Monday, April 06, 2015

Predikan S:t Pauli 3 i fastan 2015-03-08

Jag har många vänner och släktingar som har ett förflutet, eller till och med en nutid, som beroende av droger av olika slag, främst alkohol, men även annat.
Deras berättelser är ofta isande fasansfulla, och om man lyssnar ordentligt, isande välbekanta. Det finns många olika teorier om varför en del blir beroende och andra inte, och varför en del kan ta sig ur beroendet medan andra är kvar, men en sak som de flesta av dem som klarat sig vittnar om är den stora tomheten. Längtan efter ruset, efter att inte behöva bry sig, efter att inte känna, efter att kunna släppa allt vad ansvar heter. Och det verkar inte som att den längtan släpper på många år. Oavsett hur bra livet har ordnat sig finns ändå dragningen till bekymmerslösheten där, och tomheten där tankarna på drogen tidigare uppfyllde varje vaken timme.
De vänner jag har som gått igenom tolvstegsprogram berättar om hur en av grundbultarna för hela programmet är att ersätta drogen med ett annat beroende, eller i alla fall fylla tomheten efter den med något annat. Med Gud, eller, som de formulerar det, ”det vi kallar Gud”.

Det tomma huset drar nämligen värre demoner till sig. Den som varit borta från drogen länge faller hårdare, tar oftare en överdos. Och det vackert städade huset som är människans kropp och sinne, tas över av kaos och förstörelse.

Det är kanske allra tydligast med de som lider av drogberoendet och dess följder, men nog gäller det oss alla. Ingenting kan bjuda in kaos och förstörelse lika lätt som en känsla av tomhet och brist på mening. Det driver människor till våldsbejakande rörelser eller till att skada sig själva, det gör människor oengagerade i andra människor och samhället runt omkring oss, det får människor att ignorera sina relationer och sin hälsa. Om allt är tomhet, vad är det då för mening med att ens leva? Därför är beroendets mönster välbekanta för oss alla. Vi har det säkert i oss. Viljan att höra till, till att få och ge tillit, till att betyda något. Och rädslan för att bli sårade, ignorerade, utstötta. Vi är beroende av tillhörigheten, och får vi den inte av dem vi älskar, eller dem vi arbetar med, går i skolan med, bor med, då söker vi tillhörigheten någon annanstans.

För en del går det bra. De finner en andra familj, eller en grupp vänner. De finner en församling eller förening där de kan vara sig själva, blir sedda och bekräftade. För andra går det inte lika bra. De finner fel sällskap, finner kaoset, finner våldet.

Kanske var det den erfarenheten som fick några att hävda att Jesus drev ut demoner med demonernas hjälp. De visste att tomheten lätt ersattes med kaos och våld, hade sett arméer marschera över sitt land, hade sett våldsdåd begås, och hört om grannpojkar som smugit iväg under natten för att sluta sig till motståndsrörelser och sekter. De visste att där det uppstår ett vakuum i terrorbalansen, kommer det vakuumet snart att fyllas. Och snabbast att agera verkar alltid ondskan att vara.
Eller så var de som talade missunnsamma, såg sin egen chans till påverkan försvinna, och valde att kasta skugga över Jesus, så att de själva skulle kunna agera sedan. Kanske var det de som var de demoniska. Ja, vi gör det också ibland. Tillskriver människor dolda motiv och missunnar dem framgång och lycka, oavsett om det är en fd finansminister och hans nya kärlek eller om det är en hel yrkeskår som söker bättre villkor. Nyheterna är fyllda av insinuanta artiklar som anklagar än den ene, än den andre, och smutsar ner succéerna. Vi hävdar inte att det är demonernas furste som ligger bakom, men samma mönster syns. Det måste vara något lurt här.

Vad fyller du ditt liv med, och hur bemöter du andra och deras val?

Ondskan i dagens text är så banal och så vardaglig, trots allt tal om demoner. Det är inga stora övergrepp som talas om, inga fasansfulla katastrofer. Det är härskande genom söndring, skitsnack och missunnsamhet, förminskande och skrämseltaktiker. Klassiska härskartekniker, för den som läst sin populärvetenskap. Och ändå är de så förgörande i längden.

För den som får sin värdighet avklädd sig, den som bli förminskad och osynliggjord, den personen söker sin mening på annat sätt. Den personen dövar den isande smärtan och tomheten inombords på annat sätt. Den personen söker sig till det onda, antingen vänt inåt eller utåt.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Det kan tyckas inte ha någonting som helst med dagens texter att göra, det nämns inte en enda kvinna i texterna, men det är allra högsta grad relevant. Trots att vi har kommit långt på vägen mot lika villkor är vi ännu inte där. Kvinnor och män har inte samma villkor i vårt samhälle. Den som inte får plats, den som inte upplever sig ha någon chans, den blir grogrund för tomheten och likgiltigheten, och därmed våldet och drogerna. Det drabbar både män och kvinnor, men på olika sätt. Ojämlikheten är demonisk, får män och kvinnor att vända sig mot varandra, istället för att bekämpa det onda som håller oss fångna tillsammans.

Det nämns inga kvinnor i texten, men i versen precis efter evangeliet ropar en kvinna till Jesus: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Jesus svarar att saliga, det är de som hör Guds ord och tar vara på det. Vi är inte saliga på grund av var vi kommer ifrån, vilket kön vi har eller vem vi hör ihop med. Vi är saliga på grund av hur vi tar emot Guds ord, och vilken påverkan det får i våra liv. När det får fylla vår tomhet, när kärlek och närhet och mening och tro får fylla våra liv, då har Guds rike nått oss.



No comments: