Sermon Poulsbo First Lutheran 10th after Pentecost

I have heard that this is a Norwegian town, and a Norwegian congregation. That's a bit on the funny side, since I am Swedish, and we Swedes, well, we think Norwegians are funny. Cute, and a bit silly. 

Not, you know, the sharpest tools in the shed, so to say.

Where I come from, in the extreme south in Sweden, we live right across Öresund from Denmark. Constantly exposed to and used to the strangeness of Danes and Danish, Norwegians become even funnier. We tell stories about Norwegians. I thought I'd share one with you all:

A Swede, a Dane and a Norwegain decided to compete in swimming. They found a good place, right across the sound from Denmark where the sound is only about a mile wide, and agreed to swim across. Whoever did it the fastest would be declared the winner.

The Dane got in first. He swam for his life, thinking of all the good Danish beer that awaited him on the other side. He was fast, really fast, and when he waded ashore, he was sure he would be the winner.

The Swede was up next. He, too, thought of all the good Danish beer on the other side, and swam faster than ever before. When he saw the pier on the Danish side, he put in some extra effort and managed to finish just a minute ahead of the Dane.

The two men sat on the pier and waited for the Norwegian. But they waited and waited and waited, and finally they became worried for their friend and got in a boat back to Sweden to see what had happened. Back on the Swedish side of the sound they found their friend in a deck chair, eating icecream in the sun.

”What happened?” they cried. ”We were waiting for you!”

The Norwegian answered: ”Well, I started swimming and the water was kind of choppy and rough and I got tired. I almost made it over, but when I saw that pier, and the two of you waiting for me, I realized I was too tired, so I turned and swam back.”

Yeah, I know. It's a silly story. I have heard the Norwegians tell these kind of stories about us Swedes, which is funny, since they are obviously about them...

Anyway. The animosity between the Nordic peoples has gone on for centuries. We used to fight each other, and the part where I live used to be Danish. Norway was Swedish until the start of the 19^th century, and before that it was Danish for a very long time. These days, we are not so much enemies as siblings, constantly ribbing and teasing each other. In very many ways, we are extremely alike. We almost speak the same language, we almost look the same, we almost eat the same food. We are Lutheran, and secularized, and have strong welfare states. But we can't help teasing each other and sometimes even looking down on each other.

The disturbing thing here for me, as a Swede, is that Jesus is Norwegian.

You didn't know that, did you? I bet you thought he was from Galilee, right?

The thing is, to the people of Judaea, the people of Galilee was a little bit like the Norwegians to the Swedes. Not the brightest, you know. A little less cultured. Some weird customs, a bit on the strange side, even though the language was almost like the Arameic the Judaeans spoke. Ate a lot of fish. And this semi-barbaric, despised people was the one God chose for bringing up Jesus.

Had it been today, there are surely other peoples that would have been chosen. Maybe for us, in Sweden, it would indeed have been Norwegians, but much more likely is that Swedes of African or Roma descent could have been the ones. I am sure all of you know who are the most despised and questioned people in your country and your local community. And that is where Jesus would be found. Because if there is one thing we can be sure of regarding Jesus, it is that he does not chose to live with the popular crowd. He chooses to walk right next to the sad ones. Right next to the despised and oppressed and marginalized. And this gets a little bit tricky when it's us who are the modern day Judaean self-righteous Pharisees, right? Jesus is with the others, the annoying, disruptive, un-orderly ones.

But Jesus would not be Jesus if all was lost. God would not be God if there was but one chance to get it right. And we would not be Lutherans if we could not embrance change, and our own identity as both sinners and saints.

Jesus walks with us too. He came to Zacchaeus and to the Roman officer. He talked to prostitutes and lepers. He accepted a drink from a woman of another faith, and healed the daughter of another. If we truly believe that he dies for all people, then that means all. Norwegians too. And the only thing that we need to do, he says himself, is to believe in him.

Easy.

About as easy as swimming back across the sound when you're so tired you don't think you can make another stroke.

To simply declare that one believes is easy enough, but that belief has to be hardened and proven true. We cannot and may not treat others badly. If we truly believe Jesus dies for all, that means he dies for them too. That means, even worse, that he is among the people that we treat badly.

Jesus is never ever on our side when we oppress and despise other human beings.

There is a richness in our diversity, a God-given opportunity for us all to cherish all aspects of life and humanity. We are all one body in Christ. We have different tasks, but to us all, without exceptions, is given the task to build each other up in love until everyone has reached the kind of spiritual maturity Paul speaks about in his letter to the Ephesians. A humble acceptance of not being at the center of the universe, of not being the one everything else measures up to. An acceptance of not understanding everything, but trusting in God's love. Bearing with each other in love, and knowing, deep in our hearts, that God is above all, through all, and in all. Even Norwegians.

Because Jesus is Norwegian. He is Swedish and Somali. He walks the mountain paths of the Rocky Mountains, and the steep hills in Afghanistan. He speaks Spanish and Korean.

One God, one baptism, one cup spilled for all. And one bread with life for all.

Predikan Apostladagen 2012

Där jag växte upp, i Rydebäck söder om Helsingborg, finns en jättefin strand. Vit, mjuk sand, och långgrunt vatten. Det kändes nästan som om man kunde vada till Danmark därifrån, eller i alla fall till Ven. Vi tillbringade hela somrarna där när jag var liten, för då var det naturligtvis alltid sol och sådär lagom varmt.

På stranden gällde ett fåtal regler. Man sade alltid till mamma när man gick ut i vattnet, och när man kom tillbaka. Man skakade handduken bort från sällskapet, så att inte vinden skulle föra sanden rakt i ansiktet på dem. Trots det fanns det alltid sand i saften. Och så regeln om hur långt vi fick gå ut. Inte längre än till fjärde grundet.

Efter fjärde grundet kunde vi inte längre bottna ens där det var grunt. Efter fjärde grundet kunde inte mamma se oss från stranden. Efter fjärde grundet fanns det inte längre några vuxna därute heller, bara tonåringar.

Det säger sig själv att vi simmade längre än så. Djupen kittlar, och när man är tonåring vill man prova på hur det är att inte bottna. Ett litet tag i alla fall. Sedan blir man vuxen, och håller sig på det grunda, där det är varmt och skönt och man kan behålla glasögonen på.

Men Jesus kallar oss aldrig att stanna på det grunda, ens på det fjärde grundet.

Jag har aldrig varit i Israel, aldrig vandrat på Gennesarets strand. Jag misstänker att det inte är lika långgrunt som i Rydebäck, för den sjön var ökänd för de starka plötsliga stormar som kunde blåsa upp där. Och där vänder sig Jesus till Simon och ber honom lämna det grunda. Ro ut där det är djupt, bortom fjärde grundet, lägg näten där.

Det är när vi inte bottnar som livet växer. Djup ropar till djup.

Och Simon, som alla förnuftiga vuxna, säger att han redan har varit där. Jag har gjort den där simma på djupt vatten-grejen, mästare, det funkade inte.

Men till skillnad mot många av oss andra, styr Simon ändå ut båten igen.

Tänk om vi skulle våga följa efter.

I denna lilla korta passage finns så mycket för oss att hämta. En enkel liten historia om några vänner på fisketur kan läsas som en modell för ett kristet liv, ja, till och med för församlingsbygge.

Jesus kliver in i båten, och ber Simon att ro ut lite. Ta ett steg tillbaka, med ansiktet vänt mot människorna, så att de hör vad du säger. Vandra inte ensam. Ta den hjälp du kan få.

Jesus sätter sig ner. Ta dig tid. Vill du att människor ska lita på dig, höra dig, få förtroende för dig, så ta dig tid. Sätt dig ner. Berätta.

Ro ut på djupt vatten, och bjud människorna att göra det med dig. Lämna det ytliga. Tala om allt det som rör ditt innersta, dela med dig. Öppna dig, och du ska se att djup ropar till djup. Konvenansens ytliga artigheter har inte plats i den kristna familjen, här ska det finnas trygghet och tillit så att vi kan dela våra drömmar med varandra. Om de andra vill hålla dig från att passera det fjärde grundet, bjud dem att följa med.

Och ja, det finns utrymme för invändningar. Men inte för att bromsa den andres uppriktiga längtan. När Simon har protesterat vagt, lägger han ändå ut näten. Den här familjen, det här kristna församlingen, har rum för våra tvivel.

Vad händer sedan? Näten fylls. Genom den lilla vardagliga handlingen, fylls båtarna av under och mirakel. Det sker varje vecka i våra kyrkor. Barn döps, människor kommer till tro, byggnader fylls till fest och sorg och glädje och eftertanke, och detta alltsom oftast mer på vardag än på helg. Jesus är inte främmande för vår vardag, oavsett om den tillhör en fiskare i Galileen, en sandig unge i Rydebäck, eller en belgiensvensk.

Och det är genom den närvaron i vardagen som Jesus kallar oss alla. Det är genom vår vardag vi, precis som Simon, blir medvetna om våra svagheter, och det är i den som Gud möter oss för att be oss ro vidare, ut på ännu djupare vatten. Bortom sju gånger sjuttiosju grund.

Tänk om vi vågade.

Detta är den sista gudstjänsten här innan hösten. Kanske finns det någon av er som lämnar den här staden innan hösten, för att utforska nya djup någon annanstans. Kanske möts vi här i höst. Sommaren framför oss kommer att utmana oss på många sätt. Jag vill skicka med er den här fiskehistorien, för också ni är fiskare nu.

Så kom ihåg:

Gå inte ensam. Ta den hjälp du behöver. Sitt ner, och dela med dig. Våga dig ut på djupet, förbi det fjärde grundet. Lyssna till dina tvivel, men följ ditt hjärta. Låt din vardag vara lika helig som din söndag. Sedan gör Gud resten.

Predikan 4 e 3 2012 Bryssel

I USA har många kyrkor en anslagstavla utanför byggnaden, där vaktmästaren eller någon annan sätter upp små visdomsord eller söndagens predikotitel. Igår såg jag en bild av en sådan och på den stod det:

Do not judge others just because they sin differently than you.

Döm inte andra för att de syndar annorlunda än du.

Som lutheraner är vår identitet som både syndare och rättfärdiga, alltså både dumma och snälla, både svaga och starka, både sökare och finnare, central. Det är en paradox, självmotsägelse, men det öppnar för förbättring och vila.

Ingen av oss människor är perfekt, men vi bär alla himmelriket inom oss. Ingen av oss förmår att helt och håller låta bli att tänka elaka saker, säga sårande ord eller handla så att det skadar vår medmänniska. Och samtidigt kan vi göra så mycket gott. Samtidigt hjälper främlingar varandra varje dag. Varje dag riskerar människor sitt liv för andras skull, varje dag ber män och kvinnor för sina fiender.

Vi är både syndare och rättfärdiga.

Så vi har ingen rätt, ingen moralisk möjlighet, att döma andra för deras synder, då vi är lika syndiga vi, fast på ett annat sätt.

Dagens evangelietext borde varje kristen ha klistrad på spegeln i badrummet. Den borde finnas på en post-it-lapp på datorskärmen, på anslagstavlan på jobbet, inskriven i kalendern. Döm inte, så blir ni inte dömda. Varför ser du flisan i din brors öga, men inte bjälken i ditt eget?

Det är fruktansvärt svårt att göra någonting hjälpsamt för någon annan när man har en bjälke i ögat. Framförallt är det rent omöjligt att försöka sig på precisionsjobb som att plocka ut flisor. Det är lite som att vara på ett flygplan och de där luftmaskerna faller ner från luckan ovanför. Flygvärdinnorna är tydliga – sätt på din egen mask innan du kan hjälpa någon annan. Ingen är hjälpt av en avsvimmad förälder. Ingen syndare blir hjälpt av att en ännu större syndare ska hjälpa genom att döma och korrigera utan att först se till sin egen svaghet.

Paulus skräder inte orden. Det finns inget försvar för en som handlar så. Inget försvar. Den enda som får döma är Gud, som gör det i oändlig godhet och tålamod. Gud tål det mesta, förlåter allt. Vi som kristna ska ta Gud som föredöme, så som Gud uppenbarades för oss i Jesus. Och Jesus, han förlät, och förlät och förlät. Alla mänskliga svagheter förläts den som längtade efter Guds rike. Han ställde inte upp några moraliska gränser för vem som dög och vem som skulle förkastas. Nej, i själva verket var det de som upprätthöll sådana gränser som riskerade gå miste om Gudsriket. Den som dömer blir dömd. Den som förlåter blir förlåten. Den som älskar blir älskad. Den som hoppas får hoppet uppfyllt.

Döm inte andra för att de syndar annorlunda än du.

Det finns inga gradskillnader i syndandet. Att snatta lite godis är en synd, att tala illa om en bekant är en synd, att döda någon är en synd. Men det är heller aldrig en synd att älska någon, aldrig en synd att önska någon väl, aldrig en synd att be för någon.

Guds rike kommer att bryta igenom hos oss. Det är redan här på många sätt. Allt du önskat, allt du drömt, allt du hoppats är möjligt. Bli en medskapare i Guds rike. Älska, tro, hoppas, önska, längta, bjud in. Oavsett hur besvärlig den andra är. Oavsett om han luktar eller aldrig slutar prata. Oavsett om hon ser annorlunda ut, eller du inte kan förstå hennes val av livspartner. Oavsett om han tror annorlunda än du, eller ens om hon gör sitt bästa för att förändra det samhälle du bor i till det sämre, i dina ögon. Guds tålamod är oändligt, Guds godhet utan gräns.

Be för henne. Hoppas för honom. Önska dem allt gott. Och framförallt, döm dem inte. Först efter att du fått bort den bjälken ur ditt öga kan du hjälpa din gråtande syster eller bror med hennes flisa.

Predikan pingst 2012

Det är pingst, och igår kväll skrev den här predikan i stort sett sig själv.

Varför, varför kan inte det här ögonblicket vara för evigt?

I kväll, i kväll är evigheten en öppen dörr.

Nej, sluta aldrig göra de saker du gör.

Lämna mig inte, i varje andetag jag tar andas jag dig.

Eufori.

För evigt tills tidens slut.

Från och med nu bara du och jag.

Vi tar oss upp-upp-upp.

Eufori.

Ett evigt konstverk.

En bultande kärlek i mitt hjärta.

Vi tar oss upp-upp-upp.

Vi är här alldeles själva i vårt eget universum.

Vi är fria, allting är tillåtet och kärleken kommer först.

För alltid och evigt tillsammans, vi seglar in i evigheten.

Vi är högre och högre och högre, vi sträcker oss efter gudomlighet.

Eufori.

I går natt vann, vilket jag tror de flesta av er här vet, Loreen Talhaoui från Västerås den stora melodifestivalsfinalen med sången Euphoria, vars text ni just hörde lite snabbt översatt. Loreen gjorde sig besvärlig under veckan innan festivalen då hon valde att använda delar av sin fritid till att träffa människorättsförkämpar, vilket värdlandet Azerbadjan inte uppskattade. Men musikens språk bryter ner sådana barriärer, och Loreen fick 18 tolvor, den högsta poängen man kan få, från såväl grannländer som från länder som Israel, Spanien och Belgien.

I den jättelika hallen i Baku var det kaos, förstås. Tjugosex tävlande, och ytterligare sexton som blivit utslagna i finalen. Massor av olika språk talas och sjungs. Journalister från olika hörn av vår värld, direktsändningar till platser man inte ens kan tänka sig kan vara intresserade av vårt melodifestivalspektakel. Som en väldigt tydlig påminnelse av verkligheten efter Babels torn, språk och kulturer och traditioner i en osannolik röra.

Och mitt i alltihop står en späd kvinna av samma sorts mixade ursprung som många av oss, som många i Sverige och resten av världen. En fot i Marocko, en i Sverige. Men med blicken riktad uppåt, utåt. En ung kvinna som vill använda sitt kändisskap till att belysa orättvisor.

Jag känner henne inte, jag vet inte vad hon kommer att bli eller vad hon tycker om massor av saker. Men jag känner djup respekt för att hon förmådde lyfta blicken från glamouren och ville se det fula undertill. Och när jag läste texten till sången fann jag det inte speciellt svårt att se gudomlig inspiration, eller ens att se hur den lika gärna kan handla om pingstens fest.

I varje andetag jag tar andas jag dig.

En bultande kärlek i mitt hjärta.

Vi är fria, allting är tillåtet och kärleken kommer först.

För alltid och evigt tillsammans, vi seglar in i evigheten.

För vad är det som hände den där, likaledes kaotiska, dagen i Jerusalem? När lärjungarna väller ut på gatan talar de alla världens språk, de är yra av glädje och ande, och de kan inte vara tysta. Gud har kommit till dem, tagit plats i deras hjärtan. En bultande kärlek. Andens vilda frihet bor i dem, det enda som spelar någon roll är Kärleken med stort K. I detta ögonblick har de blivit ett med Gud, Andats in Gud, de sträcker sig efter gudomligheten, seglar mot evigheten med Andens bultande kärlek i sina hjärtan. Och om sådant kan man inte hålla tyst.

De jublar, och de måste tala om Guds stora gärningar. Om Guds son, Jesus, som kom till oss för att dela våra liv, och som led med oss, dog med oss, för att sedan ge oss evigt liv igen. Om Skaparen som andats in liv i oss, som skänkt naturen all dess skönhet och mening, som skapar och aldrig slutar skapa. Ett evigt konstverk. Och om Anden som kommit för att binda oss ännu närmare Gud. Om hur Andens verklighet inte känner några gränser, om hur språk och kulturer och traditioner inte längre spelar någon roll. De talar om allas värdighet, om allas barnaskap hos Gud, om allas välkomnande. De berättar om allas helighet. Och där på stället döps tretusen människor.

Eufori! Den dagen, som alla dagar därefter, var evigheten en öppen dörr. Den dagen, som alla dagar därefter, lovade Gud att aldrig lämna. Den vetskapen ger trygghet nog att våga lyfta blicken. Vi bär Guds bultande kärlek i våra hjärtan. Den driver oss till att se varje människas värde, varje människas del i det eviga konstverket som är Guds skapelse. Den driver oss till att kämpa för mänskliga rättigheter, till att ta vara på vår natur, till att glädjas tillsammans över nydöpta prinsessor, löparprestationer i vår stad, musik på gator och torg... Till att njuta av livet vi givits, att till att tacka Gud.

Predikan 2012-05-20 "Hjälparen kommer"

Det är intressant, det här med kroppslighet, inte sant?

Våra kroppar. Alltid föremål för intresse, dyrkan, förakt. Alltid utsatta för diverse disciplinåtgärder, för att döljas eller visas upp. Hur de är skapta, och hur de utvecklas, orsakar bilolyckor och köer ibland, som när en stor affärskedja tapetserade det offentliga rummet med en Marilyn Monroe-kopia i underkläder för något decennium sedan. Dessa våra kroppar modifieras och emellanåt opereras de. De tränas och dekoreras. Det tar aldrig slut, kroppstänket.

Och någonstans under all fixeringen ligger en gammal platonsk idé om att det som är andligt är högre och finare än det som är kroppsligt. Så vi föraktar i hemlighet kroppen, så den verkligen ser ut, och strävar efter att den ska uppnå något ganska så abstrakt ideal. Och vi misslyckas naturligtvis.

Idealet går nämligen inte att uppnå. Sådana är idealen – ouppnåeliga.

Jag är säker på att ni alla har sett eller hört talas om dem som fastnar i ett beroende av plastikoperationer. De blir aldrig färdiga, det finns alltid någonting litet att fixa till. Eller naturligtvis alla träningsfanatiker, alla som försöker kontrollera sin kropp med hjälp av mat, eller genom att inte äta... Vår relation till vår gudagivna kropp är i sanning störd.

Den används naturligtvis också som argument i diverse hetsiga och långdragna debatter. Det är endast ca femtio år sedan som afroamerikaner inte var välkomna på universitet och colleges i den amerikanska södern, på grund av färgen på deras kropp. Det är endast fyrtio år sedan som kvinnor inte fick rösta i Schweiz, och det finns fortfarande platser i vår värld där de inte får rösta, på grund av att de har kvinnors kroppar. Det finns platser i vår värld där kvinnor inte får visa sina kroppar ens med kläder på, och andra platser där kvinnor inte ens bör gå ut. På grund av att de har kvinnors kroppar. För argumentet är alltid att de distraherar männen, eller att deras kroppar är skapta för barnafödande, inte beslutsfattande.

Så blir kontrollen av kroppen också en politisk kontroll. Och en religiös. Samma argument har använts mot kvinnor i religionerna. Kan inte dela samma bänk som männen, för distraherande. Kan inte visa håret, för distraherande. Kan inte leda, för de ska föda barn, och är för distraherande.

Lärjungarna tyckte samma sak. Den där kvinnan, ska hon verkligen få röra dig, Herre? När kvinnorna är de första att möta Herren efter uppståndelsen, då tror lärjungarna inte på dem.

Auktoriteten hålls ju av omskurna judiska män. Inga kvinnor, inga utlänningar. Och där hade vi kunnat vara fortfarande, om inte något hänt som för alltid ändrade historien. Jesus försvann.

Missförstå mig rätt. Det var naturligtvis en chock och en sorg. Så snart efter att de hade fått honom tillbaka var han borta igen. Men han lämnade dem med en försäkran om att Hjälparen skulle komma, och Hjälparen, Sanningens Ande, ska alltid vara hos dem.

Istället för en person, på en bestämd plats, i en bestämd tid, blir nu Gud tillgänglig, till och med inneboende, hos alla som tror. Alla. Helt plötsligt suddas de tidigare hierarkierna ut. Världen förstår inte, nej. De som har makten vill behålla den, och det med alla medel som står till buds. Men vi som har den heliga Ande djupt i våra hjärtan, vet att sanningen är en annan.

Sanningen är att vi alla är heliga, önskade, älskade. Sanningen är att det inte finns något kroppsligt ideal som gör dig eller mig mer helig, mer värdig. Sanningen är att vi alla är kallade. Alla våra kroppar är fyllda med helig ande. Omskurna eller ej. Kvinnokroppar eller manskroppar. Barnakroppar, mörkhyade kroppar, och bleka. När Jesus lämnade oss, kastade han också ut tanken på att våra kroppar ska vara det som avgör vår helighet. Han slängde ut tanken på Idealet. Istället vändes begreppen upp och ner. Vi är alla givna helig ande i våra dop, och därmed alla värdiga. Värdiga att vara Guds barn, värdiga att uppbära auktoritet i Guds församling. Värdiga att älska och glädjas och sjunga och älskas. Och jag säger detta här och nu, för att vi ska inte komma på fall. Makten säger något annat, världen vill inte förstå. De glassiga magasinens trådsmala omslagsflickor eller muskelstinna pojkar trumpeterar ut min och din ovärdighet, politiker diskuterar din och min kropp som vore den deras att diskutera. Religiösa ledare grubblar över fortplantning eller lämpliga kläder. Men Anden låter sig inte begränsas av våra mänskliga regler. Våra kroppar tillhör ingen annan än Gud. Guds Ande har valt var hon vill vara. I oss, bland oss, genom oss, för oss. Kroppsligen och andligen, för sanningen är, vänner, att den ena inte är större än den andra. Heligheten fyller oss, hela våra kroppar i all deras variation, om vi låter den, och vittnandet om Guds rike börjar med oss.

Predikan 20120513 Bönsöndagen

Gud älskar dig som sin utvalda, som sitt barn, och hör din bön.

Egentligen går det att stanna där, och ändå är det så mycket kvar att säga. Flera minuter av tillämpning, faktiskt. Och en dag som den här finns det många trådar att väva in. Jag har dem här, på korten. Det här kortet säger ”Domare och änka”. Det här, vackert rosa, säger ”Stolthet”, och det här ”Mors dag”. Och det här ”Kommunikation”.

Jag tror vi börjar här, med ”Domare och änka”. Jesus väljer inte de båda kategorierna människor av en slump. Domarnas uppdrag var att skipa rättvisa, att upprätthålla balansen i det judiska samhället, och de hade ett särskilt uppdrag att se till de mest utsatta i samhället. Dessa nämns ofta i Gamla Testamentet. De är främlingar, faderlösa och änkor. En rättfärdig man, en sådan som Abraham letar efter i Sodom och Gomorra i dagens gammaltestamentliga text, han tar sig an främlingen, den faderlöse och änkan. I själva verket var det just bristen på sådan rättfärdighet som var Sodoms brott. En rättfärdig engagerar sig för dem som ingen annan tar sig an, de som ingen annan har. En rättfärdig agerar för att lagen inte ska drabba de svaga, de som inte har familj och vänner som skyddar, de som ser fel ut eller tillber en annan gud. Det är domarens uppdrag, men den här domaren bryr sig inte ett spår.

Och där kommer vi till den här lappen. ”Stolthet”. Brussels Pride, den stora festivalen för homosexuella, bisexuella och transpersoner, går av stapeln i helgen. Under ytan av all glamouren och fånerierna som når tidningsrubriker och löpsedlar, finns något mycket svårare och allvarligare: för några veckor sedan mördades en man i Liège för att han var homosexuell. Han är inte den förste som har gått det ödet till mötes, men han är den förste här i Belgien vars mördare kommer att ställas inför rätta för hatbrott. En domare kommer att få uppdraget att återställa balansen, att tala för de svaga och utsatta. För oavsett vad man tycker om gaykultur och Prideparader, är det ett faktum att människor som älskar andra av samma kön blir mördade och misshandlade för det, och det är ont. Det är inte rättfärdigt. Och på andra sidan domarskranket står den här gången inte en främling, men en familj som bor mitt bland oss. Inte en faderslös, utan en far som mist sin son. Och inte en änka, utan en mor som mist sin son.

”Mors dag”, alltså. Hur är man mor utan ett barn? Hur ska mördarens mamma orka? Hur ska den dödade mannens mamma någonsin kunna fira den här dagen? Hon är en kvinna som alltid kommer att höra hans röst. Hon kommer titta efter hans nummer i sin telefon, behålla hans foton. Hans kläder kanske kommer finnas kvar, och fortfarande dofta av honom. Sonen som inte fick leva. Han som bara genom att finnas väckte några andras hat så till den milda grad att de tog hans liv. Han, vars kärlek inte var värd att finnas.

Som förälder gör det ont att tänka sig att ens barn kan bli så hatat. Och att överhuvudtaget kunna tänka sig att ens barn skulle kunna bli dödat, det är så vansinnigt hemskt att det nästan inte går. Man vill inte släppa barnet ur syne, alltid ha kontakt. Kärleken är för stark, för mäktig. Rädslan för stor. Och om då Guds kärlek är sådan att det knappt går att fatta höjden och bredden och djupet, hur stor måste då inte Guds rädsla för vår skull vara? Hur angelägen om att höra ifrån oss måste inte vår förälder i himlen vara?

Och det för oss till det här kortet. ”Kommunikation.” Vilken relation det än vara månde, så är det a och o. Texterna idag vittnar om flera samtal: mellan Herren och Abraham, mellan Paulus och församlingen i Efesos, brevledes, och mellan Jesus och hans lärjungar. Och de talar om olika sätt att kommunicera. Abraham förhandlar, Paulus bönfaller, änkan i liknelsen tjatar. Men alla kommunicerar de. Att be handlar om kommunikation. Det handlar inte om HUR vi kommunicerar med Gud. Ibland tjatar vi, ibland förhandlar vi. Ibland skriker och gråter vi, andra gånger viskar vi. Emellanåt använder vi stora och högtidliga och traditionsrika ord, andra gånger ber vi utan ord. I allt kommunicerar vi med Gud. Som i en familj.

Vår stora familj är inte en som passar in i någon norm. Vi är spridda över kontinenter, och vi har bara en förälder. Vi är gamla och unga, hetero och homo, vita och svarta. Vi talar olika språk, och om vi skulle försöka att komma överens om vilket tv-program vi ska se på lördagskvällen är det rätt så kört. Vi är dysfunktionella på alla möjliga sätt och vis, och det måste vara en av vår förälders allra största sorger att vi inte kan komma överens, eller ens förmår älska varandra. Hur klarar vår himmelske förälder att barnen dödar varandra? Det sägs att vår tro ska uttryckas i hur vi behandlar våra systrar och bröder. Ska då Människosonen finna någon tro här på jorden när han kommer?

Idag när vi ber, låt oss be för vår stora familj av kristna syskon.

Låt oss be för alla som blir förföljda och mördade för sina åsikters, sin läggnings, sin religions, sitt utseendes och sitt folkslags skull. Låt oss be för alla som inte kan förmå sig att älska. Låt oss be för dem som utestängs, och för dem som av okunnighet eller rädsla utestänger.

Idag är domaren du och jag. Idag är änkans roll fylld av en annan. Låt oss stå fasta och vara stadigt rotade i Kristus, så att vi, och hela världen, kan förstå höjden och djupet och bredden och längden av Guds kärlek.

Predikan 1 i fastan Luxemburg 120226

(jag jobbar alltmer med att predika utantill. Därför är denna predikan bara en ungefärlig skiss av hur det blev)

Följ med ut i öknen.

Den finns där alltid, som bakgrunden till den bibliska berättelsen. I ögonvrån när man betraktar de stora händelserna, och emellanåt, som miljön där de utspelar sig. Alltid närvarande. Alltid livsfarlig.

På dagen den tryckande värmen, på natten isande kyla. Skorpioner, lejon och ormar. Vätskebrist och inte en skugga så långt ögat når. På marken sand eller sten, och plötsligt uppblåsande sandstormar som döljer allt runtomkring.
Det är en plats för de stora frågorna. Det är en plats som bränner bort allt oviktigt, och en plats man inte söker sig till om man inte måste. Det är en plats man flyr till, eller en plats man sänds till. Men det är också en plats där man kan finna sanningen, där man kan möta Gud, oavsett anledningen man kom dit. Och enda sättet att komma ur öknen är med hjälp av sanningen.

Det är där, i öknen, den verkliga och vår inre öken, som vi möter de allra svåraste prövningarna.

De kommer alltid till oss när vi är som svagast, förstås. När vi tror oss om att vara på den säkra sidan, det är då utbrändheten slår till, det är då neddragningen på jobbet drabbar oss, det är då den älskade inte längre älskar... Det är när vi är som svagast, när försvaret är nere, när vi har vänt ryggen till, det är då det onda viskar med förföriska ord. Maten... Kärleken... Makten... Ta kontrollen. Låt mig hjälpa dig. Det finns sätt att nå makten, om du bara är beredd att rucka lite på en princip eller två, och alla gör det ju... Du ska se att du kan bli vackrast av dem alla, eller i alla fall kan älska dig själv lite mer, om du bara snittar lite här, slutar äta lite där... Ta kontrollen. Hägringar. Öknen suger livet ur oss, och det är så lätt att tro att vägen ut går via hägringarna på horisonten.

Bedragaren vill fylla våra hjärtan med sina lögner, vill förblinda oss.
Men Gud är seendets Gud.
Vi är inte ensamma i öknen.

När Hagar var nära att svälta ihjäl kom Gud till henne i öknen. Gud hörde hennes sorg och visade henne vägen ut. Inte den hon ville gå, inte den hon hoppades på, men en som räddade hennes liv, och hennes sons liv. En som gav henne möjligheten att en dag gå, och lyckas gå.
När Jesus mötte Satan i öknen gjorde han det inte ensam. Han kom till öknen direkt från sitt eget dop då han hört Gud proklamera honom som sin älskade son. Han kom med ett hjärta fullt av övertygelse, ett hjärta stärkt av kärlek. Han hörde det ondas lockelser, och svarade med all den övertygelse och sanning som hans förälders kärlek skänkt honom.
Och även om allt som Satan sade så småningom gick i uppfyllelse, var det i Guds tid, med Guds avsikt, med Guds kärlek. Jesus bjöd de 5000 hungrande i öknen på bröd, istället för att mätta sig själv. Jesus föll i döden på ett kors, och restes upp, med änglar som budbärare om hans uppståndelse, istället för att vara hans tjänare. Och över hela världen tillbeds han. Hela världen är hans, men det är en makt han inte vill ha.

Öknen är sanningens plats. Det finns inte utrymme för falskhet och lögner där. De leder bara till död. Jesus ser igenom djävulens sanna förutsägelser och ser falskheten undertill. Hagar får höra sanningen om sonen hon väntar. Båda gångerna bär sanningen dem ut ur öknen, båda gångerna leder sanning till liv.

Det är en gammal terapeutisk sanning att saker måste nämnas vid namn för att kunna behandlas. Det finns ingen mening med ett terapeutiskt samtal om den som ska behandlas är oärlig med sig själv eller terapeuten. Sanningen ska göra er fria. I prövningen, i öknen, är det lika sant.

Så när vi nu snart ska vända oss till Gud för att bekänna våra synder, tala sanning med dig själv och med Gud. Vilka är dina prövningar? Vilka är de frestelser du inte kan låta bli att falla för? Vilka är de hägringar du satt sikte emot, trots att du innerst inne vet att de leder dig vilse? Lägg fram det alltihop. Lägg fram det inför dig själv, och inför Gud. För sanningen ska göra dig fri. Och i öknen är du inte ensam. Vår Gud är seendets Gud.

sista i S:t Andreas, 4 efter trettondagen 2012

Gennesarets sjö är ökänd för sina stormar. Vinden tränger sig ner genom de trånga bergspassen, och på den ganska grunda sjön byggs snabbt höga vågor upp. Så scenariot i dagens text är inte unikt. Men vad som följer är det.

För vilka är det Jesus har med sig där i båten? Vilka är det som skräckslagna ruskar liv i honom och ropar på honom för hjälp? Han, en snickare.
Men de är fiskare, flera av dem. De har levt på den här sjön med sina plötsliga stormar och kastbyar hela sina liv. De har manövrerat ur stormar förr. De har revat seglet och öst båten, de har klarat sig förr. Utan Jesus i båten. Men nu, nu har de förlorat all initiativkraft, all förmåga. De har gjort sig själva till följare, de vågar inte längre lita på sina förmågor. Och så skrämmer stormen dem ännu mer. Den förminskar dem, den gör dem än mer odugliga.

Det är ganska grundläggande gruppsykologi, det här.

Kapabla, dugliga människor förvandlas och blir beroende och initiativlösa när en karismatisk ledare intar rummet. Alla gåvor och förmågor blåses bort. Det är detta som sekten bygger på. Bara ledaren kan göra något, och alla är beroende av hans eller hennes godkännande för att någonting överhuvudtaget ska göras.

Men Jesus är ingen sektledare.

Han har tillbringat den senaste tiden med att undervisa om hur Guds rike sprids. Han berättade liknelse efter liknelse, sittande i en båt vid stranden. Folk flockades, i så stora mängder att Jesus och lärjungarna inte fick tid att äta eller plats att vara i fred. Redan nu börjar det talas om att han är Messias. Redan nu börjar människorna drömma om att få följa en segerrik kung under kriget som ska driva ut romarna. En kung som ska ta bort alla orättvisor, som ska utplåna allt jobbigt, som kommer ta över som en god far eller mor, som ska skydda sitt folk mot allt hemskt, som skyddar det så till den milda grad att ingen längre behöver lyfta ett finger för sig själv eller sin nästa. De ser på honom med drömmande ögon, med längtande ögon. De ser på honom som den store ledaren.

Inte ens lärjungarna förstår. Han försökte få dem att förstå Guds rikes hemlighet, men när till slut de är för sig själva och krisen blåser upp, har de fortfarande inte förstått att de inte följer vilken ledare som helst. De längtar fortfarande efter att slippa allt eget ansvar. Men gåvan de får är inte att slippa ansvaret, utan Guds son själv.

Sänd från den Gud som ger dem, ger oss, allt.

Våra gåvor, våra talanger och förmågor. Våra hjärnor och hjärtan. Våra ögon och öron. Hela jorden. Vi har en tendens att glömma det, men gåvor är till för att användas.

Han har talat om just detta, Jesus. Hör, du som har öron att höra med. Han har talat om hur ordet ibland sås på stenig mark och ibland i den goda jorden där det kan slå rot. Han har pekat på hur det måste spridas på alla möjliga sätt, i alla möjliga sammanhang. Ordet som sås i den goda jorden, hos dem som hör och tar emot det, mångfaldigas trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt. Och ändå har de inte förstått, lärjungarna. Ändå envisas de med att göra Jesus till en han inte är. Ändå tror de att deras egna förmågor inte är önskade eller viktiga. Ändå ser de inte att det är just de förmågorna som sprider Ordet, och naturligtvis blir de rädda.

De vågar inte lita på att Gud är med dem i deras eget arbete.
De vågar inte lita på sitt eget omdöme.
De vågar inte lita på att de kan styra skutan i hamn.
De har ännu ingen tro.

Men med Jesus i båten finns ingen anledning till oro. Han litar på att de kan styra den, på att vi kan styra den. Det stormar ordentligt i såväl kyrka, stad, land och värld. Konflikter jäser, ekonomi oroar. Orättvisor härskar både på nära håll och långt bort. Krig och konflikter och våldshandlingar blossar upp i såväl vår stad som i vår värld. Samhällen förändras, vetenskapen störtar framåt, gamla sanningar ifrågasätts. Och ofta, ofta ropar vi ”Herre, bryr du dig inte om att vi går under?!”
Men vi har kunskapen och förmågan och förtroendet att ro vår båt. Det är vi som är Jesu armar och öron och ögon. Det är vi som sår evangeliets frön. Det är vi som inte har någon anledning att vara rädda. Det må vara svårt ibland, som Paulus berättar. Men det är vårt uppdrag. Vi har inte tid att förtvivla, vi måste agera. När vi ber Gud lösa vår världs alla problem missar vi att se att det är vi som är lösningen.

Det finns ingen anledning att låta bli att ge sig iväg ut på sjön. Det finns ingen anledning att frukta stormen. Du är kallad av en anledning, och Gud tror på dig. På dina förmågor, dina talanger. Gud tror att dina öron kan höra vad som behövs höras, att dina mun kan tala ordet in i människors hjärtan. Gud tror att dina händer kan möta andras händer, att dina ord och handlingar kan ge frukt trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt. Det finns ingen anledning att misströsta, för du kan. Du kan, och du är kallad att tillsammans med alla oss andra styra vårt skepp genom stormen. Om Jesus är med oss, vem kan vara mot oss?!

Predikan söndagen efter Alla Helgons dag

Döden är fienden. Guds fiende, och vår fiende.

Vi vandrar livet igenom och fruktar döden. Så mycket fruktar vi den att den skymmer livet självt. Och så förlamar vår rädsla oss, håller oss från att leva, och ger döden en liten seger varje dag.
Och ändå vill jag inte stå här och säga att döden inte ska fruktas. För den är fienden.
Motsatsen till livet som är av Gud. Den stora intigheten, tomheten. Slutet på allt som är och början på ingenting. Den släcker hopp och föder förtvivlan. Fienden.
Men Jesus säger att vi inte behöver förtvivla. Vi är inte utan hopp. För Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Det tycks vara en omöjlig paradox. Vi saknar våra döda. Vi vet att de är döda. För en del av oss är sorgen så ny att den sväljer allt, färgar allt. För en del av oss skär den till oväntat trots att det är år eller decennier sedan vi miste den som stod oss nära. Men sorgen är där alltid, närvarande som en skugga, som en sten strax under vattenytan. Och vi sörjer inte de levande utan de döda.

Om de inte var döda skulle vi inte gå till deras gravar eller till minneslunden med ljus och blommor. Om de inte var döda skulle vi inte sätta in annonser till deras minne.
Om de inte var döda skulle vi inte vakna om natten och lyssna efter deras andetag.
Om de inte vara döda skulle vi inte minnas begravningen.
Om de inte var döda skulle vi inte sörja så att det känns som att själen ska slitas i bitar.
Om de inte var döda.
Om inte.

Om de inte var döda skulle inte de viktigaste orden förblivit osagda. Då skulle inte de stilla händerna vara det sista minnet, eller doften av ljusen och blommorna. Då skulle det finnas fler minnen att skapa, fler skratt, mer gråt, mer liv.

Så hur, hur kan Jesus säga att för Gud är de levande, när vi vet att de är döda?

Han ljuger ju inte, Jesus.
Han är inte okunnig om Guds handlande och avsikt med världen och människorna.
Så då måste det vara vår kunskap som är begränsad, någonting vi inte förstår.

Ledtrådarna finns där, genom hela den livets berättelse som vi kallar Bibeln. Genom hela Guds handlande i historien. Ord som Höga Visans försäkran om hur kärleken är stark som döden. Ledtrådarna finns där genom hela Jesu liv, och genom hans död och uppståndelse.
Ledtrådarna finns där i vittnesbörden i den unga kyrkan, som Paulus ord:

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Ja, tidigare i Första Korintierbrevets 13:e kapitel står det till och med att kärleken aldrig upphör.

Kärleken är den makt, den relation, som bär världen, den makt som ger liv, den enda makt som står döden emot. Den är livets konsekvens, och livets förutsättning. Den är motsatsen till tomhet och hopplöshet, den sveper bort förtvivlan och fyller livet med mening.

Och det går inte att älska om det inte finns någon att älska.
Kärlek uppstår inte i ett vakuum. Den kan inte upprätthållas i ett vakuum. Det måste finnas en ömsesidighet, ett jag och ett du, två parter. Som Gud älskar oss, som vi älskar livspartner och barn, vänner och släktingar. Som vi blir älskade av dessa.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.

Gud är kärlek. Och Gud är en Gud för levande. Kärleken är livets bevis. För Gud är ingen död, och alla är älskade. Skulle de vi älskar vara borta, helt borta, skulle inte kärleken bestå. För Gud är de levande.

Vi saknar och sörjer, men när det fullkomliga kommer ska vi förstå. Vi bär smärta och förtvivlan, men vi ska få se ansikte mot ansikte. Ett du och ett jag.
Ansikte mot ansikte med den makt som inte erkänner dödens begränsning.
Ansikte mot ansikte med möjlighetens Gud, med livets Gud, med den som led döden, och besegrade döden, för oss.
Ansikte mot ansikte med den som älskar dem vi älskar så mycket att döden förlorar sitt grepp.

Då ska vi se, då ska vi förstå, att döden, den stora fienden, den stora skräcken, inte längre har någonting att sätta emot. Förtvivlan och sorgen och saknaden och smärtan, ensamheten och längtan och mörkret ska ge vika. Livet ska blomma, livet ska ta över.

Så vi tänder våra ljus för att minnas dem som väntar. Vi tänder dem för att driva bort mörkret. Vi vårdar våra gravar för att minnet lever, för att kärleken inte är död, och kärleken ger liv, och liv i överflöd. Liv hos Gud, liv med Gud, liv av Gud. Vi väntar, men hoppet dör inte. Vi väntar, för att livet segrar ändå. Liv med Gud. För alltid.

Sermon Sep 18 2011

(Texts: Jonah 3:10-4:11, Matthew 20:1-16)

There are times in the Bible when Jesus is very logical. Times when what he says is crystal clear and undisputable. This is not necessarily one of those.
There are times when the Old Testament prophets make perfect sense. They are righteous and full of wrath, rightfully so. This is not one of those times.

Jonah... I just don't understand why God picked that guy.
Not only does he run away from his duties. He is also seriously upset when God decides to spare the great city of Nineveh. He can't deal with the repentance of others and would prefer them to receive punishment instead of mercy. Man, did he pick the wrong God to serve. But I guess that's just the point, he didn't really pick God. God picked him. Sometimes we are so deeply steeped in a culture that believes certain things that we don't remember the reality behind those beliefs. Like God. Jonah was a faithful member of the community, did his chores, paid his dues, but had somehow not gotten to the ”personal accountability”-part. When God calls him, Jonah decides to run away, which only proves how little he knows about God, how little attention he had paid to the history of his people's relationship with God. There is no running from the Lord. As the author of the psalm puts it: If I went to sleep in the deepest ocean, you would find me there.

And not only does God find him, he puts him to use. Jonah preaches to Nineveh, a city that he detests so thoroughly that he kind of looks forward to seeing it buried under a huge pile of burning brimstone. I suspect his preaching wasn't very enthusiastic. But he is disappointed. God works through him, and the king and the people of the great city repent. No brimstone. No fire. Jonah cannot see that the same grace that God extended to him, in spite of him not doing a thing to deserve it, God also extends to the people of Nineveh. He cannot see that he also is a late-comer to the feast, but equally as loved as the ones who have loved God from their very first breath. And just as Jonah is loved and cherished, the sinning citizens of the great city get another chance. And another. Because that's (just) the way God works.

Jonah would be one of the workers in the vineyard grumbling about the late-coming workers getting equal pay. It's a little like people who have immigrated to a country, found a place, and then resenting that others come after them. But in the Kingdom there are no immigration laws, no restrictions on who has the right or is allowed. There are no demands for visas or permanent residence permits. No green cards needed. The borders are open.

Jesus seems to say, in this parable, that the person who has barely lifted a finger for the church or for the faith is worth just as much as those who have toiled their whole lives. He seems to say that the reward is as equally great for the returning sinner as for the faithful servant, and boy, does this provoke people. The righteous long time member of the congregation looks at the person distributing communion, with mistakes and a certain amount of fumbling, for the first time, and wonders why that person is suddenly considered as valuable as the one who has spent hours cleaning the albs and sweeping the church floor. It seems a waste of time, all of those things, if it doesn't at least result in some kind of recognition, some kind of position. But that person does not seem to know God very well. In the Kingdom of God there are no ranks of merit. There are no titles or special positions for those who have been serving for a long time. There are no gold watches for dutiful workers. There is only grace and mercy, for all.

So, the question remains: are you the late-coming sinner, or the faithful servant? Are you Jonah, begrudging the repentant person his or her salvation? Are you a prophet trying to run away? You see, God has use for you. God wants you for his Kingdom. Whether you think you have nothing to offer, if you believe you have nothing to say, or are not worthy enough. God wants you for his Kingdom. And God wants your neighbor too. There is plenty of space in God's house, and Jesus came to prepare room for us there. With all of our insecurities and un-charitable ways. There is room. The vineyard needs workers, there are Ninevehs to speak to. There are places all over our world and our city that need God's grace, and you're the voice God has. Your hands are God's hands. Your eyes and your ears are the only ones God has. And God needs you to do his work.

Yes. That is why God picked Jonah. He gave him purpose and call. He showed us, through an unwilling and, to be honest, pretty petty man, that grace is not dependent on merit. Grace is not something God gives as a reward. It is God's sign of his love. Undeserved and beyond understanding, it is given to us. Jonah is the sign. Jesus is the proof. And you are the next chapter.

Predikan 11e3 Tro och liv 2011-09-04

Det finns ingenting farligare än religion utan Gud.

Vi har sett så många exempel genom historien: korståg och kättarprocesser, självmordsattacker och krypskyttar. Varje gång Guds namn målas på en stridsvagn eller fana som bärs i strid, varje gång korset dekorerar ett raketgevär eller syddes på ärmen av en uniform. Varje gång Jesus kallas för att försvara vårt sätt att leva, varje gång kristendom hålls upp som ett moraliskt lackmuspapper för ”de andra”. Varje gång vi har blivit så fulla av oss själva att det inte längre finns plats för Gud.

Kristendomen är inte en morallära.
Vår religion är inte ett recept för att göra oss bättre än alla andra.
Och vår religion är inte kompatibel med maktsträvanden och rikedom.

Det svider, jag vet.
Stående här, i auktoritetsposition, med det glimmande silverkorset på väggen bakom mig, med sidenmässhaken på, med rätten att tala och privilegiet att sitta längst fram. Jag vet hur Jesus ord svider. Men om de inte hade svidit, hur illa hade det inte varit då?

Självrättfärdiga, självupptagna hycklare till religiösa ledare har vi alla sett och hört om. Det kan vara så obetydligt som någon som insisterar på att bli tilltalad med sin titel, eller så illa som en som uppmanar hela sin lärjungeskara att begå självmord, eller bomba andra av annan tro. De predikar nåd och fred, men uppmuntrar fjäsk och våld. Var är Gud i det?
Biskopar och andra kyrkliga ledare, präster och pastorer, har många gånger agerat som världsliga furstar. I sann fariseeisk anda har de insisterat på hedersbetygelser, fått sitta på tjusiga troner och lagt stora summor på dekorationer. Men där det inre fylls med den egna betydelsen, glöms Guds betydelse bort.
Men det finns motbilder.

Jag hörde en berättelse från sanna livet:
En kvinna åkte till kyrkan. Det skulle vara en stor jubelgudstjänst av något slag, och hon var ute i mycket god tid. Kören höll fortfarande på att repetera när hon smög in i kyrkan. Hon gick längst fram och satte sig i bänken. Tiden gick, och kyrkan fylldes sakta med folk. Bakom henne hamnade några bekanta. Vad kvinnan inte hade räknat med var att hon skulle behöva gå på toaletten. Hon lämnade sin plats, kanske lade hon en jacka där för att markera den, och sökte upp damrummet. Men när hon kom tillbaka var hennes plats tagen. Hon var inte lika konflikträdd som många av oss andra, utan knackade mannen som satt där på axeln, och upplyste honom om att han hade tagit hennes plats. Mannen log, bad om ursäkt, och i brist på andra platser satte han sig på en kudde på golvet tillsammans med barnkören. Kvinnan fick sin plats, och gudstjänsten skulle just börja, när en av de bekanta bakom henne lutade sig fram och viskade: ”Vad gjorde du!? Du körde just bort ärkebiskopen från hans plats!”

Ärkebiskopen, Anders, gjorde det enda en sann kristen kan. Han tog tjänandets position, han satte sig på golvet, han anslöt sig till barnen.
Men det räcker inte med ledarna. Detta gäller oss också.
Mitt i texten byter Jesus perspektiv, och börjar tala till lärjungarna. Det handlar inte längre om var fariséerna gör, utan om hur vi som lärjungar ska handla.
Vi ska inte låta någon upphöja oss. Inte låta någon buga för oss, inte kalla oss tjusiga titlar. Inte ens antyda att vi eventuellt kan vara bättre än någon annan, för det finns bara en som är vår läromästare, vår rabbi, vår fader, och det är Gud.
Och vet ni, här svider det till i alla våra församlingar. Kanske är det slut med nigandet för prästen, även om jag, trots min relativt unga ålder, också har upplevt det, men nog finns det emellanåt en respekt som kan slå över i vördnad för prästerskapet? Nog är det oerhört viktigt hur man uppför sig i gudstjänst, och att silvret är putsat ordentligt? Nog är det så, även i vår församling, att det förekommer kritik när inte någon av gudstjänstens funktionärer har utfört sin uppgift ”perfekt”? Det måste sluta. Det måste sluta nu.
Vi är alla bröder och systrar här. Ingen av oss är värd mer, och ingen mindre. Ingen av oss är perfekt, och vi gör alla vårt bästa. Men endast Gud är fullkomlig.
Vi firar vår gudstjänst av glädje och tacksamhet mot den Gud som givit oss allt. Vi firar den med tyngda hjärtan ibland, och med lättad blick ibland. Vi firar den med Jesus mitt ibland oss, och med Andens vindsus i våra öron. Och om det är så att det enda vi kan tänka på i vår gudstjänst är hur någon går fel eller ser osäker ut eller säger fel, då tystnar Andens sus. Då lyssnar vi mer på oss själva, då sätter vi oss i Guds plats och dömer andra. Det måste sluta, och det måste sluta nu.

I texten säger Jesus att folket ska göra som de skriftlärda säger, men inte som de gör. Idag är det jag, och mina kollegor här, och några av er, som är de skriftlärda. Idag lovar jag er att mina handlingar ska matcha mina ord. Och jag vill be er att se djupt in i era hjärtan och lova samma sak. Våra handlingar, vårt tjänande, är det synliga beviset på vår tro. Och eftersom vår tro är nåd och kärlek, låt det bli vårt ledord för vårt handlande idag, och alla dagar. Nåd, och kärlek. Amen.

9e3 Goda förvaltare 110821

Dagens text talar rakt in i dagens situation. Med en börs i kaos, med budgetuppgörelser som tar månader, med minskande resurser, med räntor som hela tiden höjs, kan många av oss känna igen oss i oron för framtiden och känslan av att vara bunden, nästintill förslavad, av en ekonomisk situation som verkar bli allt värre för varje dag.
Och än värre är det ute i världen.

Händelsen på den rike mannens gård kunde ha skett var som helst i världen idag. Arbetare på frukt- och kaffeplantager är skuldsatta upp över öronen, och tvingas hela tiden skuldsätta sig mer. De får betalt i specialpengar som bara går att använda i företagets affär, där priserna är många gånger högre än i andra affärer, och när de inte kan betala för den dagliga maten, sätts det upp på deras skuldnota. För att minska skulden börjar även barnen arbeta på plantagen, och så går slaveriet i arv.
Förvaltaren är ingen rik människa, utan snarare en av dem, men en som lyckats ta sig ur på något sätt, fått lite utbildning och börjat arbeta på kontoret, eller med att övervaka arbetarna på fälten. Säkert var han illa omtyckt, en förrädare, och säkert insåg han att det skulle bli omöjligt att arbeta intill sina forna underlydande om han skulle få sparken. Så han började ägna sig åt lite kreativ bokföring. De skuldsatta fick hoppet tillbaka. Kanske skulle det vara möjligt att ta sig loss, kanske behöver inte barnen arbeta utan kan gå i skolan istället? Förvaltaren blir plantagens hjälte, och när ägaren inser vad som hänt, är det för sent att göra något åt det. Antingen går han emot förändringarna, och får hela plantagen emot sig, eller så bekräftar han dem och blir hjälten, och kanske får lite lägre inkomster, fast i längden bättre förtjänst. Valet kan inte ha varit särskilt svårt.

Den här ohederlige förvaltaren efterskänker skulder, förlåter skulder, och gör han det även om det inte är hans skulder att efterskänka. Han ger hopp åt de som varit utan hopp, en framtid åt de som inte haft någon. Med vilka medel som helst. Han använder den ohederlige mammon för att skänka hopp, ungefär som vi kan använda pengar för att göra livet drägligare, eller ens möjligt, på Afrikas horn, han går till extremer i sin gärning, och han visar sig tjäna Gud.

Skuldsaneringen på den rike mannens gods gav människorna hoppet åter. När vi ber Vår fader, eller för all del Fader vår, ber vi att Gud ska förlåta våra skulder. Inte synder, skulder. Och förlåtelse, det är i den absoluta kärnan av vår kristna tro.
För allt tillhör Gud. Pengarna, arbetet, oljan och vetetunnorna. Skatterna och aktierna, den torra jorden och den bördiga. De svältande barnen och de förslavade kaffearbetarna. Allt tillhör Gud. Och förvaltaren går Guds ärenden. Skulderna efterskänks å Guds vägnar. Med hjälp av oärlighet, tårar eller våld betalas mänsklighetens skulder, och den som betalar är Kristus själv.

En berättelse om ekonomiska oegentligheter i första århundradets Palestina, kan lika väl vara en berättelse om mänsklighetens skuld till sin förste husbonde, och om hur den husbonden inte är som plantageägaren, utan en som vill befria. En som vill upprätta och ge hopp. En som gör det ologiska möjligt, och det osmakliga vackert. Brottet blir det som försonar.

Hur ska vi då förstå detta mitt i våra liv av amorteringar och krisbesked? Pengar är dåliga herrar, men goda tjänare. Det är upp till oss att låta den salomoniska devisen bli sanning även här och nu. Hur ska Sveriges och världens rikedom fördelas rättfärdigt, hur ska vi kunna hjälpa? Var är de skulder vi kan efterskänka, hur ska vi tjäna Gud istället för mammon?

För några dagar sedan skrev en av världens rikaste män, Warren Buffett, en insändare i New York Times. Rubriken var ”Stop Coddling the Super Rich”, ungefär sluta klema med de superrika, och hans poäng var att han, och majoriteten av de andra galet rika människorna i USA inte på något vis var intresserade av fler fördelar ekonomiskt sett. De vill inte ha fler skattelättnader eller speciallagstiftning för att göra sitt liv ännu mer framgångsrikt. De vill vara en del av det samhälle som gett dem deras rikedom, och de vill hjälpa till.
Jag läste artikeln med stegrande glädje. Vi blir ofta matade med ”sanningen” att de rika och företagen kommer att lämna Sverige om inte de får fler förmåner eller vad det nu kan vara. Likadant hörs retoriken i USA, och sällan är det någon som uttalar sig så här. Men med en viss självklarhet konstaterade Warren Buffett att han och många av de andra superrika han känner är hyggliga personer som vill göra världen bättre.
De, precis som vi.
Tillsammans. Bara tillsammans, med Kristus mitt ibland oss. Med evangeliets glasögon, med insikten om att tro levs i vardag lika väl som på söndag, med plånboken och fondplaceringarna och valet av kaffesort lika väl som i knäppandet av händer på kvällen. Det måste börja med oss, här och nu. I den gode förvaltaren Jesus fotspår.

nationaldagstal 2011

Jag har rest en del i världen.
Jag har gått i fattiga områden i Grekland, åkt kanot på Orinocofloden i Venezuela. Jag har arbetat med barn från innerstadsgettona i Baltimore i USA, och sett de bepansrade polisbilarna på gatorna i nordirländska Belfast. Och aldrig har jag varit så stolt över att vara svensk som när jag sett detta.

Jag har också talat mycket med vänner i många olika länder, hört deras berättelser. Vi har skrattat ihop, gråtit ihop, kämpat mot svåra odds ihop. Vi har firat gudstjänst på många språk och delat varandras liv. Och det som förenar oss är så mycket mer och viktigare än det som skiljer oss åt, och ändå, visst är jag stolt över att vara svensk.

I mitt liv som präst har jag också fått förmånen att lyssna på många berättelser på hur det var förr här i Sverige. Jag begravde en man vars syster var en av de sista som såldes till lägstbjudande. Jag talade med en kvinna vars släkting flydde fattigdomen och svälten i Sverige, men aldrig nådde Amerika, eftersom hon dog i isvattnet runt Titanic.
Och jag känner så stor tacksamhet över att vara svensk idag.

Min mormors mor flyttade till Amerika, hon också. Hon kom tillbaka på semester, och träffade min mormors far, och blev kvar. De fick många barn, hade en affär tillsammans, hon sydde kläder till folk i byn, och ändå, när han plötsligt dog, var hon omyndig och fick inte längre fatta sina egna ekonomiska beslut. Jag är glad, och tacksam över att jag är svensk idag.

Och ändå sägs det att min generation är den första som har det sämre ekonomiskt än sina föräldrars. Vi har större skulder, en svårare situation på arbetsmarknaden, svårt att hitta bra bostäder. Det kan tyckas finnas fog för att muttra att det var bättre förr, men idag är jag här för att säga att jag är så glad, och så tacksam, för att leva i Sverige idag.

Det är klart att det finns saker att vara ilsken över. Det är klart att man kan vara missnöjd eller ledsen över sådant som inte fungerar. Jag vet att jag, och många med mig i min generation, inte ofta nog uttrycker vår tacksamhet över att ni byggde det här landet till den fantastiska plats att leva på det är. Här, och nu, vill jag säga tack.

Tack för att ni drev reformer som du-reformen, som visar på allas lika värde. Tack för att ni kämpade för att män och kvinnor ska ha samma förmåner och plikter. Tack för att ni arbetade och byggde landets välstånd. Tack för att ni därigenom, och genom hur ni röstade, gav generationer efter generationer av skolbarn och ungdomar en gratis utbildning, och gratis sjukvård.

När jag resor runtomkring i världen är det detta som mina vänner känner till. De ser på Sverige med beundran och en smula avund, och önskar att de kunde reformera sina länder till att bli som vårt – en plats som, i deras ögon, ger människor värdighet.
Och de ser, och har länge sett, hur Sverige inte bara bryr sig om svenskarna, utan har ett klappande ömt hjärta för världens svaga. Det sägs att ett samhälle aldrig kan mätas bättre än genom hur det behandlar sina svaga. Vi svenskar har varit internationalister, igenom det att vi har velat värna inte bara våra egna, utan hela världens svaga. Det är vackert, och det är stort, och det är något att vara stolt över.

Idag ser vi den omsorgens konsekvenser här, i vårt Malmö, och i hela Sverige. Vårt land har alltid varit öppet för internationella influenser, tagit in nya intryck och gjort dem till våra. Kåldolmarna, sidentyget, porslinet, glassen...listan är lång, och inget av detta har gjort oss mindre svenska. För att vara svensk är inte att tycka om vissa saker, eller att ha en viss religion, eller ens ett visst utseende. Länge har det svenskaste av svenska, vårt kungahus, fått tillskott i form av gemåler från olika länder runtomkring i Europa. Länge har resor runtomkring i världen varit naturligt för svenskarna. Och nu är det lika naturligt, förvisso inte utan kontroverser, att vara svensk och ha mörkbrun hy, eller vända sig till Mecka i bön. Vårt Sverige förändras, som hon alltid har förändrats, och det är fantastiskt och inspirerande, och det gör mig stolt, att vara svensk idag.

Min Gud, den som vars tjänst idag har kallat mig hit för att hylla Sverige, är en Gud som inte bryr sig om nationalitetsgränser. Men det är också så att denna min Gud har kallat oss alla till att göra vårt bästa för vår nästa. Att se den lilla människan, att bry sig om främlingen, att öppna våra hem, och vårda våra svaga. Detta är att göra Guds verk, och därför kan jag säga, utan några större överdrifter, att ni, och jag och min generation, och förhoppningsvis min dotters generation, har gjort och gör och kommer att göra vårt bästa för att skapa en liten bit av himlen på jorden. Ja, med det i tankarna kan jag säga – jag är stolt över att vara svensk.

Länge leve Sverige!

Sermon 5th Sunday in Easter

John 14:1-14
“Do not let your hearts be troubled. Believe in God, believe also in me. 2In my Father’s house there are many dwelling places. If it were not so, would I have told you that I go to prepare a place for you? 3And if I go and prepare a place for you, I will come again and will take you to myself, so that where I am, there you may be also.
4And you know the way to the place where I am going.” 5Thomas said to him, “Lord, we do not know where you are going. How can we know the way?” 6Jesus said to him, “I am the way, and the truth, and the life. No one comes to the Father except through me. 7If you know me, you will know my Father also. From now on you do know him and have seen him.” 8Philip said to him, “Lord, show us the Father, and we will be satisfied.” 9Jesus said to him, “Have I been with you all this time, Philip, and you still do not know me? Whoever has seen me has seen the Father. How can you say, ‘Show us the Father’? 10Do you not believe that I am in the Father and the Father is in me? The words that I say to you I do not speak on my own; but the Father who dwells in me does his works. 11Believe me that I am in the Father and the Father is in me; but if you do not, then believe me because of the works themselves.
12Very truly, I tell you, the one who believes in me will also do the works that I do and, in fact, will do greater works than these, because I am going to the Father. 13I will do whatever you ask in my name, so that the Father may be glorified in the Son. 14If in my name you ask me for anything, I will do it.

Friends, I am truly sorry to see you here. Let me explain.

I am guessing you have heard about a certain American pastor that predicted the Rapture to happen yesterday, starting at 6pm, New Zeeland time.
Now, what it this Rapture thing anyway? This is what Wikipedia says about it:
In Christian eschatology, the Rapture is a reference to the being caught up referred to in the Biblical passage 1 Thess 4, when in the End Times the Christians of the world will be gathered together in the air to meet Jesus Christ.
... and the dead in Christ shall rise first: Then we which are alive and remain shall be caught up together with them in the clouds, to meet the Lord in the air: and so shall we ever be with the Lord.

Now, pastor Harold Camping has received a lot of attention for his predictions. 3 million faithful Christians are supposed to be brought up to Jesus at the first coming, the day of Judgement. Yesterday, according to Camping. The second one, the end of the world, will be in five months. The time until then will be a torment, a time of chaos and horror. Starting today, apparently.

Hence my sadness in seeing you here today. You, like me, have not made the cut. We are all doomed, according to Harold Camping. I do not know if pastor Camping himself made it. This is not his first prediction, and there are many like him. Somewhere, sometime, someone is always predicting the end of the world. Sometimes it's one of those famous sign-carrying lunatics known from American movies. Sometimes it's an Internet savvy pastor. Sometimes it's worried environmentalists. Sometimes amateur astronomers. The end is near.
Our text today seems to agree. Jesus says goodbye to his friends, and tells them that he will return and bring them with him, when the time is right. If pastor Camping is right, that is what happened yesterday. We were left behind, and also according to Camping, it is now too late for our redemption. We missed the boat. No Heaven, no salvation.
This is where this whole sensational story becomes personal to me, and I get angry.

Who is he, to put restrictions on God's grace?
Who is he, to claim to know God's plans?

Oh, the end is near. Of course it is. We do not know what tomorrow brings, we do not even know what happens after this service is over. The end of each one of us, of me, of you, and by all means, the end of the world could happen anytime. And there is not a single thing we can do about it.
Jesus knows this. Jesus knows how frightening the unknown future is, and therefore his words resound through centuries: Do not let your hearts be troubled. Believe in God, believe also in me. Don't be afraid. Don't be frightened.

Pastor Camping and the likes of him might not scare you. Maybe you're not even afraid of an ecological collapse or terrorists. But somewhere there is something that makes you afraid, and Jesus tells you: Do not let your heart be troubled. He knows, and he cares. Are these the end of your days, he will listen to your final breath. Are your nights haunted by images too scary to remember, he will share them with you. Are you sometimes paralyzed with fear for your loved ones, rest assured Jesus is too.
And that is how you know that pastor Camping and the others are not Jesus' messengers. He would not send anyone to scare you to obedience or rightousness. Jesus loves people to grace, to mercy, to life. There is no set number, there are many many rooms. Do not let your hearts be troubled.

predikan 4 söndagen i påsktiden

Vad innebär Jesu kärlek?

Det måste vara den grundläggande frågan i den här texten, eftersom vi ska älska som han gjorde, och gör. Bakom alla upprepanden om förhärligande, ett kyrkligt och bibliskt storord som är svårförklarat idag, döljer sig en till synes enklare sanning. Kärleken tog honom hit. Jag säger till synes, för enkelheten bedrar.

Vi lever i ett bombardemang av ordet kärlek. Bönder söker den på tv, artister sjunger om den konstant, mer eller mindre väl. Igår kväll pumpades kärleksbudskap ut i hela Europa genom Eurovisionsschlagerfestivalen, och det finns inte en damtidning som inte berättar om kärlek på ett eller annat sätt. Böcker skrivs om kärleken, hjärtan tatueras på unga älskandes armar, och bröllopsindustrin gnuggar händerna nu när säsongen närmar sig. Vi lever i ett ständigt rosaskimmer, och då blir det märkligt med Jesus uppmaning att vi ska älska varandra, för det är ju det vi gör. Eller?

Kanske menar han något annat.

Det vilar inget rosa skimmer över den här kvällen när Jesus äter sin sista middag med sina lärjungar. Evangelisten berättar till och med om hur det är natt. Och mörkret hänger tungt inne i rummet när Jesus avslöjar att en av lärjungarna ska förråda honom. Efter att Judas har gått, talar Jesus om kärleken. Älska varandra, så som jag har älskat er. Och mörkret tätnar när ingen av lärjungarna tycks fästa sig vid orden, utan istället vill veta vart han ska. Och Petrus, den tvärsäkre, får veta att han ska förneka sin älskade Mästare.

Nej, den är långt ifrån rosaskimrande, den här kvällen. Långt från champagne och praliner och storslagna kärleksballader. En helt annan melodi spelas ut i Jerusalem, ett helt annat drama, och ändå är kärleken i centrum.

Så vad innebär Jesu kärlek?

Tidigare i Johannes evangelium har kärleken behandlats på ett sätt som ofta beskrivs som lilla bibeln: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, så att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. För vad är det som kärleken gör? Kärleken ger liv. Och hur gör kärleken detta? Genom att dela.

Genom att dela våra liv, genom att dela med sig av sig själv, genom att dela vår död, visade Jesus sin kärlek till oss. Inte för att det krävdes av honom från en blodtörstig offergud, utan för att det var den yttersta konsekvensen av kärlekens delande. Jesus valde att låta sin egen kärlek till oss driva honom till döden.
Utan att förebrå honom som förrådde honom, utan att förbanna sina plågoandar, utan att fördöma sina domare.
Han delar allas vårt smärta och allas vår död. Han delar utanförskapet, utsattheten, sårbarheten, sorgen, smärtan. För att hans kärlek driver honom till att dela hela vårt mänskliga liv. För honom är ingenting främmande, och han ser och älskar även den mest föraktade i vårt samhälle. För Jesus finns inga gränser. Och följaktligen kan inte ens dödens gräns hålla honom tillbaka.
Kärleken drar honom, driver honom, till liv igen. Han har sett all sorgen och smärtan, han har delat den, och nu vill han gå med oss, genom döden, till livet. Jesu kärlek är drivkraften som drar honom genom döden till livet, eftersom kärlekens ärende, och Jesu ärende, är liv.

För oss innebär detta att om vi ska älska varandra som Jesus älskar oss, så ska vi älska varandra genom död, elände och misär, till liv. Vi ska vilja varandras liv. Vi ska dela varandras bördor, för endast genom att dela smärtan kan vi visa på kärleken som leder till livet.

En lärjunge jublar inte över någon annans död eller smärta, eftersom vårt ärende är livet. Oavsett om den andra är en terroristledare eller mobbare. Hans eller hennes liv var önskat av Gud, och hans eller hennes död är sörjd av Gud.
En lärjunge är inte en moralpredikant som förmanar och fördömer, nej, en lärjunge delar misslyckandets smärta. I våra församlingar ska finnas plats för den som inte kan orden, eller inte orkar stå upp, eller inte klär sig snyggt nog. Vi är en gemenskap av människor med brister, sorger och glädjeämnen, allihop, och vi ska dela dem med varandra.
En lärjunge vandrar bredvid, istället för att stänga grindar i andra människors ansikten. Vårt uppdrag är inte att sätta gränser för andra, oavsett om det är på grund av andra människors ursprung, ekonomiska status, sexualitet, historia, hårfärg, sångröst, eller vad det än må vara. För ett vandringsfolk fungerar inte stängsel och grindar.
En lärjunge är käppen och staven som tröstar i dödsskuggans dal, inte en som vägrar gå trappan ner. Vi ser inte med distans på andra människors sorg och förtvivlan. Kan vi inte göra något annat, så kan vi be. Be så att knäna värker, och därmed vandra osedda bredvid i den mörkaste dalen.

Jesus kom inte för att göra elaka människor snälla, utan för att göra döda levande. Det är hur kärleken fungerar.

Och där finns också kopplingen till bröllopstårtorna och de romantiska komedierna. Budskapet vi översköljs med är att människor som älskar ska dela sina liv med varandra, och genom detta få ett bättre liv. Allt det andra; det rosaskimrande fluffiga gulliga, är bara dekoration på en sanning som inte borde behöva dekoreras. Att dela ger liv. Det är bekant. Jesus delar vårt smärta och vår död. Det ger oss liv.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Gud Fadern är förhärligad i Jesus, och Jesus i honom. De två är ett. Så älskade Jesus världen, att han gav den sig själv, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Och vidare: Så ska vi älska världen, att vi ger den oss själva, så att vi inte ska gå under utan ha evigt liv. Så ska alla förstå. Så ska alla få liv, och liv i överflöd.

Sermon Easter 2011

It is not all a bad dream. It all happened.
For Mary Magdalene it seems like she is waking up. There he is, standing right before her, talking to her, just like before. She is crying, tears flowing down her face, and she so desperately wants him to hold her and tell her that everything will be like it was, that everything is alright. She moves to embrace him.
And he sets her straight.
"Do not cling to me."
It must have felt like a slap in her face. He's back, and she can't hold him? But this, my friends, is important. Because however much Jesus loved Mary Magdalene, he did not come back for her sake. He did not come back for Peter's sake, or for the beloved disciple's sake. He came back for your sake. For my sake. And that is why he cannot let his friends cling to him, cling to their dreams and ideas of what he was to become. One person's idea about who Jesus is cannot be allowed to be the only idea. One congregations reading of what happened there by his tomb count be the only one for the whole of Christianity, and one church's interpretation should never be the rule for everyone else. But we want it to be. We so desperately want Jesus to make sense to people the way he makes sense to us, and so we cling to what he was, what we think he is, and our images.
But the message to all of us, when he stands there in front of Mary Magdalene, is: Do not cling to what he was. Do not cling to your old dreams of what he would become. Do not cling to your images and ideas. Jesus is something, someone completely different.

The other disciples get the same message. All of a sudden he is right there, in their midst, in spite of doors and walls. Smiling and offering Thomas, the doubting disciple, his wounds.
It could have been different. He could have proclaimed it all a bad dream, telling them that all was ok now, that evil can't touch him, or them, that they all are safe from harm and that he was ready to take over the reign of Palestine. But he doesn't.
His scars were real, just like his death was real. And he will not take away all your hurt, all your scars and wounds. He will share them, just like he shares your death. And it is through that, that he changes everything.
Jesus is something, someone completely different, and he makes everything different.

From here on everything is different. Mary is no longer "just" a female disciple like the other female disciples, she becomes an apostle. Peter has had to face his biggest failure ever when he denied knowing Jesus, and now realizes that Jesus is alive to talk to him about it. I can only imagine how devastated and deeply afraid he must have been, how small this the greatest of the disciples must have felt. Thomas makes a complete turn and becomes one of the great evangelizers.

Because Jesus call them, and call us.
To not search for the living among the dead, but instead the dead among the living.
To go places we would never have dared.
To not fear life, and not death.
From here on, everything is different.

Jesus is hard to hold on to…Always has been. Ever since he was a boy and slipped away from his parents to go to the temple all alone, he never did what was expected.
Every time we think we have hold of Jesus, he won't stay long because he has places he wants to take us, people he wants us to meet. Jesus is free of the grave and roaming at large in the world now. He will not let himself be held, confined, clung to. And he offers you, and me, freedom. Freedom from fear, from confinement in our ideas, from other's expectations of who we are supposed to be.
But if Jesus is going to free us from the grave of fear, we have to let go of it ourselves. We have to die to it first. If we are intent on holding onto our fear, Jesus will not be able to lead us to a future of hope.

Don't cling to fear. Don't cling to your images of Jesus, of the right church, of the right way to believe. Don't cling to death.
But cling to hope, to love, to life, and offer it to everyone you meet. From now on, everything is different. Christ is Risen! Alleluia.

Predikan Palmsöndagen 2011

Det finns ögonblick när allting stannar upp. Som små pauser i tillvaron, små sekunder som sträcks ut till evigheter, och ibland är det i de stunderna, de sekunderna, som himlen når oss.

Jesus samlar kraft hos sina vänner. Han är i Betania, hos Maria, Marta och Lasaros, och ska strax fortsätta till Jerusalem. Han vet med all sannolikhet att detta är den sista gången han kommer att träffa dem. Sist de sågs var huset i kaos och Lasaros död, och Maria nästan anklagade honom för att inte ha stoppat hennes brors död. Nu är det ett hus fyllt av liv, men det är någonting som ligger i luften, en känsla av stora ting på gång. Fast kanske är det större ändå. Alla är på helspänn. Den här gången kommer Jesus med en annan gåva än sist. Då skänkte han dem Lasaros liv. Nu ska han skänka dem sin egen död.

Här i huset, där Marta pysslar och ordnar, och Maria lyssnar, där lärjungarna inte förstår och Judas förstör stämningen, har allting skett som om vore det en repetition. Det sker här, och det kommer att ske i morgon, och under veckan som kommer. Dramat spelas upp.

En man dog, och världen rasade för dem som älskade honom. Två kvinnor grät och rasade, och så levde han igen. Utanför graven träffar kvinnorna Jesus. Det har skett här, och det ska ske igen.
En måltid firas, som förvandlas till något annat, en försmak och en doft av himlen. Någon knäböjer för att torka fötter. Och Judas, som är som en av de där människorna som inte förstår när de ska hålla tyst, blir den som får stämningen att krackelera. Det sker här, och det kommer att ske igen.

Så när Jesus, med sina trötta, hårda fötter skinande av olja, säger att Maria förbereder honom för hans begravning, talar han till en publik som inte förstår att det de har hamnat på är generalrepetitionen för deras livs största drama. De, precis som vi, blir distraherade av detaljerna. Och visst säger de oss något. Nardusbalsamet, värt mer än någon parfym vi kan tänka oss, den ärbara kvinnan som mot allt vett och etikett släpper ner sitt hår, smörjningen som inte är en kunglig smörjning av hans hår, utan av hans fötter… Hon, den vanliga, talar med sina handlingar, och hon talar profetiskt. Hade hon smörjt hans hår hade hans ritt till Jerusalem kanske fått en helt annan mening. Nu smörjer profetissan hans fötter. Som till en begravning. En glimt av himlen. Tystnaden sänker sig. Doften sprider sig i hela huset, och ingen kan missuppfatta att stora ting är i rörelse. Där stanken av död knappt har hunnit försvinna, rullar nu doften av helighet in. Den är övermäktig, allgenomträngande. Precis som Guds kärlek hålls ingenting tillbaka. Maria, profetissan, visar vem Jesus är. Den som ger allt, genom sin egen död. Till skillnad från den smorde kung de väntar sig, kommer en man smord för sin död.

Dagen efter. Kulissen är redan på plats. Mot himlen avtecknar sig Jerusalems murar guldglänsande i skymningen. Vägen dit känner de sedan gammalt. Aktörerna håller på att samlas. Birollsinnehavarna är osäkra på sina repliker och hur de ska röra sig. Bovarna samlas i fjärran. Huvudrollsinnehavaren är koncentrerad. Publiken har hört talas om dramat, och platserna längs vägen är sedan länge uppbokade. De svala recensenterna vässar sina pennor, skvallerpressen hetsar upp stämningen. Har ni hört att han återupplivade Lasaros, ja, han från Betania? Har ni hört att han tänker bege sig till templet? Något kommer säkert att hända! Teaterns ägare, den romerske ståthållaren, är säkerligen nervös. Det verkar som om besökssiffrorna kommer att överträffa alla förväntningar, men vad händer om den uppeldade publiken blir besviken? Vad händer om den hypade stjärnan inte levererar?

Och när han kommer, fylls luften av en doft av nardus. När han kommer, på sin fredliga åsna istället för den segerrusiges häst, är allt radikalt annorlunda. Glimten av himlen är inte vad de hade väntat sig. Huvudrollsinnehavaren bryter med manus, rubbar allas cirklar. Men alla vet att här kommer hjälten, ridande rakt igenom deras liv. Dramat blir verklighet, handlar om dig och mig. Alla vet att det är nu det händer.
Genom hopen som trängs och ropar, genom öppningar ingen ser.
Genom sår och sprickor.
Genom ett folks längtan efter frihet, genom alla folks längtan.
Genom våra murar, faktiska och inbillade.
Genom ditt och mitt liv.
Genom Elfenbenskusten och Fukushima, genom Fridhem och Kroksbäck.

Här kommer hjälten, och han är inte som vi hoppas, inte som vi tror, inte som vi tror oss behöva. Han bryter manus, och det är vad som dödar honom till slut. Och det är vad som för honom tillbaka. Han är någonting alldeles eget, och runt omkring honom sprider sig doften av nardus. Stanna upp, släpp ner ditt hår. Ta emot gåvan. Hans liv för ditt. Hosianna!

Predikan Första söndagen i Advent 2010

Jag antar att ni, precis som jag, har rätt så bestämda åsikter om hur en kung bör vara. Och jag antar att ni också, precis som jag, har ganska så klara åsikter om hur denne kung bör uppföra sig.
Att umgås med lössläppta kvinnor, näst intill kriminella och folk som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra tillhör nog inte riktigt den moral vi förväntar oss av kungligheter, inte sant?

Därför var folk också mycket besvikna och undrande inför Jesus.

Inte nog med att han umgicks med prostituerade och förrädare, han hade dessutom fräckheten att hävda att dessa var hans systrar och bröder, och att de hade någon slags rätt att vara nära honom. Han stod för sitt handlande, han smög inte med det, och han fortsatte att stå för det.

Det är naturligtvis inte alla som har den här typen av umgänge som gör det för att bevisa något. Inte ens alla som får böcker skrivna om sig som har tänkt sig att vara en förebild för framtida generationer. Ibland blir det bara som det blir.

Men Jesus, han är inte en kung som andra.

Inte för att han är större och mäktigare och smartare och mer kunglig än andra. Och skarorna som väntade vid porten borde ha kunnat förstå att den här kungen inte riktigt fungerade som alla de andra kungarna de hade sett passera. Han är inte ens en krigarkung som kommit för att befria folket.
Nej, det här är en narrkung.
En mes.
En som kommit för att bli mobbad och hånad.
Den som är längst ner på rangskalan, en riktigt kunglig hackkycklig. Han har ju inte ens en egen åsna.

Men folket hyllar honom ändå. Vi gillar våra kändisar. Vi tycker om att upphöja människor till det omöjligas gräns. Och de flesta spelar med. Många som hamnar i den här situationen tror sig faktiskt vara lite bättre eller finare, ha lite mer rätt till rikedomar och uppmärksamhet och privilegier, och uppför sig sedan därefter. Men inte den här kungen. Han, Jesus, vet att han har kommit med något helt annat. Han vet att folket kommer att vända sig mot honom. Han vet att ett kungaliv som började med en födsel i ett stall och fortsatte med landsflykt får sitt rimliga avslut på en avrättningskulle.
Han vet att makten inte klarar av en annan slags kung, men han vet också att hans makt är av en sort som varar. Han behöver inte vara rädd för statskupper och paparazzis, inte för rykten eller revolutioner.
Hans makt är en som kräver förändring, en som frodas i det tysta och undangömda.
Hans makt skänker fred till de som misströstar, och skakar om de som är tillfreds.
Hans makt är kärlekens makt, och den talar med de fattigas röst.

Nej, Jesus är inte en kung som vi tänker oss att en kung bör vara.
Pompan och ståten får andra ta hand om. Ceremonier och tjusiga statsmiddagar lämnar han åt andra slags högheter. Men de lössläppta kvinnorna, de näst intill kriminella och de som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra, dem sluter han till sitt hjärta och bjuder in till fest. Inte bakom stängda gardiner, utan öppet som en famn. Den här kungen är en tjänare, en av dem som helst inte ska synas utan bara verka. Den här kungen identifierar sig så med denna världens mest föraktade att han säger till oss, genom århundradena, att vi varje gång vi baktalar eller förnedrar någon av dessa, gör det mot honom.

Han rider in i Jerusalem på en åsna. Hyllad och välkomnad som en kung kommer Jesus. Barnet som en gång föddes i ett stall rider mot sin död, och folket ropar Hosianna. Upphöjd och nedstörtad. Längst nere, där han själv valde att vara. Där han alltid vandrar. Bland Stadsmissionens klienter och utnyttjade lantflickor runt Stureplan. Nej, det är ingen vanlig kung vi välkomnar idag. Men det är kärlekens kung, och hans är makten som varar.

predikan minnesgudstjänsten 2010

För ett år sedan dog en av mina vänner. Han hade cancer, och vi visste alla att det inte fanns något större hopp om tillfrisknande. Alla utom han, verkade det som. Han envisades med att göra upp fantastiska planer för resor som han och hans flickvän skulle åka på, saker han skulle se, konserter de skulle gå på. Till slut brast det för en av hans syskon som gråtande frågade honom om han inte förstod att inget av detta skulle bli verklighet. Vid det laget befann sig min vän på hospice, och det är klart att han visste. Men han ville inte låta döden vinna före tiden var inne. Fram tills döden var ett faktum tänkte han leva, och leva fullt ut. Och det gjorde han. Och hans lugn och hopp besegrade rädslan.

Min dotter ritar dödskallar med hjärtan till ögon. Hon är sju år, och för henne har döden just blivit verklig när vår katt dog. Hon fick hålla den kalla pälsiga kroppen, och hon gråter fortfarande. Kattens matskålar står kvar på köksgolvet, och vi pratar om hur mycket vi saknar katten. Men döden, den var en fiende med kärleksfulla ögon. Katten hade också cancer, och tumörerna på hennes mage blev större för varje dag. Vi klappade och kramade och var överens om att så länge livet var värt att leva för vår katt, skulle hon få leva det fullt ut. Och när timmen var inne var vår dotter inte längre rädd.

Men jag är rädd för den. Döden alltså. Jag är livrädd att någon jag älskar ska dö. Jag är livrädd att jag ska dö själv, och lämna dem efter mig. Och kanske tänker någon av er att det är för att jag är ganska ung, men det blir värre för varje år. Det är som i Hasse och Tages kända Harrisburgsketch – det har inte hänt än, och därför är det alltmer sannolikt att det kommer att hända. Och jag vet det ju. Förr eller senare kommer någon av dem att dö. Vi gör ju det, vi människor. Men vad jag inte vet är hur det kommer att bli. Visst har jag förlorat människor jag har tyckt mycket om, visst har jag gråtit så att det inte verkat någonsin ta slut. Men hur blir det nästa gång? Hur blir det om döden kommer ännu närmare?
När döden ler mot mig, kommer dess ögon vara hjärtan, eller bara tomhet?
Kommer jag att kunna leva fullt ut, som min vän, eller kommer jag att ge upp?

Jag vill lära mig av min dotter och av min vän. I den mörkaste dalen är Gud med mig. Det finns något trösterikt i att tänka sig döden med hjärtan till ögon. Som ett uttryckligt tecken på orden om kärleken i Första Korinthierbrevet: ”Allt tror den. Allt bär den. Allt hoppas den. Allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”
Inte ens döden kan släcka kärleken. Även där, i den mörkaste dalen, finns den för att trösta och leda. Även där är Gud.

En av de vanligaste sakerna Gud meddelar människorna i Bibeln är budskapet ”Var inte rädd.” Herdarna på ängen får höra det, Maria får höra det. När det stora och ofattbara kommer, då reagerar vi med rädsla. Och större än döden, vår egen, och den som drabbar de vi älskar, blir det inte. Värre fiende kan vi inte tänka oss. Vi har all anledning att vara rädda. Och ändå säger Gud det till oss om och om igen. Var inte rädd. Var inte rädd. Jag är med dig. Du ser mig kanske inte, men jag är med dig. När det är som allra mörkast är jag med dig. När du kommer ut i ljuset är jag med dig. När du hoppas och gläds, gläds jag med dig, och när du gråter, gråter jag med dig.

Och när det inte går längre, när hoppet är ute och framtiden har tagit slut, då är jag med dig. Som en dödskalle med hjärtan till ögon. Även där, då, är kärleken starkare. Ingen ska gå förlorad. Jesus ska hämta dem alla, alla de som vi saknar och sörjer. Det svaga blir starkt igen, det som är bundet till jorden får en evighet i himlen. Vi är lovade detta. Var inte rädd, säger Gud till var och en av oss, var och en av dem vi saknar. Var inte rädd. Du är min, och jag kommer aldrig att tappa dig. Var inte rädd.

kristendom = socialism?

Evangelierna och Apostlagärningarna målar en bild av den ideala församlingen som en där total jämlikhet och total egendomsgemenskap råder. Båda är de yttre tecken på en socialistisk utopi. Vidare avsäger sig Jesus all makt, är hyfsat kritisk mot de rådande maktstrukturerna, men ser nödvändigheten av skatter, om man ska dra konsekvensen av hans uttalande om att ge kejsaren det kejsaren tillhör.
Den här drömmen om världen som en där alla människor har lika värde och status, och där alla människor delar med sig av sina egendomar, eller där det till och med inte finns några personliga egendomar utan allt ägs tillsammans, allt ägs av Gud, delas av många av kyrkofäderna.
St Johannes Chrysostomos : "Det är inte på grund av bristen på mirakel som kyrkan har stagnerat; det är för att vi har försakat pingstens änglalika liv, och igen förlitar oss på privat egendom. Om vi levde som de gör, med alla ting gemensamma, skulle vi snart omvända hela världen utan att behöva några mirakler alls."
Och det radikala, eventuellt socialistiska, draget i kristendomen fortsatte. Ända in i vår tid. Stora teologer som Paul Tillich, Karl Barth och Reinhold Niebuhr betecknade sig själva som socialister, den kämpande latinamerikanska kyrkans befrielseteologi baseras i mångt och mycket på en marxistisk historiesyn. De starka utnyttjar de svaga, och kyrkans roll måste vara, hävdar de, att ställa sig på de fattigas och förtrycktas sida, och verka för rättvisa.

Så långt verkar det ju självklart. Är det alltså så att en kristen bör vara socialist? Så här i valtider blir det lite märkligt, för inte svämmar Vänsterpartiet över av glödande kristna, även om de finns där? Och det enda partiet som i någon mån har kristna rötter finner vi på högerkanten istället. Uppenbarligen är det inte så enkelt.
En krönikör skrev i Expressen för några år sedan, apropå den då uppmärksammade framväxten av en kristen vänster i Sverige: ”Det står inget i Bibeln om nivåerna på a-kassa och sjukersättning.
Det är en bisarr tanke att liberaler eller konservativa skulle bry sig mindre om världens lidande, göra mindre för dem som lider, eller vara sämre kristna, bara för att de inte delar den ”kristna vänsterns” politiska övertygelse om hur välfärdssamhället bör byggas.”
Vänstern har inte monopol på omsorg om de svaga och skyddslösa. Det finns gott om människor i alla läger, till och med i politiska läger som vi verkligen inte tycker om, som verkligen bryr sig om andra människor och gör stora insatser för att minska lidandet i världen. Det som skiljer dem från varandra är hur denna omsorg ter sig.

Så kanske är det då så att svaret på om en kristen ska vara socialist är: om den personen tror på hur socialismen bygger samhället. Inte för att den personen är kristen. Kristendomen ger en etisk grund, en plikt att se Jesus i alla den kristne möter, en plikt att dela med sig och behandla alla lika, men kristendomen säger faktiskt ingenting om proletariatets diktatur eller delad föräldraförsäkring. Kristendomen ger ett varför till ditt handlande, men inte nödvändigtvis ett hur. När Michail Gorbatjov, den siste sovjetiske ledaren, kallade Jesus för världens förste socialist, hade han alltså lite rätt, men mest fel. Jesus uppmanade aldrig till revolution. Jesus skulle aldrig någonsin ha hävdat att religion är dåligt för mänskligheten, och Jesus skulle inte heller skriva under på att all makt tillhör folket. All makt tillhör Gud. Men Gorbatjov hade rätt såtillvida att de kristna idealen vad gäller samhällets uppbyggnad, så som de levdes och predikades i den tidiga kyrkan, var, och i viss mån är, förvillande lika den socialistiska utopin. En värld där ingen är fattig, men ingen heller rik.
En värld där ingen är förmer än någon annan. En värld ingen hittills har förmått att bygga, men som kanske är möjlig med Guds hjälp.

Så är kristendom socialism? Nej. Men en kristen kan vara socialist, lika väl som kristdemokrat eller ultraliberal. Så länge den personen ser Jesus i alla han eller hon möter, och behandlar dem därefter. Så länge den personen tror på att Jesus Kristus, Guds son, dog och uppstod för oss, ja då är han eller hon kristen.