Predikan Heliga trefaldighet S:t Pauli 31 maj 2015

Jag har spenderat den senaste veckan med att försöka förklara treenigheten för min man, religionsläraren. Jag har spenderat den senaste veckan med att misslyckats med att förklara treenigheten.

Det här är en av de söndagar som jag och mina kollegor fruktar mest. Den är tacksam, för det finns alltid bra psalmer och körerna har vacker musik att sjunga, men sedan är det där med predikan... Själva poängen med predikan är ju att göra bibeltexterna begripliga och tillämpbara för dagens människor, och så står vi där, den samlade kristenhetens predikanter, och stammar och tvekar. För vi tycker inte att det är lättare att förstå än vad ni tycker.

Vi är alla barn av upplysningen. Vi är alla fostrade i ett samhälle som värderar intellektuell kunskap över allt annat. Vi får lära oss värdet av studier i vetenskapliga ämnen, vi värderar det som är bevisbart mer än det som inte är det. Går det inte att kvantifierbara, det vill säga måttbestämma, är det inte värt någonting. Vi lägger större vikt vid sådant som är baserat på fakta än sådant som bedöms vara baserat på känslor. Huvudets kunskap leder oss. Hjärtats kunskap är i bästa fall bonus.

Men...

”Jag prisar dig, fader, himmelens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

Vår tro är en huvudets och hjärtats tro. Vi slängde ut hustomtar och åderlåtning med upplysningen, och tänkte att vi skulle resonera oss fram till en ljusare framtid. Och på många sätt var uppgörelsen med vidskepelse och gamla dåliga sedvänjor bra, men vi slängde ut barnet med badvattnet. Vi glömde att våra hjärtan, våra känslor, är lika mycket en del av oss som våra hjärnor är. Vi glömde att det finns klokskap och kunskap som inte är bevisbar. Vi glömde skönhet och mysterium, dofter och smaker. När öronens och ögonens kunskap är den enda som gälls, vad händer när håret ställer sig på ända, när det smakar fel, när längtan efter beröring blir för stark?

Vi har separerat våra kunskaper. Vi har upphöjt den ena, och förlöjligar den andra. Det är ”bara” intuition, det är fantasier, det är känslor, det är föraningar.

Men tänk om det är den enda kunskap vi kan förstå Gud med?

Det är den kunskapen som blir mindre ju mer vuxna vi blir. Ju mer vi fyller våra hjärnor med tabeller och sanningar, desto mindre plats verkar det finnas för Andens bubblande glädje, för tryggheten i Förälderns kärlek, för modet från Sonen som utmanar. Det blir mindre plats för mysterium och mirakel, och för längtan och passion och trots.

Kanske är det att smita undan det svåra, men jag vill hävda att treenigheten är omöjlig att förklara med huvudets kunskap. Och hjärtat ägnar sig inte åt förklaringar. Hjärtat känner, bultar. Hjärtat vet om det är Sonen eller Anden eller Fadern som talar. Vårt innersta barn behöver inga etiketter eller utläggningar, utan gläds bara åt närheten.

Teorin om treenigheten har förklarats många gånger, men aldrig på ett riktigt bra sätt. Antingen hamnar man i modalismens dike, där de tre personerna egentligen inte är åtskilda, eller i en annan urgammal hädelse, arianismen, där Jesus och Anden är underställda Fadern. Och det finns knappt något sätt som vi med språkets och intellektets begränsningar kan förstå hur det hänger ihop. Och jag skulle vilja hävda att det inte ens är särskilt viktigt.

Vi talar om Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Och vi talar om att Gud alltid är större. Våra namn kunde lika gärna vara andra namn. En del väljer att säga Skapare, Befriare och Livgiverska, och de är lika rätt, och lika begränsade. Vi famlar efter minsta halmstrå av intellektuell förståelse, medan känslan redan vet allt det går att veta om Gud. Allt är uppenbarat för de som är som barn. Världens mirakel, solstrålens dans på maskrosbollen, fjärilen som flyger i sin balett mellan blommorna, skuggorna på ett golv. Musiken, och konsten. Drömmar och skratt.

Ingen kan fånga känslan av ett skratt i ord.

Ingen kan fullt ut beskriva förälskelsen genom text och matematiska formler.

Och ingen kan fånga Guds mysterium genom teologiska utredningar.

Jag höll den här predikan för min man. Han rynkade pannan, såg oimponerad ut, men jämförde sedan försöken med att förklara Gud med att försöka förstå oändligheten. Det kanske går på ett plan, men inte på ett annat.

Det är djupt otillfredsställande. Och det är det enda jag kan ge er här idag. Vill du förstå treenigheten, lyssna på ditt hjärta. Guds innersta väsen är relationen. I mötet med Gud möter du de tre. Skratta, sjung, be, gråt, håll om. Dela ditt liv med andra, i all dess trasighet och skönhet. Där finns ledtrådarna. Där finns närvaron. Där finns Gud.

Predikan 4 i påsktiden 2015 S:t Pauli

Det kommer att bli lite jobbigt nu, vänner. Vår värld låter oss inte blunda. Det är dags att ta kollektivt, och personligt, ansvar.

Men först – låt mig ta med er på en resa med några nedslag i historien.

1650 grundades den svenska kolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana. Syftet: att få en del av den lukrativa slavhandel som började ta fart. Slavarna inköptes med hjälp av svenskt järn. Kolonin erövrades av danskarna så småningom, men svenska staten släppte inte tanken på att få en bit av slaveriinkomsterna, och 1784 köpte Gustav III, den upplyste kungen, ön Saint-Barthélemy i Västindien. Öns naturliga hamn gjorde den till en bra handelsplats, och slavskepp undantogs från den ganska ordentliga tull som annars lades på skepp som inte var svenska. Slaveriet fortsatte på Saint-Barthélemy till 1847. 

Mindre än hundra år senare, 1939, hålls ett upprört möte i Lund. Medicinalstyrelsen har föreslagit att tio läkare av judisk börd ska ges uppehållstillstånd i Sverige. Invandringspolitiken var mycket restriktiv, och såväl fackliga organisationer som studentorganisationer motsatte sig förslaget, framförallt med argument som rörde risken att främmande element skulle blandas med den ”svenska rasen”. Året innan hade den svenska regeringen, tillsammans med den schweiziska, insisterat på att Tyskland skulle stämpla bokstaven J i judiska medborgares pass, så att de kunde avvisas vid gränsen. Och ett av argumenten då var att vi inte hade råd att hjälpa.

Inte ens ett hjältedåd som de vita bussarna och räddningen av nordiska judar från koncentrationslägren förblir osolkat. Bussarna användes också till att transportera andra fångar till sin död.

Det här är fasansfulla saker, och ingenting som någon av oss här idag är skyldiga till. Slaveriet var inte vårt fel, inte heller förintelsen. Vi förfasas och skäms över historiens felsteg och kallsinnighet. Det var inte vi, men ändå ingår vi i samma strukturer som lät det hända. Och det händer igen.

I år beräknar UNHCR att över 1800 personer har dött när de försökt ta sig över Medelhavet till Europa. Under fem månader. Det är 12 personer om dagen. 90 personer om veckan. De dör för att de inte kan överleva hemma, och för att det inte finns något annat sätt att ta sig till Europa. 

I Libyen, ett av de främsta avreseländerna, avrättar ISIS kristna flyktingar som inte hunnit till båtarna. Men vi, här hemma i Sverige, säger att vi inte har råd att hjälpa, inte har plats, inte kan. Inte muslimer, inte kristna, inte romer, inte homosexuella, inte någon som vill komma hit. Vi stänger våra gränser, och ser sedan med förfäran på Syrien och Irak och Libyen. Det är inte vårt problem.

Men det är vårt problem. För det här är människor som lider. Inte sedan andra världskriget har flyktingströmmarna i världen varit så här stora, och inte sedan andra världskriget har världssamfundet och Europa betett sig lika skamligt. Våra barnbarn kommer att skämmas för oss, om vi inte handlar nu.

”Men det är ju inte jag som bestämmer!” tänker säkert någon nu. Och det kanske inte är du eller jag som är EUs flyktingkommissionär, eller arbetsmarknadsminister här i Sverige. Men det är vi som röstar. Det är vi som protesterar mot flyktingboenden på våra gator, som muttrar över flickor i slöja, som skriver protestlistor mot halalslakt, som noterar lite i förbifarten att familjen Wallenberg är judar, som om det nu skulle betyda någonting som helst.

Det är vi som tycker att andra ska lösa våra problem. Det är vi som gör dem till problem. 

En annan människas olikhet kan aldrig vara en anledning till att behandla den personen illa. En människas tro eller hudfärg eller sexuella läggning eller kön är aldrig, aldrig någonsin, en rättfärdig anledning till att låta denne lida eller dö. Det kanske inte är vi som plågar, vi kanske förfasas och förfäras, men hur ingriper vi?

Det är inte jag som bestämmer. Det är inte du. Det är vi tillsammans. Vi kan skapa ett drägligt liv för de människor som tvingats söka skydd här. Vi kan se till att de får komma hit, att de känner sig hemma, att de läker sina sår, att de och vi tillsammans kan läka den här världen. Och vi kan rösta på partier som skyddar människans värde, vi kan skänka pengar till organisationer som hjälper dem i nöd, vi kan le mot dem som nödgats bo på våra gator istället för i våldets Rumänien. 

Låt inte historien döma oss så som den dömer lundastudenterna 1939 eller slavhandlarna. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Och med varandra menar jag även de andra, och med älska menar jag omsorg i ord och handling. För om Jesus är någonstans i vår värld just nu, så är han i en överfull båt utanför Sicilien, eller under rasmassorna i ett hyreshus i Nepal, eller bland ruinerna i syriska Damaskus. Han knäfaller på Libyens stränder medan en ISIS-soldat höjer sitt svärd, han jagas av en främlingsfientlig mobb i Sydafrika, han blir spottad på där han tigger utanför en butik i en svensk stad. 

Det är meningen att vi kristna ska vara kärlekens händer och ögon. Det är kärleken som ska vara vår molnpelare, vår eldpelare. Det är dags att det där med att vara kristen handlar om kärlek, i ord och handling, och ingenting annat.

Easter sermon, Holy Communion S:t Pauli 2015

There is power in a name.

The story, in John, reads almost like a Shakespearean comedy, except that it's so tragic. They walk, they run. They don't dare to look, they look. They leave, they stay. There are people there who weren't there before. There's even a servant, a gardener, who is not what he seems.

As Paul would say later: I believe, help my unbelief.

My husband asked me yesterday what the point of all that running was, and I had to read the text again. There is indeed a lot of back and forth going on, and a lot of names. And yet, the protagonist is simply named with a phrase: "The one the Lord loved". A hash tag if you like. And yes, I would claim John is the protagonist in this text. Here, as during the crucifiction scene, he is special, singled out. Because this is his story, his gospel. This is his narrative crescendo, his moment of transformation. Look at John, the most beloved of disciples.

But it is another that shines.

Maybe I am reading John the wrong way. Maybe he isn't interested in presenting his closeness with the Lord, maybe he doesn't brag just a little. Maybe he is merely setting the stage for the real star of the story. Because that's what happens. The supporting actors leave the stage, and there is only one person left. Weeping, desolate. Without any hope at all.

Maybe John needed to tell the world he was the most beloved of disciples, because deep down he knew there was another who was closer to Jesus' heart? Someone who couldn't count, someone who shouldn't be there? A woman, a nobody, an outcast. A person without voice, without power. Sure, they could take her money, and use her house. She was handy when clothes needed mending or food had to be cooked. But she was not, ever, in their eyes, a disciple.

No, not a disciple. Just a friend.

The disciples ran away. They hid. The disciples lied and betrayed, denied and were ashamed.

But the women stayed. The women saw him die, and the women went to see him dead.

Now, Jesus is not one to judge people for their shortcomings. He chose the weak, the greedy, the vain and the needy. He chose the disciples for their weaknesses, because through the cracks the light shows through. They, in just being themselves, let the truth and love shine all the more. But when it came to sheer trustworthiness, it had to be the women. The faithful ones. And most of all, Mary from Magdala.

It is said that women are stronger than men. Not in muscle force, but hardier, more enduring. More female children survive, and women grow older than men. There is something stubborn about the female body, a refusal to give up. That is why women give birth, and women, often, nurse. Our bodies are made for never giving up.

So Mary doesn't. Or a least her body refuses to give up. She follows through, from the feast to death, from death to the grave. And it is only when all hope seems lost, when there isn't even a body to care for, that her body collapses. She hits rock bottom. She has nothing more to give. The strange gardener asks her why she cries. And the simple truth of nothingness comes out. There is nothing more she can do. She is helpless, hopeless. All alone.

But there is power in a name.

There is life in a name.

She might not have been dead. But she was without life. Until he saw her, called her.

And she might have not been dead, but she was without meaning, without purpose. Until he sent her.

And this is the moment when the Shakespearean comedy falls apart. Wild, beautiful, unbelievable reality tears the stage curtains away. The theater we thought was life breaks down, and the sky outside is bluer and wider than we ever imagined. He lives. And he calls her. And us.

You, who have waited for so long, I am here now.

You, who have cried for so long, I hear your pain.

You, who have not dared to believe, I know you.

You, who had no name or place, I call your name.

He lives. We live.

The one the Lord loved most lives.

The woman who refused to let go lives.

We who have waited for so long live.

No matter what happens. No matter the hurdles and mistakes. No matter all the horrors evil send us, all the crimes and violence we cause each other. No matter all the despair, the hunger, the pain.

Life wins. In the end, life wins.

Do not stay by the grave, do not hold the risen Lord so tightly that nobody else might reach him. Run. Shout. Proclaim.

We are called by name. In the name of the risen Lord. And there is power, glorious power, in a name.

Predikan S:t Pauli 3 i fastan 2015-03-08

Jag har många vänner och släktingar som har ett förflutet, eller till och med en nutid, som beroende av droger av olika slag, främst alkohol, men även annat.

Deras berättelser är ofta isande fasansfulla, och om man lyssnar ordentligt, isande välbekanta. Det finns många olika teorier om varför en del blir beroende och andra inte, och varför en del kan ta sig ur beroendet medan andra är kvar, men en sak som de flesta av dem som klarat sig vittnar om är den stora tomheten. Längtan efter ruset, efter att inte behöva bry sig, efter att inte känna, efter att kunna släppa allt vad ansvar heter. Och det verkar inte som att den längtan släpper på många år. Oavsett hur bra livet har ordnat sig finns ändå dragningen till bekymmerslösheten där, och tomheten där tankarna på drogen tidigare uppfyllde varje vaken timme.

De vänner jag har som gått igenom tolvstegsprogram berättar om hur en av grundbultarna för hela programmet är att ersätta drogen med ett annat beroende, eller i alla fall fylla tomheten efter den med något annat. Med Gud, eller, som de formulerar det, ”det vi kallar Gud”.

Det tomma huset drar nämligen värre demoner till sig. Den som varit borta från drogen länge faller hårdare, tar oftare en överdos. Och det vackert städade huset som är människans kropp och sinne, tas över av kaos och förstörelse.

Det är kanske allra tydligast med de som lider av drogberoendet och dess följder, men nog gäller det oss alla. Ingenting kan bjuda in kaos och förstörelse lika lätt som en känsla av tomhet och brist på mening. Det driver människor till våldsbejakande rörelser eller till att skada sig själva, det gör människor oengagerade i andra människor och samhället runt omkring oss, det får människor att ignorera sina relationer och sin hälsa. Om allt är tomhet, vad är det då för mening med att ens leva? Därför är beroendets mönster välbekanta för oss alla. Vi har det säkert i oss. Viljan att höra till, till att få och ge tillit, till att betyda något. Och rädslan för att bli sårade, ignorerade, utstötta. Vi är beroende av tillhörigheten, och får vi den inte av dem vi älskar, eller dem vi arbetar med, går i skolan med, bor med, då söker vi tillhörigheten någon annanstans.

För en del går det bra. De finner en andra familj, eller en grupp vänner. De finner en församling eller förening där de kan vara sig själva, blir sedda och bekräftade. För andra går det inte lika bra. De finner fel sällskap, finner kaoset, finner våldet.

Kanske var det den erfarenheten som fick några att hävda att Jesus drev ut demoner med demonernas hjälp. De visste att tomheten lätt ersattes med kaos och våld, hade sett arméer marschera över sitt land, hade sett våldsdåd begås, och hört om grannpojkar som smugit iväg under natten för att sluta sig till motståndsrörelser och sekter. De visste att där det uppstår ett vakuum i terrorbalansen, kommer det vakuumet snart att fyllas. Och snabbast att agera verkar alltid ondskan att vara.

Eller så var de som talade missunnsamma, såg sin egen chans till påverkan försvinna, och valde att kasta skugga över Jesus, så att de själva skulle kunna agera sedan. Kanske var det de som var de demoniska. Ja, vi gör det också ibland. Tillskriver människor dolda motiv och missunnar dem framgång och lycka, oavsett om det är en fd finansminister och hans nya kärlek eller om det är en hel yrkeskår som söker bättre villkor. Nyheterna är fyllda av insinuanta artiklar som anklagar än den ene, än den andre, och smutsar ner succéerna. Vi hävdar inte att det är demonernas furste som ligger bakom, men samma mönster syns. Det måste vara något lurt här.

Vad fyller du ditt liv med, och hur bemöter du andra och deras val?

Ondskan i dagens text är så banal och så vardaglig, trots allt tal om demoner. Det är inga stora övergrepp som talas om, inga fasansfulla katastrofer. Det är härskande genom söndring, skitsnack och missunnsamhet, förminskande och skrämseltaktiker. Klassiska härskartekniker, för den som läst sin populärvetenskap. Och ändå är de så förgörande i längden.

För den som får sin värdighet avklädd sig, den som bli förminskad och osynliggjord, den personen söker sin mening på annat sätt. Den personen dövar den isande smärtan och tomheten inombords på annat sätt. Den personen söker sig till det onda, antingen vänt inåt eller utåt.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Det kan tyckas inte ha någonting som helst med dagens texter att göra, det nämns inte en enda kvinna i texterna, men det är allra högsta grad relevant. Trots att vi har kommit långt på vägen mot lika villkor är vi ännu inte där. Kvinnor och män har inte samma villkor i vårt samhälle. Den som inte får plats, den som inte upplever sig ha någon chans, den blir grogrund för tomheten och likgiltigheten, och därmed våldet och drogerna. Det drabbar både män och kvinnor, men på olika sätt. Ojämlikheten är demonisk, får män och kvinnor att vända sig mot varandra, istället för att bekämpa det onda som håller oss fångna tillsammans.

Det nämns inga kvinnor i texten, men i versen precis efter evangeliet ropar en kvinna till Jesus: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Jesus svarar att saliga, det är de som hör Guds ord och tar vara på det. Vi är inte saliga på grund av var vi kommer ifrån, vilket kön vi har eller vem vi hör ihop med. Vi är saliga på grund av hur vi tar emot Guds ord, och vilken påverkan det får i våra liv. När det får fylla vår tomhet, när kärlek och närhet och mening och tro får fylla våra liv, då har Guds rike nått oss.

Predikan Bryssel 2015-03-01

Jag läste om en rabbin som stod vid porten till det som en gång var förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Hon stod där, framför ingången till en plats som blivit symbolen för antisemitism, och tänkte ”Så tvärsäkra som människorna som byggde den här platsen var, vill jag aldrig vara.”

 

På något märkligt sätt verkar tro ha blivit synonymt med tvärsäkerhet istället för den osäkerhet som är inneboende i ordet. Kyrkliga företrädare säger sig med säkerhet veta än det ena, än det andra. Och andra religiösa företrädare hävdar med lika stor säkerhet en motsatt ståndpunkt. Ibland leder den religiösa tvärsäkerheten den troende i döden, men oftare skadar den andra människor. 

Det blir allra tydligast i religiöst motiverade terrordåd, som allra oftast drabbar människor av den egna religionen, men som uttryckt en annan åsikt inom denna, eller som vägrar acceptera tvärsäkerheten.

Vi är många som bär på ärren av andras tvärsäkerhet, i såväl religiösa sammanhang, som i andra. Ingen är så hänsynslös som den som vet sig ha rätt, ingen så fullständigt omöjlig att ha en jämlik relation med. Osäkerheten, tron om man så vill, är på det sättet diktaturens motsats och demokratins förutsättning. Den öppnar för kompromiss och dialog. Det handlar inte om att inte ta ställning eller att inte ha en övertygelse, utan om ödmjukheten i mötet med den andra, erkännandet av att det finns andra verkligheter och sanningar än min. Och, kanske allra viktigast, förmågan att ändra sig.

 

I dagens evangelium uppför sig Jesus rätt mycket som en skitstövel, om vi ska vara helt ärliga. Det är svårt att känna någon som helst sympati med en person som bara ignorerar den hjälpsökande kvinnan, och det är nog få av oss som tänker oss Jesus på det här sättet. Vi glömmer att Jesus var ett barn av sin tid, född och uppvuxen i en kultur som gjorde stor skillnad på folk och folk, och på religion och religion. Att prata med en kananeeisk kvinna anstod inte en judisk man, framförallt inte en som på något sätt skulle framstå som en förebild och lärare. Det vore, i åskådarnas ögon, att sänka sig till hennes nivå. Så han ignorerar henne. Lärjungarna tycker mest att hon är jobbig. Ungefär som en blomsterförsäljare på en uteservering, eller en tiggare på väg ner i metron, med det undantaget att hon inte ger sig. Hon vet att han kan hjälpa hennes dotter, och hon är beredd att göra vad som helst. 

 

Förutom ärren från de tvärsäkra bär vi alla på kärleksärr. Det kan vara rent fysiska sådana, som ärret jag bär på min mage efter att min dotter föddes, eller känslomässiga ärr som inte syns men ändå finns där och skaver. Som en kollega till mig sade: Varje kärlek, en smärta. Varje möte, ett avsked. Varje födelse, en död. Varje relation bär i sig fröet till den mest jublande glädje, och till den djupaste smärta. 

 

Den kananeiska kvinnans hjärta blöder. Det blöder för dottern som har ont, men på grund av den tvärsäkra vägran hon möter hos den som kan hjälpa. Han vill inte ens prata med henne, men till slut går det inte att låta bli. Vad som fick honom att ändra sig vet vi inte, men till slut säger han åt kvinnan att hon och hennes folk inte är bättre än hundar, och att de inte förtjänar den nåd och glädje han har kommit för att skänka det judiska folket. Han är absolut säker på sin sak, på ett sådant där sätt som egentligen bara gudar och gudasöner kan vara. Och ändå når hon honom till slut.

 

Det finns vissa saker som kännetecknar stora ledare. Det handlar om att ta ansvar, även för sådant följeslagare gör. Det handlar om att ställa sig i skottgluggen för de andras skull. Och det handlar om förmågan att ändra sig. Det finns många andra saker som är viktiga, men dessa tre gör stor skillnad. Jesus vet redan att han ska dö för de andras skull, att han kommer att bli syndabock och få ta konsekvenserna för en felande mänsklighet som inte ens vill lyssna. Men fram till det här ögonblicket var han övertygad om att denna mänsklighet bestod av det judiska folket endast. Men kvinnans villighet att erkänna sin egen brist, sin egen obetydlighet, slog an något i honom. Hennes tilltro till honom rörde honom. Detta var inte en människa ovärdig att rädda, inte en som var likgiltig inför Gud. 

Det är svårt att se sitt eget privilegium. Min status känns naturlig för mig vad gäller de fördelar jag får från att vara född i ett visst land, av vissa föräldrar, i en viss tid. Det är när mitt privilegium hotas som jag reagerar med att vilja begränsa tillgång för andra. Och det är när jag ser orättvisa begås, eller utsätts för den själv, som jag märker att andras privilegier kanske utestänger mig.

Jesus hade alla fördelar. Han var man, av en respektabel judisk släkt, hade tillgång till tempel och synagoga. Kvinnan han mötte hade inget av detta, och hennes envisa rop efter erkännande fick till en början samma effekt som varje ifrågasättande av privilegium får. Hon ignorerades, de ville tysta henne, han talade till henne som vore hon mindre värd. Och ända, till slut, rasade gränserna dem emellan. 

 

Där på vägen blev kristendomen en religion för de förtryckta och de jagade. Där blevJesus en gud för de som inte är värda någonting i andras ögon. Där dömde han sig själv till ett liv av med-lidande, och där kallar han oss till att kämpa för dem som inga röster har. Där tvingar han oss att erkänna vår okunskap och våra förutfattade meningar. För om han kunde ha fel, då har vi det också. Och om han kunde ändra sig, då måste vi. Vi måste vara en kyrka som ständigt vågar förändras, en som ständigt vågar ifrågasätta våra egna och andras mönster. Då vandrar vi i Jesu fotspår. 

Sermon Sunday January 25 2015

(texts: 1 Kings 8:41-43, Romans 1:16-17, Matthew 8:5-13) 

The kingdom of God has no borders, and no native inhabitants. We are all immigrants there, but at the same time, we are also all citizens of that Kingdom.

Now, a text like the end of the gospel for today has often been used to demean the Jewish people. Christian theologians of all times have taken great pleasure in explaining how God has cast the Jewish people aside, and chosen the Christians instead. Drawn to its conclusion, a statement like that could lead, and has led, to horrors like the Holocaust.

On Tuesday we observe the international day of remembrance of the victims of the Holocaust. Jews, Roma, people with physical and mental disabilities, Communists, nuns, Social Democrats, resistance fighters... Many died in the camps of the Axis powers. But Roma and Jews were especially targeted simply for being born into an ethnicity that the Nazis and Fascists considered unclean and undesireable. And it is a source of shame and great regret for us as Christians that there were people of the church cheering the murders on, often with Biblical quotes like the one in our gospel today.

There is nothing Christian in killing people. Ever.

There is nothing Christian in declaring the exclusion of certain people.

In the Kingdom of God we are all immigrants, and all worthy of citizenship.

If we instead shift focus to the first part of the gospel, a different story emerges. A Roman officer, someone who is well and truly a stranger and a heathen in the land of Jesus, comes to him and asks for help for his servant boy.

Not only does one of the occupying forces ask for help from one of the occupied, he does it for his servant's sake. The powerful man asks the one without power for help, for the sake of the powerless. The world turns upside down.

Jesus does not ask for any declaration of faith. He does not ask for a church membership, nor for tithing or volunteering. He does not demand baptism. He simply offers to come with the officer to cure his servant.

Because the foundation of the Kingdom of God is not our pious statements. It is not our membership rolls or even the kind acts we do to and for each other.

The Kingdom rests on grace willingly and lovingly offered by God. To everybody, Jew and gentile, Roman or Roma, Swedish or Danish or Indian or Greek.

This means that when Christians are using the Bible to exclude others, they are acting in opposition to Jesus himself. If a Roman officer from a culture scorned and feared by righteous Jews of Jesus' time can be used as an example of faith simply on the grounds of his asking for help, then there is nothing stopping anyone of us, or anyone else, from being an example. If this Roman's way of life, background, intentions or family did not matter to Jesus, why should anyone's matter to us?

God builds no borders or fences. The Kingdom of God is wide open for anyone who wants to enter in. And for anyone who would like to leave and then come back. There are no visa requirements, no limits to how many are allowed to enter. Everyone that wants to get to be a citizen.

Now, does that mean Jesus was happy with the occupation of his homeland? Assuredly not. Just as he is not happy with the state of the world today. But just as true love isn't earned, but leads to the lovers wanting to be worthy of that love, so God's love for this world and us who live here is completely unrequited, but should light in our hearts a desire to be better, to be worthy of all this love, this life, this grace. Through us this world can be better.

The Kingdom of God has no borders. It reaches around the world, encompasses it, lives in the hearts of all who believe. It touches all, serves all, loves all. It bothers not with your past. It asks not for eloquent words or declarations of faith. It only asks ”Do you want me to come with you?”

Predikan 1 efter 13 S:t Pauli

Ett av de största ögonblicken i mitt prästliv inträffade för några år sedan, när en liten flicka som jag tänker kalla Lillasyster här, döptes en höstsöndag i S:t Andreas kyrka här i stan.

Lillasysters föräldrar och jag hade haft en hel del kontakt. Jag har döpt Storasyster, vigde föräldrarna, och hade pratat mycket med dem under babycaféerna. Och Storasyster hade tillbringat mycket tid den sommaren i lekkyrkan som finns i Andreasgårdens trädgård, där hon hade lekt dop.

När familjen kom till kyrkan den här söndagen bar Storasyster med sig sin docka, iklädd en dopklänning. ”Åh”, sade jag till henne, ”ska du döpa dockan idag?” Hon sade ja, och då kom vi överens om att hon kunde döpa sin docka efter att Lillasyster blivit döpt av mig.

Under hela dopgudstjänsten stod Storasyster lite framför sina föräldrar och iakttog mig noga. Det var som om hon kontrollerade att jag gjorde rätt. Ibland nickade hon när någonting var bekant från lekkyrkan. Mot slutet vände jag mig till henne och sade: ”Storasyster, nu är det dags att döpa dockan.” Hon gick fram till dopfunten och klättrade upp på trappallen som vi hade placerat där för hennes skull, och jag sade till alla de andra barnen att de fick komma närmare om de ville. Snart stod en skara om femton barn och trängdes runt funte, och Storasyster hällde med stort allvar tre skopor vatten över dockans huvud. I Faderns, och Sonens, och den heliga Andens namn. Sedan klättrade hon ner, och höll upp dockan och välkomnade den in i Guds stora familj.

Jag vände mig mot barnen och sade: ”Vet ni, om det är så att man inte har en docka att döpa, kan man alltid påminna sig själv om sitt eget dop. Hjärtat kommer ihåg även om huvudet inte gör det. Då doppar man sitt finger i vattnet och ritar ett kors i pannan med det.” Helt tysta doppade barnen fingrarna i vattnet, och ritade våta kors på sina pannor. Deras allvar rörde mig nästan till tårar. Och så kom en äldre man fram och frågade: ”Får man göra det även om man inte är ett barn?” Naturligtvis, sade jag, och mannen doppade yttersta toppen av fingret, och ritade med darrande hand ett kors i pannan, och började gråta. Då grät jag också. Och en efter en kom de vuxna fram och tecknade sig med dopvattnet. En del grät, andra log, och jag visste att jag aldrig skulle glömma.

Den dagen visade Storasyster oss alla att nåden kommer lika lätt genom ett barn som genom en vuxen. Och hon visade oss hur stort dopet är, även om man inte helt förstår det. Det har förmågan att ena oss, det drar oss närmare Gud och varandra. Och det rör vid de djupaste skuggorna i vårt inre, allt det där vi inte vågar släppa ut i ljuset, och dopets vatten tvättar allt rent.

Ett litet spädbarn som Lillasyster behöver inte bli renat från någon egen synd som hen har begått, lika lite som Jesus behövde det där i Jordans vatten. Men ett spädbarn, och Jesus, och vi, behöver veta djupt i hjärtat att vi är sedda och älskade. Att vi är utvalda, att vi är inbjudna, att vi är önskade och efterlängtade.

Jag tror att ni, precis som jag, vet hur det är att känna sig oönskad någon gång.

Jag tror att ni, precis som jag, vet hur det är att känna sig oviktig.

Och jag tror att ni, som jag, också åtminstone någon gång, fått känna er helt igenom älskade.

Dopet är ett kärleksbevis som skänkts oss från Gud. Som en kyss på pannan från en älskad förälder, och ett löfte att alltid vara med. När Jesus, över trettio år gammal, går ner i floden för att möta Johannes, är han för åskådarna en vanlig okänd man från Galiléen. När han går upp vet de att han är Guds son. Kanske hade även Jesus tvivlat tills den stunden, men med Guds röst fortfarande klingande i öronen tar hans liv en helt ny vändning.

När Martin Luther, mannen som startade den del av reformationen av katolska kyrkan som sedan ledde till att vår kyrka bildades, emellanåt hamnade i hårda diskussioner och blev attackerad av sina motståndare, sägs det att han skrev ”Ich bin getauft”, Jag är döpt, i det utspillda ölet på bordet. För hon var det en stor tröst, och drivkraften bakom allt hans arbete med att försöka göra kyrkan mer sann mot Guds ord. Alla döpta har samma värde, alla döpta kan och får predika, alla döpta är präster. En döpt människa är för alltid vald, för alltid efterlängtad av Gud, och för alltid ett dopsyskon med Guds son Jesus. Alltid älskad.

Avskedspredikan Bryssel 2014-10-26 (19 e 3)

Den där lame mannen, det är jag.

Hur många gånger har jag inte varit förlamad, och blivit buren till Jesus? Orörlig av sorg, handlingsförlamad av rädsla, stel av blyghet eller stolthet. Jag har varit långt borta, jag har varit oförmögen att vända om, och jag har blivit buren.

Och det finns många anledningar till att det är och har varit så. En del av dem är yttre, andra inre. En del är kända, och andra bär jag djupt i de hemliga skrymslena i mitt hjärta.

En del sorger för oss närmare Jesus, gör våra hjärtan mjukare och mer mottagliga för nåden. Andra, och kanske är det vanligare, gör våra skal hårdare, våra hjärtan mer tillslutna och får oss att inte längre våga lita på Guds kärlek. Förlamade av skuld och skam och rädsla och sorg och hat och trötthet och besvikelse.

Stela, oförmögna att rädda oss själva.

Där har jag varit.

Och ni, flera av er, har burit mig.

De vänliga orden, glädjen, omsorgen. Oftare från oväntade håll än de förväntade. Några av er har vuxit till att bli vänner av den där sorten som utan att tveka böjer sig ner och lyfter och bär, ända fram till Jesus. Flera av er har utan att tänka på det varit de som bryter upp taket när dörren varit för trång. Det finns inte bara ett sätt att komma till Jesus, och när smärtan är stor kanske inte dörren är vid nog. Och visst har det hänt, mer än en gång, att smärtan har varit stor.

Men till slut är ändå glädjen över er större.

Jag skulle kunna nämna er vid namn, men ni vet ändå. Jag skulle kunna lyfta upp er som trons hjältar, för det är ni för mig, men då skulle kanske ingen bära er nästa gång ni behöver det. För ni, liksom jag, är i behov av att bäras ibland. Så era namn förblir i mitt hjärta, viskade i tackkramar och nattliga böner. Gud vet.

För det här med att vara kyrka handlar om att bära, och att bli buren. Alla vi trasiga människor, alla vi som förlamas av sorg och rädsla, alla vi som inte tror att vi tror rätt eller tillräckligt, alla vi som inte ens vet om vi tror. Alla vi som fått smällar av livet, som undrar om det ska vara så här, vi som förtvivlar över världens tillstånd eller förtvivlar över vår egen likgiltighet. Alla vi är burna av andra. Det känns säkert oftast inte så, och kanske är det för att vi sluter vår smärta inom oss och istället bär allt det som är gott som en rustning och skydd, för att ingen ska se eller ana, och då är det svårt att ens erkänna behovet av bärhjälp.

Men vi har det alla, tro mig. Ingen av oss är helt hel. Inte de fint påklädda människorna bakom altaret, inte den kostymklädde byråkraten eller den galaklädda biljonärskan. Inte villaägarna, inte fotbollsstjärnorna. Och vi behöver alla varandra.

Det finns de som tror att måttet på en lyckad församling är hur många barn som finns i barngrupperna eller hur många kanelbullar som säljs varje vecka.

De har fel.

Inte heller avgörs en församlings eller kyrkas framgång genom medlemskapssiffror, lyckade basarresultat eller ens genom hur många gudstjänstdeltagare den har.

Och det här är viktigt, viktigare än någonting annat. En församlings framgång mäts i huruvida du känner dig buren där, om du kan vara öppen nog att låta de andra trasiga människorna där bära dig till Jesus, precis som du bär dem. Om en församling är ett fyrtorn av hopp för en enda människa, då är allt vunnet. Men så snart det upphör att vara målet, upphör den församlingen att vara en nådens plats.

Så, mina kära, älskade vänner. Bär varandra, och låt er bli burna. Var vaksamma på sifferhysteri och verksamhetsbesatthet. Var en plats där himlen reflekteras i hur ni talar om varandra och är med varandra. Visa tålamod, ge varandra en andra och tredje och sjuttionde chans. Smärta och sorg kommer att komma, och lycka och glädje likaså. Sätt Jesus i centrum, och skratta och gråt.

Detta är en plats där jag har gråtit mycket. Det är en plats där jag har skrattat ofta. Här har jag trasats sönder, och här har jag burits. Det är dags att ta min säng och gå, bort från er som burit mig, men aldrig att jag kommer glömma.

Jesus, hoppets herre, han som har valt dig och mig, vare med er alla. Han bär er. Bed för mig, som jag ber för er. Amen.

Predikan Mikaeli 2014-10-05 Bryssel

Alldeles ensam. Alldeles, alldeles ensam.

Överväldigande, förkrossande ensam. Överallt mörker, tystnad, tomhet. Det spelar ingen roll, inte längre, varför. I mörkret, i ensamheten, känns det förflutna, allt det som ligger bakom, så oviktigt, och så långt borta. Allt är bara nu. Obarmhärtigt nu. Framtiden finns inte ens, svävar som en omöjlighet långt bortom det fattningsbara. Här och nu finns bara ensamheten, tystnaden, mörkret.

Kommer det någonsin vara annorlunda?

Där i mörkret gör sig frågorna och tvivlen påminda. Där i mörkret finns inga svar.

Det är inte mycket i Jakobs berättelse som antyder något slags djup eller någon slags ånger över vem han är och de val han gör. Han är en manipulativ maktmänniska, en fuskare, en kvinnokarl. Visst har han fostrats så, men ingen av oss är slavar under vår uppfostran. Jakob är ingen trevlig karl.

Och ändå undrar jag. Vad rör sig i honom där han är på flykt, mitt i natten, alldeles ensam? Ångrar han sig? Känner han tyngden av sina egna val, eller är han mest fylld av vrede över brodern som vill hämnas? Är ensamheten värre för att det är han själv som orsakat den?

Den där ensamma platsen. Har du varit där? Har det känts som att din kudde är av sten, som att allt runtomkring dig är mörker, som att det inte finns någon som hör eller ser dig?

När det är som allra mörkast blir ljuden starkare. Susandet i öronen, hjärtslagens rytm. Andningen låter mer, kanske för mycket? När halsen blir torr och man sväljer, är det som en jordbävning av ljud. Och ljuden utanför. Skiftningarna i sanden blir till hasande steg, vindens viskande till andhämtningen från en som försöker hålla sig dold.

I mörkret blir alla ljud illvilliga.

Jag undrar om Jakob var rädd?

Det finns ingenting som tyder på att Jakob blev en bättre människa efter att han mött Gud vid Betel. Vi önskar ju att det skulle vara så, att upplevelsen av Guds närvaro, förvissningen om Guds välsignelse, ska föra med sig en värdighet och godhet, men så är det inte alltid. Gud gör de märkligaste val.

Och ändå, mitt i all den irritation jag kan känna över att den hänsynslöse och själviske Jakob skulle få så många fördelar, finns också en stilla röst som påminner mig om att det är min smala lycka, också. Jag är inte vald för min stora förträfflighets skull. Hade Guds kärlek till mig varit beroende av förträfflighet, skulle jag inte fått särskilt mycket kärlek. Ingen av oss här är vald för att hen är ett sådant lysande exempel på osjälviskhet och godhet. Flera av oss är osjälviska och goda, men det är inte anledningen till att Gud älskar oss. Och ingen av oss, trots eventuell osjälviskhet och godhet, trots förträfflighet, är sådan hela tiden. Och Gud älskar och välsignar oss ändå.

Mitt på dagen, när solen lyser eller det regnar Bryssel-horisontellt.

Mitt i natten, när tystnaden och mörkret härskar över förnuft och lugn.

Älskar oss så mycket, att ljuset ändå bryter igenom. Älskar oss så mycket, att Gud sänder oss änglar för att visa att himlen är nära. Älskar oss så mycket, att framtiden är greppbar och vår.

Älskar oss så mycket, att vi får ynnesten att vara Guds änglar åt andra, när de ligger på marken med stenar som kudde och mörker som enda sällskap. Älskar oss så mycket, att vi får nya chanser, och nytt liv.

”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” utbrister den själviske Jakob. Och han grips av bävan. ”Här är himlens port.”

Här är himlens port. Här får du och jag ansluta oss till änglarnas vandring mellan himmel och jord. Här får vi ta emot förlåtelse och kärlek. Här får vi vandra ut ur mörkret, tillsammans med vår Gud, som lovat att aldrig överge oss.

Mitt i mörkret möter oss ljuset. Mitt i tystnaden stiger änglarnas sång. Mitt i ensamheten väntar Gud. Oavsett vår historia, med förväntan inför vår framtid. Alltid älskade. Alltid.

Predikan Bryssel 20140907

Får du vad du behöver för att leva?

Vad är det som just du behöver?

Jag såg en bild av ny bild av Maslow's behovstrappa en gång. Känner ni till den?

Längst ned hade någon ritat till ytterligare en nivå. Alltså det allra mest basala behovet, det mest livsnödvändiga. Och i den nivån stod det ”wifi”.

Jag känner igen mig. Både i att känna behovet av att vara uppkopplad, och att i att förväxla ett rätt så banalt behov med det som verkligen är grundläggande. Och jag tror att vi gör det hela tiden, allihop.

Nu är förstås inte den här behovstrappan, eller pyramiden, helt oemotsagd. Forskningen utvecklas hela tiden, och det visar sig till exempel att kroppskontakt är mycket viktigare än vi tror, att det till och med kan vara absolut livshotande för en däggdjursunge att inte få fysisk kontakt, även om mat och sömn ges den. Det kan nog också hävdas med rätt stor säkerhet att den som inte känner sig trygg eller älskad också är mer utsatt för livshotande psykiska sjukdomar.

Men om vi bortser från detta, just nu, har Maslow identifierat fem områden som motsvarar olika starka behov hos människor. I botten finns de grundläggande fysiska behoven: mat, dryck, sömn, värme, mm. Efter det kommer behovet av säkerhet eller trygghet. Ett hem, ett liv utan konstanta hot, en vardag med rutiner. Det leder i sin tur över till det sociala behovet. Vi är gruppvarelser, vi behöver gemenskap och närhet.

Sedan kommer behovet av uppskattning, av att bli sedd och uppmuntrad. Detta hänger ihop med självförtroende och självrespekt.

Till slut, högst upp i trappan eller pyramiden, finns behovet av självförverkligande, av att utvecklas.

Enligt teorin måste ett grundläggande behov vara fyllt innan personen kan börja ägna sig åt ett mindre grundläggande, och det säger kanske sig själv vad gäller de mest grundläggande. Innan någon har mat eller syre är det svårt att ägna speciellt mycket mental tid och ansträngning åt att spekulera över brist på uppskattning. Frågan är väl kanske för oss huruvida en av toppnivåerna någonsin blir helt avklarad, eller om vi halkar fram och tillbaka hela tiden.

Jag tycker att det ligger en del i den här modellen. Vi människor befinner oss på alla nivåerna, på olika platser i världen och under olika skeenden i livet. En liten baby har fokuset inställt på att överleva ännu en dag, det handlar i stort sett bara om att få tillräckligt med mat, värme och sömn. En flykting i Sydsudan ägnar större delen av sin dag åt att försöka få tillräckligt med mat eller bränsle. Det finns inte tid eller energi åt att ägna sig åt självanalys.

Likadant är en far eller mor i Gaza rimligtvis mer intresserad av säkerhet för hen och hens barn, än av att läsa Khalil Gibrans Poeten och utvecklas som person.

Medan vi, med tak över huvudet, hyfsat säkra inkomster, och ett visst socialt nätverk, har möjligheten att söka efter uppskattning, kan känna behovet av bekräftelse, kan bli ledsna och upprivna eftersom vi inte vet vad som är avsikten med våra liv. En del skulle kalla dem lyxproblem, och det är de i viss mån också, men inte desto mindre besvärliga för det.

I dagens bibeltext blir Jesus och lärjungarna påhoppade av fariseerna för att de arbetar på sabbaten trots att det är förbjudet. Jesus slänger Maslow i huvudet på dem. De grundläggande behoven går före de behov som har med tillhörighet och det sociala att göra. Den som är hungrig bryr sig inte om eventuella sociala konvenanser om när och var och hur det ska ätas, hen äter. Den som törstar dricker, och formen på glaset eller om skålen har utbringats spelar mindre roll.

Så, jag återvänder till mina första frågor.

Får du vad du behöver för att leva? Vad är det som du behöver?

Och en fråga till – om inte, vad hindrar dig?

Jesus säger: sabbaten, alla reglerna, alla konventionerna, alla välmenande råd, allt det där är skapat för människan, och inte människan för sabbaten. Du är viktigare än så. Plocka lite ax på sabbaten. Gud vill ge dig ditt dagliga bröd. Här, idag, och i resten av ditt liv. Bli den du är skapad att vara, sök din plats och din uppgift. Du är fri.

Det gäller dig, och det gäller oss som samhälle. Människor dör, människor lider. Deras grundläggande behov av liv och värme, av trygghet och säkerhet, kan vi hjälpa till att fylla, så att de sedan, precis som oss, blir fria att söka kärlek och uppskattning och kunna följa de drömmar de aldrig kunnat drömma förr. Sabbaten är skapad för dem, för dig, och inte tvärtom. Våra lagar och förordningar och konventioner är skapade för att skydda och rädda liv, inte för att hålla folk borta. Och fungerar inte lagarna så, måste vi ändra dem. Det är mer värt att bli upprörd över än bristen på wifi.

Det är dags att plocka lite ax, ruska om lite grann. Friheten väntar.

Predikan Bryssel 20140831

Bara två veckor till riksdagsvalet, och tonen skruvas upp hemma. Diskussionens vågor går höga, och om det inte är blockpolitik som diskuteras, så är det Svenskarnas partis demonstrationer, och de motdemonstrationer som de möts av.

Jag tänker inte stå här och berätta för er hur ni bör tycka och tänka om just motdemonstrationerna och de olika taktiker som de begagnat sig av. Vi skulle säkert kunna diskutera det både länge och väl.

Men jag tänker ägna lite tid åt Svenskarnas parti.

 

Jag och många av mina kollegor tycker att man bör avhålla sig från partipolitik i predikstolen. Men när ett nazistiskt parti, med symboler hämtade från trettio- och fyrtiotalets Tyskland, och med företrädare som gärna använder sig av Hitlerhälsningen, får tillstånd att demonstrera på svenska gator och torg, då kan jag inte tiga still.  

I Sverige har vi inte fullständig yttrandefrihet. Den är begränsad, och det är den på grund av att ledarna för vårt land, och de flesta andra medlemmar i FN, såg resultatet av ohämmad rasistisk, fascistisk och nazistisk propaganda i Förintelsens fasor. Vi har skrivit på en FN-resolution om att rasistisk propaganda är olaglig. Och ändå står de där och ropar ut sina slagord om den svenska rasens överlägsenhet.

Jag är alldeles kall inombords. De är väldigt få. Motdemonstranterna är väldigt många. Och jag vet att polisen är där för att skydda nazisternas liv, men faktum kvarstår. I Sverige idag kan en välkammad man få demonstrationstillstånd och poliseskort för att häva ur sig anti-semitism och propagera för ett nedläggande av demokratin.

Att säga sådana här saker, och att publicera dem online som jag kommer att göra, är inte längre ofarligt i Sverige eller världen. Människor som talar ut emot den ökande högerextremismen får mottaga hot, eller blir offer för våld. Säkerhetspolisen bevakar Svenskarnas parti, har bedömt dem som nazister. Och ändå får de demonstrera. Samma sorts folk som började med mindre demonstrationer här och där i Tyskland på tjugotalet, bär nu stolta fanor på svenska torg.

 

Om två veckor är det val. Svenskarnas parti kommer plocka ett fåtal röster här och där. Andra, större, invandringsskeptiska partier kommer plocka desto fler röster. Jag kan inte tiga still. Ingen av oss bör tiga still. Vi ska bli ordets görare, inte endast dess hörare. Här, idag, vid valurnorna, men också i våra dagliga liv. Det är inte mörkermakterna som ska tillåtas styra frågeställningarna. När vi ser hur vår värld fylls av människor på flykt ska vi inte fråga oss varför ingen annan gör något, utan vad vi kan göra. Vi ska vara tjänarna. När de rasistiska skämten flyger genom luften, de som legitimerar en syn på människor som olika värda på grund av färgen på vår hud, då är det upp till oss att säga till. Det är obekvämt att vara den som är tråkig och humorlös, men det är väldigt mycket mer obehagligt att höra samma ord användas när någon misshandlas eller dödas för sin hudfärgs skull. Vi ska stödja de förtryckta, inte gömma oss bakom regler och strukturer och lathet. Våra ord om människors lika värde är lika behagliga i Guds öron som hycklarnas festlarm, om de inte följs av handling.

 

Om två veckor är det val. För oss här idag är det kanske val här och nu. Din röst kan vara en röst för medmänsklighet, förändring, öppenhet och människors lika värde. Den kan vara en handling för demokrati och framtidshopp. Det är inte det enda vi behöver göra, men det är stort. Många människor har inte möjligheten att välja inriktningen på sitt lands politik. Många får inte välja vem som ska representera dem. Men vi får, och vi kan, och vi ska. För deras skull. För att inte Svenskarnas parti och deras meningsfränder runt omkring i Europa och världen ska kunna ta ifrån oss den rätten. För att de inte ska få ta ifrån någon människa hennes framtidstro och värde.

Och vi har möjligheten och skyldigheten att avkräva handling av våra politiker. De får inte lägga bördor på oss utan att lyfta sina fingrar för att rätta till dem. De får inte söka hedersplatserna och makten för sin egen skull.

Det är två veckor kvar till valet. Tonen skruvas upp, även från den här predikstolen. Det här är för viktigt för att inte tala om. Bli ordets görare också, inte endast dess hörare. Människor dör, människor förtrycks, människor jagas. Lägg din röst på ett parti och en politiker som som kommer göra allt hen kan för att Sverige ska vara ett land som är en trygghet, en tillflykt, en fyr av människokärlek när orons vågor går höga. Det är en kristen röst, en profetisk röst.

Det är en röst som tar Jesu ord på allvar.

Predikan Bryssel 2014-08-24

På kvällarna sitter jag och pillar på mitt CV. Listar referenser, utbildningar, anställningar. Vad ska vara med, vad är onödigt? På vilket sätt presenterar jag mig själv allra bäst? Hur ska jag få en potentiell arbetsgivare att förstå att jag är helt rätt?

Trycker ner tangenterna på datorn. Bokstav efter bokstav, svarta mot den vita bakgrunden. Siffror och ord beskriver en människa som hunnit med en del, men som har mycket kvar att lära. Men jag kan ju inte avslöja hur rädd jag är, hur liten jag är, hur trött jag är. Jag måste vara energisk och nytänkande och en lagspelare som ändå vågar sticka ut lite grann. Jag måste vara mitt bästa jag, för det där pappret, den där listan kan avgöra så mycket.

Någon kommer att sitta där och läsa CVt. Någon kommer att lägga det bredvid en okänds CV, och jämföra oss. Och kanske kommer jag att väga för lätt.

Jag skriver och raderar. Stirrar på skärmen. Försöker låta bli att tänka för mycket, oroa mig för mycket. Men ändå, hur det än är, är det jag eller någon annan. Jag kanske inte duger. Jag kanske bedöms som ointressant. Jag kanske blir bortvald, och jag vet hur ont det gör. Varje gång.

Ni vet också. Ni har också varit med om det.

Summan av alla bedrifter och titlar och diplom, är det jag? Är det du?

Är du dina anställningar? Är du mamma, eller sambo, eller son, eller kusin? Endast?

Är du en som knypplar, en som gråter, en som påtar i rabatter, en som löser Melodikrysset, en som drömmer om att en gång få se Paris St Germain live?

Är du en som är lättstött eller har du en hård fasad?

Eller är du, och jag, mycket mer än alltihop?

Och mycket, mycket mindre.

Jag kan se mig själv gå bredvid lärjungarna och argumentera med övertygelse om varför just jag, eller kanske min allra bästa vän eftersom det är så pinsamt att framhålla sig själv, är den som är störst i himmelriket. Jag kan höra min röst lista talanger och kunskaper. Och jag känner hur jag blir alldeles blodröd av skam när Jesus avfärdar det alltihop. Och det värker i hjärtat när jag inser att det inte finns något sätt jag kan imponera på Jesus. Det finns inget sätt som jag kan förtjäna ens en plats i hans närhet, än mindre hedersplatsen. Åt skogen med alla CVn. Han, som betyder allra mest, bryr sig inte.

Naturligtvis är det inte samma sak att söka jobb som att vara i relation. Inte med Jesus eller med någon annan. Det är inte samma sak att bli anställd som att vara älskad. Och ändå tror jag inte jag är den enda som tänker så här, för hela vårt samhälle är uppbyggt på sä här. Är det på ett sätt på ett område är det säkert likadant på ett annat. Den som misslyckas på familjefronten är säkert ingen bra kristen, eller arbetskamrat heller. Antingen är allt bra eller så är allt dåligt. En människa är antingen lyckad eller misslyckad. Och den förrädiska rösten inombords viskar att de lyckade rimligen måste vara störst även i himmelriket.

Men jag är en av de misslyckade.

Jag har i och för sig en familj som jag älskar. Jag har någonstans att bo, goda och nära vänner. Jag har inte drabbats av några större tragedier, och har råd att äta båda god och nyttig mat. Jag har fötts in i en hudfärg och samhällsklass som skyddar mig från många orättvisor, och har trots att jag är kvinna inte blivit utsatt för allt för hotande situationer.

Om man tänker på allt det, är det ganska magstarkt att påstå att jag är misslyckad. Men jag, liksom alla andra, bär min del av sår och svagheter. Jag har förlorat kamper, mist vänner, gjort fel val, och jag har blivit bortvald. Många gånger. Jag har gråtit och förtvivlat, och jag har frågat mig om jag någonsin kommer vara någons val igen.

Och jag är inte ensam.

Jag ser mig omkring. Här i rummet, i vår stad och våra länder. I vår värld. Och överallt möts jag av blickarna från de misslyckade. De som inte kom längre. De som valde det överdrivna våldet. De som förlorat familj och vänner och hemland. De som inte kunde stoppa sjukdomens spridning. De som sprider hat och rädsla. De som flyr och de som jagar. Mardrömmarna har varit många under den här sommarens ljusa nätter. Och människor gråter. De väljer att gömma sig i alkoholens eller drogernas glömska. De famnar den familj de har kvar, eller söker sällskap hos en främling. Och en del orkar inte med det inre mörkret, och avslutar sina liv.

Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Det är svårt att vara människa.

Jag föreställer mig själv bland lärjungarna. Med blossande kinder och nedsänkt blick, dimmig av självföraktets tårar. Och så hör jag hans röst. Den som är minst är stor.

Varenda misslyckad själ.

Han är märklig, Jesus, men aldrig märkligare än när han väljer. De dumma och de elaka, de snåla och de slösaktiga. De alltför unga och de alltför gamla. De orättfärdigt rika, och de som är sjuka av sin fattigdom. Kom till mig, ni som är tyngda av bördor.

Vi är hans folk inte för att våra CVn är fulla av titlar och fina jobb. Våra talanger, Andens gåvor och mängden vänner på Facebook spelar ingen roll. Det är inte därför han valde oss.

Vi är hans folk för att vi är minst. Han kallar oss rakt genom våra misslyckanden och svagheter. Vi är hans folk för att vi behöver vara det. Vi är hans folk för att han vill vara oss nära. Vi är hans folk, för att endast ur vår egen sorg och smärta kan vi tala om världens brustenhet.

Det är så gåvorna kommer till användning.

Det är så vi går sjungande psalmer genom det som blev ett slagfält i sömniga Limhamn.

Det är så vi ställer oss mellan stridande styrkor i Ukraina, mellan polis och demonstranter i Ferguson, Missouri. Det är så vi firar gudstjänst varje söndag eller glömmer att göra det, det är så vi ber varje dag eller somnar ifrån bönen ännu en kväll. Som de minsta, de mest misslyckade. De mest älskade.

Sermon Poulsbo July 20 2014

When I was eleven my real father came into my life. Not the one who actually made me, together with my mom, but the one who acts like a father. Of course, my sister and I loathed him right from the start. When my mother asked what we thought about him, we snapped ”He's ugly, he's stupid, and he's Danish!”. But we soon came around, mainly because he really is a wonderful man, and also because he promised us a kitten and gave us lots of candy.

The candy giving continued on for many years. He commuted from Denmark, and every Friday he would stop by the tax-free store on the ferry boat and buy us a huge bag of Bassett's winegums. We would divide it up equally, and eat all of it, as only children can eat tons of candy without getting really sick.

After a while we got a sister. Little Maj was the whole family's darling, a funny little monkey faced baby, who grew to be a cute little blonde, and quite strong willed, toddler and child. The candy was no longer just for me and Eva, my other sister. We had to share with Maj. So each Friday we sat down after dinner, opened the bag, and began the painstaking process of dividing the candy up into equal shares. One for me. One for Eva. And one for Maj. As soon as we tried to trick her, she told on us. So she got exactly as many winegums as we did. Only, she got only green ones.

The green ones are pretty disgusting. And it took my mom ages to understand why the kid smelled so bad.

Now, the point of this story is not to make y'all fell bad for my little sister.

The point is that justice and fairness seem to be so clearcut and easy to recognize, but they really aren't. We were completely fair to Maj, she got exactly as many candies as we did, but we were actually favoring ourselves. On the surface justice, but under it not. And this, my friends, is what happens almost every time humans attempt fairness and justice.

That is what makes us confused and anxious about this text I just read.

It is one of the clearest and most well explained parables Jesus gives. There is no real room for ambiguity. There are two kinds of people: good ones and bad ones, and at the end of days the bad ones will burn and the good ones will reside with the Father. Easy peasy.

Except that this justice, this absolutely clear cut view on how things will be, risks becoming the kind of justice that gives some of us yellow and red winegums, and others green ones. But that is not God's kind of justice.

What happens if we look at what the slave suggests with other eyes?

He comes to his Master questioning how the field looks. We don't know who the slave is supposed to represent, but it is easy enough to recognize him among ourselves, even in ourselves. ”Why does the world look like this, God? Why do you allow evil people to exist?” And on a smaller scale perhaps ”Why does the church allow this or that person to come to services dressed like that, smelling like that, without ever giving, volunteering?” ”Why does the city allow those people to live here, why does the country allow those people to enter, why why why?”

And Jesus answers that in God's time, all will be set right.

It is not possible to tell evil people from good people. To root out evil, there is always the risk of collateral damage, and that, causing harm to innocents, is not God's way. God does not, ever, sacrifice some for the good of others. God does not, ever, condone the killing of innocents in the search for terrorists or enemies. There is nothing holy, or good, or God-like, or even acceptable about killing children in the name of God, safety, rules or whichever reasoning there might be. Not here, not in Gaza, not in Israel, not in Afghanistan or Ukraine or Sweden or wherever.

But because of how our world looks, we read the text in fear of the burning of the weeds, when we instead should read it with gratitude to our God who refuses to sacrifice even a single oar of wheat.

Even then, it's a difficult text. Because there is not a singe one of us here today who is without sin, and not a single one who is without virtue. We are all sinners and saints. That makes this text truly tricky, because it's so black and white, and our experience of reality is that it's pretty much made up from shades of grey instead. Even if we find comfort in the thought that God does not want to sacrifice even a tiny speck of good to uproot evil, how does that help us when we are both?

Jesus tells this parable together with a few others from a boat by the beach in Galilee. He's been walking and talking and fighting with pharisees for days, over among other things what is allowed to do on the Sabbath and what is not. Humans longing to control God and the Son of Man, setting up rules for who is holy and who is not. Jesus tells them in no uncertain words that judgement belongs to the Father and no one else. And at the same time, Heaven is reachable for ordinary people, just like a pearl found in a field or a mustard seed sown, and only God decides who goes where.

And we need not fear, because God is a judge of infinite mercy and justice. Even though this parable paints people as either weeds or wheat, there are plenty of other times in Matthew's gospel, and the others, when one who has been worthless is found worthy, when one who has sinned is forgiven, and when one who was broken is made whole.

I am overwhelmingly grateful that I am not the one on whom justice and judgement rests. The temptation to keep the red winegums to myself is just too great. I try to be better, because I know I feel better when I am just and loving. We are all created that way. But it is not on my behavior that my salvation rests.

God, who does not want to see even a single speck of good get lost, is the one who will make all evil go away. No more green winegums. No more injustice. No more war, no children lost. No more violence, no more hostility towards strangers. All the bad will go away, and the Kingdom will reign. Forever.