Personalandakt

Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.

Min dotter valde bort vagnen idag. Det är ett stort steg. Hon är nu stor nog att gå till dagmamman. Tillsammans manövrerade vi mellan vattenpölar och isfläckar, lekte kurragömma och pratade.
Våren är här.
Vi pratade om vad fåglarna sjöng om, och enades om att de sjöng för att de ville ha kompisar. Vi pratade om vad ankor äter, och om alla hennes vänner hos dagmamman.
Våren är verkligen här.
Och det är himla lurigt varje år, det känns som om den aldrig ska komma, och extra mycket i år. Meteorologerna suckar och förkunnar ännu mer kyla, och snön klamrar sig envist fast i varje skuggig backe. De enda fåglar vi hört om är de som bär på dödliga sjukdomar, och de enda blommor jag sett är snabbköpets dyra och ledsna påskliljor.

Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.

Men nu, vänner, nu är den äntligen här! Det känns så himla banalt ibland, det här med vårlängtan. Känns som om vi inte pratar om något annat från första februari och långt in i mars. Stirrar med avsky på de sotsvarta snöhögarna, längtar bort från tunga jackor och saltfläckiga skor. Det är nog.
Fast det går djupare än så.
För oss här i Norden är det nog extra kännbart. För oss handlar våren verkligen om liv och ljus. För oss är våren tiden då naturen börjar andas igen. Tiden då vi kan ta oss upp ur sängarna på morgonen och äntligen känna ljuset.
Så vi kastar kläderna långt innan det är rimligt och trycker oss mot varma tegelväggar. Badsäsongen varar från tidiga maj, om inte ännu tidigare. Caféernas uteserveringar befolkas snabbt även av icke-rökare.
Vi firar livet. Och vi firar livets seger, ännu en gång.

Snart alla ängar stå i skrud
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.

Det talas emellanåt om att svenskarna finner andligheten i naturen. Det är inte så konstigt, en vår som denna. Det finns ingen predikant som kan förkunna påskens under lika tydligt som vår hårt prövade natur.
Samtidigt som naturen vaknar till liv, de döda grenarna fylls med små gröna knoppar och fåglarna kappflyger runt träden, väcks kyrkan ur senvinterns långa dvala. Samtidigt som blommorna tittar upp hörs påskropet: Kristus är uppstånden.
Ännu är det fasta. Ännu rinner smältbäckarna mellan gatornas kompakta issjok. Men livet har börjat röra på sig.
Jesus vandrar mot Jerusalem och vinterns sista kamp. Luleborna brukar hävda att det måste komma ett sista snöfall för att den nya snön tar med sig den gamla. Ett sista försök.
Men efter vinter kommer vår, också i andens rike.