Sunday, April 29, 2007

Predikan fjärde söndagen i påsktiden 070429 Vägen till livet

Jag har aldrig varit på en sådan där klassisk bussresa. Ni vet, längs Rhen med stopp vid lämpliga vinslott. Med en käck reseledare som berättar små anekdoter om vad vi passerar på vägen, som kommer ihåg allas namn och fixar med allt praktiskt. När jag tänker mig den här reseledaren är han, ja, för av någon anledning har det blivit en han i min fantasi, lite äldre än vad han själv tror sig vara, och något mindre stilig än vad han själv tycker, men ändå en ganska sympatisk karl. Ibland märker man att skämten han berättar har berättats många gånger förr, och att det i ärlighetens namn mest är han själv som skrattar åt dem. Men han ägnar alla ungefär lika mycket uppmärksamhet, gammal som ung, och han är en veritabel uppslagsbok vad gäller de tyska vinslotten. Och vad alla blommor heter på såväl tyska, svenska, och i vissa fall, latin.
Nåja, jag har aldrig rest med den här mannen. Han är någon slags hopkok av saker jag hört berättats, filmer jag har sett, och det fåtal sightseeingturer i storstäder jag har åkt på. Han finns inte, men jag tänker kalla honom Torbjörn.

Det är tryggt att åka med Torbjörn. Många av hans resenärer är till åren komna, och har rest med honom förr. Förra året till Gardasjön i Italien, året dessförinnan till Loiredalen i Frankrike. Flera av resenärerna planerar redan att följa med honom längs Donau nästa år, och pratar längtansfullt om baden i Budapest.
Det de verkligen tycker om med Torbjörn är ju just den känsla av trygghet han ger. Han är som en lagom spännande kombination av beskyddande storebror och busig gentlemannakavaljer. Med Torbjörn vet damerna att de inte riskerar att hamna i fara, men äventyret är ändå fortfarande där, något som han är mycket väl medveten om, och spelar lite grann på. Man skulle kunna tänka sig att karlarna på bussen skulle avsky Torbjörn, men det gör de inte. Han är respekterad för sitt kunnande, och nästan mot sin vilja dras även männen in i känslan av äventyr.

Så åker Torbjörns buss genom Europa, ständigt på jakt efter lagom spännande sevärdheter och anekdoter, och alltid riskfritt och förutsägbart.

Resan med Jesus är inte lika enkel och okomplicerad.
Hans vänner och lärjungar trodde att de visste vad de gav sig in på. De hoppade på bussen, och trodde att Jesus var Torbjörn. Målet klart utstakat, och lite spänning på vägen. Hållplatserna givna, mat ordnad, och varje lärjunges personliga fåfänga eller oro stillad. Torb…förlåt, Jesus, ordnar allt.
Och ett tag verkade det som om de hade rätt. Visst, det blev inga medelklasshotell eller ostprovningar. Om man ska jämföra det med någon bussresa var det väl snarare i stil med Rosa bussarna, ni vet, de ganska skrangliga bussarna som tar ryggsäcksresenärer runt världen, där man tillsammans lagar mat och lagar bussen, med packningen fastsurrad på taket. Ja, lite mer åt det hållet blev det. Ibland hade de sovit i vägrenen, men ibland också i lyxiga hus. Ibland åt de fantastiskt gott hemma hos någon ångerfull tulltjänsteman, ibland var de tvungna att plocka ax från åkrarna för att inte svälta. Men i alla fall, målet var ju klart.
Och till skillnad från Torbjörn verkar Jesus också bry sig om vad som händer lärjungarna efter att resan är slut.

För Jesus vet att det inte blir någon ny resa nästa år. Det är nu det gäller. Och på alla möjliga sätt försöker han berätta för lärjungarna vem han är, och vad det är som han har kommit för att göra. Slutet närmar sig, och lärjungarna måste fortsätta utan honom. Om Jesus hade varit Torbjörn, skulle det vara som om han strandsatt dem på Rhens strand, kanske vid Loreleis klippa, och gett dem rätt så vaga anvisningar om hur bussen fungerar. Och när resenärerna klagar, säger han: Ni vet ju hur vägen går. Och resenärerna protesterar, ber honom peka ut målet, svarar han: Det är ju jag som är målet.

Nej, resan med Jesus är inte lätt. Jag tycker att det hedrar lärjungarna att de inte bara stillatigande accepterar vad som håller på att hända. De kanske började resan med en ganska vag längtan efter något nytt, men har insett att den är hela deras liv. Och de tror att den tar slut när Jesus lämnar dem. Men Jesus rättar dem, och lugnar dem. Det är inte resan som är livet, det är Jesus som är både resa, mål och liv. Oavsett var de än är, är han med dem. Så länge de har liv i sina kroppar, är Jesus med dem. Och varje gång det blir svårt att tro utan guidens varsamma ledning, ber Jesus dem att se på gärningarna. Se på allt ni har åstadkommit! Skulle det inte vara värt att tro då?

Jesus håller sitt avskedstal under påskmiddagen. Det är ingen gemytlig tillställning. Lärjungarna är rädda och uppjagade, en av dem har redan lämnat dem för att förråda Jesus, och en annan har fått veta att han ska förneka honom. Känslorna svallar. Det går knappast att komma längre bort från reseledaren Torbjörns spex under den sista middagen på vägen hem till Sverige. Men någonstans, utan övriga paralleller, finns en gemensam strömning av oro och rädsla. Vad händer nu? Vad ska jag göra nu? Jesus säger: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?
Det blir ingen ny resa med Jesus, varken till Gardasjön eller Jerusalem. För den gamla har aldrig slutat. Vägen vi går med Jesus är en livslång väg, livets väg. Målet är oss närmare än vårt eget hjärta. Och även om vi kommer möta många reseledare på vår väg, är Jesus inte endast en av dem. Han är vägen. Han är målet. Han är sanningen och livet. Och genom honom, ser vi Gud.

No comments: