Friday, February 10, 2006

predikan som inte hålls

Jag gillar den, definitvit. Tycker den är bra. Men...det är ju en massa barn med. Får spara till någon gång när det bara är tonåringar och uppåt.

Predikan Septuagesima 12 februari 2006
In på arbetsförmedlingens kontor stiger den store telekomföretagschefen. Han ser sig omkring. Här och där i rummet sitter arbetssökande. De väntar antingen på att en handläggare ska ha tid med dem, söker jobb via datorn eller bläddrar lite uppgivet i Platsjournalen. I en soffa i hörnet sitter två tjejer, de kan knappt vara mer än femton år gamla, och viskar. Då och då hörs ett halvkvävt fniss, annars är det väldigt tyst där inne. Någonstans innanför receptionsdisken ringer en telefon.
Den store chefen harklar sig. Flickorna i hörnet exploderar i fniss. De andra i lokalen tittar upp från vad det nu än var de gjorde.
”Ehm, jo, jag skulle behöva några som vill jobba”, sade den store chefen.
Snabbt som ögat var två av de arbetssökande männen framme vid honom. En av dem var nog runt 55, och hade kraftiga händer. Han såg ut att ha jobbat utomhus hela sitt liv. Den andre kom säkert från Somalia eller något annat land i nordöstra Afrika.
”Toppen”, sade den store chefen, ”kom med mig”.
Lugnet lade sig över lokalen igen. En ung kille tog över somalierns plats vid datorn, en kvinna med färgat rött hår plockade upp 55-åringens kölapp. Alltmer otåligt bläddras det i tidningen och söks på Internet. Ingen handläggare syns till, då och då ger en av de arbetssökande upp och går därifrån. Tonårstjejerna har slutat viska, och sitter nu och stirrar uttråkat framför sig. Dörren öppnas. Telekomchefen är tillbaka.
”Ursäkta…”. Ansikten vänds mot honom. ”Det visade sig att vi hade lite fler platser kvar. Är det någon som skulle kunna tänka sig att jobba för oss?”
Och så fortsatte det. Till slut fanns det inga arbetssökande kvar längre i lokalen. Till och med tonåringarna följde med den store chefen. Och när Solveig Hakkala, handläggare, till slut tryckte fram nummer efter nummer utan att någon kom dit, skakade hon förundrat på huvudet, och lämnade luckan för att ta sig en kopp kaffe i personalrummet. Kanske skulle hon unna sig en smal bit tårta också.
När månaden började närma sig sitt slut, satt arbetskamraterna som anställts den där dagen och åt lunch tillsammans. Ahmed, från Somalia, skrattade och skämtade med Sussi, en av tonårstjejerna. Natta, den andra tjejen, läste just sitt lönebesked.
”Sussi, har du sett vad du får i lön?!”
Nyfiket tystnade konversationen runt bordet.
”17.500 efter skatt! Så mycket pengar har jag aldrig haft!”
De glada minerna bleknade när de andra förstod vad de hade hört.
”Det kan inte stämma”, sade den rödhåriga kvinnan, som hette Sara, ”du har ju ingen utbildning alls, och jag är elingenjör! Vi kan omöjligen fått samma lön.”
Men det omöjliga visade sig vara möjligt. De hade allihop fått lika mycket pengar, oavsett hur mycket erfarenhet eller utbildning de hade. När Sara, och några av de andra, stormade in till den store chefen, sade han bara:
”Ni har fått precis så mycket i lön som är rinligt, eller hur?”
Det kunde de inte säga emot.
”Då så. Jag gör som jag vill. Att de andra fått lika mycket drabbar väl inte er, eller? Var inte missunnsamma, ni har fått er del, de fick sin.”

Hur gick det sen? Kanske gick Sara vidare med sin protest till facket. Kanske agerade de för att ge tonårstjejerna mindre lön. Kanske sade de mer högutbildade upp sig i protest. Jag vet inte. Men jag är säker på att missnöjet skulle vara stort, precis som vingårdsarbetarna är synnerligen missnöjda med ägarens generositet. För av någon anledning har vi människor svårt att ta just den typen av logikbrott. Att andra människor svälter, eller orimliga löneskillnader mellan kvinnor och män, eller att bönder i Latinamerika måste odla kokabuskar istället för kaffe för att vi inte vill betala mer än absolut minimum för vår eftermiddagskopp, det upprör inte på samma sätt. Nej, vi lägger vår energi på att förhindra andra att få det lika bra som vi. Vi blir tokiga när företag anställer folk från andra länder, eller när rikare kommuner tvingas ge bidrag till fattigare.
”Jag har förtjänat att ha det bäst, de har förtjänat att ha det sämst.”
Men det är inte Guds logik. Gud ger det som behövs. Oavsett nationalitet eller ålder, oavsett utbildning eller förutsättningar. För Guds kärlek kan inte förtjänas, Guds nåd ges i lika mått till alla som vill ta emot. Så missunna inte den som kommit till Gud sent. Stirra inte på den som är ny och osäker. Rynka inte på pannan åt den omvände, eller den nyomvände. Men var medveten om att när du än vill, hur du än vill, och oavsett vad du gjort, är Guds nåd till också för dig. Alltid för dig.

No comments: