Sunday, January 20, 2013

Andra söndagen efter trettondagen, 2013

Såhär blev inte predikan riktigt, men ungefär. Konfirmanderna utgjorde mellan en fjärdedel och en tredjedel av den gudstjänstfirande församlingen idag, så det präglade gudstjänsten, och predikan, ganska mycket.


.................................

Det här är en av de där texterna som kräver en massa förståelse av hur kulturen var på den tiden, för att det verkligen ska framgå hur fantastiskt det som händer är.

Vi börjar från början.

Samarien.
En gång i tiden hade folket i Samarien varit samma folk som de i Galiléen, där Jesus kom ifrån, och Judéen. Men så hade landet splittrats, och olika sedvänjor och till viss del olika tro hade utvecklats. Det hade gått så långt att judarna i söder tyckte att samarierna var rätt så obehagliga, smutsiga och äckliga till och med. Man skulle helst inte alls ha med dem att göra, och att Galiléen gränsade till Samarien gjorde galiléerna också lite skumma. Det är svårt för oss att hitta några bra paralleller i vår tid, men om man tänker sig att vi som bor i fransktalande Belgien verkligen avskydde holländare, och ansåg att flamländare var obehagliga för att de bor så nära Nederländerna, då kanske det går att förstå. Små länder med befolkning som verkligen liknar varandra, men som hatar varandra.
Det är onekligen konstigt, i alla fall, att Jesus är där uppe och vandrar omkring.

Sedan kommer vi till brunnen. Det normala var att gå dit på morgonen eller kvällen, när det inte var lika varmt. Kvinnorna samlades där, utbytte hälsningar och information, och hade sällskap hem. Hur kommer det sig att den här samariska kvinnan går dit mitt på dagen? En del har spekulerat i om det är för att hon vill undvika de andra. Det kan naturligtvis vara så enkelt att vattenkrukan i hemmet välte och hon var tvungen att gå till brunnen på en konstig tid. Ett sådant där sammanträffande som leder till stora förändringar. Men det är lätt att tänka sig att hon gick dit för att undvika viskningar och blickar, framförallt eftersom hon verkar ha haft många män, vilket aldrig ansågs ok på den här tiden.

Och så sitter det en judisk man vid brunnen.

Som ensam kvinna kan hon tänkas vara försiktig. Man vet ju aldrig vad en fiendeman skulle kunna tänka sig göra, men allt han gör är att be om vatten. Vatten från en som anses smutsig. Hon kan inte låta bli att undra varför, trots att allt hon någonsin blivit lärd talar om för henne att en kvinna inte ska ifrågasätta en man.

Och då händer det mest mirakulösa. Han tar hennes fråga på allvar. Mer än så, han drar in henne i ett samtal om Gud, om tro och om evigt liv. Han tar henne på allvar, och han visar intresse för vem hon är.
För oss verkar det inte så märkligt. Vi kanske till och med tycker att Jesus är rätt så brysk och konstig. Men den här kvinnan är en av de första och enda som får höra från Jesus själv att det är han som är räddaren, Messias, den som ska ge befrielse. Han lyssnar på henne, ger henne information om vem han är och hur tro fungerar. Och han dömer henne inte, bara konstaterar att hon lever ihop med en man som hon inte är gift med.

Resultatet, som vi inte fick höra i berättelsen, blir att kvinnan rusar ner till stan och berättar om Jesus, och hela staden följer med henne till brunnen, träffar Jesus, och börjar tro på honom.

Det här är en av de riktigt viktiga texterna i Bibeln. På ytan verkar den inte så speciell, men när alla de kulturella byggstenarna är på plats blir det en text som handlar mindre om ett tillfälligt möte för länge sedan, och mer om hur Gud och Jesus är, och vad som händer när vi möter Gud. För i grund och botten är det här mindre en text om ett möte mellan Jesus och en fiendekvinna, och mer en text om oss. Den där kvinnan är var och en av oss, med våra svagheter, hemligheter, frågor och rädsla.

Var vi än är på väg, finns Jesus där och väntar på oss. Oavsett om vi känner oss ensamma och föraktade, vill Jesus möta oss. Han vill ge oss liv. Han känner till hur vi har det, varenda litet fel vi har gjort, och det spelar inte någon roll för framtiden. Han vill ge oss en källa till liv.
Och just där i det mötet, det oväntade och märkliga mötet, bli vi också uppmanade att berätta om det vi har fått. Om den kärlek och förståelse som finns hos Jesus. Om att det finns någon som lyssnar utan att döma, som möter dig när du anar det minst, som tror att du, just du, har någonting att komma med.

Den som blir lyssnad på kan också höra andra.
Den som blir tagen på allvar, kan också ta andra på allvar.
Den som får kärlek kan ge kärlek.

Och i den kärleken växer vi. Den kärleken ger oss möjligheten att sträcka på oss, att tro på framtiden, och att våga vara oss själva. Den ger oss modet att också vilja dela med oss av gåvan vi fått, och människorna lyssnar. För längst inne bär vi alla en längtan efter att bli hörda och sedda, att bli tagna på allvar, och att få ett hopp. Vid Sykars brunn mötte vi alla det levande vattnet. Där, och i våra ensammaste stunder, kommer Jesus oss till mötes med livet som gåva.



No comments: