Predikan 4e3 Att inte döma 080615

Jag är en synderska. Ja, det är sant. Jag syndar hela tiden. Det är till och med för ofta, och för mycket, för att räkna upp här. Det är bara att konstatera att jag inte lever som jag lär, och inte som Jesus lär. Det svider, kliar, irriterar och gör ont.
För jag tror inte att jag är ensam om att vilja vara god och ren.

Jag vet inte hur många gånger jag har bett i den där aftonbönen som alltför ofta blir lite slentrianmässig, att jag ska få Guds hjälp att bli den där perfekta, helgonliknande varelsen som lever efter Guds vilja, ser alla människors behov, älskar andra som mig själv. Det är bara det att när jag somnat i någon slags from förhoppning om att det kanske ska bli annorlunda i morgon, vaknar jag ändå i själviskhetens klor.
Jag sätter mig själv, och mina önskningar, först hela tiden. Och visst, nog är jag medveten om det, men det gör det inte särskilt mycket bättre. Ibland ångrar jag inte ens mina handlingar eller tankar.
Usch. Varsågoda, här är jag. Den som lovade i sina prästlöften att vara en herde, en förebild, står här och berättar om sin uselhet, och samtidigt blir också detta någon slags stolthetsgärning, ett sätt att dra uppmärksamheten till mig, mig, mig.

Så jag vänder förstoringsglaset utåt istället. Som så ofta förr. Det känns lite bra att se på alla andra och veta att de är lika dåliga som jag, eller kanske ofta ännu värre. Oj oj oj, vad de festar, bedrar sina älskade, begår brott eller ljuger. Sådan är i alla fall inte jag. Och så känns det bra en liten stund till. Ända tills samvetet börjar gnaga en smula igen. Och då står jag där med valmöjligheten igen – se på mig själv, eller se på andra? Min hand tvekar över kikaren, men som så ofta förr plockar jag upp den och riktar in den på någon vän eller bekant. Oj oj oj, som den personen maskar på jobbet, eller behandlar sina barn nonchalant, eller…

Men jag är en synderska. Det är mig jag borde bekymra mig för. Men ofta bara skrattar jag bort det, bagatelliserar. I jämförelse är jag en bra människa, och jag behöver inte ens jämföra mig med de stora skurkarna som Hitler eller Saddam, jag är till och med rätt bra i jämförelse med den där direktören eller läraren som fuskar med tv-avgiften. Synd då att samvetet fortsätter gnaga.

Vad ska man då göra? Jag har försökt med bedjandet och med reformerandet, men det är bara att inse, jag blir nog aldrig ett helgon. Det kanske är dags för ännu en insikt – jag är faktiskt rättfärdig också. Jag är redan räddad. Jag är redan frälst. Där på korset, år 33. Då när min Gud valde att ta på sig allt och dö för mig och för dig. Inte för att han måste, utan för att han ville. Inte för att det var någon slags plikt, utan för att han älskar oss. Därför är jag hel och ren, förlåten och gjord rättfärdig. Alltså förlåten, och given tillgång till himlen och Gud. Det hindrar inte att jag är en synderska också, det gör inte att jag behöver förlåtelsen mindre. Snarare tvärtom, jag behöver den mer när jag äntligen insett hur det ligger till. Jag är i grunden kapabel till såväl ont som gott och alltför ofta väljer jag fel. Jag är synderska och rättfärdig.

Kampen är inte över. Den måste stås ut med varje enskild dag. Jag låter tankarna komma, och tränger bort dem. Jag biter igen runt de hårda orden, jag ler istället för att fräsa. Och mina kollegor här ler säkert också, de känner mig och vet att jag inte är ett lamm. Kampen är inte vunnen, och vem vet om den någonsin kommer vinnas. Jag är en människa, kapabel till stora och underbara ting, men också till sådant som ger den bottenlösaste förtvivlan och hopplöshet. Jag är människa, skapad till Guds avbild, men i allt strävande att vara en avbild av någon annan, efter den andra människa, eller i alla fall idén om en människa, jag för tillfället avgudar. Jag är människa, och därmed Guds barn, och Guds syster. Och jag är gudaskapad, och dras ändå till mörkret som en fluga till ljuset.

Och detta gäller även dig. För vi är lika, du och jag. Lika som de syskon i Kristus vi är, som tvillingar födda ur samma ägg, enäggstvillingar från samma gudomliga livmoder. Vi är ett i Kristus, lemmar i hans kropp, och därför svaga själva men tillsammans kan vi leva i att vara avbilden av det som inte kan avbildas, nämligen Gud.

Så därför, syster eller bror, vill jag inte längre döma dig. Jag kan tänka mig att hjälpa dig ta ut den där flisan ur ögat, om du kan tänka dig att hjälpa mig dra ur min bjälke. Vi är blinda, men tillsammans kan vi se. Tiden är inne för att vända förstoringsglaset inåt, mot oss själva och vår relation till varandra och Gud. Tiden är inne för att sluta döma, för vi är alla dömda och frikända, döda och levande. Vi är alla värda allt och inget. Och endast Gud har rätten att döma oss. Enbart Gud. Och Gud lurar man inte, hur mycket vi än levt i självbedrägeri och självgodhet. Gud vet, vi är syndare alla, men tack och lov, kära vänner, vet Gud också att vi är gjorda rättfärdiga. Platsen i himlen är din, om du vill ha den, men den kostar dig din själviskhet, din ovilja att se klart, din egenrättfärdiga upplevelse av tro som något du kan välja eller vraka. Nej, Gud har bruk för dig. Gud vill skapa i dig ett nytt hjärta och en ny tanke, Gud vill att du ska vara allt det du en gång drömde om, och allt det som du har givit oss. Gud vill. Vill du?

Predikan 5 i påsktiden ”Att växa i tro”

All tro är relation, och relationen mellan Jesus och Fadern ska också avspeglas i relationen mellan oss och Jesus, och mellan oss och andra människor.
Och är det så, då måste vi vara intresserade av att utforska treenighetens mysterium, för att lättare kunna se var vi missar, och vad vi ska sträva mot. I Jesu relation till sin förälder, vill vi kunna spegla oss, där vill vi också kunna vila. Med Jesus vid vår sida, vandrar vi mot Faderns hus.

Hur ska vi då växa i denna tro? Jag tror att det måste förstås som att vi ska växa, och att vi ska göra det som troende, i ett troende sammanhang, förvissade om Guds kärlek. I själva verket är det förutsättningen för växten. Näringen i ord och sakrament ger kraft för den vandring vi alla är stadda på, och våra medmänniskor är vårt resesällskap. Deras tro, uttryckt i relationen till Gud och människor, när vår växt, vår tro och vår relation, och så växer vi tillsammans, sammanbundna men alltid oss själva.

För det måste ju vara poängen; att ständigt bli mer oss själva. Inte att utvecklas till någon bättre, vackrare, starkare eller frommare, utan att med Guds hjälp växa till allt större likhet med den vi är skapade att vara, den Gudsbild vi är kallade att visa världen. Att tala om att tron ska växa, att vi ska bli mer troende, mer fromma eller mer upplysta hotar att placera oss i gnosticismens och new agefilosofiernas bakvatten, med föreställningar om att vi själva kan uppnå gudomlig kunskap eller förverkliga oss själva genom studier eller diverse andliga tekniker. Så är det inte. Den enda vägen till den upplysningen och kunskapen går genom Gud, och endast Gud. Så vårt mål är inte att bli en ny slags bättre form av människa, nej, vårt mål måste vara att bli den människa vi är skapta att vara. Oss själva. Och det kräver arbete, det kräver bön, men vi gör det inte utan hjälp, för den hjälpen är i själva verket det enda som hindrar oss från att bli fromma ögontjänare med alla de rätta attributen och formuleringarna, men utan det levande livet med Kristus inuti.

Men vad ska jag då göra? frågar sig hjälpsökande vän av ordning. Gör ingenting. Ingenting, tills du inser att vad du än gör är ingenting jämfört med vad Gud gör, och vad Jesus redan har gjort för dig. Tro det, och du kommer att växa. Tro det, och du finner dig på den där vandringsvägen med alla dina systrar och bröder. Ja, för så är det, i tron är vi alla ett, en familj, liksom Jesus och Fadern är ett, och det för oss tillbaka till Gudsrelationen. Länge har vi fokuserat på skillnaderna mellan Guds olika personer, vi har talat om vad som skiljer dem. Kanske är det för att vi är så duktiga på det oss människor emellan, eller så är det skiljandet en följd av hur vi ser på Gud, jag vet inte. Men i alla fall. Gud är ett, och tre. Men i allt viktigt, i allt som rör oss, är Gud en. Oavsett hur vi tilltalar Gud, är det Gud det handlar om. De olika relationerna mellan de tre, speglar väl relationerna mellan en kristen och en annan – det finns den som ger förutsättningarna för växt, det finns den som ger näringen, där finns också den som är beredd att offra sig själv. Men allt är Gud. Och allt bör vara kyrkan, de kristna. Människor borde kunna se på oss och säga. ”Se, hur de älskar varandra. De är verkligen en bild av himlen på jorden.” Men nej, vi slits itu, vi fokuserar mer på våra gränser och skillnader än på vad som förenar. Och så förvandlar vi vår ende Gud till en grupp gudar genom detta ständiga fokus på flerskapet, snarare än på enheten, och vi förvandlar oss själva till att vara varelser på samma nivå som Gud. Vi är inte ett, vi är en samling individer, och vi är de enda som spelar roll.

Men vi är kallade till frihet från allt det där. Vi är kallade till att vara i världen, men inte av den. Vi är kallade att vara just det kristusbrev till världen en kollega till mig talade om häromdagen. Vi är kallade till enhet, om inte i kroppen, så sannerligen i anden. Låt oss sluta med utpekandet. Låt oss sluta med polyteismen, för den är ett resultat av när vi ser friheten som uttryck för individens rätt att framstå som sig själv god nog. Men individualismen är inte intresserad av att vara ett med någon annan. Den är sig själv nog. Individen vandrar ensam. Men vi är ett, bröder och systrar, ett. Vi vandrar med Kristus, i Kristus, och om vi vänder ryggen åt varandra, gör vi det också åt Jesus, han som är livet.

Det är i tro som vi växer. Tron på Gud: Fader, Son och Ande. Utan Gud inget liv, ingen växt eller tjänst. Utan Gud ingenting. Men det får inte betyda att vi lämnar detta liv, eller inte bryr oss om det i någon slags from väntan på himmelriket. Himmelriket är redan här, inom oss, och för att förverkliga det krävs just den där tron, den som ger växten. Och genom att se varje människa, verkligen varenda en, som Guds bild, blir också Guds närvaro i denna vår värld, hur sargad den än är, så tydlig att det borde vara omöjligt att vända honom ryggen. Gud är här med oss, bevarar oss från det onda, och har gett oss sitt ord och sin sanning. Vi har inga ursäkter, vandringen börjar här och den börjar nu.
Vill du gå med Gud för växt och liv? Så öppna ditt hjärta. Tror du att Gud redan har gjort allt för att du ska vinna allt? Så öppna ditt hjärta. Nämn Fadern, nämn Jesus, nämn den heliga Anden, nämn Gud, för Gud är livet. Och Gud bor i ditt hjärta. Och Gud ska befria dig.

Predikan kvällsgtj 080406 ”Ut ur dödsskuggans dal”

Livet.
Det händer att jag läser löpsedlar runtomkring med olika recept på hur man ska bli lycklig. På bokrean gick jag runt och såg bok efter bok med titlar som lovade rikedom, hälsa eller, ja just det, lycka. Vi är medvetna om att ingen av oss lever liv som är perfekta in i minsta detalj, men det är som om vi ändå när en önskan, ett hopp, om att det någonstans finns någon som har hittat precis rätt väg och har uppnått den totala lyckan. Och så bjuder vi in gurus och andliga rådgivare i våra liv, köper böckerna, går kurserna. Men har någon kommit fram? Har någon ett liv helt utan sorg och saknad? Nej. Ingen lever ett sådant liv.

Vi vandrar allihop precis på kanten till dödskuggans dal. Ibland halkar vi ner. Branten ner är som en av de där grusbranterna som det är så vansinnigt svårt att ta sig upp för, och varje liten rörelse skickar ett nytt regn av småsten, en ny skur av smärta och irritation, över oss. Det lättaste är att följa slänten ner till botten. Att ligga still en liten stund, hämta andan, och sedan leta efter vägen ur dalen, kanske följa den till dess väggar har planat ur, tills dalen bara är en sänka i det solbelysta landskapet. Att leva ut sin sorg och sin smärta, att låta saknaden ta plats, men att inte låta den förlama oss. Dalen är mörk och djup, men mitt i den, allra längst nedanför gruset, finns Gud bredvid oss.

Det finns säkert en och annan människa som undviker de här dalarna. Som tar de långa omvägarna, kanske tvingas byta riktning. Men till slut är den människan så mätt på sol och brist på bekymmer, att även den minsta sten på vägen ter sig som ett oöverstigligt hinder. Hon har inte lärt sig hur man tar sig ur en sänka, eller hur man bestiger ett berg, eller för den delen en grusslänt. Och hon kommer stå still. Och hon kommer aldrig, aldrig våga lita på att Gud finns även i det där mörkret dit hon aldrig vågat bege sig.

Nej, det är människan som hand i hand med Gud utforskar de djupa dalarna likaväl som de soliga slätterna som till slut har någonting att berätta. Det är hon som kan lyssna på sina bröder och systrar med empati och igenkännande, det är hon som vet att Gud bär även i mörkret. Det är hon som gråtande frågat Gud var han är som vet att han faktiskt var där. Det är hon som vet att ingen dal är omöjlig att ta sig ur.

Åh, mörkret kan vara svårt, nästintill omöjligt, och jag vet att det finns alltför många som aldrig hittar ur. Jag vet att det finns de som blir liggande i ångesten, utan att ens märka att Gud ligger bredvid. Men jag tror att det är där som vi kommer in. Vi kan vara den höga rösten som kallar, vi kan vara käppen och staven som stöder och föser. Vi – Guds röst. Djupast i dalen kan vi famla oss fram tillsammans, och vi kan tillsammans hitta ut igen. Tillsammans balanserar vi på branterna, eller springer obehindrat på slätterna. Tillsammans. För att Gud vill ha det så. För att ingen ska vara ensam. Vi är fåren, Herren är herden, och han leder oss, låter oss leda varandra, ut ur den mörkaste dal, ut ur dödsskuggan och kylan, och in i den himmelska glädjen. Ja, där lyckan är.

Predikan 2 i påsk 080330 ”Påskens vittnen”

Mörkret har fallit över Jerusalem. Lärjungarna gömmer sig, rädda och ledsna. Hopplösa.
De visar en märkvärdig förmåga att motstå tron på undret. De har vandrat med Jesus, de har sett alltihop. Blinda som ser, lama som går. Vatten som blir till vin, till och med en man som varit död i flera dagar som blir levande igen. De har sett allt.

Men när sorgen drabbar är det som om alla möjligheter är försvunna, öppningen till himlen som Jesus visade är stängd igen. Livet är bara här och nu, det finns inget hopp, ingen framtid. Säkert spekulerade de i vad de skulle ta sig till nu. Återvända till Galiléen, till båtarna och tullhusen? Till ett liv utan mirakel, utan himmel? Till ett liv likt det som många i vårt land, här och nu, upplever att de lever.

Här säger de att de inte kan tro. De frågar efter bevis. De ber om en riktning. De avfärdar allt som talar om en verklighet utanför biologin eller fysiken, och ändå finns drömmen någonstans långt inne. För Gud stör. Människor som tror på Gud stör. De passar inte in, vi passar inte in. Och innan vi kan klappa oss själva på huvudet alltför mycket, så finns tankarna här också. Vi fungerar likadant. Vi behöver också det nära, det fysiska. Gud måste bli verklig för oss, men utan en fysiskt närvarande Kristus måste vi ta till knep. Vi talar om upplevelsen, vi betonar smaken och hörseln. Detta är evangelium för vår tid: händerna, ögonen, öronen, näsan och munnen. Händerna vill känna, munnen vill smaka. Vi vill se, verkligen se. Utan detta kan vi inte tro. Ja, Tomas är en apostel för vår tid.

Och så har vår tro blivit en religion med fokus på det världsliga, på gott och på ont. Vi betonar allt vad vi hör och känner, för annars tycker vi inte att vi kan märka Gud. I konfirmanddokumenten understryks vikten av upplevelsen, det sinnliga, och genom kyrkorna sveper heliga danser och luften fylls av rökelse. Ikoner hänger på väggarna, musiken rör oss till tårar och innerlighet.

Men vad händer när jag går hem på kvällen? Vad händer när jag behöver Gud på jobbet, mitt i natten, i kassakön?
Vad händer oss när vi inte längre kan lita på Guds närvaro utan alla de yttre attributen?

Tro är tillit, med eller utan musiken och doften. Saliga är de som inte har sett men ändå tror. Att lita till att Gud finns där för mig även när jag inte känner, inte ser, inte smakar. Så vansinnigt svårt, så grundläggande.
Om jag inte hör en röst svara mig när jag ber, betyder det inte att Gud inte hör.
Om jag inte känner händer möta mina när jag sträcker ut dem, betyder det inte att Gud inte är vänd mot mig.
Efter påsken har Gud lämnat sitt tempel och istället tagit en annan form. Och för oss betyder det att vi inte kan räkna bort Gud. Ingen kan räkna bort Gud. Vi kan inte placera henne i tryggt förvar i en kyrka, vi kan inte avskriva hans påverkan. Gud är här, mitt ibland oss och Gud stör. Människor som tror stör. För att det inte går att avskriva. För att det är nedlagt i tron att den påverkar hela mitt varande, hela mitt tänkande. Och det skrämmer mest av allt.

För i den insikten har ateisterna förstått någonting grundläggande – det är vi troende och våra kyrkor och tempel, alla de sinnliga yttre attributen, som i deras ögon måste bekämpas, eftersom vi hela tiden visar på det som är större än oss själva. Vi är vittnen.

Vi kan inte se Gud, men vi ser varandra, och därigenom Guds spegelbild.
Vi kan inte känna Guds händer, men vi kan fatta varandras. Guds röst hörs genom våra röster, smaken av Kristus når oss genom vinet och brödet. Doften av ljusen bär en bris av himmel, för det är så det måste vara. Den lärdomen kan vi få från ateisterna, för de har förstått att Gud inte kan räknas bort så länge det finns troende som speglar Gud.

Och under tiden är likheten mellan oss och de rädda lärjungarna slående. Ingen av dem, inte Tomas, men inte heller de andra tio, lyckades tro utan att ha sett. Inte heller kvinnorna. De behöver se, känna, lukta. De behöver en glimt av himmel. Så står plötsligt Jesus mitt ibland dem, och visar Tomas sina sår. Och Tomas faller ner på knä och säger: Min Herre och min Gud. Inte för att såren är verkliga, utan för att Gud är i världen igen.
Det var inte omöjligt, trots allt.
En glimt av himmel, en möjlighet. Där och då blev Tomas övertygelse tro, och där fick han kraften att bära den ut i världen. Och som Tomas, som alla lärjungarna, kan vi hämta kraft hos allt det verkligt mänskliga, det sinnliga vackra, hos smaken och doften, men framförallt hos varandra, för det är vi som nu är glimten av himmel, det är vi som gör det omöjliga möjligt. Så blir kyrkan, och alla trons människor, påskens vittnen. Genom oss verkar Gud, vi är en glimt av himlen. Saliga är de som tror utan att ha sett, ja, det är sant. Kanske kommer vi dit en dag, men saligt är också att få vara ett vittne för andra, och se Gud omvittnad i en vän.

Tron bärs av oss. Vare sig det är mitt i natten eller i en kassakö. Idag är vi undren, vi är miraklen. I allt vårt tvivel, vår världslighet, och i himmelsk, outsäglig glädje. Jesus Kristus är vår Gud, och vi är hans folk. Och det, kära vittnen, går inte att räkna bort.

kampen mot ondskan - tredje söndagen i fastan

Det har blivit dags att tala om djävulen igen.
Javisst, han med hornen, han med eldgaffel och svans. Eller är det kanske snarare så att han, och jag kallar honom ”han” enbart för att det är praktiskt, ser ut och verkar vara en av oss. Hans yttre spelar ingen roll. Troligtvis har han inget, men det betyder inte att han inte finns.

För ja, jag tror att det finns en ond kraft. Det bör alla kristna göra. Och jag tror att den onda kraften är större än oss människor, större än bara det onda vi själva kan tillfoga oss och vår värld, jag tror att den kraften är ute efter att riva ner allt. Ja, jag tror att det finns en djävul, men vad han kallas är oviktigt. Så länge vi talar om honom.

Nu kanske någon tycker att det är onödigt och dystert att tala om den onde. Någon annan kanske tycker att jag är förbluffande gammeldags, och en tredje kanske att jag håller på med typiskt kristen vidskepelse. Men jag hoppas inte det, och jag tror er om mer än så. För sanningen är att ju mer vi bagatelliserar det onda, desto större möjligheter att verka har det, och ju mer vi förnekar den ondes existens, desto lättare blir det för honom att influera oss.
Därför är det nödvändigt för oss att tala om honom, för det är vår uppgift som kristna att med varje andetag och varje tanke göra vårt bästa för att han inte ska kunna riva ner och förstöra allt det vackra och underbara Gud har skapat. Det är vår uppgift att kämpa för det goda.

Apokalypsens klockor ringer. Vår värld är hela tiden på gränsen att sugas in i hans grepp, han som vill riva ner. Att förneka hans existens är att vara blind för hur världen ser ut, eller, ännu värre, att inte bry sig. Varje barn vi rycker undan sjukdom och död, varje människa vi lyckas återskänka värdighet, varje uns natur vi inte skövlar är en seger för det goda. För djupast i vårt medvetande måste hela tiden ligga att utan Gud finns ingenting. Ingenting. Tomhet, och det är det djävulen önskar mest av allt.

Och det är i den vetskapen vår räddning ligger. Utan Gud är tomhet. Det är inget sammanträffande att ordet ”gudlös” har kommit att vara nästintill synonymt med ond. Utan Gud är tomhet. För från Gud kommer allt. Syre, blommor, barn och kärlek. Värme och liv. Och han den andre, detta är vad han vill ta ifrån oss. Och det bästa sättet vi kan låta honom göra det på är att skratta åt ”vidskepligheten”, rycka på axlarna och låta bli att bry oss.

Vi måste kasta oss själva på Gud. Vi måste lägga allt vi är och har i Guds händer. Den sorten, den onda kraften, drivs bara ut med bön, och den bönen är den totala kapitulationen. Inga rikedomar eller begåvningar krävs eller räcker. Det finns inga andliga giganter vars böner är mer värda än andras, eller några som kommer kunna köpa sig undan effekterna av det ondas makt på vår jord. Har vi inte redan talat om rädslan? Ser vi inte dag för dag hur vår jord förvandlas? Hör vi inte om oskyldiga som dödas för den eller den ideologins, religionens eller markens skull? Det finns inget gott i detta, tro mig. Det ondas makt är stor, och vår skara är ljum och lagom. Men vi är dom det vilar på. Vi kan inte överlåta kampen till de glödande karismatikerna i frikyrkorna. De gör säkert ett gott arbete, men det är vår plikt att vara med. Vi kan inte lämna utdrivandet av det onda till katolikerna, vi har vårt eget sätt. Så be, kristen, be. Kampen är här och nu. Apokalypsens klockor klämtar. Om Gud är med oss, vem kan vara mot oss?

Gud kom hit. Ett litet barn, utsatt från allra första stund. Mitt i vårt mörker. Och människorna såg, men förstod inte. Men det onda förstod, och rasade. Demonerna känner igen honom, om och om igen. Men vi, med våra rationella tankar, vägrar acceptera att vi ens kan vara influerade av någonting som är ont. Alla våra dåliga sidor är något att skämta med, vi talar skrattande om hur summan av lasterna är konstant eller hur vi kan motstå allt utom frestelser. Men vem är det som frestar?

Gud kom hit för vår skull. Det finns de som säger att han kom bara för att vara en inspiration, eller att han var Guds son, fast bara symboliskt. De missar poängen. Gud kom hit, verkligen hit, för att göra oss delaktiga i den stora kampen, för att den bara kan vinnas genom att överlämna sig helt, så som Gud en gång överlämnade sig. Bara genom att ge upp för Gud vinner vi, bara genom bön. Så be, kristen. Be.

Predikan kyndelsmässodagen (Små och stora-gudstjänst) 2008

Det finns en saga som jag ska berätta för er…

En kung hade en gång tre döttrar. De var alla tre kloka och modiga, och kungen kunde bara inte bestämma sig för vem av döttrarna som skulle få ärva kungariket när han skulle dö. Vanligtvis var det alltid den äldsta, men kungen tyckte att det borde vara den som var klokast som skulle bli drottning, och därför beslöt han sig för att testa flickorna.
Han kallade dem till sig och sade:
- Jag börjar bli gammal och det är dags för mig att tänka på vem som ska leda landet när jag är borta.
Prinsessorna protesterade:
- Pappa, du ska väl inte dö än på många, många år! sade den äldsta.
- Du är väl inte sjuk? frågade mellanflickan.
- Säg bara vad vi ska göra! sade den yngsta.

Kungen tog fram sin börs. Ur den tog han nio guldmynt och gav tre var till flickorna. Sedan sade han:
- Er uppgift är att fylla den här salen. Ni får köpa vad ni vill för att klara av det, men ni får inte använda mer än de tre guldmynt ni har fått. Kom tillbaka hit och visa mig lösningen om två timmar. Den som löser uppgiften bäst ska bli min arvinge.

Flickorna blev tysta och fundersamma, men efter en stund skyndade de sig ut ur salen, och utanför slottet sprang de åt varsitt håll.
Två timmar senare stod de igen framför kungens tron. Han log förväntansfullt, lutade sig fram, och bad den äldsta prinsessan visa hur hon hade löst uppgiften.
- Pappa, jag funderade på vad som tog massor med plats, men ändå var billigt. Så jag sprang till stallet, tog min häst och red ut till en bonde utanför staden. Där köpte jag allt hö och all halm jag kunde få, från honom och alla hans grannar. Den finns här utanför på tio vagnar.
Kungen log. Hans dotter var verkligen en klok flicka. Hon skulle bli en bra drottning. Men när all halmen och allt höet burits in i salen täckte den förvisso hela golvet, men nådde bara folk till knäna.
När allt hade burits ut igen och golvet hade sopats, tog den andra dottern till orda:
- Pappa, jag tänkte länge. Jag tänkte också på hö och halm, men eftersom det har ett värde för bönderna var det inte så billigt som jag ville att det skulle vara. Så jag gick till trädgårdsmästaren och bad honom om att få så mycket gamla vissna löv och klippt gräs jag kunde frakta iväg. Han var bara glad över att bli av med det, och så betalade jag några av hans medhjälpare och deras familjer för att ta hit det.
Salen fylldes av gamla löv och gräs. Det luktade inte särskilt gott, men det nådde upp till prinsessornas axlar. Kungen skrattade. Han kunde inte tänka sig att den yngsta prinsessan skulle ha kunnat lyckas bättre, och efter att alla löven sopats ut var han precis på vippen att utnämna mellanflickan till sin efterträdare när den yngsta prinsessan gick fram till honom och gav honom två guldmynt. Kungen stirrade på henne och sade:
- Men, men, du skulle ju använda dem till uppgiften!
- Javisst, pappa, men jag behövde bara ett.
Sedan bad prinsessan tjänarna att dra för gardinerna för de stora fönstren. Det blev alldeles mörkt. Så plötsligt tändes ett stort ljus mitt i salen och skuggorna jagades iväg. Prinsessan tände fler, hon hade köpt ett stort och tolv små ljus för guldmyntet, och när alla var tända var salen fylld av ljus. Kungen log. Han gick ner från sin tron och gav sin yngsta dotter en stor kram. Hon skulle bli en bra drottning.
Ibland känns det som att det är lika mörkt i vår värld som i den där slottssalen. Det finns människor som är ensamma, sjuka eller hungriga. I många länder är det krig eller så får barnen inte gå i skolan för att de är för fattiga. Och det är svårt att tänka sig vad vi här, vi som faktiskt har det så bra, kan göra åt det. Vad kan ett barn göra åt det?

I texten som B läste innan berättas om en gammal man som får träffa Jesus när Jesus bara var en liten baby. Och det står inte exakt så här i den texten ni fick höra, men Symeon, som mannen hette, kallar Jesus för ett ljus. Jesus är ljuset som ska driva bort världens mörker, precis som det stora ljuset i sagan jag berättade. Han är den som finns med alla dem som är hungriga, dem som längtar efter att bli fria, och han hjälper dem att minnas att det finns ljus, hjälper dem att minnas att Gud finns med och lyssnar. Och ni kanske kommer ihåg att det var tolv mindre ljus där i salen också? De ljusen är vi. Vi ska bära ljuset vidare till alla människor, så att allt det där mörkret som gör människor ledsna ska försvinna. Vi är ljus, precis som Jesus är ljus, och vi kan sprida det. Genom att vara snälla mot varandra, genom att be, genom att göra bra saker. Vi är ljus.

predikan trettondedagen 2007

Detta är en berättelse om mod. Jag kan inte se det på något annat sätt. I denna krigshärjade region, bland människor som växt upp med hatet mot grannen i modersmjölken, där vågar några män ge sig ut på en resa som ska förändra deras liv för evigt. Det är sådant man gör filmer av, berättelser som denna säljer böcker. Det skulle lika gärna kunnat vara idag, men vi finner den i Bibeln, närmast i en bisats.
Det är så många steg på vägen mellan österlandet, kanske nuvarande Irak eller rent av Indien, och Jerusalem, där stjärntydarna först nämns. Det måste ha tagit så lång tid att resa, och farorna var säkert många. Inte bara stråtrövare, utan marscherande soldater, öknar, sjukdomar och vilda djur. Och allt detta bör stjärntydarna känt till redan innan de gav sig av.

De var vetenskapsmän, sin tids och sitt lands kunskapselit. De levde säkert privilegierade liv, skyddade från all slags fattigdom och nöd. Så när de tog beslutet att lämna allt detta, för en resa vars mål de inte kände eller ens om de någonsin skulle komma tillbaka, handlar det om mod. Även om de säkert reste med all bekvämlighet, med en ordentlig eskort, kan det inte ha varit säkert på något sätt.

Men de nådde fram. Var de tog vägen sedan vet vi inte riktigt, Bibeln säger att de vände hem till sitt land igen. Vi vet inte vad som rörde sig i deras huvuden eller hjärtan. Men de var modiga män, som följde utan att veta var resan skulle gå. De var förebilder.

För när vi tar beslutet att följa Kristus, vet ingen av oss var den resan kommer föra oss. Den är inte riskfri, något tusentals människor som på olika sätt förföljts för sin tro kan vittna om. En del följer stjärnan ut i världen, lämnar precis som de vise männen i dagens evangelium, allt känt bakom sig för att tjäna Gud i ett annat land. De trotsar språkbarriärer, kulturkrockar och okända faror för att fullfölja sitt kall till mission, till att tjäna andra i Kristi namn. Andra följer stjärnan in i en tjänst i kyrkan här hemma, oavsett om det handlar om att bli präst, musiker, kyrkvärd eller barnledare, andra lyssnar till dess rop och blir goda medmänniskor i det lilla. Men ingen av oss vet vad Gud har för tankar med oss. Alla är vi kallade, men hur vägen till stjärnan, ljuset Jesus Kristus, ser ut, det vet vi inte.

Och precis som med de vise männen så kommer resan till Kristus kosta oss. De lämnade det mest dyrbara i stallet, sitt lands mest kostsamma skatter, och precis som de är vi kallade att ge det mest dyrbara till Gud. Våra gåvor, våra talanger, blir heliga, lysande skatter när de ägnas barnet i krubban. Guds härlighet lyser i det lilla, skulle då vi små undanhålla honom våra egna skatter? Jag talar inte om pengar. Lägg gärna en slant eller två i kollekten, det är också ett sätt att följa stjärnan, men mest av allt, ge Gud av dig. Låt din röst höras i himlens kör, låt din värme stråla himmel till dem som fryser. Låt barnen höra om Gud, och överlämna alla du älskar i bön. För det är hos Gud allt vi älskar, värdesätter och har fått som gåvor hör hemma. Det är vi som förvandlar stallet till ett palats, när vi knäböjer tillsammans med de främmande männen från länder vars namn vi inte ens kan uttala, och tillber ett barn som föddes med himlens alla skatter, men utan jordisk rikedom. Våra gåvor dekorerar det där stallet mer än sammetsdraperier eller kristallkronor, dyrbar konst eller marmortrappor.

Var kan stjärnan föra dig?
Jesus kallar. Det finns mycket som håller tillbaka. Men Jesus kallar. Vart då? Vi vet inte. Vi får lita till stjärnan, den för inte vilse. Som barnen och herdarna, som de vise männen från Österns rike, är vi kallade att se Guds härlighet i Kristus, himlens strålande mirakel i en krubba. Vi är kallade till mod. Stjärnan blinkar än. Det är dags att gå.

predikan julnattsnattsmässan 07

Ingenstans blir det så mörkt om natten som runt Medelhavet. Det är ett så kompakt, sammetssvart mörker att det känns som om det aldrig kommer bli ljust igen. Det tränger in i själen, det lägger sig som ett täcke över ögonen och det går knappt att se sin egen hand. Det är fullständigt omöjligt att se vad som ligger på marken framför en, och man måste gå med händerna utsträckta för att inte gå in i vad som finns runt omkring.


