Monday, March 18, 2013

Marie bebådelsedag Antwerpen 2013


När läser vi annars den här berättelsen?

Det finns något lite skönt och befriande med att läsa den här texten, om Gabriel och Maria, när det inte är jul. Hela berättelsen, med änglar och herdar och åsnor och stall och kungar, ja, alltihop, är så invävt i allt vi tänker på med jul att den inte blir så mycket mer än en vacker saga. Och en saga som inte ens riktigt tål att petas på. Människorna bakom namnen blir som porslinsfigurer i en julkrubba. Ömtåliga, omänskliga, kalla och släta. Inte som vi, verkligen inte som vi.

Idag är i alla fall julpsalmerna inte med.
Ingen krubba står i ett hörn, vördnadsfullt arrangerad på exakt samma sätt som varje år.
Nej, Marie bebådelsedag är istället omgiven på alla sidor av söndagar som berättar om hur Jesus som vuxen man är på väg mot korset, mot döden. Det gör något annat med den här texten idag, skalar av den, smutsar ner den lite grann.

Kanske kan människorna, de som spelar rollerna, komma närmare också. För faktum är att, med undantag för ärkeängeln Gabriel, de är precis som vi.
Maria är en tonårsflicka, säkert ungefär samma ålder som ni konfirmander.
Elisabet, hennes släkting, är betydligt äldre än henne, har passerat klimakteriet, kanske runt femtio-sextio. Kanske äldre än så. Och en och annan i den åldern har vi ju också här idag.
Båda är säkert rädda och undrande. Ingen av dem borde vara gravid, och de undrar vad folk ska säga. Båda är modiga och kloka, ställer obekväma frågor och tar sitt eget öde i sina egna händer. Men så mycket mer om dem vet vi inte. Den här berättelsen handlar inte, egentligen, om varken Elisabet eller Maria, utan om den som ska komma, Messias. Han som alla väntar på.

Så Lukas fyller sitt reportage med massor av detaljer och vittnesmål som berättade för läsaren och åhöraren på den tiden vem Jesus var. Referenserna till hans släktträd, till David, hans namn, Jesus, som ledde tankarna till den store judiske hjälten Josua som ledde folket in i det förlovade landet. Löften och referenser till profetior finns där, precis som mirakel och under, för att visa läsaren vem den här mannen var, är. Den vi väntat på. Befriaren. Han som ska ställa allt till rätta.
Men idag läser vi utan de glasögonen, och alla märkligheterna tenderar att istället komma i vägen. Många ser allt det omöjliga, miraklen, som ett hinder för att de ska kunna tro, istället för, som de var menade, ett argument för.

Här idag skulle jag vilja be er, oss alla, att strunta i detaljerna. För de är, trots allt, detaljer.

Något kan vara sant även om detaljerna skiljer sig.
Om en berättelse är redigerad och fylld med överdrifter, så betyder inte det att huvudstoryn osann.
Detaljerna är inte heller osanna, de är bara tidstypiska. Alla kringsaker berättade viktiga saker för Jesus samtida, men har, i många fall, slutat att betyda något för oss nu. De spelar inte någon större roll, i det stora hela.
Det spelar ingen roll om hon var jungfru, faktiskt. Inte för tron på Jesus som Guds son.
Det spelar ingen roll om en stjärna tändes, om det dök upp stjärntydare, om Jesus föddes i ett stall. Det är inte avgörande för tron på Jesus som Guds son om han gick på vatten eller inte.
Det som spelar roll är att en ung flicka sade ja och Gud blev människa, för att Gud inte vill att någonting skulle hindra kärleken. Inte makten, inte avståndet, inte historien, inte våra egna misslyckanden. Inte våra eller andras bilder av vem Gud är, inte våra eller andras berättelser om vem Gud bör vara och bör göra.

Men många människor hänger fast vid de här detaljerna som vid sina favoritkrubbfigurer. Stör inte min Bibelsyn, liksom. Stör inte min distanserade, skäggprydda, gubbgud.
På det sättet kan jag hålla alltihop ifrån mig. Jag kan leva mitt liv utan att behöva bry mig så värst mycket. Men vad händer om Gud vill vara nära, så nära att Gud helt plötsligt är en nyfödd, skrikande och stinkande liten baby, i dina armar? Vad händer om Gud inte är mäktigast i världen utan torteras till döds, hånas och spottas på, utan att göra motstånd? Vad händer när Gud visar sig vara lika svag som jag, för att Gud älskar mig?

Jo, vad som händer är att jag måste reagera. Jag måste bestämma mig för om jag vill besvara den här kärleken, vill ha den här mänsklige, nerblodade Guden i mitt liv. En som inte kan ta bort allt det jobbiga och svåra och hemska, men som verkligen förstår hur det är att vara ensam, hur det är att vara kär, att ha ont, att offra något för kärleken? En Gud jag inte tjänar någonting alls på att älska, precis som jag inte tjänar på att ha en vän, eller en partner?

Det är det som bebådelsen handlar om. Att bli människa. Gud blir människa, en som du och jag, för att vi ska kunna bli älskade som de människor vi är, och älska Gud tillbaka. Det handlar om vår mänsklighet också, om att visa på hur heligheten finns också i våra liv, det glimrar till av himmel och gudskärlek när vi minst av allt väntar det, och uppgiften att bära Gud, svag och mänsklig, till varandra ligger lika mycket på oss idag som på Maria en gång. Inte kroppsligt, men berättelsen om Jesus, om en Gud som ger upp makten och äran för att leva anonymt med oss, är en berättelse som tål att berättas så mycket oftare än under julens guldskimrande och pepparkaksdoftande mys. Det är smutsigare och blodigare och så oerhört mycket vackrare än så.


No comments: