Predikan 2012-05-20 "Hjälparen kommer"

Det är intressant, det här med kroppslighet, inte sant?

Våra kroppar. Alltid föremål för intresse, dyrkan, förakt. Alltid utsatta för diverse disciplinåtgärder, för att döljas eller visas upp. Hur de är skapta, och hur de utvecklas, orsakar bilolyckor och köer ibland, som när en stor affärskedja tapetserade det offentliga rummet med en Marilyn Monroe-kopia i underkläder för något decennium sedan. Dessa våra kroppar modifieras och emellanåt opereras de. De tränas och dekoreras. Det tar aldrig slut, kroppstänket.

Och någonstans under all fixeringen ligger en gammal platonsk idé om att det som är andligt är högre och finare än det som är kroppsligt. Så vi föraktar i hemlighet kroppen, så den verkligen ser ut, och strävar efter att den ska uppnå något ganska så abstrakt ideal. Och vi misslyckas naturligtvis.

Idealet går nämligen inte att uppnå. Sådana är idealen – ouppnåeliga.

Jag är säker på att ni alla har sett eller hört talas om dem som fastnar i ett beroende av plastikoperationer. De blir aldrig färdiga, det finns alltid någonting litet att fixa till. Eller naturligtvis alla träningsfanatiker, alla som försöker kontrollera sin kropp med hjälp av mat, eller genom att inte äta... Vår relation till vår gudagivna kropp är i sanning störd.

Den används naturligtvis också som argument i diverse hetsiga och långdragna debatter. Det är endast ca femtio år sedan som afroamerikaner inte var välkomna på universitet och colleges i den amerikanska södern, på grund av färgen på deras kropp. Det är endast fyrtio år sedan som kvinnor inte fick rösta i Schweiz, och det finns fortfarande platser i vår värld där de inte får rösta, på grund av att de har kvinnors kroppar. Det finns platser i vår värld där kvinnor inte får visa sina kroppar ens med kläder på, och andra platser där kvinnor inte ens bör gå ut. På grund av att de har kvinnors kroppar. För argumentet är alltid att de distraherar männen, eller att deras kroppar är skapta för barnafödande, inte beslutsfattande.

Så blir kontrollen av kroppen också en politisk kontroll. Och en religiös. Samma argument har använts mot kvinnor i religionerna. Kan inte dela samma bänk som männen, för distraherande. Kan inte visa håret, för distraherande. Kan inte leda, för de ska föda barn, och är för distraherande.

Lärjungarna tyckte samma sak. Den där kvinnan, ska hon verkligen få röra dig, Herre? När kvinnorna är de första att möta Herren efter uppståndelsen, då tror lärjungarna inte på dem.

Auktoriteten hålls ju av omskurna judiska män. Inga kvinnor, inga utlänningar. Och där hade vi kunnat vara fortfarande, om inte något hänt som för alltid ändrade historien. Jesus försvann.

Missförstå mig rätt. Det var naturligtvis en chock och en sorg. Så snart efter att de hade fått honom tillbaka var han borta igen. Men han lämnade dem med en försäkran om att Hjälparen skulle komma, och Hjälparen, Sanningens Ande, ska alltid vara hos dem.

Istället för en person, på en bestämd plats, i en bestämd tid, blir nu Gud tillgänglig, till och med inneboende, hos alla som tror. Alla. Helt plötsligt suddas de tidigare hierarkierna ut. Världen förstår inte, nej. De som har makten vill behålla den, och det med alla medel som står till buds. Men vi som har den heliga Ande djupt i våra hjärtan, vet att sanningen är en annan.

Sanningen är att vi alla är heliga, önskade, älskade. Sanningen är att det inte finns något kroppsligt ideal som gör dig eller mig mer helig, mer värdig. Sanningen är att vi alla är kallade. Alla våra kroppar är fyllda med helig ande. Omskurna eller ej. Kvinnokroppar eller manskroppar. Barnakroppar, mörkhyade kroppar, och bleka. När Jesus lämnade oss, kastade han också ut tanken på att våra kroppar ska vara det som avgör vår helighet. Han slängde ut tanken på Idealet. Istället vändes begreppen upp och ner. Vi är alla givna helig ande i våra dop, och därmed alla värdiga. Värdiga att vara Guds barn, värdiga att uppbära auktoritet i Guds församling. Värdiga att älska och glädjas och sjunga och älskas. Och jag säger detta här och nu, för att vi ska inte komma på fall. Makten säger något annat, världen vill inte förstå. De glassiga magasinens trådsmala omslagsflickor eller muskelstinna pojkar trumpeterar ut min och din ovärdighet, politiker diskuterar din och min kropp som vore den deras att diskutera. Religiösa ledare grubblar över fortplantning eller lämpliga kläder. Men Anden låter sig inte begränsas av våra mänskliga regler. Våra kroppar tillhör ingen annan än Gud. Guds Ande har valt var hon vill vara. I oss, bland oss, genom oss, för oss. Kroppsligen och andligen, för sanningen är, vänner, att den ena inte är större än den andra. Heligheten fyller oss, hela våra kroppar i all deras variation, om vi låter den, och vittnandet om Guds rike börjar med oss.