Så gick ett helt folk. Så gick alla människor. Famlandes, snubblandes i mörkret som var vår värld. Utan ledstjärna. Med ständig risk att falla nerför branter eller att gå in i vassa grenar. Och hur människorna än spärrade upp ögonen eller grep varandras händer blev det ändå inte ljusare. Tills ljuset tändes.


Folket som vandrade i mörkret kunde plötsligt se varandra. Och de fick en riktning. Herdarna som hade vallat sina får i mörker skådade änglar, människorna och änglarna lät jublet stiga. Ett barn är oss fött! En son är oss given! Och han ska vara fredens furste, för han är den som öppnar våra ögon, han är den som leder oss på den rätta vägen. Han är Messias, Herren.


Och som allt levande dras vi till ljuset. Herdarna lämnade markerna och störtade iväg till stallet där världens kung hade fötts. Det måste ha blivit ett väldigt bräkande på gatorna i Betlehem, om alla fåren följde med dem. Men i herdarnas ögon ringde ännu änglarnas sång, för dem fanns bara ljuset och stjärnan som berättade om att människornas långa vandring i mörker var över. Ett ljus är tänt i mörkret, och mörkret kan aldrig någonsin övervinna det.


Ett litet barn. Ett hopp för all världens människor, en härskare utan världslig makt. Ett ljus i världens natt, en bot för vår ångest och rädsla. En hjälp att se snedstegen och hitta rätt igen. Och vi människor, vi behöver ljuset så mycket. Vi väntar och längtar efter ljusare dagar, vi tänder massor med stearinljus, låter lamporna vara på. Men det ljuset vi verkligen behöver handlar inte om veke eller watt, det är det ljuset som lyser från barnet, det som blir till livsljus i ögonen på dem vi älskar. Och då kan mörkret vara än så nattsvart. Då kan världen vara hur farlig och dunkel som helst. Då kan vägen vi vandrar vara hur smal och stenig som helst, för ljuset vi bär i våra hjärtan lyser vår väg. Jesus Kristus, världens ljus, föddes i vårt mörker för att tända vårt hopp. Och se, det varde ljus.

Predikan andra söndagen i Advent 9 dec 2007

Sällan får jag lika mycket möjlighet att gå i Jesu fotspår som den här söndagen. För idag är jag kallad att förkunna budskapet om att Guds rike är nära, det budskap som allra oftast återkom i Jesu egen undervisning. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

Och ändå finner jag att jag helst vill tala om hur Jesus ska komma hit. Det är säkert inte fel, med tanke på att Han själv var, och är, kärnan i det budskapet. Han som var ända från begynnelsen, han som är här och nu, och han som kommer åter när tiden är inne. Tiden som är inne nu, igår och i morgon. Det är dags, himlen är nära. Men hur?

Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår. Jag känner mig som Petrus på förklaringsberget, jag vill ta på det oberörbara, jag vill få det berättat för mig med ord jag förstår. Jag är böjd till att göra det praktiska, som Marta, men i mitt hjärta längtar jag efter orden jag kan ta till mitt hjärta, jag vill begrunda som Bibelns alla Marior. Men ännu är jag inte där, än kan jag inte förstå.

Kommer Jesus åter på molnen, i en skinande vagn av eld? Kommer han som en ljusgestalt i bländande vitt, med den uppgående solens strålar som en gloria? Kommer han inom vår tid, eller sker det på något sätt utanför tidens ramar? Jag försöker föreställa mig det, jag försöker förstå, för att verkligen kunna längta. Men det går inte.

Jag vet att det säkert ligger i min natur. Kanske är det i nästan alla människors natur, det är omöjligt att föreställa oss det som är större än vår fattningsförmåga. Och vi tar till bilder för att ens kunna närma sig det vi inte förstår, men bilderna begränsar oss, blir till snubbeltrådar och dimridåer. Vårt förnuft, så rikt och underbart konstruerat, gör det ogripbara än mindre gripbart.

Och så läste jag en dag en dikt av WH Auden. Så här lyder den:

Because of His visitation,
we may no longer desire God as if He were lacking:
our redemption is no longer a question of pursuit,
but of surrender
to Him who is always and everywhere present.
Therefore at every moment we pray that,
following Him we may depart
from our anxiety
into His peace.

Min översättning:
På grund av Hans besök
kan vi inte längre begära Gud som om Han saknades:
vår återupprättelse är inte längre en fråga om strävan,
utan om kapitulation
för Honom som är alltid och allestädes närvarande.
Därför ber vi varje ögonblick att,
vi genom att följa Honom kan avresa
från vår oro
in i Hans frid.

För mig blev den ett ögonblick av klarhet. Förnuftet klarade det inte, konsten och litteraturen kom till min hjälp. Jesus är inte borta på det sättet att han en gång ska komma tillbaka. Med hans besök, i och med hans födelse, har vi ständigt Gud närvarande hos oss. Minnet av honom, berättelsen om honom, det goda budskapet reser med oss var vi än går. Vi har fått den heliga Ande som gåva, i allt vi gör finns Gud med. Så emellanåt är det till och med farligt att tala om Gud som om Gud är borta och ska komma tillbaka, kanske på en skinande vagn, för då menar vi ju också att Gud inte är här nu.

Men Gud Fadern är här, nära. Jesus är här, nära. Den heliga Ande är här, nära. I varje andetag. I varje brustet hjärta. I varje människa, med varje människa. I sorgen och glädjen, i motgång och medgång. I tristess och jubel, katastrof och ofattbar lycka.

Ja, Guds rike är nära. Det är oss närmare än våra egna hjärtan. När vi ber om att Hans rike ska komma, då ber vi om att vi ska lämna allt det andra och verkligen vända oss till honom som vi redan känner, han som redan är här, han som bara väntar på vår fulla uppmärksamhet.

Vi väntar. Det andra ljuset är tänt. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv. Vi väntar. Guds rike är nära. Vi kapitulerar inför Guds längtan efter oss. Vi väntar på barnet som kan leda oss djupare in i oss själva, som kan få oss att se Guds underbara handlande i våra liv. Vi väntar på vårt hjärtas konung, vi väntar på barnet som skänker oss livet. Honom som vi vill följa, från vår oro, in i hans frid.

Det är advent. Vi väntar. Guds rike är nära.

Predikan 071111 23e3 Förlåtelse utan gräns

Konfirmanderna presenterar Frälsarkransen. Men den går inte att sätta ihop, evigheten/friden saknas.

Jag: ”Vad är problemet?”
K: ”Vi saknar friden!”
Jag: ”Men, ni hade den ju innan. Vem skulle ha presenterat den?”
Tyst.
K: ”Eh…vi hade ingen som ansvarade för friden.”
Jag: ”Vadå ansvarade? Det var ju du som ansvarade för att alla hade en uppgift. Och nu står vi utan frid. Inte så snyggt.”
K: ”Men nu är du orättvis! Alla ansvarar väl för att friden kommer med!”
Jag: ”Ok. Vi frågar väl alla då. Är det någon av er som har sett friden? Vit pärla, ungefär så här stor…?”

Friden återfinns på altaret. Den var där hela tiden.

Förlåt K. Det är klart att vi alla har ett ansvar. Utan allas vår hjälp kommer vi aldrig fram
till friden, det är helt rätt.
Låt oss börja från början…

Vem har skapat oss?
En ganska enkel fråga, med ett enkelt svar: Gud.

Har Gud skapat hela oss, med tånaglar, ömma samveten och underligt sinne för humor?
Ja, på den frågan måste vi också svara ja. För även om mycket av våra personligheter har påverkats av omgivning och arv, måste vi väl ändå tro att Gud verkar genom dem också.

Så. Alltså befinner vi oss här, i denna stad, i denna tid, som Gud skapade oss. Påverkade av allt möjligt, kanske sårade och skadade, men ändå, längst inne, Guds avbilder och älskade barn. Och ännu bättre än så, dessutom är vi fyllda av Guds ande, hon som sändes för att hjälpa och stödja oss, för att knyta oss samman till en enda kropp. Den enda kropp som Gud har i världen nu, det är vi.

Men vad händer när en kroppsdel vänder sig mot en annan? Läkare som transplanterar organ vet att det är en allvarlig komplikation, och när det händer måste man agera omedelbart, annars kan hela kroppen bli kritiskt sjuk. Hela kroppen påverkas, plågas som av tortyr, av oenigheten. Det är livsviktigt för hela Guds skapelse, för Guds egen kropp, att det råder frid.

Och här kommer förlåtelsen in. Temat idag är Förlåtelse utan gräns. Inte utan villkor. Men en förlåtelse som måste genomsyra allt. Så länge jag bär agg kan jag inte förlåta. Och eftersom vi alla hör ihop, skadar jag därmed mig själv, andra och Gud. Genom mitt agg naggas skapelsens skönhet ännu mer i kanten. Men Jesus är tydlig. Jag ska förlåta om och om igen. Oändligt många gånger, alltid ska jag förlåta. Ända tills jag lär mig hur det går till. Ända tills jag kan förlåta också mig själv.

För Gud har skapat oss. Och Gud verkar i oss. När jag förlåter, verkligen förlåter, verkar Gud i mig. Därför är en mottagen förlåtelse som inte strålar vidare ingen riktig förlåtelse. Den måste mottagas, den måste få verkan. Hjärtat måste vara redo. Och den brustna relationen blir hel igen, med den andra, med mig, med Gud. Förlåtelsen är inte villkorslös, men gränslös. Den känner inte gränsen mellan idag eller igår, mellan dig och mig, mellan oss och Gud.

Så där är det. Förlåtelsen och i slutändan friden. Guds gåva, allas vårt ansvar.

Har du satt ihop frälsarkransen, K? Vill du visa upp den?

Friden vilar intill pärlan som symboliserar Gud. Med den på plats blev kransen hel. Och med friden och förlåtelsen på plats hos oss, blir skapelsen hel. Gränslös.

Predikan tacksägelsedagen 071014

1. Hela himlen dånar av sång. Änglarna sjunger Gloria, Ära, inför Guds tron, hela tiden. Himlen är glädje, himlen är sång. Gud älskar oss med evig kärlek, ända från början, och har visat oss godhet, ända från början. Gud är ingen kung långt borta, ingen sömnig gubbe på ett moln. Gud är makt och härlighet, men mest av allt är Gud kärlek. Gud är den som var och är och kommer, här och nu. Gud älskar musiken, dansen, festen, önskar oss glädje och överflöd, och skapade en hel värld fylld av allt detta.

Barnkören: Vill du veta hur det lät?

2. Men det var något som gick fel.
Allt var skapat så underbart. Fiskar som blubbade, kräldjur som väste och vilddjur som morrade. Och Gud njöt. Allt fungerade, allt hängde samman. Och så skapade Gud människan. Människan som var så vacker, så klok och så uppfinningsrik. Men människan glömde bort det viktigaste – att tacka Gud hela tiden. Tacka för livet, för tankeförmågan, för kärlek och vänskap. Nej, vi människor, vi tror att allt detta är vår förtjänst. Och vi började tänka på oss själva som gudar. Och istället för att vårda naturen, utnyttjade vi den. Och det blev liksom fel i hela skapelsen.

Och Gud blev arg. Arg och ledsen, för att allt det som var så bra och fint och väl uttänkt inte längre fungerade. Och precis som vilken annan förälder som helst tyckte Gud att det vi hade ställt till med skulle vi också ställa till rätta igen. Vi håller fortfarande på. Det finns så väldigt mycket som är fel i vår värld. I fredags var den stora Världens barn-galan, för att samla in pengar till barn över hela jorden som inte har något hem, eller familj, eller mat, barn som lever i länder där det är krig eller barn som tvingas arbeta. Människor har det inte bra, varken nu eller på Jesu tid. Och även om han botade en del, fick dem att se eller gå igen, var det inte det han var här för. Jesus kom för att ta bort det grundläggande felet, han kom för att föra oss närmare Gud. Han kom för att berätta om himlen, och för att ta bort allt det som skiljer oss från Gud. Han kom för att visa oss att vi fortfarande är Guds barn, vad vi än har gjort. Han kom för att hjälpa oss att tacka Gud igen, tacka med glädje och sång.

Barnkören: Song of Joy

3. Jag vill tacka Gud för att jag om och om igen får chansen att börja om. Varje gång jag får lägga fram allt det som är jag framför Gud i syndabekännelsen, och få förlåtelse. Varje gång jag får ta emot nattvarden. Det är som om Guds kärlek sköljer genom hela min kropp, hela min själ, och tar med sig allt som är smutsigt och trasigt. Sköljer bort det som en mäktig svallvåg, som en ihärdigt nötande bäckfåra. Det spolas med ut i ingenting, bränns till aska inför Guds blick, och jag får stå där, ren och ny som ett barn, inför Gud.
Ja, jag vill tacka Gud.
Gud är alltid här hos mig. Jag vill falla ned, jag vill tacka och sjunga, för jag vet att närhelst jag glömmer, kommer Gud ihåg, och varje gång jag ångrar något, tar Gud hand om det för mig. Jag vet att Gud är med mig varje dag, och för det vill jag tacka.

Barnkören: Du finns alltid här hos mig

Predikan 16e3 070923 Livet och döden

Allt var bara mörker. Händer rörde vid henne, men hon hörde inget, kände inget. Maten de tvingande i henne smakade ingenting, käkarna rörde sig automatiskt, hon tuggade och svalde, men smakade ingenting. Allt var tomhet.
Någon ledde henne till sängen. Med kalla känslolösa händer klädde hon av sin pojke. Han hade blivit en man, hon hade inte sett honom naken sedan dess, men nu var det för sent. Hon tvättade kroppen. Utan ord. Tom. När han var ren smorde hon honom med olja och lindade honom i rena tygstycken. Hon redde ut håret och stängde ögonen. Inuti var det bara tomhet, inga känslor, inget hopp. Inget liv. Så tog hon hans händer och lade dem på hans bröst. Hans händer. Så starka. Ännu utan alla de valkar de skulle ha fått, bara små ärr här och där efter fall när han var liten. Just händerna. De hade varit så levande, aldrig stilla, alltid i rörelse. Rättade till en lock där, pillade på ärmen där. Kliade på myggbetten, knäppte med fingrarna. Och där brast hon. Allt det tomma och känslolösa vällde ut i ett enda skrik. Hon skakade, snyftade, rev sig själv i ansiktet, på armarna. Hårt höll hon fast honom, som om hennes värme och förtvivlan kunde föra honom tillbaka.

Händerna som varit så mjuka tidigare blev tvungna att bända loss hennes fingrar. De höll henne hårt när de kom för att hämta kroppen. Pojken lades på en bår, och hans mor gick bredvid. Ibland bars hon nästan, benen bar inte. Genom de rituella sorgeropen hördes hennes nästan omänskliga gråt, som ljudet av ett oväder som inte kan dränkas av än så mycket musik. Runt om stöttades hon, men de ville inte se henne i ögonen. Rädda att förloras i kaoset där inne, rädda att drabbas av samma sak. Rädda för död, rädda för sorg och vansinnet som följer.

Hela staden stannade upp. Allas ögon följde processionen där den ringlade sig fram emot stadsporten. Det gjordes plats, handelsmän flyttade sina åsnor och barn rycktes ur vägen. Skriken och gråten omgavs av tystnad. Moderns vilda blick sökte efter någon, något, vad som helst som kunde berätta för henne att detta inte var sant, att hennes son inte var död. Men ingen mötte blicken.

Ut ur portens skugga, in i det obarmhärtiga solljuset. Männen som bar båren svettades nu, den svajade till varje gång någon av dem torkade pannan. Rörelsen fick det att se ut som om pojken rörde sig, och mamman hejdade båren. Hon skakade av sig de välmenande men begränsande händerna, tog tag i pojkens kalla hand, rörde hans panna. Men allt var tomhet. Hon drog honom i håret, nöp honom i kinden. Skrattade. Bad honom sluta spela. Människorna runt omkring såg bort från henne, illa till mods. Generade. Hennes blick sökte dem. Han sover väl? Han låtsas? Men processionen rörde sig igen. Hon grät. Och allt var tomhet.

Blicken, tårskymd, sökte fäste. Sökte bland människorna i tåget, bland träd och buskar, bland åskådarna längs vägen. Och som en drunknande söker land, dras till flotten, fann hon en enda blick som inte vek undan. Tårarna rann. Ner i den djupaste dalen av förtvivlan, ner i dödsskuggans dal, sändes en stråle ljus. Jag är med dig, min käpp och stav ska trösta dig. Gud såg hennes sorg. Gud i alla fall, vågade se. Där, i Guds blick, ville hon stanna. Men han kom närmre. Hans hand, så olik pojkens, strök bort tårarna. Gråt inte. Och de slutade komma.

Och sedan, ja sedan, var det liv igen. Tomheten fylldes. Färgerna återvände till allting, lukter och smaker var tillbaka, men hon såg ingenting annat än pojken. Han var död, men se, han lever. Med håret ännu glansigt av oljan, och linnebindlarna i oordning, satt han upp på båren. Hon hörde inte ropen, såg bara pojken. Och han, en pojke som var död, en man som var en pojke, såg änkan som var mamma. Han satte ner sina bara fötter på den heta marken, vacklade, men fick tillbaka balansen. Dofterna var tillbaka med ens, när hon slöts i hans armar, doftande av olja och örter.

Då mindes hon. Ögonen. Hon skulle alltid minnas dem, precis som hon skulle minnas doften av liv i dödens örter, livbringande solvärme på ett skal av tomhet. Hon skulle alltid minnas känslan av att vara sedd, helt och fullt. Och människorna skulle alltid minnas hur en änka fick livet tillbaka, och hur en son levde, fastän han hade dött. Och berättelsen skulle spridas, för att den betyder något. För att den är viktig.

För den är berättelsen om hur livet återvänder, men också hur meningen kommer tillbaka. Ett vittnesbörd om den fasansfulla sorgen, men också om vägen ur kaos. För änkans läkedom börjar inte när sonen stiger upp. Längst in i ångesten möter hon Gud. I själens mörka natt finns någon som delar all smärta och all sorg. Det var hennes läkedom, den där dammiga och heta dagen utanför Nains stadsport. Och det är vår lärdom likaså. Döden är vårt livsvillkor, obändig och oundviklig. Förluster och sorger kantar vår väg, tillsammans med glädje och lycka. I allt finns Gud. Allt delar Jesus. Inget blir lättare. Ingen kommer undan. Men ingen är ensam, och där, i den insikten, segrar livet. Där blir dofterna och smakerna starkare än tomheten. Där blir glädjen djupare än kaoset. Här och nu. Gud delar allt, du är aldrig ensam.

Predikan 13e3 070902 Medmänniskan

Kursiverade ord lades till och ord inom parentes försvann när predikan hölls.

Psalm före predikan: 96 Öppna mig för din kärlek


Det hettar till. Orden är bekanta, har upprepats så många gånger. Vänd andra kinden till… stå inte i skuld… De har upprepats så många gånger så att jag frågar mig om de betyder något längre. Det är som det rituella ”jag älskar dig”-mumlandet innan man somnar, som att fråga ”hur mår du?”när man träffar någon man känner. Orden ska finnas där, men betyder de något fortfarande? Kanske. Ibland.
Och ändå borde de här orden bränna. Omsorgen och kärleken borde aldrig, aldrig förvandlas till tomma hälsningsfraser eller rituella plattityder. Inte ”jag älskar dig”, inte ”vänd andra kinden till”. De borde lysa av sanning varje gång, borde lysa av hopp och tro i sorgemörkret i världen.
Och det är inte ondskan i vår värld som hotar släck(er)a trons ljus. Det är våra fromma plattityder, vårt likgiltiga mumlande. Vi, som har alla möjligheterna, är inte de som bär Kristus på våra axlar till alla de som saknar honom. Vi gömmer honom i våra kyrkor, målad på stenväggen men alltför sällan på väggarna i våra hjärtan.

Och ändå, för att ändå sprida glädje, finns Gud därute och kämpar sig till en plats i människornas medvetande. Humanisterna vet det, och skriver debattartikel efter debattartikel för att påpeka det. De vill spränga bort Gud ur offentligheten, men så länge hon eller han finns i människornas huvuden och hjärtan, kan de kämpa så mycket de orkar, Gud låter sig inte gömmas.
Så länge en människa bryr sig om en främling, så länge ett barn leker med ett annat utan att bry sig om utseende, färg eller social status, så länge finns Jesus ibland oss. Så länge en gråtande tonåring får en tröstande kram, så länge en liten dam som ramlat blir hjälpt. För någonstans djupt inom oss lever de fromma plattityderna. Vi glömmer dem, gömmer dem, men när vi minst anar det kommer de upp till ytan, blir sanning och ljus. Kärleken till nästan bryter fram, Guds kärlek strömmar genom oss. (Men frågan är bara varför vi kämpar emot.) ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” Men frågan är bara varför vi kämpar emot.

Vi har alla goda argument som tänkas kan. Vi talar om bidragsberoende, eller om hur välgörenhet är godtyckligt. Vi kan berätta om onda diktatorer eller korrumperade makthavare som slarvar bort biståndspengar, eller låta bli att ge uteliggaren pengar för att inte finansiera hans missbruk. Vi tror oss själva om att kunna fatta alla beslut, och den andre om att inte kunna ta ansvar för någonting. Så då tar vi oss friheten att anta att ingen utom vi vet hur man ska handskas med pengarna. Som om vi var de enda vuxna på den här planeten. Vi kristna, världens samvete. Men Kristus har inte bett oss vara världens samvete, han bad oss vara (världens salt) fullkomliga. Han bad oss gå ytterligare en mil, även med den som tvingar oss. Vi ska inte lägga våra moraliska filter på alla andra, utan på oss själva. ”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.”

Kärleken. Det slitna ordet. Det utnyttjade ordet. Ordet som säljer tusentals böcker, artiklar, kläder, doftljus och vinflaskor varje år. Ordet som har blivit symbolen för allt som vi längtar efter, och allt vi hoppas på. Kärlek. Rosa moln. Himlastormande passion. Bubbel i magen. Men Gud talar inte om förälskelse, utan om kärlek. Och (Men) kärleken är inte målet, den är medlet. Kärleken är en viljehandling. Genom kärleken, lagens fullhet, gör vi Guds vilja. Genom kärleken anstränger vi oss för att behandla varje människa som vår like. Genom kärleken strävar vi efter att bli allt mer lika Gud, vars själva väsen är kärlek. Om vi inte älskar, har vi aldrig sett Gud. (Kärleken är en viljehandling.) Så ofta säger vi att vi inte kan älska alla, men sanningen är snarare att vi faktiskt inte är intresserade av att älska alla, för konsekvenserna skulle bli enorma. (Men jag talar inte om förälskelse,) jag talar om kärlek. I handling och sanning. Jag ska älska så som Jesus älskade. Utan att vålla ont. Utan att kräva att den andre ska bli som jag. Utan att döma. Att vara fullkomlig. Älska i handling och sanning. Då kommer de likgiltiga mumlandena och fromma plattityderna bli de fyrar av ljus som kan leda en vilsen själ rätt.

Trots detta är (D)det är inte vårt kärleksfulla handlande som kommer göra världen till Gudsriket vi väntar på.
Vi kommer inte automatiskt komma till himlen för att vi (gör bra saker) är snälla mot varandra.
Men när kärleken råder i våra hjärtan är (visar att) Gudsriket redan (här är) på väg att bryta fram, den är ett tecken på att Gud är här och handlar. Enligt chassidisk judisk tro bär varje människa på en gudomlig gnista, som blir fri när den människan möts av en annan som ett ”du”. Inte som en främling, utan som ett ”du”. När alla gnistorna är förenade, tror chassiderna att Messias ska komma. Vi vet att Messias redan har kommit, men vi väntar på hans återkomst. Den heliga Andens gnista inom oss väntar på att få förenas med alla andra. Tillsammans kan vi brinna av kärleken, tillsammans kan vi möta varje medmänniska i vår väg som ett ”du”. Se den personen i ögonen, lita på att den personen är kapabel att fatta sina egna beslut, och hjälpa honom eller henne att bli den som Gud avsåg att hon eller han skulle vara. Och sedan går vi ytterligare en mil. På vägen skrattar och gråter vi, fryser och svettas. Ända tills den personen är stark nog att böja sig ner och hjälpa en annan. Hjälpa den personen att blir den Gud avsåg den att vara. Fullkomlig. Kärleken bryter fram, världen behöver oss.

Psalm efter predikan: 214 Lär mig att bedja av hjärtat

Predikan 10e3 070812 Nådens gåvor

Lågorna är många, ljuset är ett, vi är ett i honom.

Lågorna flammar upp, om och om igen över hela vår jord. Människor brinner av passion, andra blir utbrända. Hos en del flammar hoppets låga, andra exploderar av vrede.
Vi verkar vara rätt överens, jorden över, om att känslor, vilka de än är, bäst beskrivs med eld och flammor. Eldens livgivande och samtidigt förtärande kraft har länge både tröstat och förfärat oss.
Vi är lågor, snabbt uppflammande. Tillsammans är vi eld, med makt att ge värme och föda, men även att skada och förinta. Men i förhållande till ljuset är vi fortfarande obeständiga. Släktskapet är tydligt, men där ljuset endast är liv och glädje, finns destruktiviteten alltid närvarande hos oss. Men om vi strävar efter ljuset, strävar efter att förenas med honom som är ljus och liv, blir elden det den är avsedd att vara – renande och livgivande istället för en skogsbrand av ilska och förtvivlan. Men endast ljuset Jesus Kristus kan skänka oss den klarheten.

Grenarna är många, trädet är ett, vi är ett i honom.

Vi är grenar. Vi strävar uppåt, utåt, efter att sprida oss så långt och högt det bara går. Andra grenar är ofta bara i vägen, eller till och med konkurrenter om ljuset eller humlornas uppmärksamhet. Men sanningen är väl att utifrån syns bara en krona av löv och grenar, som vilar på en stam. Och det är från stammen livet kommer, det är den som håller grenarna samman, och den som gör det möjligt för oss att bära frukt.
För om en gren bryts av, förlorar den snart all grönska och all möjlighet att bära frukt. Utan stammen är vi ingenting, döda och torra. Och stammen, trädet, det är Jesus Kristus. Oavsett om grenarna är två eller tre, eller hundratals, är stammen mitt ibland dem. Den ger liv åt få, och åt många.

Gåvorna är många, Anden är en, vi är ett i honom.

Gåvorna är så många att vi inte ens alltid ser dem som gåvor. Vi missar att värdera tröstandet, eller glädjandet. Han som bakar slår ifrån sig och vill inte få berömmet som tillkommer honom, hon som frivilligt hjälper sina vänner med deras deklarationer tycker att det inte är något särskilt. Men allt vi gör för våra vänner, det gör vi i Kristus. Vittnesbördet om livet och Anden kan komma i så många former. Alla är inte talare eller sångare, alla kan inte måla eller sy, men alla kan något. Om vi börjar se allt vi gör som en tjänst för Gud, blir hela våra liv en gudstjänst, och vi kommer märka hur Andens vind blåser över världen. Levande, fyllda av den glädje Gud ger, blir vi vittnen för hur Anden binder alla oss kristna samman, oavsett åsiktsskillnader och traditioner. Så, vilken är din gåva?

Tjänsterna är många, Herren är en, vi är ett i honom.

Elden driver oss, vi vill bära frukt och ge våra gåvor åt Herren, och det gör vi genom att tjäna honom. Men sätten det sker på är lika många som gåvorna. Vi är ett rike av präster, ett heligt folk som tillhör Herren. Det förpliktigar, men inte till att alla ska vara teologer eller ens tjäna i kyrkan. Kristus behöver dig, i din miljö. Skomakare, bliv vid din läst, för det behövs goda kristna skomakare som tjänar sina systrar och bröder. Lärare, stanna i skolan, för eleverna behöver se en människa som lever som hon lär. Morfar, sträva efter att vara en så god och kärleksfull morfar det bara är möjligt. Hämta kraft i bön och gudstjänst, och låt dem bära oss ut i vardagen. Med bönen kan vi göra allt, vår himmelske fader vill ge oss allt. Så tjänar vi alla Kristus i våra olika liv och olika roller.

Lemmarna är många, kroppen är en, vi är ett i honom.

Lemmarna är många, men vi sitter ihop. Vi tjänar olika syften, precis som ett lillfinger och en lunga har helt olika roller i kroppen. En del kan tyckas vara helt onödiga, som en nagel eller ett födelsemärke, men finner sin funktion ändå. Oavsett rollerna, sitter vi ihop. Vi kan inte, får inte, skilja oss från varandra. Vi kan vara långt borta, aldrig mötas i vår syn på vad som är viktigt, men centrum är ett – Jesus Kristus. Jesus är i allt vi gör och hoppas. Därför ska en broder förlåta en broder oändligt många gånger, för en kropp kan inte fungera utan att delarna är i någorlunda harmoni. Tillsammans är vi starka, börjar vi bekämpa varandra dukar snart kroppen under för allehanda sjukdomar och vedermödor. Kroppen är en, och endast en. Vem kan säga att en del är viktigare än någon annan, i morgon kanske du behöver den arm du försköt igår. Lita på Kristus, han kommer finna en användning för oss alla.
Lita på Kristus och förlåt din syster, be tillsammans med din broder. Ta emot tjänandet från din dotter, och tjäna själv en okänd. Använd dina gåvor, så kommer ljuset spridas över världen, och trädet som är vår gemenskap sprida sina svalkande, fruktbärande grenar över hela världen, till människors tröst och styrka. Lita på Kristus, han är den som ger gåvorna, han är den som ger livet. Lita på Kristus.

Predikan 8e3 070729 Andlig klarsyn

En man jag känner är lärare i samhällsorienterande ämnen för högstadiet, det vill säga historia, geografi, samhällskunskap och religionskunskap. För inte särskilt länge sedan handlade ämnet historia ganska mycket om kungalängder, geografi om gränser och huvudstäder, samhällskunskap om vad som kännetecknade kalla krigets stora ideologier, och religionskunskap kallades inte religionskunskap utan kristendom. Idag ser det inte riktigt ut så. Världen är väldigt komplex och hans ämnen ska på något sätt täcka in allt vad det är att vara människa i en värld som på samma gång är full av motsägelser och konstigheter, som märkligt bekant. Så vad han ofta har börjat med när han träffar en sjua är en enkel föreläsning om jorden. Han berättar för dem att de måste anteckna noggrant, och sedan blir de fakta han presenterar för dem gradvis allt galnare, tills någon ifrågasätter honom. Det brukar ta rätt lång tid. Eleverna är inte vana att ifrågasätta saker som auktoriteter berättar för dem, de tror på allt som står i tidningarna, de håller alla tv-dokumentärer, hur spekulativa de än må vara, för sanna. Och då kommer de lätt falla offer för all möjlig slags propaganda och skräcklöpsedlar. Därför är vanlig enkel källkritik, det vill säga ”vem säger detta, och vad vill den personen med det?” något av det viktigaste han kan lära ut, till och med viktigare än vem som var kung under trettioåriga kriget.

Nåja, detta ska inte vara en predikan om skolan nu och då, men eleverna är inte ensamma om denna godtrogenhet. Lika lite som eleverna skulle tro på påståendet ”jordens kärna är gjord av is” om det presenterades så enkelt, lika lite tror vi i allmänhet på galenskaper som presenteras för oss i media, om inte dessa galenskaper verkar väl underbyggda med statistik och expertutlåtanden. Detta vet mediastrateger och reklamare. Så allt, från skattepolitik till rynkkrämer, säljs till oss med hjälp av undersökningar och förståsigpåare, ofta inte ens äkta sådana. Vi kollar helt enkelt inte våra källor. Vi baserar våra liv på antagandet om att vad andra berättat för oss är sant, ofta gör vi våra val på grundval av dessa fakta. Ibland får vi aldrig veta att vi hade fel, ibland tvingas vi omvärdera våra åsikter.

Det handlar om vilken grund vi har för vad vi gör, säger och är.

Ingen av oss har en grund byggd av en enda jättelik klippa vid namn Kristus, utan Kristusstenen är en bland många. Den kanske är den allra största eller den som har den viktigaste positionen i grunden, men runt omkring den finns många andra stenar. Förhoppningsvis. Det kan vara familjen och vännerna, eller jobbet. Det kanske är en positiv självkänsla eller livsglädje. Tillsammans med Kristus i sin mitt kan dessa stenar bygga en riktigt sund grund för ett liv, oavsett om detta liv kan liknas vid ett slott eller en liten stuga.

Men alltför ofta är Kristusstenen inte ens där. Kanske har den grävts ut, och kvar finns bara ett farligt tomrum i grunden, ett som gör grunden så svag att den kan störta samman med huset ovanpå sig vid minsta motgång. Eller så har Kristusstenen ersatts med annat, med grus eller sand.

Många människor bygger sin identitet på sitt utseende. Unga flickor som fått höra hela sin ungdomstid att de är så vackra, blir trettioåringar som desperat försöker hålla kvar ungdomen med hjälp av silikon och solariebränna. Män som tappar sitt förut så beundrade hår tappar samtidigt självförtroendet och försöker dölja det så länge det bara går.

Andra bygger identiteten på sitt intellekt, med konsekvensen att de alltid måste ha rätt, alltid vara bäst. Misslyckade prov gräver djupa sår inombords och syns i knivsåren på armarna, en felsatsning i karriären tvingar fram ett självmord.

Och så fortsätter det. Vad gör hon med sina onda tankar om hela hennes identitet bygger på vilken god människa han är? Hur klarar han som är Sångaren med stort s av en stämbandsinfektion? Hur klarar åsiktsmaskinen att bli felbevisad?

Det handlar om vilken grund vi har.

Om vi bygger grunden med material som förvisso är vackert men inte hållbart, som sand, eller skönhet och talang, får vi bekymmer så snart stormen närmar sig. Men om grunden är Kristus, med god hjälp av alla de vi älskar och älskas av, då kommer sanden eller gruset vara utmärkt bindemedel eller förtätning. Och om jag ska fortsätta tala symbolspråk kan sanden blandas med Guds livgivande vatten, och då bli hållbar cement.

Så låt oss granska grunderna för våra liv. Låt oss inte låta någon annan intala oss vad som är viktigt. Gud gav oss hjärnor att tänka med, hjärtan att känna med. De är våra, ingen annans att utnyttja. Och om det skulle vara så att Kristus grundsten har blivit allt mindre och oviktigare med tiden, är det aldrig för sent att låta den ta plats. Det finns en massa annat oviktigt som kan lämna grunden. I grund och botten är det få saker som tål att källgranskas helt och hållet. Men Kristus gör det.

midsommar på äldreboendet

(till min skam får jag erkänna att den här är nygammal, delar är återanvända från ett annat år)

Det sägs ofta att vi svenskar är naturlyriker. Vi älskar naturen och skulle helst bo i en stuga vid en sjö mitt inne i skogen, eller vid havet med böljande ängar bakom huset.
Det sägs att vi finner Gud i naturen. Många är de gånger då jag har hört naturen vara det främsta argumentet för Guds existens. Svenskarna går ut i skogen eller till havet för att uppleva andlighet, fågelsången är mycket vackrare än vilken kyrkokör som helst.
Vi älskar våra sommarpsalmer, som är full av beskrivningar av blommor, fåglar, bäckar, löv, lunder och vågor, för att inte tala om våra sommarvisor. Vi lindar kransar, gör kohagar gröna, dansar på bryggor… Vi åker på semestrar och fjällvandrar eller åker ut i skärgården. Vi sitter utanför stugorna på landet i sommarskymningen och njuter av tystnaden.

Jo, vi svenskar älskar naturen. Till döds.

För visst är det besynnerligt att vi som verkligen älskar naturen så mycket, inte kan låta bli att förstöra den. Nu tycker säkert någon att vi inte är så farliga här, det kommer mycket värre föroreningar från andra länder, och det må så vara. Men nog är det en konstig kärlek när vi slänger plastpåsar i skogen, eldar på klipporna, bryter grenar från träden, kastar fimpar runt omkring oss, lämnar lyset på, väljer kaffe och mjölk som inte är kravmärkt… I själva verket prioriterar vi allt annat än naturen.

Och om det är så att vi finner Gud i naturen ser vi ett bekant mönster.
Vi vet så väl att det vi gör inte är bra. Och ändå gör vi det. Aposteln Paulus sade en gång: Det onda som jag inte vill, det gör jag, och det goda som jag vill, det gör jag inte.
Vi slänger skräpet i Guds ansikte. Vi förgiftar Gud, allt för vår egen bekvämlighets skull. Guds hand har skapat allt detta, detta är Guds viloplats. Fråga djuren, markens kryp och himlens fåglar, de vet vem som skapat allt. Men vi glömmer. Gud har skapat allt, och till och med försett oss med kläderna på kroppen och maten vi äter, men vi glömmer.
Om det är så att skapelsen och frälsningen hör ihop, vilket vi tror, börjar vi ligga risigt till. För vad händer med vår frälsning om skapelsen, som vi är satta att vårda, förstörs?

Vi säger att vi älskar naturen, ja, låt oss då visa det.
Det är dags att vända om.
Gud är förlåtande.
Naturen har en fantastisk förmåga att återhämta sig.
Men inte hur långt som helst.
Det är dags att vända om.

Bryter jag av en kvist, då bör jag plantera en ny.
Kastar jag ett papper, då bör jag plocka upp två nästa gång.
Vi bör göra vad vi kan, för det är vi som kan göra något.
”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.”
Det är dags att vända om.
Då först är vår kärlek sann.

midsommar i kyrkan

I regnet vid midsommarstången igår funderade vi på om det var så att Gud ville att det skulle regna. Mina vänner tyckte att jag, som i deras ögon borde ha bra kontakter uppåt, kunde ta och prata lite med min högste chef och ordna så att regnet slutade. Men jag tror att Gud gillar regn. För regn är vatten, och vatten är liv, och Gud önskar oss liv, och liv i överflöd. Vännerna tyckte att Gud då kunde låta det regna på nätterna, och även om jag delvis håller med dem, är väl midsommarafton en riktigt bra dag för regn. Och innan ni protesterar ska jag förklara varför.

Vi människor bekymrar oss för så mycket hela tiden. Är det inte jobbet eller familjen, kan det vara tillståndet i världen, miljön eller om bänkarna framför kyrkan någonsin kommer sättas tillbaka. Vi oroar oss för kriminaliteten i samhället och för betygen, för de ruttna pålarna under Kallis och naturligtvis allra mest för oss själva och varandra, för hälsa och allt annat som hör ett bra liv till. Och om det är någonting som hela tiden begränsar våra liv är det just oron och rädslan.

Men vad har då det med midsommar att göra?
Jo, för att vi är rädda för att inte allting ska bli perfekt. En hel del människor såg upp mot himlen med ångest igår, för att deras omsorgsfullt förberedda och planerade fest skulle bli misslyckad med regn. Men icke. Den bästa festen är ju den där något går lite fel i början, så att kravet på perfektion släpper, och alla kan slappna av. Lite regn på partytältet ger en gladare midsommar, helt enkelt.

Det finns fler skäl att önska en regnig midsommar: regn betyder mindre drickande i parker och trädgårdar, och därmed mindre risk för våld och hot, utseendet blir inte lika tjusigt med mascaravåta kinder, men lite mindre perfektion är även där bra, mindre alkohol betyder också färre olyckor i trafiken, med regn måste man tränga ihop sig lite mer, vilket bara är kul, om man tvingas ut är det bara att gilla läget och göra som barnen och ha kul ändå och så vidare.

Men det är också så att naturen gillar regn, för regn är vatten, och vatten är liv. Naturen hämtade andan, fåglarna som de senaste veckorna har kvittrat sig hesa, fick en liten paus. Skapelsen fick lite påfyllning, och vi fick en viktig påminnelse. Vi människor kan så mycket, vi skickar folk till månen eller opererar hjärnor och hjärtan. Vi tänker ut komplicerade matematiska formler, och komponerar symfonier. Vi är medskapare i vår värld, men emellanåt använder vi all den här fantastiska kraften vi fått till vansinniga saker. Det är som om vi glömmer att vi inte kan göra allt, att vi inte är odödliga eller att vi bara har den här enda planeten. Vi är inte Gud, vi har inte uppfunnit Gud eller vuxit ifrån Gud. Vi är barn, med barns fantastiska lärförmåga och uppfinningsrikedom, men också med barns begränsade fattningsförmåga och korta tidsperspektiv. Regnet igår påminde oss om att vi inte bestämmer. Gud ser till all skapelsens bästa, och det kunde vi lära oss av. Nej, det bör vi lära oss av!

Vi har fått medansvar för planeten här. Men vi glömmer det, och ägnar våra liv till att oroa oss istället. Fråga djuren, fråga markens kryp och himlens fåglar, det är Gud som har gjort allt detta. Är vi då inte värda så mycket mer? Är vi inte nästan gudamänniskor, med kunskapen och möjligheten att skapa och förstöra? All den förmågan, och ändå låter vi oss konstant begränsas av rädsla och oro. All den fantasin, och ändå dövar vi den med gifter. Allt vårt värde, och ändå minskar vi det hela tiden, för oss själva och andra.

Nej, det är nog nu. Och att det ska krävas lite regn för att påminna om vår rätta plats i världen. Vi arvingar till Guds fantastiska skapelse måste ta vår plats som de som tar ansvar, de som inte låter rädslan förminska. Det är vårt jobb, vårt ansvar, och det måste börja med oss själva. Så låt oss skydda oss och göra förståndiga saker, men låt oss inte låta rädslan styra. Låt inte den gnagande oron vara dig närmare än glädjen, inte ångesten mer bekant än handlingskraften. Åh, jag vet att det är lätt att säga, och så vansinnigt svårt att göra, men ta Gud till hjälp. Gud vill dig så mycket gott. Be, och be igen om hjälp, om glädje och handlingskraft. Se Guds ögon i dina närmastes ögon, och hämta kraft därifrån. Känn Guds händer i händerna på dem du möter, och hämta glädje därifrån. Gud har inga andra ögon än våra, inga andra händer än våra. Låt oss använda dem till allas vårt bästa. Då kan det regna om och om igen.

predikan 2e3 Kallelsen till Guds rike 070617

Vad är det han har som lockar människor så till honom? Hur kommer det sig att även den mest fördomsfulle skeptiker efter bara ett par ords konversation bekänner honom som Guds son?
Han var varken den förste eller den siste kringvandrande profeten i Judéen och Galiléen. Han var inte den ende som hade lärjungar eller som helade sjuka. Han var inte ens den ende som enligt legenden har en jungfru till mor!
Så vad hade han?
Var det vad han sade?

Följ mig. Inget mer. Korta små ord med långtgående enorma konsekvenser. Och män lämnade sina familjer åt sitt öde, lämnade sitt arbete, sitt rykte och i slutändan också sitt liv, på grund av de små, korta orden: Följ mig. Kvinnornas kallelse får vi inte höra något om, men säkert är att de kvinnor som fanns i hans sällskap riskerade vanära och bespottelse, och i även där i förlängningen sina liv. Rakt ut i ovissheten vandrade de tillsammans med Jesus. Något måste han haft som lockade dem.
Kanske var det den absoluta övertygelsen om att han var värd att följa. Jesus svävar inte på målet, han abdikerar inte från ledarskapet. Det är mig du ska följa, säger han till sina lärjungar, mig och inte allt det där andra som upptar ditt liv. Strunta i pengarna, strunta i anseendet. Lämna till och med din familj. Det är dags att prioritera om. Följ mig.

Jag har funderat på om hans blick var speciell. Hans ögon verkade se allt. I fortsättningen på den text som vi läste här idag, berättar Johannes om mötet mellan Natanael och Jesus. Jesus säger att han har sett Natanael stå under fikonträdet redan innan Filippos kallade honom, sett honom och tänkt: Där är en sann israelit. Det verkar som om Jesus ser rakt in i människor, ser deras längtan och rädsla, och hans ögon möter det som är deras innersta jag. Så kanske är det så att han säger: Följ mig, jag vet vem du är.
Jesus vet att människorna som dras till honom inte är vad vi skulle kalla Guds bästa barn. De han väljer är vanliga. De är unga och gamla, dumma och kloka, ivriga och slöa. Fåfänga och snåla, men också modiga och kärleksfulla. De tar till våld och grälar, men bekymrar sig för dem som inte har något att äta. De tvivlar ibland, och är uppfyllda av himlastormande visshet ibland. Och Jesus känner dem. Han har sett in i dem, han har valt dem var och en, väl medveten om svagheter och styrkor. Han har sett något vi inte kan se, men vi kan se konsekvensen, och den är vi.

Så kanske det istället är så här: Följ mig, jag vet vem du är, och vilket löfte du bär. Episteltexten idag talar om hur Gud har förutbestämt människor att vara Jesu bröder. Dessa har blivit kallade, och sedan rättfärdiggjorda av Gud. Det är stora ord, svåra att se sig själv i. Men kanske klarnar det om vi just ser på lärjungarna och deras beteende. De uppfyller inte alls fördomen om hur en kristen ska vara. De dricker vin och grälar, sviker och tvivlar. Så det kan ju inte alls handla om uppförande, det måste vara något annat. Det måste vara något inom dem, och något inom oss. Löftet vi bär i våra själar, löftet om kärlek och lycka. Löftet om att vi kan bli något stort en dag, och att det aldrig är för sent. Petrus var en medelålders man, kanske på väg att bli gammal, när han lämnade allt för Jesus. Johannes var så ung att han inte ens hade börjat få skäggväxt, säkert yngre än er konfirmander. Och de bar på potentialen att bli något stort.

Följ mig. Jag vet vem du är, och vilket löfte du bär.
Orden ekar genom tiderna. Jesus har lämnat oss för att återvända till sin förälder i himlen, men lockelsen är kvar. Nya människor nås av orden varje dag. Jesus vet vem du allra innerst inne är, Jesus vet vilket löfte du bär. Du, just du, är förutbestämd att bli något stort, bara för att han älskar dig. Precis som den du är, med alla dina gåvor, alla dina drömmar. Med all din styrka, och all din svaghet. Kallelsen gäller även dig, till den himmel som blir allas. Precis som du är.

predikan pingstdagen

Vi lever idag i ett samhälle som inte räknar med Gud. Allting, från skola och sjukvård, till individens egen personliga utveckling är uppbyggt för att fungera utan Gud. Religiösa människor ses som en smula märkliga eller rent av farliga. Och det riktigt underliga i det här är att även vi som kyrka fungerar likadant. Vi skräms av människor med en riktigt uttalad tro som får konsekvenser i deras liv, religiösa upplevelser tenderar vi att förklara bort eller skratta lite överseende åt. Vi anstränger oss att vara så lika alla andra som möjligt, och när någon frågar om tron, då förklarar i alla fall många av oss att ”vi är kristna, men…” Det är emellanåt som om vi skäms för att säga att Gud har förändrat våra liv, eller att vi älskar Kristus.

Jag tror att en del av förklaringen till detta är att vi just lever i ett samhälle som inte räknar med Gud, ett samhälle som har upphöjt rationalismen och vetenskapen till det enda goda, det enda sanna. Till Gud, helt enkelt. Och på många sätt och vis har även vi köpt den världsbilden. Läkedomsunder förklaras med att bibelförfattarna inte riktigt förstod vad en sjukdom var, demoner som drivs ut är just sjukdomar, hav som delas reduceras till legender. Våra yrkesutbildningar är till åttio procent vetenskap, där vi inte ens får räkna med existensen av en Gud. Ingenting som vi inte förstår kan existera. Och därmed har vi retirerat in på humanister och ateisters planhalva.

Nej, jag skulle vilja slå ett slag för en slags ödmjuk anti-intellektualism eller anti-rationalism. Jag skulle vilja slå ett slag för under och änglar, mystik och stilla susningar, för dån och tungor av eld. För känsla och upplevelse. Gud är större, alltid större, och vi kan inte förstå allt. Inte med vårt intellekt i alla fall.

Men hur ska vi då förstå berättelsen om pingstens under? Tungor av eld, många olika språk. Rationalismens förespråkare kommer till tals redan här. ”De är druckna!” De, liksom vi, greppar efter närmaste inomvärldsliga förklaring för att hantera undret. Men om mannen som talade istället hade haft en levande relation med Gud, hade han då varit lika snar till att förlöjliga och bortförklara? Här, i Apostlagärningarnas berättelse om kyrkans första födelsedag, blir krocken mellan det mystiska och oförklarliga å ena sidan och skeptikerns rationalism å andra sidan så tydlig. Men sanningen är ju att utan upplevelsen av att det finns någonting mer, skulle vi inte ens ha haft någon kyrka. Hade skeptikern fått med sig folkhopen hade lärjungarna funnit sig predika för gathundar och vägdamm istället för de tusentals som döptes den dagen. Hade vi under kyrkans historia låtit rationalism och intellektualism leda, hade allt vad fromhet och innerlighet är ersatts med vetenskapliga resonemang, och så hade vi som kyrka gått under.

Pingstens budskap till oss idag är att det är möjligt att släppa in Gud i sitt liv. Det är möjligt att älska Gud, men bara om vi känner Gud. Vi ler ibland lite överseende när vi talar om konfirmanders Gudsbild som en upplevelsegud, som på något sätt måste utvecklas och bli en torr och intellektuellt hållbar Gud för att deras tro ska räknas på riktigt. Men jag tror att vi måste hitta tillbaka till upplevelsen och känslan. I sorg och motgång är det inte de intellektuella resonemangen som bär, det är upplevelsen av att det finns någon som är mig närmre än mitt eget hjärta. Pingstens Gud har tagit sin boning bland oss, i oss. Anden som känner oss längtar efter att vi ska vilja känna henne också. I glädje och sorg, i med- och motgång. I tro, i hopp, men mest av allt i kärlek.

Predikan fjärde söndagen i påsktiden 070429 Vägen till livet

Jag har aldrig varit på en sådan där klassisk bussresa. Ni vet, längs Rhen med stopp vid lämpliga vinslott. Med en käck reseledare som berättar små anekdoter om vad vi passerar på vägen, som kommer ihåg allas namn och fixar med allt praktiskt. När jag tänker mig den här reseledaren är han, ja, för av någon anledning har det blivit en han i min fantasi, lite äldre än vad han själv tror sig vara, och något mindre stilig än vad han själv tycker, men ändå en ganska sympatisk karl. Ibland märker man att skämten han berättar har berättats många gånger förr, och att det i ärlighetens namn mest är han själv som skrattar åt dem. Men han ägnar alla ungefär lika mycket uppmärksamhet, gammal som ung, och han är en veritabel uppslagsbok vad gäller de tyska vinslotten. Och vad alla blommor heter på såväl tyska, svenska, och i vissa fall, latin.
Nåja, jag har aldrig rest med den här mannen. Han är någon slags hopkok av saker jag hört berättats, filmer jag har sett, och det fåtal sightseeingturer i storstäder jag har åkt på. Han finns inte, men jag tänker kalla honom Torbjörn.

Det är tryggt att åka med Torbjörn. Många av hans resenärer är till åren komna, och har rest med honom förr. Förra året till Gardasjön i Italien, året dessförinnan till Loiredalen i Frankrike. Flera av resenärerna planerar redan att följa med honom längs Donau nästa år, och pratar längtansfullt om baden i Budapest.
Det de verkligen tycker om med Torbjörn är ju just den känsla av trygghet han ger. Han är som en lagom spännande kombination av beskyddande storebror och busig gentlemannakavaljer. Med Torbjörn vet damerna att de inte riskerar att hamna i fara, men äventyret är ändå fortfarande där, något som han är mycket väl medveten om, och spelar lite grann på. Man skulle kunna tänka sig att karlarna på bussen skulle avsky Torbjörn, men det gör de inte. Han är respekterad för sitt kunnande, och nästan mot sin vilja dras även männen in i känslan av äventyr.

Så åker Torbjörns buss genom Europa, ständigt på jakt efter lagom spännande sevärdheter och anekdoter, och alltid riskfritt och förutsägbart.

Resan med Jesus är inte lika enkel och okomplicerad.
Hans vänner och lärjungar trodde att de visste vad de gav sig in på. De hoppade på bussen, och trodde att Jesus var Torbjörn. Målet klart utstakat, och lite spänning på vägen. Hållplatserna givna, mat ordnad, och varje lärjunges personliga fåfänga eller oro stillad. Torb…förlåt, Jesus, ordnar allt.
Och ett tag verkade det som om de hade rätt. Visst, det blev inga medelklasshotell eller ostprovningar. Om man ska jämföra det med någon bussresa var det väl snarare i stil med Rosa bussarna, ni vet, de ganska skrangliga bussarna som tar ryggsäcksresenärer runt världen, där man tillsammans lagar mat och lagar bussen, med packningen fastsurrad på taket. Ja, lite mer åt det hållet blev det. Ibland hade de sovit i vägrenen, men ibland också i lyxiga hus. Ibland åt de fantastiskt gott hemma hos någon ångerfull tulltjänsteman, ibland var de tvungna att plocka ax från åkrarna för att inte svälta. Men i alla fall, målet var ju klart.
Och till skillnad från Torbjörn verkar Jesus också bry sig om vad som händer lärjungarna efter att resan är slut.

För Jesus vet att det inte blir någon ny resa nästa år. Det är nu det gäller. Och på alla möjliga sätt försöker han berätta för lärjungarna vem han är, och vad det är som han har kommit för att göra. Slutet närmar sig, och lärjungarna måste fortsätta utan honom. Om Jesus hade varit Torbjörn, skulle det vara som om han strandsatt dem på Rhens strand, kanske vid Loreleis klippa, och gett dem rätt så vaga anvisningar om hur bussen fungerar. Och när resenärerna klagar, säger han: Ni vet ju hur vägen går. Och resenärerna protesterar, ber honom peka ut målet, svarar han: Det är ju jag som är målet.

Nej, resan med Jesus är inte lätt. Jag tycker att det hedrar lärjungarna att de inte bara stillatigande accepterar vad som håller på att hända. De kanske började resan med en ganska vag längtan efter något nytt, men har insett att den är hela deras liv. Och de tror att den tar slut när Jesus lämnar dem. Men Jesus rättar dem, och lugnar dem. Det är inte resan som är livet, det är Jesus som är både resa, mål och liv. Oavsett var de än är, är han med dem. Så länge de har liv i sina kroppar, är Jesus med dem. Och varje gång det blir svårt att tro utan guidens varsamma ledning, ber Jesus dem att se på gärningarna. Se på allt ni har åstadkommit! Skulle det inte vara värt att tro då?

Jesus håller sitt avskedstal under påskmiddagen. Det är ingen gemytlig tillställning. Lärjungarna är rädda och uppjagade, en av dem har redan lämnat dem för att förråda Jesus, och en annan har fått veta att han ska förneka honom. Känslorna svallar. Det går knappast att komma längre bort från reseledaren Torbjörns spex under den sista middagen på vägen hem till Sverige. Men någonstans, utan övriga paralleller, finns en gemensam strömning av oro och rädsla. Vad händer nu? Vad ska jag göra nu? Jesus säger: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?
Det blir ingen ny resa med Jesus, varken till Gardasjön eller Jerusalem. För den gamla har aldrig slutat. Vägen vi går med Jesus är en livslång väg, livets väg. Målet är oss närmare än vårt eget hjärta. Och även om vi kommer möta många reseledare på vår väg, är Jesus inte endast en av dem. Han är vägen. Han är målet. Han är sanningen och livet. Och genom honom, ser vi Gud.