John 14:1-14
“Do not let your hearts be troubled. Believe in God, believe also in me. 2In my Father’s house there are many dwelling places. If it were not so, would I have told you that I go to prepare a place for you? 3And if I go and prepare a place for you, I will come again and will take you to myself, so that where I am, there you may be also.
4And you know the way to the place where I am going.” 5Thomas said to him, “Lord, we do not know where you are going. How can we know the way?” 6Jesus said to him, “I am the way, and the truth, and the life. No one comes to the Father except through me. 7If you know me, you will know my Father also. From now on you do know him and have seen him.” 8Philip said to him, “Lord, show us the Father, and we will be satisfied.” 9Jesus said to him, “Have I been with you all this time, Philip, and you still do not know me? Whoever has seen me has seen the Father. How can you say, ‘Show us the Father’? 10Do you not believe that I am in the Father and the Father is in me? The words that I say to you I do not speak on my own; but the Father who dwells in me does his works. 11Believe me that I am in the Father and the Father is in me; but if you do not, then believe me because of the works themselves.
12Very truly, I tell you, the one who believes in me will also do the works that I do and, in fact, will do greater works than these, because I am going to the Father. 13I will do whatever you ask in my name, so that the Father may be glorified in the Son. 14If in my name you ask me for anything, I will do it.
Friends, I am truly sorry to see you here. Let me explain.
I am guessing you have heard about a certain American pastor that predicted the Rapture to happen yesterday, starting at 6pm, New Zeeland time.
Now, what it this Rapture thing anyway? This is what Wikipedia says about it:
In Christian eschatology, the Rapture is a reference to the being caught up referred to in the Biblical passage 1 Thess 4, when in the End Times the Christians of the world will be gathered together in the air to meet Jesus Christ.
... and the dead in Christ shall rise first: Then we which are alive and remain shall be caught up together with them in the clouds, to meet the Lord in the air: and so shall we ever be with the Lord.
Now, pastor Harold Camping has received a lot of attention for his predictions. 3 million faithful Christians are supposed to be brought up to Jesus at the first coming, the day of Judgement. Yesterday, according to Camping. The second one, the end of the world, will be in five months. The time until then will be a torment, a time of chaos and horror. Starting today, apparently.
Hence my sadness in seeing you here today. You, like me, have not made the cut. We are all doomed, according to Harold Camping. I do not know if pastor Camping himself made it. This is not his first prediction, and there are many like him. Somewhere, sometime, someone is always predicting the end of the world. Sometimes it's one of those famous sign-carrying lunatics known from American movies. Sometimes it's an Internet savvy pastor. Sometimes it's worried environmentalists. Sometimes amateur astronomers. The end is near.
Our text today seems to agree. Jesus says goodbye to his friends, and tells them that he will return and bring them with him, when the time is right. If pastor Camping is right, that is what happened yesterday. We were left behind, and also according to Camping, it is now too late for our redemption. We missed the boat. No Heaven, no salvation.
This is where this whole sensational story becomes personal to me, and I get angry.
Who is he, to put restrictions on God's grace?
Who is he, to claim to know God's plans?
Oh, the end is near. Of course it is. We do not know what tomorrow brings, we do not even know what happens after this service is over. The end of each one of us, of me, of you, and by all means, the end of the world could happen anytime. And there is not a single thing we can do about it.
Jesus knows this. Jesus knows how frightening the unknown future is, and therefore his words resound through centuries: Do not let your hearts be troubled. Believe in God, believe also in me. Don't be afraid. Don't be frightened.
Pastor Camping and the likes of him might not scare you. Maybe you're not even afraid of an ecological collapse or terrorists. But somewhere there is something that makes you afraid, and Jesus tells you: Do not let your heart be troubled. He knows, and he cares. Are these the end of your days, he will listen to your final breath. Are your nights haunted by images too scary to remember, he will share them with you. Are you sometimes paralyzed with fear for your loved ones, rest assured Jesus is too.
And that is how you know that pastor Camping and the others are not Jesus' messengers. He would not send anyone to scare you to obedience or rightousness. Jesus loves people to grace, to mercy, to life. There is no set number, there are many many rooms. Do not let your hearts be troubled.
Sunday, May 22, 2011
Sunday, May 15, 2011
predikan 4 söndagen i påsktiden
Vad innebär Jesu kärlek?
Det måste vara den grundläggande frågan i den här texten, eftersom vi ska älska som han gjorde, och gör. Bakom alla upprepanden om förhärligande, ett kyrkligt och bibliskt storord som är svårförklarat idag, döljer sig en till synes enklare sanning. Kärleken tog honom hit. Jag säger till synes, för enkelheten bedrar.
Vi lever i ett bombardemang av ordet kärlek. Bönder söker den på tv, artister sjunger om den konstant, mer eller mindre väl. Igår kväll pumpades kärleksbudskap ut i hela Europa genom Eurovisionsschlagerfestivalen, och det finns inte en damtidning som inte berättar om kärlek på ett eller annat sätt. Böcker skrivs om kärleken, hjärtan tatueras på unga älskandes armar, och bröllopsindustrin gnuggar händerna nu när säsongen närmar sig. Vi lever i ett ständigt rosaskimmer, och då blir det märkligt med Jesus uppmaning att vi ska älska varandra, för det är ju det vi gör. Eller?
Kanske menar han något annat.
Det vilar inget rosa skimmer över den här kvällen när Jesus äter sin sista middag med sina lärjungar. Evangelisten berättar till och med om hur det är natt. Och mörkret hänger tungt inne i rummet när Jesus avslöjar att en av lärjungarna ska förråda honom. Efter att Judas har gått, talar Jesus om kärleken. Älska varandra, så som jag har älskat er. Och mörkret tätnar när ingen av lärjungarna tycks fästa sig vid orden, utan istället vill veta vart han ska. Och Petrus, den tvärsäkre, får veta att han ska förneka sin älskade Mästare.
Nej, den är långt ifrån rosaskimrande, den här kvällen. Långt från champagne och praliner och storslagna kärleksballader. En helt annan melodi spelas ut i Jerusalem, ett helt annat drama, och ändå är kärleken i centrum.
Så vad innebär Jesu kärlek?
Tidigare i Johannes evangelium har kärleken behandlats på ett sätt som ofta beskrivs som lilla bibeln: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, så att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. För vad är det som kärleken gör? Kärleken ger liv. Och hur gör kärleken detta? Genom att dela.
Genom att dela våra liv, genom att dela med sig av sig själv, genom att dela vår död, visade Jesus sin kärlek till oss. Inte för att det krävdes av honom från en blodtörstig offergud, utan för att det var den yttersta konsekvensen av kärlekens delande. Jesus valde att låta sin egen kärlek till oss driva honom till döden.
Utan att förebrå honom som förrådde honom, utan att förbanna sina plågoandar, utan att fördöma sina domare.
Han delar allas vårt smärta och allas vår död. Han delar utanförskapet, utsattheten, sårbarheten, sorgen, smärtan. För att hans kärlek driver honom till att dela hela vårt mänskliga liv. För honom är ingenting främmande, och han ser och älskar även den mest föraktade i vårt samhälle. För Jesus finns inga gränser. Och följaktligen kan inte ens dödens gräns hålla honom tillbaka.
Kärleken drar honom, driver honom, till liv igen. Han har sett all sorgen och smärtan, han har delat den, och nu vill han gå med oss, genom döden, till livet. Jesu kärlek är drivkraften som drar honom genom döden till livet, eftersom kärlekens ärende, och Jesu ärende, är liv.
För oss innebär detta att om vi ska älska varandra som Jesus älskar oss, så ska vi älska varandra genom död, elände och misär, till liv. Vi ska vilja varandras liv. Vi ska dela varandras bördor, för endast genom att dela smärtan kan vi visa på kärleken som leder till livet.
En lärjunge jublar inte över någon annans död eller smärta, eftersom vårt ärende är livet. Oavsett om den andra är en terroristledare eller mobbare. Hans eller hennes liv var önskat av Gud, och hans eller hennes död är sörjd av Gud.
En lärjunge är inte en moralpredikant som förmanar och fördömer, nej, en lärjunge delar misslyckandets smärta. I våra församlingar ska finnas plats för den som inte kan orden, eller inte orkar stå upp, eller inte klär sig snyggt nog. Vi är en gemenskap av människor med brister, sorger och glädjeämnen, allihop, och vi ska dela dem med varandra.
En lärjunge vandrar bredvid, istället för att stänga grindar i andra människors ansikten. Vårt uppdrag är inte att sätta gränser för andra, oavsett om det är på grund av andra människors ursprung, ekonomiska status, sexualitet, historia, hårfärg, sångröst, eller vad det än må vara. För ett vandringsfolk fungerar inte stängsel och grindar.
En lärjunge är käppen och staven som tröstar i dödsskuggans dal, inte en som vägrar gå trappan ner. Vi ser inte med distans på andra människors sorg och förtvivlan. Kan vi inte göra något annat, så kan vi be. Be så att knäna värker, och därmed vandra osedda bredvid i den mörkaste dalen.
Jesus kom inte för att göra elaka människor snälla, utan för att göra döda levande. Det är hur kärleken fungerar.
Och där finns också kopplingen till bröllopstårtorna och de romantiska komedierna. Budskapet vi översköljs med är att människor som älskar ska dela sina liv med varandra, och genom detta få ett bättre liv. Allt det andra; det rosaskimrande fluffiga gulliga, är bara dekoration på en sanning som inte borde behöva dekoreras. Att dela ger liv. Det är bekant. Jesus delar vårt smärta och vår död. Det ger oss liv.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Gud Fadern är förhärligad i Jesus, och Jesus i honom. De två är ett. Så älskade Jesus världen, att han gav den sig själv, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Och vidare: Så ska vi älska världen, att vi ger den oss själva, så att vi inte ska gå under utan ha evigt liv. Så ska alla förstå. Så ska alla få liv, och liv i överflöd.
Det måste vara den grundläggande frågan i den här texten, eftersom vi ska älska som han gjorde, och gör. Bakom alla upprepanden om förhärligande, ett kyrkligt och bibliskt storord som är svårförklarat idag, döljer sig en till synes enklare sanning. Kärleken tog honom hit. Jag säger till synes, för enkelheten bedrar.
Vi lever i ett bombardemang av ordet kärlek. Bönder söker den på tv, artister sjunger om den konstant, mer eller mindre väl. Igår kväll pumpades kärleksbudskap ut i hela Europa genom Eurovisionsschlagerfestivalen, och det finns inte en damtidning som inte berättar om kärlek på ett eller annat sätt. Böcker skrivs om kärleken, hjärtan tatueras på unga älskandes armar, och bröllopsindustrin gnuggar händerna nu när säsongen närmar sig. Vi lever i ett ständigt rosaskimmer, och då blir det märkligt med Jesus uppmaning att vi ska älska varandra, för det är ju det vi gör. Eller?
Kanske menar han något annat.
Det vilar inget rosa skimmer över den här kvällen när Jesus äter sin sista middag med sina lärjungar. Evangelisten berättar till och med om hur det är natt. Och mörkret hänger tungt inne i rummet när Jesus avslöjar att en av lärjungarna ska förråda honom. Efter att Judas har gått, talar Jesus om kärleken. Älska varandra, så som jag har älskat er. Och mörkret tätnar när ingen av lärjungarna tycks fästa sig vid orden, utan istället vill veta vart han ska. Och Petrus, den tvärsäkre, får veta att han ska förneka sin älskade Mästare.
Nej, den är långt ifrån rosaskimrande, den här kvällen. Långt från champagne och praliner och storslagna kärleksballader. En helt annan melodi spelas ut i Jerusalem, ett helt annat drama, och ändå är kärleken i centrum.
Så vad innebär Jesu kärlek?
Tidigare i Johannes evangelium har kärleken behandlats på ett sätt som ofta beskrivs som lilla bibeln: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, så att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. För vad är det som kärleken gör? Kärleken ger liv. Och hur gör kärleken detta? Genom att dela.
Genom att dela våra liv, genom att dela med sig av sig själv, genom att dela vår död, visade Jesus sin kärlek till oss. Inte för att det krävdes av honom från en blodtörstig offergud, utan för att det var den yttersta konsekvensen av kärlekens delande. Jesus valde att låta sin egen kärlek till oss driva honom till döden.
Utan att förebrå honom som förrådde honom, utan att förbanna sina plågoandar, utan att fördöma sina domare.
Han delar allas vårt smärta och allas vår död. Han delar utanförskapet, utsattheten, sårbarheten, sorgen, smärtan. För att hans kärlek driver honom till att dela hela vårt mänskliga liv. För honom är ingenting främmande, och han ser och älskar även den mest föraktade i vårt samhälle. För Jesus finns inga gränser. Och följaktligen kan inte ens dödens gräns hålla honom tillbaka.
Kärleken drar honom, driver honom, till liv igen. Han har sett all sorgen och smärtan, han har delat den, och nu vill han gå med oss, genom döden, till livet. Jesu kärlek är drivkraften som drar honom genom döden till livet, eftersom kärlekens ärende, och Jesu ärende, är liv.
För oss innebär detta att om vi ska älska varandra som Jesus älskar oss, så ska vi älska varandra genom död, elände och misär, till liv. Vi ska vilja varandras liv. Vi ska dela varandras bördor, för endast genom att dela smärtan kan vi visa på kärleken som leder till livet.
En lärjunge jublar inte över någon annans död eller smärta, eftersom vårt ärende är livet. Oavsett om den andra är en terroristledare eller mobbare. Hans eller hennes liv var önskat av Gud, och hans eller hennes död är sörjd av Gud.
En lärjunge är inte en moralpredikant som förmanar och fördömer, nej, en lärjunge delar misslyckandets smärta. I våra församlingar ska finnas plats för den som inte kan orden, eller inte orkar stå upp, eller inte klär sig snyggt nog. Vi är en gemenskap av människor med brister, sorger och glädjeämnen, allihop, och vi ska dela dem med varandra.
En lärjunge vandrar bredvid, istället för att stänga grindar i andra människors ansikten. Vårt uppdrag är inte att sätta gränser för andra, oavsett om det är på grund av andra människors ursprung, ekonomiska status, sexualitet, historia, hårfärg, sångröst, eller vad det än må vara. För ett vandringsfolk fungerar inte stängsel och grindar.
En lärjunge är käppen och staven som tröstar i dödsskuggans dal, inte en som vägrar gå trappan ner. Vi ser inte med distans på andra människors sorg och förtvivlan. Kan vi inte göra något annat, så kan vi be. Be så att knäna värker, och därmed vandra osedda bredvid i den mörkaste dalen.
Jesus kom inte för att göra elaka människor snälla, utan för att göra döda levande. Det är hur kärleken fungerar.
Och där finns också kopplingen till bröllopstårtorna och de romantiska komedierna. Budskapet vi översköljs med är att människor som älskar ska dela sina liv med varandra, och genom detta få ett bättre liv. Allt det andra; det rosaskimrande fluffiga gulliga, är bara dekoration på en sanning som inte borde behöva dekoreras. Att dela ger liv. Det är bekant. Jesus delar vårt smärta och vår död. Det ger oss liv.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Gud Fadern är förhärligad i Jesus, och Jesus i honom. De två är ett. Så älskade Jesus världen, att han gav den sig själv, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Och vidare: Så ska vi älska världen, att vi ger den oss själva, så att vi inte ska gå under utan ha evigt liv. Så ska alla förstå. Så ska alla få liv, och liv i överflöd.
Monday, April 25, 2011
Sermon Easter 2011
It is not all a bad dream. It all happened.
For Mary Magdalene it seems like she is waking up. There he is, standing right before her, talking to her, just like before. She is crying, tears flowing down her face, and she so desperately wants him to hold her and tell her that everything will be like it was, that everything is alright. She moves to embrace him.
And he sets her straight.
"Do not cling to me."
It must have felt like a slap in her face. He's back, and she can't hold him? But this, my friends, is important. Because however much Jesus loved Mary Magdalene, he did not come back for her sake. He did not come back for Peter's sake, or for the beloved disciple's sake. He came back for your sake. For my sake. And that is why he cannot let his friends cling to him, cling to their dreams and ideas of what he was to become. One person's idea about who Jesus is cannot be allowed to be the only idea. One congregations reading of what happened there by his tomb count be the only one for the whole of Christianity, and one church's interpretation should never be the rule for everyone else. But we want it to be. We so desperately want Jesus to make sense to people the way he makes sense to us, and so we cling to what he was, what we think he is, and our images.
But the message to all of us, when he stands there in front of Mary Magdalene, is: Do not cling to what he was. Do not cling to your old dreams of what he would become. Do not cling to your images and ideas. Jesus is something, someone completely different.
The other disciples get the same message. All of a sudden he is right there, in their midst, in spite of doors and walls. Smiling and offering Thomas, the doubting disciple, his wounds.
It could have been different. He could have proclaimed it all a bad dream, telling them that all was ok now, that evil can't touch him, or them, that they all are safe from harm and that he was ready to take over the reign of Palestine. But he doesn't.
His scars were real, just like his death was real. And he will not take away all your hurt, all your scars and wounds. He will share them, just like he shares your death. And it is through that, that he changes everything.
Jesus is something, someone completely different, and he makes everything different.
From here on everything is different. Mary is no longer "just" a female disciple like the other female disciples, she becomes an apostle. Peter has had to face his biggest failure ever when he denied knowing Jesus, and now realizes that Jesus is alive to talk to him about it. I can only imagine how devastated and deeply afraid he must have been, how small this the greatest of the disciples must have felt. Thomas makes a complete turn and becomes one of the great evangelizers.
Because Jesus call them, and call us.
To not search for the living among the dead, but instead the dead among the living.
To go places we would never have dared.
To not fear life, and not death.
From here on, everything is different.
Jesus is hard to hold on to…Always has been. Ever since he was a boy and slipped away from his parents to go to the temple all alone, he never did what was expected.
Every time we think we have hold of Jesus, he won't stay long because he has places he wants to take us, people he wants us to meet. Jesus is free of the grave and roaming at large in the world now. He will not let himself be held, confined, clung to. And he offers you, and me, freedom. Freedom from fear, from confinement in our ideas, from other's expectations of who we are supposed to be.
But if Jesus is going to free us from the grave of fear, we have to let go of it ourselves. We have to die to it first. If we are intent on holding onto our fear, Jesus will not be able to lead us to a future of hope.
Don't cling to fear. Don't cling to your images of Jesus, of the right church, of the right way to believe. Don't cling to death.
But cling to hope, to love, to life, and offer it to everyone you meet. From now on, everything is different. Christ is Risen! Alleluia.
For Mary Magdalene it seems like she is waking up. There he is, standing right before her, talking to her, just like before. She is crying, tears flowing down her face, and she so desperately wants him to hold her and tell her that everything will be like it was, that everything is alright. She moves to embrace him.
And he sets her straight.
"Do not cling to me."
It must have felt like a slap in her face. He's back, and she can't hold him? But this, my friends, is important. Because however much Jesus loved Mary Magdalene, he did not come back for her sake. He did not come back for Peter's sake, or for the beloved disciple's sake. He came back for your sake. For my sake. And that is why he cannot let his friends cling to him, cling to their dreams and ideas of what he was to become. One person's idea about who Jesus is cannot be allowed to be the only idea. One congregations reading of what happened there by his tomb count be the only one for the whole of Christianity, and one church's interpretation should never be the rule for everyone else. But we want it to be. We so desperately want Jesus to make sense to people the way he makes sense to us, and so we cling to what he was, what we think he is, and our images.
But the message to all of us, when he stands there in front of Mary Magdalene, is: Do not cling to what he was. Do not cling to your old dreams of what he would become. Do not cling to your images and ideas. Jesus is something, someone completely different.
The other disciples get the same message. All of a sudden he is right there, in their midst, in spite of doors and walls. Smiling and offering Thomas, the doubting disciple, his wounds.
It could have been different. He could have proclaimed it all a bad dream, telling them that all was ok now, that evil can't touch him, or them, that they all are safe from harm and that he was ready to take over the reign of Palestine. But he doesn't.
His scars were real, just like his death was real. And he will not take away all your hurt, all your scars and wounds. He will share them, just like he shares your death. And it is through that, that he changes everything.
Jesus is something, someone completely different, and he makes everything different.
From here on everything is different. Mary is no longer "just" a female disciple like the other female disciples, she becomes an apostle. Peter has had to face his biggest failure ever when he denied knowing Jesus, and now realizes that Jesus is alive to talk to him about it. I can only imagine how devastated and deeply afraid he must have been, how small this the greatest of the disciples must have felt. Thomas makes a complete turn and becomes one of the great evangelizers.
Because Jesus call them, and call us.
To not search for the living among the dead, but instead the dead among the living.
To go places we would never have dared.
To not fear life, and not death.
From here on, everything is different.
Jesus is hard to hold on to…Always has been. Ever since he was a boy and slipped away from his parents to go to the temple all alone, he never did what was expected.
Every time we think we have hold of Jesus, he won't stay long because he has places he wants to take us, people he wants us to meet. Jesus is free of the grave and roaming at large in the world now. He will not let himself be held, confined, clung to. And he offers you, and me, freedom. Freedom from fear, from confinement in our ideas, from other's expectations of who we are supposed to be.
But if Jesus is going to free us from the grave of fear, we have to let go of it ourselves. We have to die to it first. If we are intent on holding onto our fear, Jesus will not be able to lead us to a future of hope.
Don't cling to fear. Don't cling to your images of Jesus, of the right church, of the right way to believe. Don't cling to death.
But cling to hope, to love, to life, and offer it to everyone you meet. From now on, everything is different. Christ is Risen! Alleluia.
Sunday, April 17, 2011
Predikan Palmsöndagen 2011
Det finns ögonblick när allting stannar upp. Som små pauser i tillvaron, små sekunder som sträcks ut till evigheter, och ibland är det i de stunderna, de sekunderna, som himlen når oss.
Jesus samlar kraft hos sina vänner. Han är i Betania, hos Maria, Marta och Lasaros, och ska strax fortsätta till Jerusalem. Han vet med all sannolikhet att detta är den sista gången han kommer att träffa dem. Sist de sågs var huset i kaos och Lasaros död, och Maria nästan anklagade honom för att inte ha stoppat hennes brors död. Nu är det ett hus fyllt av liv, men det är någonting som ligger i luften, en känsla av stora ting på gång. Fast kanske är det större ändå. Alla är på helspänn. Den här gången kommer Jesus med en annan gåva än sist. Då skänkte han dem Lasaros liv. Nu ska han skänka dem sin egen död.
Här i huset, där Marta pysslar och ordnar, och Maria lyssnar, där lärjungarna inte förstår och Judas förstör stämningen, har allting skett som om vore det en repetition. Det sker här, och det kommer att ske i morgon, och under veckan som kommer. Dramat spelas upp.
En man dog, och världen rasade för dem som älskade honom. Två kvinnor grät och rasade, och så levde han igen. Utanför graven träffar kvinnorna Jesus. Det har skett här, och det ska ske igen.
En måltid firas, som förvandlas till något annat, en försmak och en doft av himlen. Någon knäböjer för att torka fötter. Och Judas, som är som en av de där människorna som inte förstår när de ska hålla tyst, blir den som får stämningen att krackelera. Det sker här, och det kommer att ske igen.
Så när Jesus, med sina trötta, hårda fötter skinande av olja, säger att Maria förbereder honom för hans begravning, talar han till en publik som inte förstår att det de har hamnat på är generalrepetitionen för deras livs största drama. De, precis som vi, blir distraherade av detaljerna. Och visst säger de oss något. Nardusbalsamet, värt mer än någon parfym vi kan tänka oss, den ärbara kvinnan som mot allt vett och etikett släpper ner sitt hår, smörjningen som inte är en kunglig smörjning av hans hår, utan av hans fötter… Hon, den vanliga, talar med sina handlingar, och hon talar profetiskt. Hade hon smörjt hans hår hade hans ritt till Jerusalem kanske fått en helt annan mening. Nu smörjer profetissan hans fötter. Som till en begravning. En glimt av himlen. Tystnaden sänker sig. Doften sprider sig i hela huset, och ingen kan missuppfatta att stora ting är i rörelse. Där stanken av död knappt har hunnit försvinna, rullar nu doften av helighet in. Den är övermäktig, allgenomträngande. Precis som Guds kärlek hålls ingenting tillbaka. Maria, profetissan, visar vem Jesus är. Den som ger allt, genom sin egen död. Till skillnad från den smorde kung de väntar sig, kommer en man smord för sin död.
Dagen efter. Kulissen är redan på plats. Mot himlen avtecknar sig Jerusalems murar guldglänsande i skymningen. Vägen dit känner de sedan gammalt. Aktörerna håller på att samlas. Birollsinnehavarna är osäkra på sina repliker och hur de ska röra sig. Bovarna samlas i fjärran. Huvudrollsinnehavaren är koncentrerad. Publiken har hört talas om dramat, och platserna längs vägen är sedan länge uppbokade. De svala recensenterna vässar sina pennor, skvallerpressen hetsar upp stämningen. Har ni hört att han återupplivade Lasaros, ja, han från Betania? Har ni hört att han tänker bege sig till templet? Något kommer säkert att hända! Teaterns ägare, den romerske ståthållaren, är säkerligen nervös. Det verkar som om besökssiffrorna kommer att överträffa alla förväntningar, men vad händer om den uppeldade publiken blir besviken? Vad händer om den hypade stjärnan inte levererar?
Och när han kommer, fylls luften av en doft av nardus. När han kommer, på sin fredliga åsna istället för den segerrusiges häst, är allt radikalt annorlunda. Glimten av himlen är inte vad de hade väntat sig. Huvudrollsinnehavaren bryter med manus, rubbar allas cirklar. Men alla vet att här kommer hjälten, ridande rakt igenom deras liv. Dramat blir verklighet, handlar om dig och mig. Alla vet att det är nu det händer.
Genom hopen som trängs och ropar, genom öppningar ingen ser.
Genom sår och sprickor.
Genom ett folks längtan efter frihet, genom alla folks längtan.
Genom våra murar, faktiska och inbillade.
Genom ditt och mitt liv.
Genom Elfenbenskusten och Fukushima, genom Fridhem och Kroksbäck.
Här kommer hjälten, och han är inte som vi hoppas, inte som vi tror, inte som vi tror oss behöva. Han bryter manus, och det är vad som dödar honom till slut. Och det är vad som för honom tillbaka. Han är någonting alldeles eget, och runt omkring honom sprider sig doften av nardus. Stanna upp, släpp ner ditt hår. Ta emot gåvan. Hans liv för ditt. Hosianna!
Jesus samlar kraft hos sina vänner. Han är i Betania, hos Maria, Marta och Lasaros, och ska strax fortsätta till Jerusalem. Han vet med all sannolikhet att detta är den sista gången han kommer att träffa dem. Sist de sågs var huset i kaos och Lasaros död, och Maria nästan anklagade honom för att inte ha stoppat hennes brors död. Nu är det ett hus fyllt av liv, men det är någonting som ligger i luften, en känsla av stora ting på gång. Fast kanske är det större ändå. Alla är på helspänn. Den här gången kommer Jesus med en annan gåva än sist. Då skänkte han dem Lasaros liv. Nu ska han skänka dem sin egen död.
Här i huset, där Marta pysslar och ordnar, och Maria lyssnar, där lärjungarna inte förstår och Judas förstör stämningen, har allting skett som om vore det en repetition. Det sker här, och det kommer att ske i morgon, och under veckan som kommer. Dramat spelas upp.
En man dog, och världen rasade för dem som älskade honom. Två kvinnor grät och rasade, och så levde han igen. Utanför graven träffar kvinnorna Jesus. Det har skett här, och det ska ske igen.
En måltid firas, som förvandlas till något annat, en försmak och en doft av himlen. Någon knäböjer för att torka fötter. Och Judas, som är som en av de där människorna som inte förstår när de ska hålla tyst, blir den som får stämningen att krackelera. Det sker här, och det kommer att ske igen.
Så när Jesus, med sina trötta, hårda fötter skinande av olja, säger att Maria förbereder honom för hans begravning, talar han till en publik som inte förstår att det de har hamnat på är generalrepetitionen för deras livs största drama. De, precis som vi, blir distraherade av detaljerna. Och visst säger de oss något. Nardusbalsamet, värt mer än någon parfym vi kan tänka oss, den ärbara kvinnan som mot allt vett och etikett släpper ner sitt hår, smörjningen som inte är en kunglig smörjning av hans hår, utan av hans fötter… Hon, den vanliga, talar med sina handlingar, och hon talar profetiskt. Hade hon smörjt hans hår hade hans ritt till Jerusalem kanske fått en helt annan mening. Nu smörjer profetissan hans fötter. Som till en begravning. En glimt av himlen. Tystnaden sänker sig. Doften sprider sig i hela huset, och ingen kan missuppfatta att stora ting är i rörelse. Där stanken av död knappt har hunnit försvinna, rullar nu doften av helighet in. Den är övermäktig, allgenomträngande. Precis som Guds kärlek hålls ingenting tillbaka. Maria, profetissan, visar vem Jesus är. Den som ger allt, genom sin egen död. Till skillnad från den smorde kung de väntar sig, kommer en man smord för sin död.
Dagen efter. Kulissen är redan på plats. Mot himlen avtecknar sig Jerusalems murar guldglänsande i skymningen. Vägen dit känner de sedan gammalt. Aktörerna håller på att samlas. Birollsinnehavarna är osäkra på sina repliker och hur de ska röra sig. Bovarna samlas i fjärran. Huvudrollsinnehavaren är koncentrerad. Publiken har hört talas om dramat, och platserna längs vägen är sedan länge uppbokade. De svala recensenterna vässar sina pennor, skvallerpressen hetsar upp stämningen. Har ni hört att han återupplivade Lasaros, ja, han från Betania? Har ni hört att han tänker bege sig till templet? Något kommer säkert att hända! Teaterns ägare, den romerske ståthållaren, är säkerligen nervös. Det verkar som om besökssiffrorna kommer att överträffa alla förväntningar, men vad händer om den uppeldade publiken blir besviken? Vad händer om den hypade stjärnan inte levererar?
Och när han kommer, fylls luften av en doft av nardus. När han kommer, på sin fredliga åsna istället för den segerrusiges häst, är allt radikalt annorlunda. Glimten av himlen är inte vad de hade väntat sig. Huvudrollsinnehavaren bryter med manus, rubbar allas cirklar. Men alla vet att här kommer hjälten, ridande rakt igenom deras liv. Dramat blir verklighet, handlar om dig och mig. Alla vet att det är nu det händer.
Genom hopen som trängs och ropar, genom öppningar ingen ser.
Genom sår och sprickor.
Genom ett folks längtan efter frihet, genom alla folks längtan.
Genom våra murar, faktiska och inbillade.
Genom ditt och mitt liv.
Genom Elfenbenskusten och Fukushima, genom Fridhem och Kroksbäck.
Här kommer hjälten, och han är inte som vi hoppas, inte som vi tror, inte som vi tror oss behöva. Han bryter manus, och det är vad som dödar honom till slut. Och det är vad som för honom tillbaka. Han är någonting alldeles eget, och runt omkring honom sprider sig doften av nardus. Stanna upp, släpp ner ditt hår. Ta emot gåvan. Hans liv för ditt. Hosianna!
Sunday, November 28, 2010
Predikan Första söndagen i Advent 2010
Jag antar att ni, precis som jag, har rätt så bestämda åsikter om hur en kung bör vara. Och jag antar att ni också, precis som jag, har ganska så klara åsikter om hur denne kung bör uppföra sig.
Att umgås med lössläppta kvinnor, näst intill kriminella och folk som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra tillhör nog inte riktigt den moral vi förväntar oss av kungligheter, inte sant?
Därför var folk också mycket besvikna och undrande inför Jesus.
Inte nog med att han umgicks med prostituerade och förrädare, han hade dessutom fräckheten att hävda att dessa var hans systrar och bröder, och att de hade någon slags rätt att vara nära honom. Han stod för sitt handlande, han smög inte med det, och han fortsatte att stå för det.
Det är naturligtvis inte alla som har den här typen av umgänge som gör det för att bevisa något. Inte ens alla som får böcker skrivna om sig som har tänkt sig att vara en förebild för framtida generationer. Ibland blir det bara som det blir.
Men Jesus, han är inte en kung som andra.
Inte för att han är större och mäktigare och smartare och mer kunglig än andra. Och skarorna som väntade vid porten borde ha kunnat förstå att den här kungen inte riktigt fungerade som alla de andra kungarna de hade sett passera. Han är inte ens en krigarkung som kommit för att befria folket.
Nej, det här är en narrkung.
En mes.
En som kommit för att bli mobbad och hånad.
Den som är längst ner på rangskalan, en riktigt kunglig hackkycklig. Han har ju inte ens en egen åsna.
Men folket hyllar honom ändå. Vi gillar våra kändisar. Vi tycker om att upphöja människor till det omöjligas gräns. Och de flesta spelar med. Många som hamnar i den här situationen tror sig faktiskt vara lite bättre eller finare, ha lite mer rätt till rikedomar och uppmärksamhet och privilegier, och uppför sig sedan därefter. Men inte den här kungen. Han, Jesus, vet att han har kommit med något helt annat. Han vet att folket kommer att vända sig mot honom. Han vet att ett kungaliv som började med en födsel i ett stall och fortsatte med landsflykt får sitt rimliga avslut på en avrättningskulle.
Han vet att makten inte klarar av en annan slags kung, men han vet också att hans makt är av en sort som varar. Han behöver inte vara rädd för statskupper och paparazzis, inte för rykten eller revolutioner.
Hans makt är en som kräver förändring, en som frodas i det tysta och undangömda.
Hans makt skänker fred till de som misströstar, och skakar om de som är tillfreds.
Hans makt är kärlekens makt, och den talar med de fattigas röst.
Nej, Jesus är inte en kung som vi tänker oss att en kung bör vara.
Pompan och ståten får andra ta hand om. Ceremonier och tjusiga statsmiddagar lämnar han åt andra slags högheter. Men de lössläppta kvinnorna, de näst intill kriminella och de som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra, dem sluter han till sitt hjärta och bjuder in till fest. Inte bakom stängda gardiner, utan öppet som en famn. Den här kungen är en tjänare, en av dem som helst inte ska synas utan bara verka. Den här kungen identifierar sig så med denna världens mest föraktade att han säger till oss, genom århundradena, att vi varje gång vi baktalar eller förnedrar någon av dessa, gör det mot honom.
Han rider in i Jerusalem på en åsna. Hyllad och välkomnad som en kung kommer Jesus. Barnet som en gång föddes i ett stall rider mot sin död, och folket ropar Hosianna. Upphöjd och nedstörtad. Längst nere, där han själv valde att vara. Där han alltid vandrar. Bland Stadsmissionens klienter och utnyttjade lantflickor runt Stureplan. Nej, det är ingen vanlig kung vi välkomnar idag. Men det är kärlekens kung, och hans är makten som varar.
Att umgås med lössläppta kvinnor, näst intill kriminella och folk som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra tillhör nog inte riktigt den moral vi förväntar oss av kungligheter, inte sant?
Därför var folk också mycket besvikna och undrande inför Jesus.
Inte nog med att han umgicks med prostituerade och förrädare, han hade dessutom fräckheten att hävda att dessa var hans systrar och bröder, och att de hade någon slags rätt att vara nära honom. Han stod för sitt handlande, han smög inte med det, och han fortsatte att stå för det.
Det är naturligtvis inte alla som har den här typen av umgänge som gör det för att bevisa något. Inte ens alla som får böcker skrivna om sig som har tänkt sig att vara en förebild för framtida generationer. Ibland blir det bara som det blir.
Men Jesus, han är inte en kung som andra.
Inte för att han är större och mäktigare och smartare och mer kunglig än andra. Och skarorna som väntade vid porten borde ha kunnat förstå att den här kungen inte riktigt fungerade som alla de andra kungarna de hade sett passera. Han är inte ens en krigarkung som kommit för att befria folket.
Nej, det här är en narrkung.
En mes.
En som kommit för att bli mobbad och hånad.
Den som är längst ner på rangskalan, en riktigt kunglig hackkycklig. Han har ju inte ens en egen åsna.
Men folket hyllar honom ändå. Vi gillar våra kändisar. Vi tycker om att upphöja människor till det omöjligas gräns. Och de flesta spelar med. Många som hamnar i den här situationen tror sig faktiskt vara lite bättre eller finare, ha lite mer rätt till rikedomar och uppmärksamhet och privilegier, och uppför sig sedan därefter. Men inte den här kungen. Han, Jesus, vet att han har kommit med något helt annat. Han vet att folket kommer att vända sig mot honom. Han vet att ett kungaliv som började med en födsel i ett stall och fortsatte med landsflykt får sitt rimliga avslut på en avrättningskulle.
Han vet att makten inte klarar av en annan slags kung, men han vet också att hans makt är av en sort som varar. Han behöver inte vara rädd för statskupper och paparazzis, inte för rykten eller revolutioner.
Hans makt är en som kräver förändring, en som frodas i det tysta och undangömda.
Hans makt skänker fred till de som misströstar, och skakar om de som är tillfreds.
Hans makt är kärlekens makt, och den talar med de fattigas röst.
Nej, Jesus är inte en kung som vi tänker oss att en kung bör vara.
Pompan och ståten får andra ta hand om. Ceremonier och tjusiga statsmiddagar lämnar han åt andra slags högheter. Men de lössläppta kvinnorna, de näst intill kriminella och de som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra, dem sluter han till sitt hjärta och bjuder in till fest. Inte bakom stängda gardiner, utan öppet som en famn. Den här kungen är en tjänare, en av dem som helst inte ska synas utan bara verka. Den här kungen identifierar sig så med denna världens mest föraktade att han säger till oss, genom århundradena, att vi varje gång vi baktalar eller förnedrar någon av dessa, gör det mot honom.
Han rider in i Jerusalem på en åsna. Hyllad och välkomnad som en kung kommer Jesus. Barnet som en gång föddes i ett stall rider mot sin död, och folket ropar Hosianna. Upphöjd och nedstörtad. Längst nere, där han själv valde att vara. Där han alltid vandrar. Bland Stadsmissionens klienter och utnyttjade lantflickor runt Stureplan. Nej, det är ingen vanlig kung vi välkomnar idag. Men det är kärlekens kung, och hans är makten som varar.
Monday, November 08, 2010
predikan minnesgudstjänsten 2010
För ett år sedan dog en av mina vänner. Han hade cancer, och vi visste alla att det inte fanns något större hopp om tillfrisknande. Alla utom han, verkade det som. Han envisades med att göra upp fantastiska planer för resor som han och hans flickvän skulle åka på, saker han skulle se, konserter de skulle gå på. Till slut brast det för en av hans syskon som gråtande frågade honom om han inte förstod att inget av detta skulle bli verklighet. Vid det laget befann sig min vän på hospice, och det är klart att han visste. Men han ville inte låta döden vinna före tiden var inne. Fram tills döden var ett faktum tänkte han leva, och leva fullt ut. Och det gjorde han. Och hans lugn och hopp besegrade rädslan.
Min dotter ritar dödskallar med hjärtan till ögon. Hon är sju år, och för henne har döden just blivit verklig när vår katt dog. Hon fick hålla den kalla pälsiga kroppen, och hon gråter fortfarande. Kattens matskålar står kvar på köksgolvet, och vi pratar om hur mycket vi saknar katten. Men döden, den var en fiende med kärleksfulla ögon. Katten hade också cancer, och tumörerna på hennes mage blev större för varje dag. Vi klappade och kramade och var överens om att så länge livet var värt att leva för vår katt, skulle hon få leva det fullt ut. Och när timmen var inne var vår dotter inte längre rädd.
Men jag är rädd för den. Döden alltså. Jag är livrädd att någon jag älskar ska dö. Jag är livrädd att jag ska dö själv, och lämna dem efter mig. Och kanske tänker någon av er att det är för att jag är ganska ung, men det blir värre för varje år. Det är som i Hasse och Tages kända Harrisburgsketch – det har inte hänt än, och därför är det alltmer sannolikt att det kommer att hända. Och jag vet det ju. Förr eller senare kommer någon av dem att dö. Vi gör ju det, vi människor. Men vad jag inte vet är hur det kommer att bli. Visst har jag förlorat människor jag har tyckt mycket om, visst har jag gråtit så att det inte verkat någonsin ta slut. Men hur blir det nästa gång? Hur blir det om döden kommer ännu närmare?
När döden ler mot mig, kommer dess ögon vara hjärtan, eller bara tomhet?
Kommer jag att kunna leva fullt ut, som min vän, eller kommer jag att ge upp?
Jag vill lära mig av min dotter och av min vän. I den mörkaste dalen är Gud med mig. Det finns något trösterikt i att tänka sig döden med hjärtan till ögon. Som ett uttryckligt tecken på orden om kärleken i Första Korinthierbrevet: ”Allt tror den. Allt bär den. Allt hoppas den. Allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”
Inte ens döden kan släcka kärleken. Även där, i den mörkaste dalen, finns den för att trösta och leda. Även där är Gud.
En av de vanligaste sakerna Gud meddelar människorna i Bibeln är budskapet ”Var inte rädd.” Herdarna på ängen får höra det, Maria får höra det. När det stora och ofattbara kommer, då reagerar vi med rädsla. Och större än döden, vår egen, och den som drabbar de vi älskar, blir det inte. Värre fiende kan vi inte tänka oss. Vi har all anledning att vara rädda. Och ändå säger Gud det till oss om och om igen. Var inte rädd. Var inte rädd. Jag är med dig. Du ser mig kanske inte, men jag är med dig. När det är som allra mörkast är jag med dig. När du kommer ut i ljuset är jag med dig. När du hoppas och gläds, gläds jag med dig, och när du gråter, gråter jag med dig.
Och när det inte går längre, när hoppet är ute och framtiden har tagit slut, då är jag med dig. Som en dödskalle med hjärtan till ögon. Även där, då, är kärleken starkare. Ingen ska gå förlorad. Jesus ska hämta dem alla, alla de som vi saknar och sörjer. Det svaga blir starkt igen, det som är bundet till jorden får en evighet i himlen. Vi är lovade detta. Var inte rädd, säger Gud till var och en av oss, var och en av dem vi saknar. Var inte rädd. Du är min, och jag kommer aldrig att tappa dig. Var inte rädd.
Min dotter ritar dödskallar med hjärtan till ögon. Hon är sju år, och för henne har döden just blivit verklig när vår katt dog. Hon fick hålla den kalla pälsiga kroppen, och hon gråter fortfarande. Kattens matskålar står kvar på köksgolvet, och vi pratar om hur mycket vi saknar katten. Men döden, den var en fiende med kärleksfulla ögon. Katten hade också cancer, och tumörerna på hennes mage blev större för varje dag. Vi klappade och kramade och var överens om att så länge livet var värt att leva för vår katt, skulle hon få leva det fullt ut. Och när timmen var inne var vår dotter inte längre rädd.
Men jag är rädd för den. Döden alltså. Jag är livrädd att någon jag älskar ska dö. Jag är livrädd att jag ska dö själv, och lämna dem efter mig. Och kanske tänker någon av er att det är för att jag är ganska ung, men det blir värre för varje år. Det är som i Hasse och Tages kända Harrisburgsketch – det har inte hänt än, och därför är det alltmer sannolikt att det kommer att hända. Och jag vet det ju. Förr eller senare kommer någon av dem att dö. Vi gör ju det, vi människor. Men vad jag inte vet är hur det kommer att bli. Visst har jag förlorat människor jag har tyckt mycket om, visst har jag gråtit så att det inte verkat någonsin ta slut. Men hur blir det nästa gång? Hur blir det om döden kommer ännu närmare?
När döden ler mot mig, kommer dess ögon vara hjärtan, eller bara tomhet?
Kommer jag att kunna leva fullt ut, som min vän, eller kommer jag att ge upp?
Jag vill lära mig av min dotter och av min vän. I den mörkaste dalen är Gud med mig. Det finns något trösterikt i att tänka sig döden med hjärtan till ögon. Som ett uttryckligt tecken på orden om kärleken i Första Korinthierbrevet: ”Allt tror den. Allt bär den. Allt hoppas den. Allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”
Inte ens döden kan släcka kärleken. Även där, i den mörkaste dalen, finns den för att trösta och leda. Även där är Gud.
En av de vanligaste sakerna Gud meddelar människorna i Bibeln är budskapet ”Var inte rädd.” Herdarna på ängen får höra det, Maria får höra det. När det stora och ofattbara kommer, då reagerar vi med rädsla. Och större än döden, vår egen, och den som drabbar de vi älskar, blir det inte. Värre fiende kan vi inte tänka oss. Vi har all anledning att vara rädda. Och ändå säger Gud det till oss om och om igen. Var inte rädd. Var inte rädd. Jag är med dig. Du ser mig kanske inte, men jag är med dig. När det är som allra mörkast är jag med dig. När du kommer ut i ljuset är jag med dig. När du hoppas och gläds, gläds jag med dig, och när du gråter, gråter jag med dig.
Och när det inte går längre, när hoppet är ute och framtiden har tagit slut, då är jag med dig. Som en dödskalle med hjärtan till ögon. Även där, då, är kärleken starkare. Ingen ska gå förlorad. Jesus ska hämta dem alla, alla de som vi saknar och sörjer. Det svaga blir starkt igen, det som är bundet till jorden får en evighet i himlen. Vi är lovade detta. Var inte rädd, säger Gud till var och en av oss, var och en av dem vi saknar. Var inte rädd. Du är min, och jag kommer aldrig att tappa dig. Var inte rädd.
Monday, September 13, 2010
kristendom = socialism?
Evangelierna och Apostlagärningarna målar en bild av den ideala församlingen som en där total jämlikhet och total egendomsgemenskap råder. Båda är de yttre tecken på en socialistisk utopi. Vidare avsäger sig Jesus all makt, är hyfsat kritisk mot de rådande maktstrukturerna, men ser nödvändigheten av skatter, om man ska dra konsekvensen av hans uttalande om att ge kejsaren det kejsaren tillhör.
Den här drömmen om världen som en där alla människor har lika värde och status, och där alla människor delar med sig av sina egendomar, eller där det till och med inte finns några personliga egendomar utan allt ägs tillsammans, allt ägs av Gud, delas av många av kyrkofäderna.
St Johannes Chrysostomos : "Det är inte på grund av bristen på mirakel som kyrkan har stagnerat; det är för att vi har försakat pingstens änglalika liv, och igen förlitar oss på privat egendom. Om vi levde som de gör, med alla ting gemensamma, skulle vi snart omvända hela världen utan att behöva några mirakler alls."
Och det radikala, eventuellt socialistiska, draget i kristendomen fortsatte. Ända in i vår tid. Stora teologer som Paul Tillich, Karl Barth och Reinhold Niebuhr betecknade sig själva som socialister, den kämpande latinamerikanska kyrkans befrielseteologi baseras i mångt och mycket på en marxistisk historiesyn. De starka utnyttjar de svaga, och kyrkans roll måste vara, hävdar de, att ställa sig på de fattigas och förtrycktas sida, och verka för rättvisa.
Så långt verkar det ju självklart. Är det alltså så att en kristen bör vara socialist? Så här i valtider blir det lite märkligt, för inte svämmar Vänsterpartiet över av glödande kristna, även om de finns där? Och det enda partiet som i någon mån har kristna rötter finner vi på högerkanten istället. Uppenbarligen är det inte så enkelt.
En krönikör skrev i Expressen för några år sedan, apropå den då uppmärksammade framväxten av en kristen vänster i Sverige: ”Det står inget i Bibeln om nivåerna på a-kassa och sjukersättning.
Det är en bisarr tanke att liberaler eller konservativa skulle bry sig mindre om världens lidande, göra mindre för dem som lider, eller vara sämre kristna, bara för att de inte delar den ”kristna vänsterns” politiska övertygelse om hur välfärdssamhället bör byggas.”
Vänstern har inte monopol på omsorg om de svaga och skyddslösa. Det finns gott om människor i alla läger, till och med i politiska läger som vi verkligen inte tycker om, som verkligen bryr sig om andra människor och gör stora insatser för att minska lidandet i världen. Det som skiljer dem från varandra är hur denna omsorg ter sig.
Så kanske är det då så att svaret på om en kristen ska vara socialist är: om den personen tror på hur socialismen bygger samhället. Inte för att den personen är kristen. Kristendomen ger en etisk grund, en plikt att se Jesus i alla den kristne möter, en plikt att dela med sig och behandla alla lika, men kristendomen säger faktiskt ingenting om proletariatets diktatur eller delad föräldraförsäkring. Kristendomen ger ett varför till ditt handlande, men inte nödvändigtvis ett hur. När Michail Gorbatjov, den siste sovjetiske ledaren, kallade Jesus för världens förste socialist, hade han alltså lite rätt, men mest fel. Jesus uppmanade aldrig till revolution. Jesus skulle aldrig någonsin ha hävdat att religion är dåligt för mänskligheten, och Jesus skulle inte heller skriva under på att all makt tillhör folket. All makt tillhör Gud. Men Gorbatjov hade rätt såtillvida att de kristna idealen vad gäller samhällets uppbyggnad, så som de levdes och predikades i den tidiga kyrkan, var, och i viss mån är, förvillande lika den socialistiska utopin. En värld där ingen är fattig, men ingen heller rik.
En värld där ingen är förmer än någon annan. En värld ingen hittills har förmått att bygga, men som kanske är möjlig med Guds hjälp.
Så är kristendom socialism? Nej. Men en kristen kan vara socialist, lika väl som kristdemokrat eller ultraliberal. Så länge den personen ser Jesus i alla han eller hon möter, och behandlar dem därefter. Så länge den personen tror på att Jesus Kristus, Guds son, dog och uppstod för oss, ja då är han eller hon kristen.
Den här drömmen om världen som en där alla människor har lika värde och status, och där alla människor delar med sig av sina egendomar, eller där det till och med inte finns några personliga egendomar utan allt ägs tillsammans, allt ägs av Gud, delas av många av kyrkofäderna.
St Johannes Chrysostomos : "Det är inte på grund av bristen på mirakel som kyrkan har stagnerat; det är för att vi har försakat pingstens änglalika liv, och igen förlitar oss på privat egendom. Om vi levde som de gör, med alla ting gemensamma, skulle vi snart omvända hela världen utan att behöva några mirakler alls."
Och det radikala, eventuellt socialistiska, draget i kristendomen fortsatte. Ända in i vår tid. Stora teologer som Paul Tillich, Karl Barth och Reinhold Niebuhr betecknade sig själva som socialister, den kämpande latinamerikanska kyrkans befrielseteologi baseras i mångt och mycket på en marxistisk historiesyn. De starka utnyttjar de svaga, och kyrkans roll måste vara, hävdar de, att ställa sig på de fattigas och förtrycktas sida, och verka för rättvisa.
Så långt verkar det ju självklart. Är det alltså så att en kristen bör vara socialist? Så här i valtider blir det lite märkligt, för inte svämmar Vänsterpartiet över av glödande kristna, även om de finns där? Och det enda partiet som i någon mån har kristna rötter finner vi på högerkanten istället. Uppenbarligen är det inte så enkelt.
En krönikör skrev i Expressen för några år sedan, apropå den då uppmärksammade framväxten av en kristen vänster i Sverige: ”Det står inget i Bibeln om nivåerna på a-kassa och sjukersättning.
Det är en bisarr tanke att liberaler eller konservativa skulle bry sig mindre om världens lidande, göra mindre för dem som lider, eller vara sämre kristna, bara för att de inte delar den ”kristna vänsterns” politiska övertygelse om hur välfärdssamhället bör byggas.”
Vänstern har inte monopol på omsorg om de svaga och skyddslösa. Det finns gott om människor i alla läger, till och med i politiska läger som vi verkligen inte tycker om, som verkligen bryr sig om andra människor och gör stora insatser för att minska lidandet i världen. Det som skiljer dem från varandra är hur denna omsorg ter sig.
Så kanske är det då så att svaret på om en kristen ska vara socialist är: om den personen tror på hur socialismen bygger samhället. Inte för att den personen är kristen. Kristendomen ger en etisk grund, en plikt att se Jesus i alla den kristne möter, en plikt att dela med sig och behandla alla lika, men kristendomen säger faktiskt ingenting om proletariatets diktatur eller delad föräldraförsäkring. Kristendomen ger ett varför till ditt handlande, men inte nödvändigtvis ett hur. När Michail Gorbatjov, den siste sovjetiske ledaren, kallade Jesus för världens förste socialist, hade han alltså lite rätt, men mest fel. Jesus uppmanade aldrig till revolution. Jesus skulle aldrig någonsin ha hävdat att religion är dåligt för mänskligheten, och Jesus skulle inte heller skriva under på att all makt tillhör folket. All makt tillhör Gud. Men Gorbatjov hade rätt såtillvida att de kristna idealen vad gäller samhällets uppbyggnad, så som de levdes och predikades i den tidiga kyrkan, var, och i viss mån är, förvillande lika den socialistiska utopin. En värld där ingen är fattig, men ingen heller rik.
En värld där ingen är förmer än någon annan. En värld ingen hittills har förmått att bygga, men som kanske är möjlig med Guds hjälp.
Så är kristendom socialism? Nej. Men en kristen kan vara socialist, lika väl som kristdemokrat eller ultraliberal. Så länge den personen ser Jesus i alla han eller hon möter, och behandlar dem därefter. Så länge den personen tror på att Jesus Kristus, Guds son, dog och uppstod för oss, ja då är han eller hon kristen.
Sunday, August 08, 2010
10 e 3 2010 Nådens gåvor
Som vanligt är det Petrus som ställer frågan som alla funderar över. Det är som om han inte har några spärrar, den mannen, och han vågar släppa ut allt det någon annan skulle tveka om. Känslorna utanpå. Den här gången, alldeles strax efter att Jesus har kallat honom både klippa och satan, frågar Petrus om förlåtelsen. Han har ju förstått att det är viktigt. Bäst att kolla, för att vara på den säkra sidan. Bäst att dra till med ett stort tal. Rent juridiskt räcker det med tre gångers förlåtelse, enligt lagen, men Petrus anar att Jesus inte riktigt tycker att det räcker. Alltså – sju gånger?
Sju. Det heliga talet som betyder helhet. Det visste Petrus med all säkerhet, så hans fråga kanske snarare ska översättas med ”hela tiden”. Ska min broder kunna göra fel mot mig och bli förlåten hela tiden?
Han var nog lite nöjd där, Petrus. Han hade fattat. Jesus ställer alltid orimliga krav, så varför inte den här gången? Döm om hans förvåning när Jesus rättar honom. Inte hela tiden, utan i all oändlighet. Alltid.
Personligen finner jag att det kan vara svårt att nå upp ens till det rabbinska kravet om tre förlåtelser. Det finns något så tillfredsställande i att vara arg på någon. Man kan ägna tid åt att fundera över sätt att hämnas, eller i alla fall hur man ska få den där personen att förstå hur mycket hon eller han har skadat mig. Det går riktig att frossa i att spela upp det sårande tillfället i huvudet, att berätta det för nära och kära som medlidsamt håller med om att den där människan, hon eller han är allt en riktig tölp. Åh, det är så tacksamt att vara offret, den som blivit felaktigt behandlad, den som får all sympati.
Och märk väl, den som blivit felaktigt behandlad förtjänar all sympati. Hon eller han förtjänar upprättelse och medlidande, absolut. Men ilskan och bitterheten får inte bli hennes eller hans rustning. De får inte bli drivkraften och motivationen, för det är ett säkert sätt att göra allt fel.
Medicinska undersökningar har visat att bitterhet och ilska påverkar oss fysiskt. De som håller fast vid sin ilska ökar risken för hjärtattack och höjer sitt blodtryck. För att inte tala om hur de stänger sina öron för Jesus.
Förlåt i all oändlighet.
Jag undrar om han förstod vad det skulle göra med oss? Hur många hundratals år har kyrkan krävt att de misshandlade och utnyttjade människorna ska förlåta? Hur många sekler har kyrkan, som den som misshandlat och utnyttjat, avkrävt förlåtelse? Kanske visste han, men det fanns inget annat att göra ändå, för förlåtelse är i kärnan av Gudsriket.
För förlåtelse handlar inte om att glömma.
Det handlar inte om att ursäkta.
Det handlar inte om rättvisa, eller ens om försoning.
Förlåtelsen handlar om din andliga hälsa.
Precis som ilskan sätter sig i kroppen, gör förlåtelsen det också. Den hjälper dig att sova bättre och få bättre självkänsla. Och ditt blodtryck sjunker. Mäktiga ting sker med den som förlåter. Det är ett aktivt val, en frigörelse från det förflutnas bojor. Det är en rebellhandling, en vägran att låta någon annan fånga mig i ilska och bitterhet. Förlåtelsen ger frihet. Och det är väl det som Jesus vet när han vänder sig till Petrus och talar om för honom att han ska förlåta i all oändlighet.
Förlåt en gång, och du är fri från den ilskan och bitterheten.
Förlåt tre, och du mår bättre.
Gör förlåtelsen till grundvalen i ditt liv, och du är fri. Fri att älska, fri att tro. Fri att ta din plats i världen, fri att segra istället för att vara ett offer. Fri att söka rättvisa där rättvisa krävs, och försoning där den behövs. Fri att se att också du har behov av att få förlåtelse, och fri att ta emot den.
Nådens gåvor...nog måste förlåtelsen vara den största?
Sju. Det heliga talet som betyder helhet. Det visste Petrus med all säkerhet, så hans fråga kanske snarare ska översättas med ”hela tiden”. Ska min broder kunna göra fel mot mig och bli förlåten hela tiden?
Han var nog lite nöjd där, Petrus. Han hade fattat. Jesus ställer alltid orimliga krav, så varför inte den här gången? Döm om hans förvåning när Jesus rättar honom. Inte hela tiden, utan i all oändlighet. Alltid.
Personligen finner jag att det kan vara svårt att nå upp ens till det rabbinska kravet om tre förlåtelser. Det finns något så tillfredsställande i att vara arg på någon. Man kan ägna tid åt att fundera över sätt att hämnas, eller i alla fall hur man ska få den där personen att förstå hur mycket hon eller han har skadat mig. Det går riktig att frossa i att spela upp det sårande tillfället i huvudet, att berätta det för nära och kära som medlidsamt håller med om att den där människan, hon eller han är allt en riktig tölp. Åh, det är så tacksamt att vara offret, den som blivit felaktigt behandlad, den som får all sympati.
Och märk väl, den som blivit felaktigt behandlad förtjänar all sympati. Hon eller han förtjänar upprättelse och medlidande, absolut. Men ilskan och bitterheten får inte bli hennes eller hans rustning. De får inte bli drivkraften och motivationen, för det är ett säkert sätt att göra allt fel.
Medicinska undersökningar har visat att bitterhet och ilska påverkar oss fysiskt. De som håller fast vid sin ilska ökar risken för hjärtattack och höjer sitt blodtryck. För att inte tala om hur de stänger sina öron för Jesus.
Förlåt i all oändlighet.
Jag undrar om han förstod vad det skulle göra med oss? Hur många hundratals år har kyrkan krävt att de misshandlade och utnyttjade människorna ska förlåta? Hur många sekler har kyrkan, som den som misshandlat och utnyttjat, avkrävt förlåtelse? Kanske visste han, men det fanns inget annat att göra ändå, för förlåtelse är i kärnan av Gudsriket.
För förlåtelse handlar inte om att glömma.
Det handlar inte om att ursäkta.
Det handlar inte om rättvisa, eller ens om försoning.
Förlåtelsen handlar om din andliga hälsa.
Precis som ilskan sätter sig i kroppen, gör förlåtelsen det också. Den hjälper dig att sova bättre och få bättre självkänsla. Och ditt blodtryck sjunker. Mäktiga ting sker med den som förlåter. Det är ett aktivt val, en frigörelse från det förflutnas bojor. Det är en rebellhandling, en vägran att låta någon annan fånga mig i ilska och bitterhet. Förlåtelsen ger frihet. Och det är väl det som Jesus vet när han vänder sig till Petrus och talar om för honom att han ska förlåta i all oändlighet.
Förlåt en gång, och du är fri från den ilskan och bitterheten.
Förlåt tre, och du mår bättre.
Gör förlåtelsen till grundvalen i ditt liv, och du är fri. Fri att älska, fri att tro. Fri att ta din plats i världen, fri att segra istället för att vara ett offer. Fri att söka rättvisa där rättvisa krävs, och försoning där den behövs. Fri att se att också du har behov av att få förlåtelse, och fri att ta emot den.
Nådens gåvor...nog måste förlåtelsen vara den största?
Sunday, June 06, 2010
Första efter trefaldighet 10 "Vårt dop"
En av mina vänners barn sade igår till sina syskon: Adoption betyder att vi får vara i den här familjen för alltid. Dopet betyder att vi får vara i Guds familj för alltid.
För alltid.
Dopets löfte är ett evighetslöfte. Inte som när man lovar att alltid vara bästa kompisar, inte ens som när två som älskar varandra lovar att alltid älska varandra. Det här är ett löfte som räcker bortom döden. Och precis som alla riktigt bra löften är det ett löfte som inte bara är talat eller skrivet, det kommer med en handling.
Hur många gånger har du använt vatten idag? Den här veckan? I år? Vi tvättar oss i det, vi dricker det, vi ger det till våra barn, djur, växter, Vi simmar i det och blir dyngsura av det när det regnar ner från himlen. Vi lägger kuber av fruset vatten i vår saft och tittar på vackra moln gjorda av vattenånga. Vatten är verkligen nödvändigt för vårt liv.
Men vi råkar också illa ut med vatten. Det är farligt. Man kan drunkna i det, båtar kan sjunka i det. Stora vågor kan slå in över städer och stränder, och översvämningar drabbar världen om och om igen.
Vattnet går inte att kontrollera.
Det är inget sammanträffande att Gud valde just vattnet till dopet.
Vattnet är en av de första sakerna som Gud skapade, och redan då svävade Guds ande över vattnet. När världen gick under i den stora översvämningen, bar vattnet Noa och hans familj och alla djuren till säkerhet. Vattnet var räddningen för Hagar och hennes son med Abraham, Ismael, i öknen, vattnet bar Mose från säker död till ett nytt liv hos Faraos dotter i palatset.
Vattnet delade sig för folket som flydde från Egypten, och sköljde tillbaka över soldaterna som följde efter. Vattnet förde Jona tillbaka till sitt uppdrag, fastän han försökt fly.
Och vattnet i floden Jordan var platsen där Jesus döptes av sin kusin Johannes.
Vatten kan vara både död och liv. Vatten är vägen från död till liv.
Samma vatten som vi dricker och badar i. Som vi brygger kaffe på och vattnar våra växter med. För det finns bara en begränsad mängd vatten, och vi använder det om och om igen. Så när vi blandar saft, kan det hända att några droppar av det vattnet var det som räddade Hagar i öknen. När vi smutsar ner vatten och förstör det, förstör vi kanske det vattnet som bar Mose till säkerhet. När vi tvättar håret kan det vara så att lite av det vattnet var med i Jordan när Jesus döptes. Och lite av vattnet kan vara samma vatten som vi en gång döptes i.
På samma sätt som vattnet vi döptes i kopplar oss till vår vardag nu och här, kopplar det oss till Mose och Jona och Johannes och Jesus. Och på samma sätt som en familj binds samman av kärlek men på tusen olika sätt, binds vi till Gud av kärlek genom dopet. Vi kanske kommer till dopet av många olika anledningar – tradition eller tro eller nödvändighet eller en känsla av att det ska vara så eller vad det än kan vara, men vi går från dopet som ett folk, en familj. Paulus, som spred Jesu budskap runt hela Medelhavet med hjälp av båtresor (vatten igen!) skrev att vi genom dopet har blivit ett. Vi är inte längre delade på grund av att vi är barn eller vuxna, män eller kvinnor, gamla eller unga, utländska eller svenska, fattiga eller rika, vi är alla ett hos Gud.
Genom vattnet till säker mark. Genom dopet till Guds familj.
Idag får vi alla möjlighet att påminna oss själva om våra dop. I skålen här framme finns vatten. Kanske fanns några droppar av det med när Mose ledde folket genom havet, kanske rann det nerför håret på Jesus i Jordan. Doppa fingrarna i det och teckna ett kors på din panna när du passerar. Påminn dig själv: du är döpt, du är adopterad in i Guds familj. Och vi är ett i Kristus.
För alltid.
Dopets löfte är ett evighetslöfte. Inte som när man lovar att alltid vara bästa kompisar, inte ens som när två som älskar varandra lovar att alltid älska varandra. Det här är ett löfte som räcker bortom döden. Och precis som alla riktigt bra löften är det ett löfte som inte bara är talat eller skrivet, det kommer med en handling.
Hur många gånger har du använt vatten idag? Den här veckan? I år? Vi tvättar oss i det, vi dricker det, vi ger det till våra barn, djur, växter, Vi simmar i det och blir dyngsura av det när det regnar ner från himlen. Vi lägger kuber av fruset vatten i vår saft och tittar på vackra moln gjorda av vattenånga. Vatten är verkligen nödvändigt för vårt liv.
Men vi råkar också illa ut med vatten. Det är farligt. Man kan drunkna i det, båtar kan sjunka i det. Stora vågor kan slå in över städer och stränder, och översvämningar drabbar världen om och om igen.
Vattnet går inte att kontrollera.
Det är inget sammanträffande att Gud valde just vattnet till dopet.
Vattnet är en av de första sakerna som Gud skapade, och redan då svävade Guds ande över vattnet. När världen gick under i den stora översvämningen, bar vattnet Noa och hans familj och alla djuren till säkerhet. Vattnet var räddningen för Hagar och hennes son med Abraham, Ismael, i öknen, vattnet bar Mose från säker död till ett nytt liv hos Faraos dotter i palatset.
Vattnet delade sig för folket som flydde från Egypten, och sköljde tillbaka över soldaterna som följde efter. Vattnet förde Jona tillbaka till sitt uppdrag, fastän han försökt fly.
Och vattnet i floden Jordan var platsen där Jesus döptes av sin kusin Johannes.
Vatten kan vara både död och liv. Vatten är vägen från död till liv.
Samma vatten som vi dricker och badar i. Som vi brygger kaffe på och vattnar våra växter med. För det finns bara en begränsad mängd vatten, och vi använder det om och om igen. Så när vi blandar saft, kan det hända att några droppar av det vattnet var det som räddade Hagar i öknen. När vi smutsar ner vatten och förstör det, förstör vi kanske det vattnet som bar Mose till säkerhet. När vi tvättar håret kan det vara så att lite av det vattnet var med i Jordan när Jesus döptes. Och lite av vattnet kan vara samma vatten som vi en gång döptes i.
På samma sätt som vattnet vi döptes i kopplar oss till vår vardag nu och här, kopplar det oss till Mose och Jona och Johannes och Jesus. Och på samma sätt som en familj binds samman av kärlek men på tusen olika sätt, binds vi till Gud av kärlek genom dopet. Vi kanske kommer till dopet av många olika anledningar – tradition eller tro eller nödvändighet eller en känsla av att det ska vara så eller vad det än kan vara, men vi går från dopet som ett folk, en familj. Paulus, som spred Jesu budskap runt hela Medelhavet med hjälp av båtresor (vatten igen!) skrev att vi genom dopet har blivit ett. Vi är inte längre delade på grund av att vi är barn eller vuxna, män eller kvinnor, gamla eller unga, utländska eller svenska, fattiga eller rika, vi är alla ett hos Gud.
Genom vattnet till säker mark. Genom dopet till Guds familj.
Idag får vi alla möjlighet att påminna oss själva om våra dop. I skålen här framme finns vatten. Kanske fanns några droppar av det med när Mose ledde folket genom havet, kanske rann det nerför håret på Jesus i Jordan. Doppa fingrarna i det och teckna ett kors på din panna när du passerar. Påminn dig själv: du är döpt, du är adopterad in i Guds familj. Och vi är ett i Kristus.
Sunday, May 30, 2010
Heliga trefaldighet 100530
Häromdagen blev jag utmanad av en av de trogna. "Ni präster" sade hon, "ni måste predika om det som händer i människors liv. Jag sitter där i kyrkbänken och hör samma predikan vart tredje år, och den var bättre förr." Hon fortsatte med att säga att hon skulle komma idag. Ah. Förväntningar. Jag har varit präst i tio år, men inte hjälper det. Framåt lördagskvällen tilltar nervositeten ändå.
Jag tror att ni vet hur det känns. Rädslan för att göra någon besviken, för att inte kunna leverera, för att misslyckas. Och ändå var begäran fullt rimlig, och inte mer än jag själv skulle begära.
För era förväntningar är rimliga, era krav vettiga. Era önskningar ska vara i centrum, era liv i blickfånget. För att det är för era liv som Jesus kom, för era liv som lärjungarna blev apostlar, för era liv som ni sitter där. Inte för en nervös prästs skull.
Så jag surfade runt i jakt på vad som rör sig i människors sinnen. Vad kan det vara som öppnar för budskapet? Vad kan det vara som känns fräscht och aktuellt? Detta är vad jag fann:
Svenska folket bojkottar schlagern.
I Guatemala är en fruktansvärd orkan på gång att förstöra livet för tusentals människor.
Zlatan funderar fortfarande.
Nord- och Sydkorea bråkar.
Och den fasansfulla oljeläckan fortsätter pumpa ut olja i en natur som vi inte kan skydda.
Och jag vände och vred på nyheterna för att finna ingången. Det lät sig inte finnas.
Så gick jag ut för att hitta en regnrock åt min dotter. På väg ut från Triangeln knuffades jag åt sedan när en man sprang i högsta fart ut mot Friisgatan, tätt följd av tre väktare som alla ropade att vi skulle stoppa honom. Det gjorde vi inte, ingen av oss, men bredvid mig stod tre kvinnor i min ålder som började diskutera hur ofta de brukat snatta från Stadium. Jag trodde inte mina öron. Jag försökte snegla lite på dem för att se hur ex-snattarna kunde se ut, och kunde ha sett mig i en spegel. De såg ut som jag. Vanliga. Och jag skakade på huvudet åt mig själv, för det är klart att de är som jag. Det är klart att de är som vem som helst av oss.
Lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.
De hade gått med Jesus i tre år.
Inte bara hade de pratat med honom, de hade sett honom göra de mest fantastiska saker. Han hade botat sjuka. Han hade förvandlat vatten till vin. Han hade sett till att många tusen människor blev mätta av en pojkes matsäck. Han hade uppväckt de döda. Och till slut hade han själv kommit tillbaka, med såren fortfarande smärtsamt röda på händer och fötter. Och några tvivlade.
Och det allra mest fantastiska är att det inte verkar bekomma Jesus det minsta. Det nämns i en bisats nästan, men där i den gnistan av mänsklighet finns hopp för ex-snattarna, för mig och för dig.
För precis som med schlagern beror inte det stora uppdraget på din eller min kompetens.
Människorna i Guatemala behöver dig och mig, och de behöver tron.
Vår osäkerhet och våra beslut må, som Zlatans, bestämma vår omedelbara framtid, men för evigheten finns det en plan.
Och mitt i krigsmullret på koreanska halvön sitter kristna som du och jag och ber.
Och oljeläckan måste väl vara det senaste beviset på att vi inte är så bra på att ta det här med uppdrag från Gud på allvar.
Mitt i alltihop dök en före detta konfirmand upp. Hon ville veta vilket förhållandet mellan Gud och människan var. Jag stod barfota i det heliga kopiatorrummet och pratade med henne och försökte måla en bild av ett intimt förhållande som hon inte hade någon erfarenhet av. Så jag använde de bilder hon visste något om. Jag kallade Gud förälder, och vän, och värme. Jag kallade Gud skapare och befriare och livgivare. Jag planterade frön, och hoppades att de någon dag ska slå ut. Jag ville att hon skulle veta att Gud bryr sig om henne, att Gud vill henne väl, att Gud alltid är nära. Och hon antecknade. Skolarbetet avklarat, solen lockade, och hon log, gav mig en snabb kram och försvann. Hon vandrade iväg, utan att tänka på att hon just, i allt sitt tvivel, fått rollen som lärjunge, eller kanske till och med apostel. Fröna hennes skolarbete skulle så får jag aldrig se, men de finns där ändå, för Gud använder vem Gud vill. Jag kom på mig själv med att undra om hon någonsin snattat på Stadium, och jag insåg att det inte spelar någon som helst roll.
Vilken värld Gud har sänt oss ut i.
Vilket stort uppdrag vi har fått.
Mitt bland mullrande kanoner, skolarbeten och fotbollshjältar är vi kallade att, i lärjungarnas efterföljd, bli apostlar. Att inte längre vara de som tar emot, utan de som ger. De som ställer sig i tjänst, även om tvivlen kanske finns kvar. Där lade sig nervositeten. Jag är inte perfekt, men kallad. Precis som de före detta snattarna vid Triangeln. Kallad att gå ut och berätta, kallad att döpa och undervisa. Och det gäller dig också. Ta av dig dina skor, detta är helig mark. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Trots våra brister är vi kallade. Vem kan känna Herrens tankar? Inte jag, inte du, men vi är valda. Valda till att vara apostlar i den treenige Gudens namn. Den Gud som kallar sig "Jag är" bekräftar att du är. Kallad. Utvald. Döpt och sänd. Herren, dina fäders och mödrars Gud, har sänt dig. Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.
Jag tror att ni vet hur det känns. Rädslan för att göra någon besviken, för att inte kunna leverera, för att misslyckas. Och ändå var begäran fullt rimlig, och inte mer än jag själv skulle begära.
För era förväntningar är rimliga, era krav vettiga. Era önskningar ska vara i centrum, era liv i blickfånget. För att det är för era liv som Jesus kom, för era liv som lärjungarna blev apostlar, för era liv som ni sitter där. Inte för en nervös prästs skull.
Så jag surfade runt i jakt på vad som rör sig i människors sinnen. Vad kan det vara som öppnar för budskapet? Vad kan det vara som känns fräscht och aktuellt? Detta är vad jag fann:
Svenska folket bojkottar schlagern.
I Guatemala är en fruktansvärd orkan på gång att förstöra livet för tusentals människor.
Zlatan funderar fortfarande.
Nord- och Sydkorea bråkar.
Och den fasansfulla oljeläckan fortsätter pumpa ut olja i en natur som vi inte kan skydda.
Och jag vände och vred på nyheterna för att finna ingången. Det lät sig inte finnas.
Så gick jag ut för att hitta en regnrock åt min dotter. På väg ut från Triangeln knuffades jag åt sedan när en man sprang i högsta fart ut mot Friisgatan, tätt följd av tre väktare som alla ropade att vi skulle stoppa honom. Det gjorde vi inte, ingen av oss, men bredvid mig stod tre kvinnor i min ålder som började diskutera hur ofta de brukat snatta från Stadium. Jag trodde inte mina öron. Jag försökte snegla lite på dem för att se hur ex-snattarna kunde se ut, och kunde ha sett mig i en spegel. De såg ut som jag. Vanliga. Och jag skakade på huvudet åt mig själv, för det är klart att de är som jag. Det är klart att de är som vem som helst av oss.
Lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.
De hade gått med Jesus i tre år.
Inte bara hade de pratat med honom, de hade sett honom göra de mest fantastiska saker. Han hade botat sjuka. Han hade förvandlat vatten till vin. Han hade sett till att många tusen människor blev mätta av en pojkes matsäck. Han hade uppväckt de döda. Och till slut hade han själv kommit tillbaka, med såren fortfarande smärtsamt röda på händer och fötter. Och några tvivlade.
Och det allra mest fantastiska är att det inte verkar bekomma Jesus det minsta. Det nämns i en bisats nästan, men där i den gnistan av mänsklighet finns hopp för ex-snattarna, för mig och för dig.
För precis som med schlagern beror inte det stora uppdraget på din eller min kompetens.
Människorna i Guatemala behöver dig och mig, och de behöver tron.
Vår osäkerhet och våra beslut må, som Zlatans, bestämma vår omedelbara framtid, men för evigheten finns det en plan.
Och mitt i krigsmullret på koreanska halvön sitter kristna som du och jag och ber.
Och oljeläckan måste väl vara det senaste beviset på att vi inte är så bra på att ta det här med uppdrag från Gud på allvar.
Mitt i alltihop dök en före detta konfirmand upp. Hon ville veta vilket förhållandet mellan Gud och människan var. Jag stod barfota i det heliga kopiatorrummet och pratade med henne och försökte måla en bild av ett intimt förhållande som hon inte hade någon erfarenhet av. Så jag använde de bilder hon visste något om. Jag kallade Gud förälder, och vän, och värme. Jag kallade Gud skapare och befriare och livgivare. Jag planterade frön, och hoppades att de någon dag ska slå ut. Jag ville att hon skulle veta att Gud bryr sig om henne, att Gud vill henne väl, att Gud alltid är nära. Och hon antecknade. Skolarbetet avklarat, solen lockade, och hon log, gav mig en snabb kram och försvann. Hon vandrade iväg, utan att tänka på att hon just, i allt sitt tvivel, fått rollen som lärjunge, eller kanske till och med apostel. Fröna hennes skolarbete skulle så får jag aldrig se, men de finns där ändå, för Gud använder vem Gud vill. Jag kom på mig själv med att undra om hon någonsin snattat på Stadium, och jag insåg att det inte spelar någon som helst roll.
Vilken värld Gud har sänt oss ut i.
Vilket stort uppdrag vi har fått.
Mitt bland mullrande kanoner, skolarbeten och fotbollshjältar är vi kallade att, i lärjungarnas efterföljd, bli apostlar. Att inte längre vara de som tar emot, utan de som ger. De som ställer sig i tjänst, även om tvivlen kanske finns kvar. Där lade sig nervositeten. Jag är inte perfekt, men kallad. Precis som de före detta snattarna vid Triangeln. Kallad att gå ut och berätta, kallad att döpa och undervisa. Och det gäller dig också. Ta av dig dina skor, detta är helig mark. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Trots våra brister är vi kallade. Vem kan känna Herrens tankar? Inte jag, inte du, men vi är valda. Valda till att vara apostlar i den treenige Gudens namn. Den Gud som kallar sig "Jag är" bekräftar att du är. Kallad. Utvald. Döpt och sänd. Herren, dina fäders och mödrars Gud, har sänt dig. Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.
Sunday, January 03, 2010
Predikan 100103 Guds hus
Det är här det blir allvar. Det bränner till. Vi har pratat om Jesus, jag och konfirmanderna, men han har aldrig blivit människa, aldrig inkarnerats, förrän just den här berättelsen kommer fram. Och de skyggar.
Han är inte mysig längre. Allt det där pratet om fred och himmelrike, allt helandet och talandet får plötsligt en skugga av verklighet, och de går inte riktigt att värja sig. Jesus är inte snäll. Och konfirmandgrupp efter konfirmandgrupp blir upprörd och tar avstånd. Det är inte så Jesus ska vara.
Säkerligen tänkte sig inte affärsmännen i templet heller att Jesus borde vara så. Men berättelsen om när Jesus tappar besinningen är alldeles för viktig för att redigeras bort i ett sökande efter den snälle söndagsskole-Jesus. Alla de fyra evangelisterna berättar samma sak. De blonda lockarna får stå tillbaka för de blixtrande arga ögonen. Jesus är farlig, och den där dagen i templet blev det uppenbart för alla och envar.
För ungdomarna i konfirmandgruppen blir den farlige Jesus för mycket. De får möjlighet att välja "sin" bild av Jesus, och nästan samtliga sträcker sig efter den milde mannen med fåret över axlarna. Några väljer den söta babyn i krubban. Ingen väljer den lidande korsfäste, ingen den ilskne tempelrensaren. De tycker att det är bra som det är. Jesus kan få vara den varma filten eller den mjuka kudden, den som tar stöten när livet blir lite besvärligt och hårt. Jesus kan få påminna oss om det vackra i livet, kanske om barnens plats. Men inte mer.
Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än så. För drygt en vecka sedan hörde vi att Jesus kommer för att ställa far emot son. Fredsbudskapet är så radikalt att det skapar ofred. Och hans budskap idag var så radikalt att det beseglade hans öde.
Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Ingenting fick besudla det allra heligaste. Inga orena djur, inga utländska mynt. Reglerna fanns där som ett försvar mot ockupationsmaktens inflytande. Renhet framför allt.
Handlarna där på förgården gjorde inte mer än att de utnyttjade en möjlighet. Ett kryphål i lagstiftningen kanske vi skulle kalla det. Översteprästerna och de skriftlärda följde samtliga regler. Och ändå blev det så fel.
Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort orenhet blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga. När vi sätter likhetstecken mellan de två. När vi tror att vi själva kan åstadkomma vår salighet. Med våra handlingar och riter, våra gudstjänster och välgörenhet. När vi sätter dem framför vår Herre, och låter förgården bli full av sådant som fördunklar blicken.
Jesus är farlig då. Han rensar undan allt det för, med ett vrål. Han skrämmer bort allt det vi vill bära med oss in i det allra heligaste. För det innersta, det heligaste, vårt tempel som är helgat till Gud, är alltför viktigt för att fyllas med någonting annat än Gud.
Jesus blir farlig, för han kräver någonting av oss. Han kräver att vi tar upp ropet och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Må det vara i våra inre, eller i våra församlingar och kyrkor. Vilka krav ställer vi upp för att någon ska få komma in i Guds hus? Vilka krav ställer vi upp för att vi själva ska få komma till bordet och det allra heligaste? Hur hög gör vi kortrappan? Medan Gud går allt längre ned.
Jesus är arg. Då, och nu. Månglarna smyger sig tillbaka. I våra egna tempel, som är våra kroppar och sinnen, och i våra kyrkor. Att mota dem är en andlig gudstjänst, att vända om till Gud öppnar för Andens vind.
Jag talade med konfirmanderna om vad som kan vara månglarna på förgården i vår tid. Många förslag kom fram. Än var det skönhetshets, än fallskärmsavtal. De fann många exempel på hur det inte står rätt till i Guds hus, eller världen i stort. och så småningom växte förståelsen för den arge Jesus fram. Det är inte att vara snäll som är viktigt, det är att bry sig, som en av dem sade.
Att bry sig. Där i tre små ord kom kärnan fram. Månglarna brydde sig inte om konsekvenserna för de som ville offra i templet, de bekymrade sig bara om sin profit. Översteprästerna brydde sig inte heller om människorna som kom till templet, de hade bara renheten och reglerna för ögonen.
Idag brys det inte om asylsökande eller hemlösa eller långtidssjukskrivna. Men reglerna följs. Och ekonomin mår bra.
Men Jesus bryr sig. Han bryr sig för att allt detta icke-bryende får våra själar att förtvina. Våra tempel korrumperas. Han rensade ut templet för att ge plats åt människorna och Gud. Han är farlig, för att han vänder allt upp-och-ner. Regler och renhet är bara till nytta om de vänder ditt hjärta till Gud. De är bara till nytta om de får Guds rike att växa i människors hjärtan. Han är farlig, för där Gud kommer in i ett hjärta, försvinner maktbegär och pengahunger och korruption. Där försvinner allt det där som smörjer hjulen i vår märkliga värld.
Jesus kallar alla folk till bönens hus. Han kallar de gudlösa att överge sin väg, och de ondskefulla sina planer. Han kallar dig och mig att förvandlas.
Är du beredd att släppa in Jesus i templet?
Akta dig, han kommer att vända allt upp-och-ner. Och med honom kommer himmelriket växa i dig, och du ska bli ett sant heligt tempel, ett hus där Gud kan bo.
Han är inte mysig längre. Allt det där pratet om fred och himmelrike, allt helandet och talandet får plötsligt en skugga av verklighet, och de går inte riktigt att värja sig. Jesus är inte snäll. Och konfirmandgrupp efter konfirmandgrupp blir upprörd och tar avstånd. Det är inte så Jesus ska vara.
Säkerligen tänkte sig inte affärsmännen i templet heller att Jesus borde vara så. Men berättelsen om när Jesus tappar besinningen är alldeles för viktig för att redigeras bort i ett sökande efter den snälle söndagsskole-Jesus. Alla de fyra evangelisterna berättar samma sak. De blonda lockarna får stå tillbaka för de blixtrande arga ögonen. Jesus är farlig, och den där dagen i templet blev det uppenbart för alla och envar.
För ungdomarna i konfirmandgruppen blir den farlige Jesus för mycket. De får möjlighet att välja "sin" bild av Jesus, och nästan samtliga sträcker sig efter den milde mannen med fåret över axlarna. Några väljer den söta babyn i krubban. Ingen väljer den lidande korsfäste, ingen den ilskne tempelrensaren. De tycker att det är bra som det är. Jesus kan få vara den varma filten eller den mjuka kudden, den som tar stöten när livet blir lite besvärligt och hårt. Jesus kan få påminna oss om det vackra i livet, kanske om barnens plats. Men inte mer.
Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än så. För drygt en vecka sedan hörde vi att Jesus kommer för att ställa far emot son. Fredsbudskapet är så radikalt att det skapar ofred. Och hans budskap idag var så radikalt att det beseglade hans öde.
Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Ingenting fick besudla det allra heligaste. Inga orena djur, inga utländska mynt. Reglerna fanns där som ett försvar mot ockupationsmaktens inflytande. Renhet framför allt.
Handlarna där på förgården gjorde inte mer än att de utnyttjade en möjlighet. Ett kryphål i lagstiftningen kanske vi skulle kalla det. Översteprästerna och de skriftlärda följde samtliga regler. Och ändå blev det så fel.
Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort orenhet blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga. När vi sätter likhetstecken mellan de två. När vi tror att vi själva kan åstadkomma vår salighet. Med våra handlingar och riter, våra gudstjänster och välgörenhet. När vi sätter dem framför vår Herre, och låter förgården bli full av sådant som fördunklar blicken.
Jesus är farlig då. Han rensar undan allt det för, med ett vrål. Han skrämmer bort allt det vi vill bära med oss in i det allra heligaste. För det innersta, det heligaste, vårt tempel som är helgat till Gud, är alltför viktigt för att fyllas med någonting annat än Gud.
Jesus blir farlig, för han kräver någonting av oss. Han kräver att vi tar upp ropet och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Må det vara i våra inre, eller i våra församlingar och kyrkor. Vilka krav ställer vi upp för att någon ska få komma in i Guds hus? Vilka krav ställer vi upp för att vi själva ska få komma till bordet och det allra heligaste? Hur hög gör vi kortrappan? Medan Gud går allt längre ned.
Jesus är arg. Då, och nu. Månglarna smyger sig tillbaka. I våra egna tempel, som är våra kroppar och sinnen, och i våra kyrkor. Att mota dem är en andlig gudstjänst, att vända om till Gud öppnar för Andens vind.
Jag talade med konfirmanderna om vad som kan vara månglarna på förgården i vår tid. Många förslag kom fram. Än var det skönhetshets, än fallskärmsavtal. De fann många exempel på hur det inte står rätt till i Guds hus, eller världen i stort. och så småningom växte förståelsen för den arge Jesus fram. Det är inte att vara snäll som är viktigt, det är att bry sig, som en av dem sade.
Att bry sig. Där i tre små ord kom kärnan fram. Månglarna brydde sig inte om konsekvenserna för de som ville offra i templet, de bekymrade sig bara om sin profit. Översteprästerna brydde sig inte heller om människorna som kom till templet, de hade bara renheten och reglerna för ögonen.
Idag brys det inte om asylsökande eller hemlösa eller långtidssjukskrivna. Men reglerna följs. Och ekonomin mår bra.
Men Jesus bryr sig. Han bryr sig för att allt detta icke-bryende får våra själar att förtvina. Våra tempel korrumperas. Han rensade ut templet för att ge plats åt människorna och Gud. Han är farlig, för att han vänder allt upp-och-ner. Regler och renhet är bara till nytta om de vänder ditt hjärta till Gud. De är bara till nytta om de får Guds rike att växa i människors hjärtan. Han är farlig, för där Gud kommer in i ett hjärta, försvinner maktbegär och pengahunger och korruption. Där försvinner allt det där som smörjer hjulen i vår märkliga värld.
Jesus kallar alla folk till bönens hus. Han kallar de gudlösa att överge sin väg, och de ondskefulla sina planer. Han kallar dig och mig att förvandlas.
Är du beredd att släppa in Jesus i templet?
Akta dig, han kommer att vända allt upp-och-ner. Och med honom kommer himmelriket växa i dig, och du ska bli ett sant heligt tempel, ett hus där Gud kan bo.
Sunday, December 27, 2009
söndagen efter jul 09 (betraktelse)
Vad är det som hotar dem så?
Lärjungarna, Herodes, alla de som ville stena Jesus…?
Vad är det som hotar?
Inte är det en stor armé.
Inte är det uppviglande ord. Jesus var förföljd och hotad långt innan han kunde tala. Barnen i Betlehem dödades utan att ha hörts.
Det enda människorna ville var att Jesus skulle röra vid barnen, men lärjungarna agerar som livvakter. Barnen verkar vara ett hot.
Hur kan barnen hota? Svagast, i ett samhälle där inte barnen tillmättes något värde. Utan talan, utan rätt att påverka. Synas kanske, men inte höras.
Barnen hotar på samma sätt som Jesus hotar.
Deras enda makt är kärleken de framkallar.
Vi är genetiskt programmerade till att vilja ta hand om små barn. De tar from hos oss en vilja att vara vårt bästa jag. Sätt ett par barn i varje styrelserum och regeringskansli i världen, och den skulle se annorlunda ut, för vem vill förklara för barnen att det minsann är nödvändigt att bomba andra länder eller ta bort tryggheten för unga? Vi vill vara bättre än så, för deras skull, och det hotar denna världens stora och mäktiga.
Barnens makt är kärlekens makt. De tvingar inte till sig någons lojalitet, de utövar inte påtryckningar. Genom sin blotta existens motverkar de våld och död, men också lärjungars hierarkier och statustävlingar. Och där finns den likhet vi ska eftersträva.
Jesus makt är hjärtats makt. Han erbjuder Guds rike, det som redan finns inne i oss, till dem som kan ta emot det som ett barn. Utan baktankar, utan villkor. Det går inte att tjäna på det, inte att tvinga på det. Det är kärleken, att vi har skänkts Jesus. Det är kärleken, som springer fram ut våra hjärtan som när vi ser ett nyfött barn. Det är kärleken, det största hotet mot världens fel. De mäktiga slår tillbaka, med barnamord, förföljelser och trakasserier. Men kärleken som inte strävar efter makt går inte att krossa. Bli som barnen. Guds rike tillhör sådana som de.
Lärjungarna, Herodes, alla de som ville stena Jesus…?
Vad är det som hotar?
Inte är det en stor armé.
Inte är det uppviglande ord. Jesus var förföljd och hotad långt innan han kunde tala. Barnen i Betlehem dödades utan att ha hörts.
Det enda människorna ville var att Jesus skulle röra vid barnen, men lärjungarna agerar som livvakter. Barnen verkar vara ett hot.
Hur kan barnen hota? Svagast, i ett samhälle där inte barnen tillmättes något värde. Utan talan, utan rätt att påverka. Synas kanske, men inte höras.
Barnen hotar på samma sätt som Jesus hotar.
Deras enda makt är kärleken de framkallar.
Vi är genetiskt programmerade till att vilja ta hand om små barn. De tar from hos oss en vilja att vara vårt bästa jag. Sätt ett par barn i varje styrelserum och regeringskansli i världen, och den skulle se annorlunda ut, för vem vill förklara för barnen att det minsann är nödvändigt att bomba andra länder eller ta bort tryggheten för unga? Vi vill vara bättre än så, för deras skull, och det hotar denna världens stora och mäktiga.
Barnens makt är kärlekens makt. De tvingar inte till sig någons lojalitet, de utövar inte påtryckningar. Genom sin blotta existens motverkar de våld och död, men också lärjungars hierarkier och statustävlingar. Och där finns den likhet vi ska eftersträva.
Jesus makt är hjärtats makt. Han erbjuder Guds rike, det som redan finns inne i oss, till dem som kan ta emot det som ett barn. Utan baktankar, utan villkor. Det går inte att tjäna på det, inte att tvinga på det. Det är kärleken, att vi har skänkts Jesus. Det är kärleken, som springer fram ut våra hjärtan som när vi ser ett nyfött barn. Det är kärleken, det största hotet mot världens fel. De mäktiga slår tillbaka, med barnamord, förföljelser och trakasserier. Men kärleken som inte strävar efter makt går inte att krossa. Bli som barnen. Guds rike tillhör sådana som de.
julnattsbetraktelse 09
Det är något alldeles märkligt och underligt med det här barnet.
Han strålade säkert inte. Jag tror inte han var så värst mycket vackrare än alla andra. Säkert inte varken längre eller starkare än andra heller. När Gud blir människa väljer han att bli rätt så vanlig.
Gud väljer att bli människa helt och fullt. Han delar ett vardagsliv. Våra vardagsliv.
Och på något sätt är det något nästan lite sorgligt med hans tillkomst också.
Han föddes inte som ett resultat av kärleken mellan två människor. Inte heller kom han till efter en passionerad natt. Han var inte ett svar på en barnlös längtan, eller ens särskilt önskad från början.
Nej, han har ingen annan anledning att finnas än vi. Och Guds längtan efter oss.
Och just precis det är väl det fantastiska och underliga med Jesus.
På grund av oss blir Gud sårbar.
På grund av oss blir Gud liten.
På grund av oss blir Gud ett barn.
För Gud älskar oss så mycket att han vill vara nära. Precis som när vi är alldeles vansinnigt förälskade och bara vill tänka på, prata om och vara nära den vi älskar. Vi är beredda att göra nästan allt för att vara så nära det bara går. Tänk dig det, så kanske en liten aning av Guds kärlek blir uppenbar.
Detta är natten. Detta är tiden. Det är nu vi står mitt i det som hände. Guds kärlek blev verklig och nära den där natten för länge sedan, och här är vi. Kärleken tog oss hit. Låt oss bära den kärleken vidare. Julen är fredens högtid, och freden, den börjar här, och den börjar nu. Med oss.
Även om vi är sårbara.
Även om vi är små.
Även om vi, till och med, är barn.
Vi bär Guds kärlek nu. Med den kan vi skapa fred.
Han strålade säkert inte. Jag tror inte han var så värst mycket vackrare än alla andra. Säkert inte varken längre eller starkare än andra heller. När Gud blir människa väljer han att bli rätt så vanlig.
Gud väljer att bli människa helt och fullt. Han delar ett vardagsliv. Våra vardagsliv.
Och på något sätt är det något nästan lite sorgligt med hans tillkomst också.
Han föddes inte som ett resultat av kärleken mellan två människor. Inte heller kom han till efter en passionerad natt. Han var inte ett svar på en barnlös längtan, eller ens särskilt önskad från början.
Nej, han har ingen annan anledning att finnas än vi. Och Guds längtan efter oss.
Och just precis det är väl det fantastiska och underliga med Jesus.
På grund av oss blir Gud sårbar.
På grund av oss blir Gud liten.
På grund av oss blir Gud ett barn.
För Gud älskar oss så mycket att han vill vara nära. Precis som när vi är alldeles vansinnigt förälskade och bara vill tänka på, prata om och vara nära den vi älskar. Vi är beredda att göra nästan allt för att vara så nära det bara går. Tänk dig det, så kanske en liten aning av Guds kärlek blir uppenbar.
Detta är natten. Detta är tiden. Det är nu vi står mitt i det som hände. Guds kärlek blev verklig och nära den där natten för länge sedan, och här är vi. Kärleken tog oss hit. Låt oss bära den kärleken vidare. Julen är fredens högtid, och freden, den börjar här, och den börjar nu. Med oss.
Även om vi är sårbara.
Även om vi är små.
Även om vi, till och med, är barn.
Vi bär Guds kärlek nu. Med den kan vi skapa fred.
Monday, November 02, 2009
Predikan minnesgudstjänsten 091101
Vi delar samma erfarenhet.
Vi har älskat, och förlorat. Vi har störtats ner, kastats ner i sorgens djupaste avgrund, och fruktat att vi aldrig någonsin kan ta oss upp. En del av oss kanske fortfarande är där.
Vi har delat, och delar säkert än, skräcken för ensamheten, för sorgen, för natten. Den rädsla som präglar så mycket av våra liv, och som vi vet är välgrundad. För förr eller senare förlorar vi någon vi älskar, och skräcken blir verklig.
Vi delar samma erfarenhet, om än den aldrig kan vara exakt samma. Sorgen finns i allas våra liv. För en del av oss här är den rå och ny, för andra har den blivit en del av livet sedan många år. Vi har förlorat olika människor, och sorgen efter en är aldrig riktigt samma som sorgen efter en annan. Men erfarenheten, den delar vi.
Jag har ett armband som jag bär i stort sett varje dag. På det är skrivet ord av en engelsk medeltida mystiker vid namn Julian av Norwich. Där står: All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra, och alla slags ting ska bli bra. Det är ord jag behöver höra. Ofta och mycket. Allt ska bli bra.
Även om vi sörjer nu, kommer det bli bra.
Även om vi är rädda nu, kommer det bli bra.
Även om vi är ensamma nu, kommer det bli bra.
Kanske inte i morgon. Kanske inte om ett år. Men det kommer bli bra.
Det är kanske inte lätt att ta till sig. Det tål att upprepas. Därför bär jag armbandet ofta. Jag behöver upprepa orden, för de tål att upprepas. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra.
Samma budskap ger oss Jesus.
Ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädda. Ingen av er är glömd av Gud. Var inte rädda. Allt ska bli bra.
I vår rädsla, i vår ensamhet, i vår natt finns det en som delar vår erfarenhet. Fullt ut, för han är med oss. Han som känner till och med hur många hårstrån vi har på huvudet. Han som känner oss utan och innan säger till oss att vi inte behöver vara rädda. Han vars käpp och stav leder oss. Våra rädslor delas av den som inte behöver frukta någonting, och vi är lovade att allt ska bli bra.
Vi delar samma erfarenhet. Vi här, och bibelns människor, och alla de där emellan. Sorgen ser inte likadan ut, men rädslan och övergivenheten går som en grå tråd genom historien. Att leva medför att förlora. Att leva medför saknad. Att leva innebär att vandra i den mörkaste dalen om och om igen, såväl som att värmas av sol och ljus.
Här, i den mörkaste dalen, är det kallt och ensamt. Här, i den mörkaste dalen, härskar rädslan och oron. Djupast ner i förlustens mörka dal, verkar det inte finnas en väg upp.
Sorgen lägger sig som ett dunkel runt omkring.
Men med Herren som vår herde finns det ett slut på saknaden. Längtan tar över. Från tron att vi aldrig mer ska ses, till vissheten om att vi en dag ska mötas igen. Inte saknad, längtan.
Längtan efter Herrens hus. Längtan efter livets vatten. Längtan efter att rädslan ska ta slut. Och framförallt, längtan efter de älskade.
Paulus skriver: ”Vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.”
Vi har hoppet. Vi har förvissningen. Låt saknaden vändas till längtan, för en dag ska vi få bo i Herrens hus. En dag ska smärtan och sorgen och tårarna vara över. Där finns ännu en erfarenhet att dela, en att längta efter. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra och alla slags ting ska bli bra.
Vi har älskat, och förlorat. Vi har störtats ner, kastats ner i sorgens djupaste avgrund, och fruktat att vi aldrig någonsin kan ta oss upp. En del av oss kanske fortfarande är där.
Vi har delat, och delar säkert än, skräcken för ensamheten, för sorgen, för natten. Den rädsla som präglar så mycket av våra liv, och som vi vet är välgrundad. För förr eller senare förlorar vi någon vi älskar, och skräcken blir verklig.
Vi delar samma erfarenhet, om än den aldrig kan vara exakt samma. Sorgen finns i allas våra liv. För en del av oss här är den rå och ny, för andra har den blivit en del av livet sedan många år. Vi har förlorat olika människor, och sorgen efter en är aldrig riktigt samma som sorgen efter en annan. Men erfarenheten, den delar vi.
Jag har ett armband som jag bär i stort sett varje dag. På det är skrivet ord av en engelsk medeltida mystiker vid namn Julian av Norwich. Där står: All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra, och alla slags ting ska bli bra. Det är ord jag behöver höra. Ofta och mycket. Allt ska bli bra.
Även om vi sörjer nu, kommer det bli bra.
Även om vi är rädda nu, kommer det bli bra.
Även om vi är ensamma nu, kommer det bli bra.
Kanske inte i morgon. Kanske inte om ett år. Men det kommer bli bra.
Det är kanske inte lätt att ta till sig. Det tål att upprepas. Därför bär jag armbandet ofta. Jag behöver upprepa orden, för de tål att upprepas. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra.
Samma budskap ger oss Jesus.
Ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädda. Ingen av er är glömd av Gud. Var inte rädda. Allt ska bli bra.
I vår rädsla, i vår ensamhet, i vår natt finns det en som delar vår erfarenhet. Fullt ut, för han är med oss. Han som känner till och med hur många hårstrån vi har på huvudet. Han som känner oss utan och innan säger till oss att vi inte behöver vara rädda. Han vars käpp och stav leder oss. Våra rädslor delas av den som inte behöver frukta någonting, och vi är lovade att allt ska bli bra.
Vi delar samma erfarenhet. Vi här, och bibelns människor, och alla de där emellan. Sorgen ser inte likadan ut, men rädslan och övergivenheten går som en grå tråd genom historien. Att leva medför att förlora. Att leva medför saknad. Att leva innebär att vandra i den mörkaste dalen om och om igen, såväl som att värmas av sol och ljus.
Här, i den mörkaste dalen, är det kallt och ensamt. Här, i den mörkaste dalen, härskar rädslan och oron. Djupast ner i förlustens mörka dal, verkar det inte finnas en väg upp.
Sorgen lägger sig som ett dunkel runt omkring.
Men med Herren som vår herde finns det ett slut på saknaden. Längtan tar över. Från tron att vi aldrig mer ska ses, till vissheten om att vi en dag ska mötas igen. Inte saknad, längtan.
Längtan efter Herrens hus. Längtan efter livets vatten. Längtan efter att rädslan ska ta slut. Och framförallt, längtan efter de älskade.
Paulus skriver: ”Vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.”
Vi har hoppet. Vi har förvissningen. Låt saknaden vändas till längtan, för en dag ska vi få bo i Herrens hus. En dag ska smärtan och sorgen och tårarna vara över. Där finns ännu en erfarenhet att dela, en att längta efter. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra och alla slags ting ska bli bra.
Saturday, August 22, 2009
Predikan 11 efter Trefaldighet "Tro och liv"
I andra Korintierbrevet beskriver Paulus sig själv som en lerkruka, som fylls av Guds nåd och gåvor. Vi är inte guldskålar. Inte kristallvaser eller ens tennfat. Lerkrukor. Ömtåliga, enkla. I sig själva inte värda många ören, men helt ovärderliga i rätt sammanhang. Det är en klok bild. Den håller tanken fast vid marken, vid jorden och det jordiska här. Vid medvetenheten om att höra ihop, och om att det är lätt, så lätt, att skada varandra, och att vi då skadar oss själva.
Som min mosters keramikmugg som är alldeles skev och knölig, där det står "Nobody's perfect", ingen är perfekt. Lerkrus. Det är en bild som inte ger utrymme för särskilt mycket stolthet och högmod.
I vår lutherska tradition finns en medvetenhet om denna svaghet. Ingen människa är fullkomlig. Alla har vi syndat, alla är vi svaga, alla behöver vi Gud. Men ganska ofta tycks det som att det finns någon slags gradskillnad. Det finns de som är mer eller mindre syndare, de som har mer eller mindre insikt om vad som är syndigt, och de som är mer eller mindre villiga att påpeka det för andra. Och så smyger sig övermodet in, trots allt.
Jag har ägnat alldeles för många timmar under nätterna den senaste veckan åt att följa den amerikanska lutherska kyrkans stora kyrkomöte, det som kallas för Church Wide Assembly. Debatterna och diskussionerna har sänts live på Internet, och det har varit fascinerande och oerhört givande att så att säga lite på avstånd få följa en gren av Guds folk i arbete. Talare efter talare har gått upp till mikrofonerna för att försöka påverka de 1045 delegaterna att rösta i enlighet med vad just den talaren uppfattar som Guds vilja för deras kyrka och världen. Ja, för så gick retoriken. Med Bibel i hand och blödande hjärtan ställde sig unga och gamla, kvinnor och män, lantbor och stadsbor upp och deklarerade sig endast en syndare, men en syndare som sökte efter Gud. Och talade bland annat för eller emot om personer som lever i partnerskap ska få vara präster, eller överhuvudtaget tjänstgöra i kyrkan.
För en del av oss är detta en enkel fråga. Det borde den inte vara för någon.
Och vad som rörde mig och gjorde mig oerhört lycklig framför datorn mitt i natten var den ton av respekt och ödmjukhet som präglade samtalen där borta i svensktrakterna i Minneapolis. Vi är alla syndare. Allihop. Vare sig vi är hetero- eller homosexuella. Med det i medvetandet kan vi tillsammans sträcka oss efter Gud. Med det i medvetandet kan vi inte vara rädda för att släppa in dem vi inte förstår. Med det i medvetandet kan vi inte döma.
Ja, de tog beslutet att prästviga människor som lever i en fast relation med någon av samma kön. Fullt medvetna om att detta kunde hota enheten i kyrkan, var kärleksprincipen viktigare än organisationen och troheten mot det lutherska arvet och dess krav på att kyrkan måste förändras med sin tid var viktigare än rädslan för det annorlunda.
Men i salen höjdes inga glädjetjut. För att när människor ärligt och längtansfullt försöker utröna Guds vilja och kommer till olika slutsatser måste dessa respekteras. Delegaterna bad med varandra. En del grät av glädje, andra av rädsla och sorg. Naturligtvis fanns det de som ilskna stormade därifrån och de som gick hem och öppnade champagnen, men det stora flertalet såg det stora som hände, och bad.
Jag säger er, det var de som gick hem rättfärdiga.
Att bedöma andra människors liv är Guds arbete, men ibland måste vi göra det. Därför är det inte en lätt fråga, detta. Därför är människor som fariséen i dagens evangelium sådana som skadar kyrkan, och i förlängningen försvårar spridningen av Guds rike.
Det är svårt, då, att inte bli en liten smula skadeglad över Jesu ord. Skadeglädjens evangelium. Det skadeglada budskapet. De första ska bli de sista. De ska bli sist, de där som tackar Gud för att de inte är som de där andra. Som de homosexuella. Som de ljummet liberala. Som de tungotalande bibelutdelarna på stan. Som de självsäkra ateisterna. Som amerikaner, araber, Rosengårdsbor eller anarkister. Problemet är att vi ju också är sådana som tackar Gud för att vi är så bra i jämförelse med andra. Vi tackar Gud för att vi inte är som de som dömer... Och så går alltihop i en cirkel. Vi blir först och sist, oförmögna att själva genom våra handlingar, fromhet eller bön på något sätt skaffa oss himmelska extrapoäng.
Gud, var nådig mot oss, syndare. Kyrie eleison. Du, Gud, är den som har alla våra liv i din hand. Du håller vår församling ömt i dina händer, formar leran, gör oss vackra och fyller oss med liv. Väl medveten om att vi inte alltid blir ett särskilt funktionellt lerkrus fyller du oss ändå med din nåd. Trots att vi är svaga ger du oss allt. Och fast vi spiller ut dina gåvor ger du oss alltid mer.
Och då kan vi släppa in andra. Tillsammans är vi kyrka, med allt vad det innebär av imperfektion och trevande sökande efter sanningen. Korintierna var verkligen inte Guds bästa barn, och ändå var de det. Paulus skäller på dem, men räknar också upp deras gåvor. Romarna, i sin storstad med alla möjligheter och hårda hierarkier, får höra att Gud inte gör någon åtskillnad, alla har blivit friköpta.
Vi kommer gråta många gånger ännu. Vi kommer glädjas och jubla. Vi kommer rusa åstad och tvekande sätta en fot framför den andra. Som ett folk. Ett folk av alla nationer, färger, identiteter, läggningar och åldrar. Ett folk med alla möjliga slags åsikter, men med en enda Herre. En enda Gud. Ett folk med stolthet och självförakt, självgodhet och ömjukhet. Men med en enda räddning.
Människan blir rättfärdig genom tro, ej genom laggärningar. Gud gav och ger av kärlek, inte efter förtjänst.
Och i slutändan älskar Gud också fariséen. Sist i kön, ja, men inte utestängd.
Saturday, April 25, 2009
Predikan 090426 ”Den gode herden” Tredje söndagen i påsktiden
Jag kommer ihåg paniken.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, kanske tio år, och jag skulle åka buss till tandläkaren själv. Vi bodde en mil utanför Helsingborg, och tandläkaren fanns på Råå, ungefär halvvägs in. Det är mycket med den bussfärden jag inte minns överhuvudtaget, bland annat varför jag glömde att trycka på stopp-knappen. Jag minns känslan när jag insåg att det var för sent. Jag minns känslan när jag förstod att min mamma, som inte hade särskilt gott med pengar, kanske skulle vara tvungen att betala böterna för att jag hade uteblivit. Ja, det fanns stora skyltar om det på Folktandvården där. Och mest av allt minns jag känslan av att vara fullständigt övergiven.
Jag kom mig inte för att trycka på knappen. Inte förrän vi hade kommit ända in till Söder kom jag av bussen, och började gå och springa de fyra kilometerna tillbaka. Jag tror att jag grät hela vägen, och när jag kom fram, säkert en timme sen, var det nästan att jag inte vågade gå in.
Naturligtvis blev det inga böter. Sköterskan var bara glad att det inte hade hänt mig något, och mamma kom och hämtade mig.
Men paniken. Känslan av att vara fullständigt övergiven, av att det inte finns någon utväg, den tror jag att vi alla har erfarenhet av. Vare sig vi kände den som barn, kanske vilse någonstans, eller som vuxna. När golvet försvinner under oss, när vi är i fritt fall, när allting verkar glida oss ur händerna… Ingen kontroll. Ingen som är med. Ensamt och panikslaget. Och ensamheten hotar så, för vi är flockdjur precis som fåren.
Utan en herde strövar vi vilse. Upp i bergen, ner i klippskrevorna. Fastnar i snår och träsk. Jagas av rovdjur, hotas av svält.
Och utan en herde kanske vi inte ens vågar lämna fållan. Vi trycker oss räddhågsna samman i rädsla för allting främmande, allting som kanske kan var ett hot, och betet blir magrare där inne hela tiden, men vi vågar fortfarande in ta oss ut genom grinden.
Men herden lockar oss ut. Han ropar på oss med våra namn, och vi följer honom ut, för att vi vet att ingenting kan hota oss när han är med. Om vi går vilse hittar han oss, om vi fastnar befriar han oss. I själva verket är han den som överhuvudtaget gör det möjligt för oss att gå ut, han är inte bara den som leder, han är dörröppningen också. Han visar på nya möjligheter, han öppnar vägar där det förr inte fanns några. Inget rum är slutet för honom, ingen mur för hög.
Och där den gråtande Maria sprang över viadukter och på trottoarer, där sprang Herden med. Han lämnar inget av sina får. Inte det gamla förvirrade, inte det starka och självsäkra, inte det vilsna lammet. Han undanröjer inte alla hinder, men finns där för att hjälpa om de skulle bli för svåra. Han tar inte bort all smärta, men bär den tillsammans med oss.
Den herden är Jesus Kristus. Han som så bryr sig om sina får att han blir Guds Lamm. Han som hela tiden ställer de minsta och mest försvarslösa framför alla andra. Han är den som följer, leder. Han är, som alla herdar, den som går utanför ramarna och gränserna för att vara nära sin flock. Han är den som motar undan mörkret.
Paniken har ingen grund. Ensamheten finns inte mer. Varje natts mörker följs av gryningsljus. En morgon en vår för många år sedan, i ett land långt härifrån, steg en herde ur sin grav för att åter ta upp sin stav. Hans får var skingrade, och han hämtade dem till sig igen. En del var sårade, och han förband dem. Stenen framför hans grav var bortrullad, och kvar var bara han som blev grinden till fållan. Genom honom, in i gryningsljuset, vandrar hans får. Evighetens dörrar står öppna, det finns ingen anledning att försöka smyga över muren längre. Du kan kliva av bussen tidigt eller sent, det finns ingen anledning till panik. Du är inte ensam, aldrig ensam, för med dig vandrar Guds herde. Han som kom för att vi skulle ha liv, och liv i överflöd.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, kanske tio år, och jag skulle åka buss till tandläkaren själv. Vi bodde en mil utanför Helsingborg, och tandläkaren fanns på Råå, ungefär halvvägs in. Det är mycket med den bussfärden jag inte minns överhuvudtaget, bland annat varför jag glömde att trycka på stopp-knappen. Jag minns känslan när jag insåg att det var för sent. Jag minns känslan när jag förstod att min mamma, som inte hade särskilt gott med pengar, kanske skulle vara tvungen att betala böterna för att jag hade uteblivit. Ja, det fanns stora skyltar om det på Folktandvården där. Och mest av allt minns jag känslan av att vara fullständigt övergiven.
Jag kom mig inte för att trycka på knappen. Inte förrän vi hade kommit ända in till Söder kom jag av bussen, och började gå och springa de fyra kilometerna tillbaka. Jag tror att jag grät hela vägen, och när jag kom fram, säkert en timme sen, var det nästan att jag inte vågade gå in.
Naturligtvis blev det inga böter. Sköterskan var bara glad att det inte hade hänt mig något, och mamma kom och hämtade mig.
Men paniken. Känslan av att vara fullständigt övergiven, av att det inte finns någon utväg, den tror jag att vi alla har erfarenhet av. Vare sig vi kände den som barn, kanske vilse någonstans, eller som vuxna. När golvet försvinner under oss, när vi är i fritt fall, när allting verkar glida oss ur händerna… Ingen kontroll. Ingen som är med. Ensamt och panikslaget. Och ensamheten hotar så, för vi är flockdjur precis som fåren.
Utan en herde strövar vi vilse. Upp i bergen, ner i klippskrevorna. Fastnar i snår och träsk. Jagas av rovdjur, hotas av svält.
Och utan en herde kanske vi inte ens vågar lämna fållan. Vi trycker oss räddhågsna samman i rädsla för allting främmande, allting som kanske kan var ett hot, och betet blir magrare där inne hela tiden, men vi vågar fortfarande in ta oss ut genom grinden.
Men herden lockar oss ut. Han ropar på oss med våra namn, och vi följer honom ut, för att vi vet att ingenting kan hota oss när han är med. Om vi går vilse hittar han oss, om vi fastnar befriar han oss. I själva verket är han den som överhuvudtaget gör det möjligt för oss att gå ut, han är inte bara den som leder, han är dörröppningen också. Han visar på nya möjligheter, han öppnar vägar där det förr inte fanns några. Inget rum är slutet för honom, ingen mur för hög.
Och där den gråtande Maria sprang över viadukter och på trottoarer, där sprang Herden med. Han lämnar inget av sina får. Inte det gamla förvirrade, inte det starka och självsäkra, inte det vilsna lammet. Han undanröjer inte alla hinder, men finns där för att hjälpa om de skulle bli för svåra. Han tar inte bort all smärta, men bär den tillsammans med oss.
Den herden är Jesus Kristus. Han som så bryr sig om sina får att han blir Guds Lamm. Han som hela tiden ställer de minsta och mest försvarslösa framför alla andra. Han är den som följer, leder. Han är, som alla herdar, den som går utanför ramarna och gränserna för att vara nära sin flock. Han är den som motar undan mörkret.
Paniken har ingen grund. Ensamheten finns inte mer. Varje natts mörker följs av gryningsljus. En morgon en vår för många år sedan, i ett land långt härifrån, steg en herde ur sin grav för att åter ta upp sin stav. Hans får var skingrade, och han hämtade dem till sig igen. En del var sårade, och han förband dem. Stenen framför hans grav var bortrullad, och kvar var bara han som blev grinden till fållan. Genom honom, in i gryningsljuset, vandrar hans får. Evighetens dörrar står öppna, det finns ingen anledning att försöka smyga över muren längre. Du kan kliva av bussen tidigt eller sent, det finns ingen anledning till panik. Du är inte ensam, aldrig ensam, för med dig vandrar Guds herde. Han som kom för att vi skulle ha liv, och liv i överflöd.
Saturday, December 27, 2008
söndagen efter jul 08
Det står ingenting om en predikan i agendan, och kanske är det ett misstag gjort i Andens ingivelse, för det finns ingenting tröstande att säga när man konfronteras med dessa ord, och denna händelse. Men inte kan de stå obemötta, oförklarade, oreagerade på heller.
Ängeln sade för bara några dagar sedan:
Se! Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket!
Knappt har ekot dött bort, förrän orden är som aska i munnen. En glädje…för vem? Inte för mödrarna i Betlehem, och säkert en mycket tveeggad sådan för Maria, som måste fly med sin nyfödde. En glädje för hela folket. Julens bittra eftersmak.
Barnamord har skett förr, och de har skett efter. De har alltid upprört, men sällan har de påverkat länder och härskare. Än idag sker det, barn som offras på de vuxnas altare av girighet, maktlystnad och egoism.
Än idag tvingas barn fly undan död och smärta.
Var är glädjen i det?
Men det är ju just det. Barnet Jesus föddes just på grund av sådant här. Barnet Jesus fick dela vår smärta och rädsla, redan som liten, och att det fortfarande är så här på vår jord skickar det tydliga budskapet att vi inte har förstått någonting.
Julen handlar om fred, och ändå producerar vi vapen.
Julen handlar om barn, och ändå ser vi på när barn tvingas till fattigdom och förnedring.
Julen handlar om kärlek, och ändå stänger vi av tv-n när nyheterna blir för jobbiga, för att inte störa harmonin.
Julen handlar om hur Gud delar vårt liv. Och ändå kan vi inte se hur Gud är i dem som vi vägrar dela med.
Ja, orden är beska och smärtsamma. Rakel begråter sina barn. Och hon har inte slutat. I Betlehem dör barnen ännu. Inte bara där, och inte ens bara långt borta. Barn dör. Även när det är jul. Och det kan vara svårt och sorgligt att vara människa, även när det är jul. Men julen kan få vara ett ljus i det mörkret.
Vi ska inte sluta fira jul. Vi ska fira den trots död och ondska, vi ska fira den för att vi vet att Gud vill fred och försoning, vi ska fira den för att Gud valde att dela den med oss. Vi ska fira, eftersom det finns hopp för vår framtid, för Rakels framtid, för att ett barn föddes för att dela vårt mörker. Ett barn föddes för att dela vår sorg, och göra den till ljus.
Därför är hans födelse en glädje för hela folket. Trots allt.
Ängeln sade för bara några dagar sedan:
Se! Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket!
Knappt har ekot dött bort, förrän orden är som aska i munnen. En glädje…för vem? Inte för mödrarna i Betlehem, och säkert en mycket tveeggad sådan för Maria, som måste fly med sin nyfödde. En glädje för hela folket. Julens bittra eftersmak.
Barnamord har skett förr, och de har skett efter. De har alltid upprört, men sällan har de påverkat länder och härskare. Än idag sker det, barn som offras på de vuxnas altare av girighet, maktlystnad och egoism.
Än idag tvingas barn fly undan död och smärta.
Var är glädjen i det?
Men det är ju just det. Barnet Jesus föddes just på grund av sådant här. Barnet Jesus fick dela vår smärta och rädsla, redan som liten, och att det fortfarande är så här på vår jord skickar det tydliga budskapet att vi inte har förstått någonting.
Julen handlar om fred, och ändå producerar vi vapen.
Julen handlar om barn, och ändå ser vi på när barn tvingas till fattigdom och förnedring.
Julen handlar om kärlek, och ändå stänger vi av tv-n när nyheterna blir för jobbiga, för att inte störa harmonin.
Julen handlar om hur Gud delar vårt liv. Och ändå kan vi inte se hur Gud är i dem som vi vägrar dela med.
Ja, orden är beska och smärtsamma. Rakel begråter sina barn. Och hon har inte slutat. I Betlehem dör barnen ännu. Inte bara där, och inte ens bara långt borta. Barn dör. Även när det är jul. Och det kan vara svårt och sorgligt att vara människa, även när det är jul. Men julen kan få vara ett ljus i det mörkret.
Vi ska inte sluta fira jul. Vi ska fira den trots död och ondska, vi ska fira den för att vi vet att Gud vill fred och försoning, vi ska fira den för att Gud valde att dela den med oss. Vi ska fira, eftersom det finns hopp för vår framtid, för Rakels framtid, för att ett barn föddes för att dela vårt mörker. Ett barn föddes för att dela vår sorg, och göra den till ljus.
Därför är hans födelse en glädje för hela folket. Trots allt.
Thursday, December 25, 2008
Christmas sermon w children 2008
I'd like your help to tell this story.
Those of you on this side – whenever I mention sheep, could you say ”baaaaah” loudly? OK? Shall we try? Sheep! Excellent!
And you on this side, when I say cow or cows, can you ”mooooo” really loudly? Let's try: Cow! Brilliant!
And you children in the choir, who sing so prettily for us, can I ask you too a favor? When I mention angel or angels, can you sing ”aaaaaaaah”, just like an angelic choir? Testing: angel! Wow. Thanks!
And finally, something for us all together. I will say star at one point. Can you then put your hands up in the air, all of you, and twinkle with your fingers, like this? Let's try it: star! Cool! Very, very good.
Then, let's tell this story!
...............................................................
Bethlehem was absolutely packed full with people. There were people sleeping everywhere. The inns were full. The hotels had been completely booked for months. Everyone who knew anyone in Bethlehem had arranged to stay in their homes, sleeping in livingrooms, on floors, in kitchens, terraces and even hallways. Even the good places outdoors were occupied, and visitors slept under trees and bushes.
Even the stables were full. And in one specific stable the most important thing in history was about to happen.
In that stable, there might have been a couple of horses and donkeys. Some that belonged there, and some that belonged to visitors. There probably lived some hens, and of course cows! (mooooooo) The cows (mooooo) probably lived there all the time, but most of the animals were strangers to each other. Maybe they were standing there in silence, glaring at each other, wondering who the others were. The horses munched their hay and made an effort not to talk to the cows (mooooo), the donkeys flapped their ears and disturbed the hens that tried to sleep. The atmosphere was kind of tense.
And suddenly, the door to the stable opened, and two humans and a donkey entered. The donkeys refused stubbornly, 'cause donkeys are stubborn, to make room for the new donkey, so she had to stand with the cows (mooooooo). The hens flapped their wings in a displeased manner, and the horses kept really quiet, hoping no one would move them.
The humans sat down in the hay among the cows (mooooooo). And there, in the middle of the night, it happened. A child was born, right there among the hay and straw. The hens stopped cackling. The donkeys all of a sudden found they had room for more, and the horses put their soft muzzles down to smell the little baby. And the cows (moooo) backed away from their crib so that the baby could have somewhere to sleep. The stable was at peace.
Outside Bethlehem, there were not nearly as many people. Maybe the shepherds that were huddling there on the field wished to be with all the others in the warmth. Maybe they had already been taxed, maybe they didn't count. In any case, they were alone with their sheep (baaaaah) in the dark and cold. They sat around the fire, and the sheep (baaaaah) lay around them, not sharing their body heat.
But all of a sudden, the sky was full of angels (aaaah). The sheep (baaaah) must have been as scared as the shepherds. The darkness gave way for light, the silence and baahing of the sheep (baaaah) – yeah, just like that, gave way to the song of the angels (aaaaaaaah). And right there they got the message from the angel (aaaaaaaah), and decided to go into Bethlehem, sheep (baaaaah) and all.
Imagine them bustling though the narrow streets of Bethlehem, looking for the stable the angels (aaaah) had been talking about.
The little stable was filled to bursting. There were donkeys, cows (moooooo), hens, sheep (baaaaaah), horses, people and angels (aaaaaah). And in the middle of it all a baby was sleeping, in spite of all the noise. A baby that gave them all hope. Maybe the sheep (baaaaah) dreamed of juicy leaves, maybe the cows (moooo) dreamed of green pastures, maybe the angels (aaaaah) dreamed of eternal song, maybe the humans dreamed of peace.
But the child, that made Gods dream of love and faith real, slept. The animals hushed. And over them all the star (twinkle) shone, as a sign telling everyone that now there was light in the darkness, now there was hope and faith in the future. Now it was clear that God was in the midst of creation, and drew it back through love. And the cows (moooooo), and the sheep (baaaaah) and all of the others slept.
Those of you on this side – whenever I mention sheep, could you say ”baaaaah” loudly? OK? Shall we try? Sheep! Excellent!
And you on this side, when I say cow or cows, can you ”mooooo” really loudly? Let's try: Cow! Brilliant!
And you children in the choir, who sing so prettily for us, can I ask you too a favor? When I mention angel or angels, can you sing ”aaaaaaaah”, just like an angelic choir? Testing: angel! Wow. Thanks!
And finally, something for us all together. I will say star at one point. Can you then put your hands up in the air, all of you, and twinkle with your fingers, like this? Let's try it: star! Cool! Very, very good.
Then, let's tell this story!
...............................................................
Bethlehem was absolutely packed full with people. There were people sleeping everywhere. The inns were full. The hotels had been completely booked for months. Everyone who knew anyone in Bethlehem had arranged to stay in their homes, sleeping in livingrooms, on floors, in kitchens, terraces and even hallways. Even the good places outdoors were occupied, and visitors slept under trees and bushes.
Even the stables were full. And in one specific stable the most important thing in history was about to happen.
In that stable, there might have been a couple of horses and donkeys. Some that belonged there, and some that belonged to visitors. There probably lived some hens, and of course cows! (mooooooo) The cows (mooooo) probably lived there all the time, but most of the animals were strangers to each other. Maybe they were standing there in silence, glaring at each other, wondering who the others were. The horses munched their hay and made an effort not to talk to the cows (mooooo), the donkeys flapped their ears and disturbed the hens that tried to sleep. The atmosphere was kind of tense.
And suddenly, the door to the stable opened, and two humans and a donkey entered. The donkeys refused stubbornly, 'cause donkeys are stubborn, to make room for the new donkey, so she had to stand with the cows (mooooooo). The hens flapped their wings in a displeased manner, and the horses kept really quiet, hoping no one would move them.
The humans sat down in the hay among the cows (mooooooo). And there, in the middle of the night, it happened. A child was born, right there among the hay and straw. The hens stopped cackling. The donkeys all of a sudden found they had room for more, and the horses put their soft muzzles down to smell the little baby. And the cows (moooo) backed away from their crib so that the baby could have somewhere to sleep. The stable was at peace.
Outside Bethlehem, there were not nearly as many people. Maybe the shepherds that were huddling there on the field wished to be with all the others in the warmth. Maybe they had already been taxed, maybe they didn't count. In any case, they were alone with their sheep (baaaaah) in the dark and cold. They sat around the fire, and the sheep (baaaaah) lay around them, not sharing their body heat.
But all of a sudden, the sky was full of angels (aaaah). The sheep (baaaah) must have been as scared as the shepherds. The darkness gave way for light, the silence and baahing of the sheep (baaaah) – yeah, just like that, gave way to the song of the angels (aaaaaaaah). And right there they got the message from the angel (aaaaaaaah), and decided to go into Bethlehem, sheep (baaaaah) and all.
Imagine them bustling though the narrow streets of Bethlehem, looking for the stable the angels (aaaah) had been talking about.
The little stable was filled to bursting. There were donkeys, cows (moooooo), hens, sheep (baaaaaah), horses, people and angels (aaaaaah). And in the middle of it all a baby was sleeping, in spite of all the noise. A baby that gave them all hope. Maybe the sheep (baaaaah) dreamed of juicy leaves, maybe the cows (moooo) dreamed of green pastures, maybe the angels (aaaaah) dreamed of eternal song, maybe the humans dreamed of peace.
But the child, that made Gods dream of love and faith real, slept. The animals hushed. And over them all the star (twinkle) shone, as a sign telling everyone that now there was light in the darkness, now there was hope and faith in the future. Now it was clear that God was in the midst of creation, and drew it back through love. And the cows (moooooo), and the sheep (baaaaah) and all of the others slept.
Wednesday, December 24, 2008
betraktelse julbön med små och stora 08
Jag skulle vilja be er om lite hjälp att berätta den här historien.
NI som sitter på den här sidan – skulle ni kunna säga bääää varje gång jag säger får. Kan vi testa? Får!
Och ni som sitter på den här sidan – kan ni tänka er att säga muuuu varje gång jag nämner kor? Ok, vi testar. Kor!
Och kören. Ni sjunger så vackert att jag skulle vilja be er sjunga änglarnas del. Varje gång jag säger änglar, kan ni tänka er att sjunga aaaaaaaah? Ska vi testa? Änglar!
Och så allihop. När jag säger stjärna, kan ni hålla upp era händer i luften och "blinka", så här? Vi testar. Stjärna! Tjusigt!
Då börjar vi.
.......................................................
Det var fullt överallt i Betlehem. Det var fullt på varje värdshus, hotellen var fullbokade sedan månader tillbaka. Varje familj hade gäster sovandes i vardagsrum, på golven och terrasserna. Alla de bra utomhusplatserna var säkert fulla med folk också – under buskar och träd låg folk och sov.
Det var till och med trångt i stallen. Och i ett speciellt stall utspelade sig det viktigaste som någonsin hänt.
I det stallet fanns det säkert några hästar och åsnor. Där fanns garanterat hönor, och så kor (muuuuuuu) förstås! Korna (muuuuuu) bodde nog där mest hela tiden. Åsnorna hade kanske följt med sina ägare till skattskrivningen, och hästarna likaså. De var främlingar för varandra, och kanske stod de där i tystnad och blängde och undrade vilka de andra var. Hästarna mumsade på sitt hö och försökte låta bli att prata med korna (muuuuuu), åsnorna envisades med att vifta med öronen trots att hönorna försökte sova.
Och mitt i alltihop öppnades dörren och ett par människor klev in, tillsammans med en åsna. Åsnorna tänkte då minsann inte flytta på sig för att den nya åsnan skulle få plats, så hon fick stå med korna (muuuuuu). Hönorna flaxade missnöjt, och hästarna, som ju var lika stora som korna (muuuuu) stod så stilla de kunde och hoppades att ingen tänkte flytta på dem i alla fall.
Människorna slog sig ner med korna (muuuuuu). Och där, mitt i natten, hände det. Ett barn föddes, bland hö och halm. Hönorna tystnade. Åsnorna fann att de plötsligt hade plats för andra i spiltan, och hästarna snusade med mjuka mular på det lilla barnet. Och korna (muuuuuu) backade från sin krubba så att barnet hade någonstans att ligga. I stallet sänkte sig friden.
Utanför Betlehem var det inte lika fullt av folk. Herdarna önskade kanske att de var tillsammans med alla andra i värmen. Kanske hade de redan klarat av skattskrivningen och återvänt till sina arbeten, eller så kanske de inte räknades.
I vilket fall som helst var de ensamma med sina får (bääääää) i mörkret och kylan. Och lukten av får (bääää), men den kände de nog inte längre.
Helt plötsligt var himlen full av änglar (aaaaah). Fåren (bääääää) måste blivit lika förbluffade som herdarna. Mörkret vek för ljus, tystnad och ett enstaka bräkande från fåren (bääää) ersattes av änglarnas (aaaaah) sång. Och herdar och får (bääää) lämnade ensamheten och trängde sig in i Betlehem, för att änglarna (aaaah) berättat för dem om stallet.
Det lilla stallet var plötsligt fyllt till bristningsgränsen. Åsnor, kor (muuuuu), hönor, får (bäääääää), hästar, människor och änglar (aaaah). Och i mitten ett litet nyfött barn, som sov sig genom oväsendet. Ett barn som gav dem alla hopp. Kanske drömde korna (muuuuuu) om ständigt gröna fält, kanske drömde änglarna (aaaah) om sång, kanske drömde fåren (bääääää) om saftiga blad och kvistar. Kanske drömde människorna om fred.
Men barnet, som gjorde Guds dröm om kärlek och tro verklig, sov. Och över dem alla lyste stjärnan (blink), som ett tecken på att nu fanns det ljus i mörkret, nu fanns det hopp och framtid. Nu var det tydligt att Gud var mitt i sin skapelse, och älskade den tillbaka till sig. Och korna (muuuuuu), och fåren (bäääää) och alla de andra sov.
NI som sitter på den här sidan – skulle ni kunna säga bääää varje gång jag säger får. Kan vi testa? Får!
Och ni som sitter på den här sidan – kan ni tänka er att säga muuuu varje gång jag nämner kor? Ok, vi testar. Kor!
Och kören. Ni sjunger så vackert att jag skulle vilja be er sjunga änglarnas del. Varje gång jag säger änglar, kan ni tänka er att sjunga aaaaaaaah? Ska vi testa? Änglar!
Och så allihop. När jag säger stjärna, kan ni hålla upp era händer i luften och "blinka", så här? Vi testar. Stjärna! Tjusigt!
Då börjar vi.
.......................................................
Det var fullt överallt i Betlehem. Det var fullt på varje värdshus, hotellen var fullbokade sedan månader tillbaka. Varje familj hade gäster sovandes i vardagsrum, på golven och terrasserna. Alla de bra utomhusplatserna var säkert fulla med folk också – under buskar och träd låg folk och sov.
Det var till och med trångt i stallen. Och i ett speciellt stall utspelade sig det viktigaste som någonsin hänt.
I det stallet fanns det säkert några hästar och åsnor. Där fanns garanterat hönor, och så kor (muuuuuuu) förstås! Korna (muuuuuu) bodde nog där mest hela tiden. Åsnorna hade kanske följt med sina ägare till skattskrivningen, och hästarna likaså. De var främlingar för varandra, och kanske stod de där i tystnad och blängde och undrade vilka de andra var. Hästarna mumsade på sitt hö och försökte låta bli att prata med korna (muuuuuu), åsnorna envisades med att vifta med öronen trots att hönorna försökte sova.
Och mitt i alltihop öppnades dörren och ett par människor klev in, tillsammans med en åsna. Åsnorna tänkte då minsann inte flytta på sig för att den nya åsnan skulle få plats, så hon fick stå med korna (muuuuuu). Hönorna flaxade missnöjt, och hästarna, som ju var lika stora som korna (muuuuu) stod så stilla de kunde och hoppades att ingen tänkte flytta på dem i alla fall.
Människorna slog sig ner med korna (muuuuuu). Och där, mitt i natten, hände det. Ett barn föddes, bland hö och halm. Hönorna tystnade. Åsnorna fann att de plötsligt hade plats för andra i spiltan, och hästarna snusade med mjuka mular på det lilla barnet. Och korna (muuuuuu) backade från sin krubba så att barnet hade någonstans att ligga. I stallet sänkte sig friden.
Utanför Betlehem var det inte lika fullt av folk. Herdarna önskade kanske att de var tillsammans med alla andra i värmen. Kanske hade de redan klarat av skattskrivningen och återvänt till sina arbeten, eller så kanske de inte räknades.
I vilket fall som helst var de ensamma med sina får (bääääää) i mörkret och kylan. Och lukten av får (bääää), men den kände de nog inte längre.
Helt plötsligt var himlen full av änglar (aaaaah). Fåren (bääääää) måste blivit lika förbluffade som herdarna. Mörkret vek för ljus, tystnad och ett enstaka bräkande från fåren (bääää) ersattes av änglarnas (aaaaah) sång. Och herdar och får (bääää) lämnade ensamheten och trängde sig in i Betlehem, för att änglarna (aaaah) berättat för dem om stallet.
Det lilla stallet var plötsligt fyllt till bristningsgränsen. Åsnor, kor (muuuuu), hönor, får (bäääääää), hästar, människor och änglar (aaaah). Och i mitten ett litet nyfött barn, som sov sig genom oväsendet. Ett barn som gav dem alla hopp. Kanske drömde korna (muuuuuu) om ständigt gröna fält, kanske drömde änglarna (aaaah) om sång, kanske drömde fåren (bääääää) om saftiga blad och kvistar. Kanske drömde människorna om fred.
Men barnet, som gjorde Guds dröm om kärlek och tro verklig, sov. Och över dem alla lyste stjärnan (blink), som ett tecken på att nu fanns det ljus i mörkret, nu fanns det hopp och framtid. Nu var det tydligt att Gud var mitt i sin skapelse, och älskade den tillbaka till sig. Och korna (muuuuuu), och fåren (bäääää) och alla de andra sov.
Thursday, December 18, 2008
Betraktelse på skolavslutning (internationell + svensk skola) Sermon on an end of semester cerenomy for a school
Some people, and I’m not sayin’ you are those people, think that what is on the surface of a person is a correct description of what’s underneath.
And this might actually be true. In a few, very rare cases. But most of the time the surface only reflects a tiny, tiny portion of the person, and sometimes, not at all.
Vi människor envisas med att bedöma varandra efter utsidan. Vi tror att en människas sanna jag finns där, avslöjas där. Till exempel tror min femåriga dotter att alla tjuvar har svart- och vitrandiga kläder, och att de emellanåt tar på sig andra kläder över dessa, för att luras. Jag har en svart- och vitrandig halsduk, och jag undrar vad hon tänker när jag tar på mig den.
(We humans insist on judging others by the way they look on the outside. We believe that a person's true self is there, revealed there. For example, my five-year-old daughter believes that all thieves wear black and white striped clothes, and that they sometimes put on other clothes on top, to cheat others. I have a black and white striped scarf, I wonder what she thinks when I put it on.)
As we all are aware of how much impressions matter, we dress accordingly. Today, I wear this fancy cope, because this is a big day for all of you, and I want to celebrate along with you. I wear white, which is the church’s color for feast. There are others here too that have special clothes.
Många av er har på sig sina finaste kläder idag. Andra har det inte. I en del fall är det svårt att avgöra – N har slips och kostym, vilket skulle kunna vara finkläder, men nog är närmast vardag för honom, eller hur?
Men oavsett hur vi är klädda, är det personen inuti som är viktig.
(Many of you have your finest clothes on today. Others have not. In some cases it's hard to tell - N has a suit and tie, which could be finery, but for him is almost every day wear, right?
But no matter how we are dressed, it's the person inside that is important.)
I could remove this cope and this surplice, and still be a priest, still be Maria.
N will still be N when he comes home tonight and takes off his tie.
And all of you guys will still be you when you are in your pj’s and go to bed.
Maybe even more you.
Våra kläder och uniformer säger något om vilka vi är och vilka vi vill vara, men innerst inne är det sanna jaget gömt. Även tjuven tar av sig sina svart-vitrandiga kläder och kramar sitt barn innan sängdags. Och det är där julens budskap kommer in. Vi önskar en massa saker, men glömmer ibland bort vad vi verkligen behöver – att bli sedda och uppskattade för de vi verkligen är.
(Our clothes and uniforms say something about who we are, and who we want to be, but deep inside the true self is hidden. Even the thief takes off his black and white striped clothes and hugs his child before bedtime. And that's where the message of Christmas comes in. We wish for a lot of things, but sometimes we forget what we really need - to be seen and appreciated for who we really are.)
So, this Christmas, I ask you to remember need instead of want. What do you need? What does your family and friends need? What does the stranger and the ones who have nothing need?
I don’t need this cope. But there is one baby here, who needs me to think of him, and thru him all the others without clothes or home. Today, I give my cope. Tomorrow, let’s all think of the ones without. Let’s think of need and want. And let’s remember that it’s the person and not the surface that matters in the end.
(took off my cope and put it over baby Jesus in the Nativity)
God Jul allihop!
Merry Christmas everybody!
And this might actually be true. In a few, very rare cases. But most of the time the surface only reflects a tiny, tiny portion of the person, and sometimes, not at all.
Vi människor envisas med att bedöma varandra efter utsidan. Vi tror att en människas sanna jag finns där, avslöjas där. Till exempel tror min femåriga dotter att alla tjuvar har svart- och vitrandiga kläder, och att de emellanåt tar på sig andra kläder över dessa, för att luras. Jag har en svart- och vitrandig halsduk, och jag undrar vad hon tänker när jag tar på mig den.
(We humans insist on judging others by the way they look on the outside. We believe that a person's true self is there, revealed there. For example, my five-year-old daughter believes that all thieves wear black and white striped clothes, and that they sometimes put on other clothes on top, to cheat others. I have a black and white striped scarf, I wonder what she thinks when I put it on.)
As we all are aware of how much impressions matter, we dress accordingly. Today, I wear this fancy cope, because this is a big day for all of you, and I want to celebrate along with you. I wear white, which is the church’s color for feast. There are others here too that have special clothes.
Många av er har på sig sina finaste kläder idag. Andra har det inte. I en del fall är det svårt att avgöra – N har slips och kostym, vilket skulle kunna vara finkläder, men nog är närmast vardag för honom, eller hur?
Men oavsett hur vi är klädda, är det personen inuti som är viktig.
(Many of you have your finest clothes on today. Others have not. In some cases it's hard to tell - N has a suit and tie, which could be finery, but for him is almost every day wear, right?
But no matter how we are dressed, it's the person inside that is important.)
I could remove this cope and this surplice, and still be a priest, still be Maria.
N will still be N when he comes home tonight and takes off his tie.
And all of you guys will still be you when you are in your pj’s and go to bed.
Maybe even more you.
Våra kläder och uniformer säger något om vilka vi är och vilka vi vill vara, men innerst inne är det sanna jaget gömt. Även tjuven tar av sig sina svart-vitrandiga kläder och kramar sitt barn innan sängdags. Och det är där julens budskap kommer in. Vi önskar en massa saker, men glömmer ibland bort vad vi verkligen behöver – att bli sedda och uppskattade för de vi verkligen är.
(Our clothes and uniforms say something about who we are, and who we want to be, but deep inside the true self is hidden. Even the thief takes off his black and white striped clothes and hugs his child before bedtime. And that's where the message of Christmas comes in. We wish for a lot of things, but sometimes we forget what we really need - to be seen and appreciated for who we really are.)
So, this Christmas, I ask you to remember need instead of want. What do you need? What does your family and friends need? What does the stranger and the ones who have nothing need?
I don’t need this cope. But there is one baby here, who needs me to think of him, and thru him all the others without clothes or home. Today, I give my cope. Tomorrow, let’s all think of the ones without. Let’s think of need and want. And let’s remember that it’s the person and not the surface that matters in the end.
(took off my cope and put it over baby Jesus in the Nativity)
God Jul allihop!
Merry Christmas everybody!
Subscribe to:
Posts (Atom)