Saturday, November 29, 2008

Predikan första söndagen i advent 2008

Jag ska berätta en fabel för er. Vet ni vad en fabel är? Det är som en saga, fast med djur i huvudrollen, och oftast berättar den om viktiga saker. Ibland kan det vara om att man ska vara hjälpsam eller ödmjuk. Den här fabeln handlar om hopp.

En gång för länge, länge sedan levde en åsna i en by. Det var en ganska klok gammal åsna från en familj av rätt kloka åsnor. Och de var kloka, dess åsnor, för att de förde vidare all sin visdom genom berättelser. Så blev deras föl lika kloka som sina föräldrar, och lade sedan i sin tur till nya historier, så att deras barn blev ännu mer fyllda av historier och berättelser, och därmed ännu klokare.
I vilket fall som helst var den här åsnan i full färd med att berätta om sitt livs äventyr för sitt föl. Hon hade levt länge, åsnan, och varit med om mycket. Många av berättelserna hade fölet, som i ärlighetens namn nu faktiskt var en ungåsna, nästan vuxen, hört förr, och han tyckte nog att hans mamma höll på att bli lite gammal och tjatig ibland, men det var en berättelse han gärna ville höra igen.
”Mamma” sade han, ”berätta om din första resa!”
Och mamman tyckte också att det var den bästa berättelsen av alla, så hon berättade den mer än gärna.
”Som du vet, min son, är jag inte uppfödd här i Betfage (så hette byn där de bodde). Jag kommer i själva verket från en by som heter Nasaret, och som ligger i Galiléen. Där är det alltid grönt och vackert, för de ligger en stor, stor sjö där, och gräset är friskare än någon annanstans.”
Sonen slöt ögonen och föreställde sig det gröna gräset och vattnet. Han hade aldrig sett en sjö, men försökte tänka sig hur en sådan skulle se ut. Som en jättestor pöl, kanske.
”Där i Nasaret bodde jag hemma hos Anna och Joakim och deras dotter Maria. Min mamma bodde också där, och min mormor. Det var snälla människor som gav oss ganska bra mat och inte lät oss arbeta för mycket. Speciellt mycket tyckte jag om Maria. Hon brukade alltid klia mig bakom öronen.
En dag skickades jag med Maria och hennes trolovade Josef ut på en lång resa. Maria var tyngre än hon varit tidigare, och jag insåg så småningom att det var för att hon skulle få ett barn. Det är vad människorna kallar sina föl.”
Sonen skriade av skratt. Barn! Så fånigt det lät!
”Bara en liten bit härifrån, i Betlehem, föddes så det barnet. jag har sett många människobarn, både innan och efter dess, men inget är som det barnet. Jag fick vara med när han föddes, och jag bar honom sedan ut på ännu en resa, till Egypten, och även därifrån. Och jag säger dig, min son, aldrig har det funnits en människa som honom.”
Sonen frågade, som alltid:
”Vad hette han, mamma?”
”Han heter Jesus.”
”Vart tog han vägen, mamma?”
”Jag vet inte, min son, men jag är säker på att vi en gång kommer mötas igen. Det var någonting speciellt med honom. Jag längtar efter att se honom igen, det gör jag. Han är värd att vänta på.”
Sonen skakade på sitt långa åsnehuvud. Han hade inte levt så länge, men redan visste han att de flesta människor varken var särskilt snälla eller värda att längta efter. Om de inte bjöd på honung, det vill säga.
Vårsolen brände ner på dem där de stod tjudrade utanför huset. Det gamla åsnestoet och hennes unge son stod absolut stilla, bara svansarna viftade då och då bort några flugor.
Plötsligt hördes det oväsen. Slött tittade åsnorna bort mot ljudet, och fick se två män komma gående mot dem. Till deras oerhörda förvåning band männen upp deras tömmar, och ledde bort dem. Åsnorna kom sig inte ens för att streta emot, och om man känner åsnor vet man hur förvånade de måste ha varit för att de ska glömma det.
Männen, som hade snälla ögon och mjuka händer, lade sina mantlar på ryggarna på stoet och fölet. Och sedan såg de en annan man komma mot dem. Stoet spratt till, det var något med honom...något välbekant... När han lade sin hand på hennes mule och smekte den, mindes hon, kände hon igen lukten. Han hälsade också på fölet, ungåsnan. När stoet såg hur hennes son kråmade sig och fullständigt skuttade av glädje, log hon mot honom.
”Se. Sade jag inte att han var värd att vänta på?”
Mannen, som hon hade förstått var Jesus, som hon burit som barn, satte upp på ungåsnan. Det var första gången han bar en människa, men han rörde sig så försiktigt, och åsnestoets hjärta svällde av stolthet.
Sedan sträckte hon på sig, så gott en åsna nu kan sträcka på sig, och började sakta skritta mot Jerusalem, efter sin son och hans underbara börda. Det var folk överallt, och under hennes hovar kände hon tyg och palmblad. Det kändes som om hennes son bar en kung. han, en enkel åsna från byn Betfage. Men värmen från hans händer, och minnet av hans leende, suddade ut allt annat. Detta var det hon väntat på i hela sitt liv. Vilken berättelse att föra vidare!

Hela världen har väntat. Staden Jerusalem, också kallad Sion, har väntat. Åsnorna, gråsparvarna, bina, abborrarna och snöleoparderna har väntat. Blåklockorna och majskolvarna har väntat. Och vi har väntat. Vi har väntat på att Jesus ska komma, med freden och rättvisan och livet till alla. Att han ska komma och göra världen och naturen hel igen. Natten går mot sitt slut och dagen är nära! Kristus kommer, Davids son, och varje nytt kyrkoårs början, den här dagen, tänds hoppet igen. En dag ska krigens vapen förintas, en dag ska terrordåd och miljöförstöring upphöra. Han är värd att vänta på, och precis som åsnorna i fabeln, som kanske är sann, kan vi bära hoppet i våra hjärtan. Han kommer tillbaka, i Herrens namn. Hosianna i höjden!

No comments: