Här kommer hjälten, och han är inte som vi hoppas, inte som vi tror, inte som vi tror oss behöva. Han bryter manus, och det är vad som dödar honom till slut. Och det är vad som för honom tillbaka. Han är någonting alldeles eget, och runt omkring honom sprider sig doften av nardus. Stanna upp, släpp ner ditt hår. Ta emot gåvan. Hans liv för ditt. Hosianna!

kampen mot ondskan - tredje söndagen i fastan

Det har blivit dags att tala om djävulen igen.
Javisst, han med hornen, han med eldgaffel och svans. Eller är det kanske snarare så att han, och jag kallar honom ”han” enbart för att det är praktiskt, ser ut och verkar vara en av oss. Hans yttre spelar ingen roll. Troligtvis har han inget, men det betyder inte att han inte finns.

För ja, jag tror att det finns en ond kraft. Det bör alla kristna göra. Och jag tror att den onda kraften är större än oss människor, större än bara det onda vi själva kan tillfoga oss och vår värld, jag tror att den kraften är ute efter att riva ner allt. Ja, jag tror att det finns en djävul, men vad han kallas är oviktigt. Så länge vi talar om honom.

Nu kanske någon tycker att det är onödigt och dystert att tala om den onde. Någon annan kanske tycker att jag är förbluffande gammeldags, och en tredje kanske att jag håller på med typiskt kristen vidskepelse. Men jag hoppas inte det, och jag tror er om mer än så. För sanningen är att ju mer vi bagatelliserar det onda, desto större möjligheter att verka har det, och ju mer vi förnekar den ondes existens, desto lättare blir det för honom att influera oss.
Därför är det nödvändigt för oss att tala om honom, för det är vår uppgift som kristna att med varje andetag och varje tanke göra vårt bästa för att han inte ska kunna riva ner och förstöra allt det vackra och underbara Gud har skapat. Det är vår uppgift att kämpa för det goda.

Apokalypsens klockor ringer. Vår värld är hela tiden på gränsen att sugas in i hans grepp, han som vill riva ner. Att förneka hans existens är att vara blind för hur världen ser ut, eller, ännu värre, att inte bry sig. Varje barn vi rycker undan sjukdom och död, varje människa vi lyckas återskänka värdighet, varje uns natur vi inte skövlar är en seger för det goda. För djupast i vårt medvetande måste hela tiden ligga att utan Gud finns ingenting. Ingenting. Tomhet, och det är det djävulen önskar mest av allt.

Och det är i den vetskapen vår räddning ligger. Utan Gud är tomhet. Det är inget sammanträffande att ordet ”gudlös” har kommit att vara nästintill synonymt med ond. Utan Gud är tomhet. För från Gud kommer allt. Syre, blommor, barn och kärlek. Värme och liv. Och han den andre, detta är vad han vill ta ifrån oss. Och det bästa sättet vi kan låta honom göra det på är att skratta åt ”vidskepligheten”, rycka på axlarna och låta bli att bry oss.

Vi måste kasta oss själva på Gud. Vi måste lägga allt vi är och har i Guds händer. Den sorten, den onda kraften, drivs bara ut med bön, och den bönen är den totala kapitulationen. Inga rikedomar eller begåvningar krävs eller räcker. Det finns inga andliga giganter vars böner är mer värda än andras, eller några som kommer kunna köpa sig undan effekterna av det ondas makt på vår jord. Har vi inte redan talat om rädslan? Ser vi inte dag för dag hur vår jord förvandlas? Hör vi inte om oskyldiga som dödas för den eller den ideologins, religionens eller markens skull? Det finns inget gott i detta, tro mig. Det ondas makt är stor, och vår skara är ljum och lagom. Men vi är dom det vilar på. Vi kan inte överlåta kampen till de glödande karismatikerna i frikyrkorna. De gör säkert ett gott arbete, men det är vår plikt att vara med. Vi kan inte lämna utdrivandet av det onda till katolikerna, vi har vårt eget sätt. Så be, kristen, be. Kampen är här och nu. Apokalypsens klockor klämtar. Om Gud är med oss, vem kan vara mot oss?

Gud kom hit. Ett litet barn, utsatt från allra första stund. Mitt i vårt mörker. Och människorna såg, men förstod inte. Men det onda förstod, och rasade. Demonerna känner igen honom, om och om igen. Men vi, med våra rationella tankar, vägrar acceptera att vi ens kan vara influerade av någonting som är ont. Alla våra dåliga sidor är något att skämta med, vi talar skrattande om hur summan av lasterna är konstant eller hur vi kan motstå allt utom frestelser. Men vem är det som frestar?

Gud kom hit för vår skull. Det finns de som säger att han kom bara för att vara en inspiration, eller att han var Guds son, fast bara symboliskt. De missar poängen. Gud kom hit, verkligen hit, för att göra oss delaktiga i den stora kampen, för att den bara kan vinnas genom att överlämna sig helt, så som Gud en gång överlämnade sig. Bara genom att ge upp för Gud vinner vi, bara genom bön. Så be, kristen. Be.

Predikan Palmsöndagen 070401

Från kullarna runtomkring kan man se ner på staden, men ju närmare den slingrande vägen kommer, ju mer tornar Jerusalems murar upp sig. Det är inte tomt utanför, staden har spridit sig utåt, som städer alltid gör. Här finns karavanseraljer där man hyr rum och rastar sina djur. Men över alltihop lutar sig muren.

Den är inte den enda. Den är bara den yttersta. Den första.

I muren finns det gott om portar, en del stora, en del så små att inte ens en kamel kommer igenom. Men porten Jesus rider genom är stor.
Och Jerusalem välkomnar honom in. Dess invånare väller ut genom porten för att hälsa sin konung välkommen, välkommen till sitt sanna hem, hans framtida huvudstad. De rör vid honom, håller upp sina barn för att han ska välsigna dem. De pratar med lärjungarna, stirrar på Lasaros och hans systrar. Under åsnans hovar prasslar palmbladen, och jublet är öronbedövande.

Vilka är dina murar? Vilka av dem kan Jesus passera, och vilka måste han bryta ner, som armén utanför Jeriko? Den här första, kan det vara ditt dop? Du välkomnade det, utan att egentligen vara medveten om vad som hände. Livet och döden, så tätt ihoptvinnade, som jublet vid ingången till Jesu död. Det är den lätta muren, åtminstone om du låter Jesus passera när du ännu är ett litet barn. För andra är detta den svåra porten att öppna, det slutgiltiga. Öppnar jag den, faller hela staden.

Inne i staden är det lätt att tappa riktningen. Husen står tätt och gatorna är krokiga. Men han har varit här många gånger förr, och som alla goda judar beger sig skaran, efter att ha renat sig, till templet. Herodes vackra tempel lyser i solen. Den vita stenen skimrar. Det är trångt, alla vill dit. Där kommer den andra muren. Långsamt tar sig följet in på hedningarnas förgård. Larmet är obeskrivligt, försäljare och pengaväxlarna försöker överrösta varandra. Barn gråter, andra ropar efter försvunna släktingar. Jesus blir arg. Han ser Jerusalems hjärta alldeles igenkorkat av girighet och vansinne. Bord välts, han knuffar undan försäljare.

Är det nattvarden som är muren nu? Bordets omöjlighet verkar hopplös att klättra över. Måltiden delad med alla trogna, alla de heliga, inte passar jag där? Ovärdig. Men, min vän, Jesus åt med alla. Med skökorna och förrädarna, med främlingar och nära vänner. Han delade bröd och vin med släktingar och barn. Är du inbjuden, och det är du, är du välkommen. Muren är inte hög, slå dig ner. Med en duk och lite porslin förvandlar vi den till ett bord, låt oss festa tillsammans. Du har snart glömt att den finns där.

En annan dag. Jesus återvänder till templet. Den här dagen ignorerar han försäljarna, och vakternas misstänksamma blickar följer honom medan han målmedvetet tar sig bort mot kvinnornas förgård. Han, och hans vänner, klättrar upp för trappan. Uppe på förgården, bortom den tredje muren, slår sig Jesus ner i skuggan under pelarraderna. Människor kommer fram till honom och han undervisar. Han diskuterar med överstepräster och fariséer, och han pratar med sina lärjungar. Han pratar om sin död.

Muren tornar upp sig igen, din egen mur. Det knackar på porten. Hur ser den ut, den här muren? Är det kanske undren som står i vägen, eller är det kyrkans historia? Muren är röd som kärlek, som vin, som blod. Tjockare än de andra, och med en ganska liten port. Detta är muren som är dina egna invändningar. Ursäkternas mur. Intellektets mur. Men du kan inte hålla porten stängd för alltid, du bär på för mycket kärlek och drömmar som måste ut. Och där de går ut, rider Jesus in.

Sedan lämnar männen kvinnorna, Jesu mor och de andra, och går upp för trappan till männens förgård. Den fjärde muren. De offrar och ber. De stannar i templet länge. Ovanför dem rör sig prästerna ut och in i det heliga, förrättar offer och diskuterar. Jesus, å andra sidan, är tyst. Han har blicken fäst mot det allra heligaste, och ber.

Ännu en mur, ännu en dag. Vad passerar du nu? Är det bönens tröskel? Ibland är det lätt, men ibland känns det som att det inte går fram. All sorg och ilska, all hjälplöshet och frustration. Får det ett svar? Händer det att du rasar, även du? Släpp Jesus över tröskeln, han rasar med dig. Världens orättvisa bärs inte av dig ensam.

Men den femte muren förblir stängd för dem. Den är förhänget framför det allra heligaste, den enorma vävnad som endast översteprästen fick passera, och då alltid med rädsla för sitt eget liv. Jesus har passerat alla murarna, men där måste han stanna. Ännu en tid.

Den förblir, ännu en liten tid, även stängd för dig.
För genom den femte muren kommer du inte med livet i behåll. Den leder till Gud själv. Endast genom att ge allt kan du nå dit, endast genom att ge hela dig själv.

Men det kommer en tid då förhänget inte längre kommer hålla någon ute.
Det kommer en tid då Gud själv spränger det, i sorg och längtan efter människan.
Det är korsets tid.

Vägen dit går genom många murar, genom "Hosianna!" och "Varför?". Men när muren, förhänget, till slut är sprängt, blir det aldrig lagat igen. Den sista muren är borta, Gud är hos människorna och människorna hos Gud. För det gudomliga är inte en krona. Det är inte världslig makt och herradöme. Det är murlöshet. Det är väldighet. Det är kärlek.