Sunday, May 15, 2011

predikan 4 söndagen i påsktiden

Vad innebär Jesu kärlek?

Det måste vara den grundläggande frågan i den här texten, eftersom vi ska älska som han gjorde, och gör. Bakom alla upprepanden om förhärligande, ett kyrkligt och bibliskt storord som är svårförklarat idag, döljer sig en till synes enklare sanning. Kärleken tog honom hit. Jag säger till synes, för enkelheten bedrar.

Vi lever i ett bombardemang av ordet kärlek. Bönder söker den på tv, artister sjunger om den konstant, mer eller mindre väl. Igår kväll pumpades kärleksbudskap ut i hela Europa genom Eurovisionsschlagerfestivalen, och det finns inte en damtidning som inte berättar om kärlek på ett eller annat sätt. Böcker skrivs om kärleken, hjärtan tatueras på unga älskandes armar, och bröllopsindustrin gnuggar händerna nu när säsongen närmar sig. Vi lever i ett ständigt rosaskimmer, och då blir det märkligt med Jesus uppmaning att vi ska älska varandra, för det är ju det vi gör. Eller?

Kanske menar han något annat.

Det vilar inget rosa skimmer över den här kvällen när Jesus äter sin sista middag med sina lärjungar. Evangelisten berättar till och med om hur det är natt. Och mörkret hänger tungt inne i rummet när Jesus avslöjar att en av lärjungarna ska förråda honom. Efter att Judas har gått, talar Jesus om kärleken. Älska varandra, så som jag har älskat er. Och mörkret tätnar när ingen av lärjungarna tycks fästa sig vid orden, utan istället vill veta vart han ska. Och Petrus, den tvärsäkre, får veta att han ska förneka sin älskade Mästare.

Nej, den är långt ifrån rosaskimrande, den här kvällen. Långt från champagne och praliner och storslagna kärleksballader. En helt annan melodi spelas ut i Jerusalem, ett helt annat drama, och ändå är kärleken i centrum.

Så vad innebär Jesu kärlek?

Tidigare i Johannes evangelium har kärleken behandlats på ett sätt som ofta beskrivs som lilla bibeln: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, så att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. För vad är det som kärleken gör? Kärleken ger liv. Och hur gör kärleken detta? Genom att dela.

Genom att dela våra liv, genom att dela med sig av sig själv, genom att dela vår död, visade Jesus sin kärlek till oss. Inte för att det krävdes av honom från en blodtörstig offergud, utan för att det var den yttersta konsekvensen av kärlekens delande. Jesus valde att låta sin egen kärlek till oss driva honom till döden.
Utan att förebrå honom som förrådde honom, utan att förbanna sina plågoandar, utan att fördöma sina domare.
Han delar allas vårt smärta och allas vår död. Han delar utanförskapet, utsattheten, sårbarheten, sorgen, smärtan. För att hans kärlek driver honom till att dela hela vårt mänskliga liv. För honom är ingenting främmande, och han ser och älskar även den mest föraktade i vårt samhälle. För Jesus finns inga gränser. Och följaktligen kan inte ens dödens gräns hålla honom tillbaka.
Kärleken drar honom, driver honom, till liv igen. Han har sett all sorgen och smärtan, han har delat den, och nu vill han gå med oss, genom döden, till livet. Jesu kärlek är drivkraften som drar honom genom döden till livet, eftersom kärlekens ärende, och Jesu ärende, är liv.

För oss innebär detta att om vi ska älska varandra som Jesus älskar oss, så ska vi älska varandra genom död, elände och misär, till liv. Vi ska vilja varandras liv. Vi ska dela varandras bördor, för endast genom att dela smärtan kan vi visa på kärleken som leder till livet.

En lärjunge jublar inte över någon annans död eller smärta, eftersom vårt ärende är livet. Oavsett om den andra är en terroristledare eller mobbare. Hans eller hennes liv var önskat av Gud, och hans eller hennes död är sörjd av Gud.
En lärjunge är inte en moralpredikant som förmanar och fördömer, nej, en lärjunge delar misslyckandets smärta. I våra församlingar ska finnas plats för den som inte kan orden, eller inte orkar stå upp, eller inte klär sig snyggt nog. Vi är en gemenskap av människor med brister, sorger och glädjeämnen, allihop, och vi ska dela dem med varandra.
En lärjunge vandrar bredvid, istället för att stänga grindar i andra människors ansikten. Vårt uppdrag är inte att sätta gränser för andra, oavsett om det är på grund av andra människors ursprung, ekonomiska status, sexualitet, historia, hårfärg, sångröst, eller vad det än må vara. För ett vandringsfolk fungerar inte stängsel och grindar.
En lärjunge är käppen och staven som tröstar i dödsskuggans dal, inte en som vägrar gå trappan ner. Vi ser inte med distans på andra människors sorg och förtvivlan. Kan vi inte göra något annat, så kan vi be. Be så att knäna värker, och därmed vandra osedda bredvid i den mörkaste dalen.

Jesus kom inte för att göra elaka människor snälla, utan för att göra döda levande. Det är hur kärleken fungerar.

Och där finns också kopplingen till bröllopstårtorna och de romantiska komedierna. Budskapet vi översköljs med är att människor som älskar ska dela sina liv med varandra, och genom detta få ett bättre liv. Allt det andra; det rosaskimrande fluffiga gulliga, är bara dekoration på en sanning som inte borde behöva dekoreras. Att dela ger liv. Det är bekant. Jesus delar vårt smärta och vår död. Det ger oss liv.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Gud Fadern är förhärligad i Jesus, och Jesus i honom. De två är ett. Så älskade Jesus världen, att han gav den sig själv, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Och vidare: Så ska vi älska världen, att vi ger den oss själva, så att vi inte ska gå under utan ha evigt liv. Så ska alla förstå. Så ska alla få liv, och liv i överflöd.

No comments: