Saturday, April 06, 2013

Predikan Andra söndagen i påsktiden 2013, Bryssel


Jag utgår från att du någon gång har gjort någonting som du ångrat med hela ditt hjärta. Jag vet att jag har gjort det i alla fall. Jag har sagt och tänkt och gjort saker som djupt har sårat andra, sådant som jag vet kan ha skadat vår relation för alltid.
Och jag tror att du, precis som jag, vet hur mycket det här skadar oss själva också. Hur det tynger och gnager och aldrig riktigt släpper, och även om vi blir försäkrade om att det är förlåtet så finns alltid känslan kvar. Misslyckandet. Sveket. Medvetandet om att jag är en sämre människa än jag hoppades, att jag egentligen inte är värd förtroende.
Sådana sår tar tid att läka, och de läks egentligen bara om båda parter vill det, önskar det mer än något annat, och är beredda att arbeta för att relationen ska bli hel igen.
Det är i stort sett omöjligt att komma över ett sådant svek när den svikne dör.

Vi är inte ensamma om den här erfarenheten.

En av anledningarna till att jag älskar Bibeln är igenkänningsfaktorn. Mina misstag, min rädsla, min glädje och min kärlek – de finns där alla. Där finns de som är oändligt mycket uslare än vad jag är, och där finns de som råkar oändligt mycket värre ut. Där finns sådana som sköter sig bättre också. Men framförallt finns det sådana som är lika mänskliga som jag, lika svaga och hoppfulla och tvivlande och troende som jag, och de får en ny chans.

Den där förfärliga natten när Jesus blev arresterad och förd till översteprästens hus för att förhöras satt Simon Petrus på gården utanför och värmde sig vid elden. Men de som satt där med honom hörde hans dialekt, kände igen hans ansikte, och frågade honom: Var inte du med Jesus? Tre gånger frågade de honom, och tre gånger förnekade Petrus all kännedom om Jesus. ”Jag känner honom inte.” ”Jag vet inte vem han är.” ”Jag är inte en av hans vänner.”

Tre gånger. Och sedan gol tuppen i gryningen.
Tidigare samma dag hade Jesus berättat för Petrus exakt vad som skulle hända, och när tuppen gol insåg Petrus att han hade svikit sin bästa vän. Inte bara en gång, utan gång på gång, om och om igen. Och dagen efter, när Jesus dör, är Petrus inte ens där.

Jag antar att han inte vågade. Inte för soldaternas skull. Jag skulle kunna slå vad om att Petrus inte stod under Jesus kors för att han inte kunde se sin svikne och förrådde bäste vän i ögonen. Hans sista chans att lappa ihop relationen var förbi. Döden var det sista sveket, den sista bekräftelsen på hur allt hade gått så vansinnigt fel. Han vågade inte vara där, för att han tänkte sig att Jesus skulle se all hans uselhet, se hur han inte borde vara där.

Så lite han kände sin vän ändå.
Men kärleken, den fanns där ändå.

Så när Johannes ser Jesus på stranden några dagar senare, då kastar sig Petrus i vattnet och simmar och vadar i land. Jag undrar om han gick långsammare och långsammare när han verkligen insåg att det var han. Jag undrar hur många gånger han repeterade vad han skulle säga. Jag undrar hur fisken och brödet smakade honom, och jag undrar hur rädd han var när Jesus till slut tilltalade honom.

Älskar du mig?

Vill du ha en ny chans, Petrus, min vän, min förtrogne?
Vill du lappa ihop det här, vill du se dig själv med andra ögon?
Vill du vara en annan person än den som svek och ljög och höll sig borta?

Till slut, inbillar jag mig, nästan skriker Petrus ja. Ja, jag älskar dig! Det är klart att jag har dig kär! Och jag tänker mig att han har tårar i ögonen. Jag tänker mig att han tror att Jesus inte tror på honom, och att det tar tid för det att sjunka in. Jesus litar på mig. Jesus vill att jag ska vara en förebild, tror att jag klarar det. Jesus vet allt om mig, och ändå ber han mig, usla, korkade, svaga mig, om att ta hand om hans församling.
Mig.
Och dig.

Vi är en misslyckad samling.
Vi har svikit och ljugit och undvikit och dragit oss för att engagera oss. Vi är de som varit bekväma en gång för mycket, och de som inte kan låta bli att tänka småaktiga tankar. Vi är en samling av människor som inte passar in i hjälterollen. Misslyckade lerkärl. Vi är vanliga människor, hoppfulla och älskande människor, sådana med liv fyllda av allt möjligt annat.
Vi är sådana som får en andra chans.

Sveket. Misslyckandet. Sorgen. Svagheten. Likgiltigheten. Stressen. Allt det där som håller oss från dem vi älskar, och från Gud själv, allt det där smälter bort till slut, och allt som blir kvar är en fråga:
Älskar du mig?
Älskar du mig?
Älskar du mig?

Kom. Var med. Det är dags att leda fåren på bete. Du och jag. Älskade av Gud.




No comments: