Sermon Poulsbo July 20 2014

When I was eleven my real father came into my life. Not the one who actually made me, together with my mom, but the one who acts like a father. Of course, my sister and I loathed him right from the start. When my mother asked what we thought about him, we snapped ”He's ugly, he's stupid, and he's Danish!”. But we soon came around, mainly because he really is a wonderful man, and also because he promised us a kitten and gave us lots of candy.

The candy giving continued on for many years. He commuted from Denmark, and every Friday he would stop by the tax-free store on the ferry boat and buy us a huge bag of Bassett's winegums. We would divide it up equally, and eat all of it, as only children can eat tons of candy without getting really sick.

After a while we got a sister. Little Maj was the whole family's darling, a funny little monkey faced baby, who grew to be a cute little blonde, and quite strong willed, toddler and child. The candy was no longer just for me and Eva, my other sister. We had to share with Maj. So each Friday we sat down after dinner, opened the bag, and began the painstaking process of dividing the candy up into equal shares. One for me. One for Eva. And one for Maj. As soon as we tried to trick her, she told on us. So she got exactly as many winegums as we did. Only, she got only green ones.

The green ones are pretty disgusting. And it took my mom ages to understand why the kid smelled so bad.

Now, the point of this story is not to make y'all fell bad for my little sister.

The point is that justice and fairness seem to be so clearcut and easy to recognize, but they really aren't. We were completely fair to Maj, she got exactly as many candies as we did, but we were actually favoring ourselves. On the surface justice, but under it not. And this, my friends, is what happens almost every time humans attempt fairness and justice.

That is what makes us confused and anxious about this text I just read.

It is one of the clearest and most well explained parables Jesus gives. There is no real room for ambiguity. There are two kinds of people: good ones and bad ones, and at the end of days the bad ones will burn and the good ones will reside with the Father. Easy peasy.

Except that this justice, this absolutely clear cut view on how things will be, risks becoming the kind of justice that gives some of us yellow and red winegums, and others green ones. But that is not God's kind of justice.

What happens if we look at what the slave suggests with other eyes?

He comes to his Master questioning how the field looks. We don't know who the slave is supposed to represent, but it is easy enough to recognize him among ourselves, even in ourselves. ”Why does the world look like this, God? Why do you allow evil people to exist?” And on a smaller scale perhaps ”Why does the church allow this or that person to come to services dressed like that, smelling like that, without ever giving, volunteering?” ”Why does the city allow those people to live here, why does the country allow those people to enter, why why why?”

And Jesus answers that in God's time, all will be set right.

It is not possible to tell evil people from good people. To root out evil, there is always the risk of collateral damage, and that, causing harm to innocents, is not God's way. God does not, ever, sacrifice some for the good of others. God does not, ever, condone the killing of innocents in the search for terrorists or enemies. There is nothing holy, or good, or God-like, or even acceptable about killing children in the name of God, safety, rules or whichever reasoning there might be. Not here, not in Gaza, not in Israel, not in Afghanistan or Ukraine or Sweden or wherever.

But because of how our world looks, we read the text in fear of the burning of the weeds, when we instead should read it with gratitude to our God who refuses to sacrifice even a single oar of wheat.

Even then, it's a difficult text. Because there is not a singe one of us here today who is without sin, and not a single one who is without virtue. We are all sinners and saints. That makes this text truly tricky, because it's so black and white, and our experience of reality is that it's pretty much made up from shades of grey instead. Even if we find comfort in the thought that God does not want to sacrifice even a tiny speck of good to uproot evil, how does that help us when we are both?

Jesus tells this parable together with a few others from a boat by the beach in Galilee. He's been walking and talking and fighting with pharisees for days, over among other things what is allowed to do on the Sabbath and what is not. Humans longing to control God and the Son of Man, setting up rules for who is holy and who is not. Jesus tells them in no uncertain words that judgement belongs to the Father and no one else. And at the same time, Heaven is reachable for ordinary people, just like a pearl found in a field or a mustard seed sown, and only God decides who goes where.

And we need not fear, because God is a judge of infinite mercy and justice. Even though this parable paints people as either weeds or wheat, there are plenty of other times in Matthew's gospel, and the others, when one who has been worthless is found worthy, when one who has sinned is forgiven, and when one who was broken is made whole.

I am overwhelmingly grateful that I am not the one on whom justice and judgement rests. The temptation to keep the red winegums to myself is just too great. I try to be better, because I know I feel better when I am just and loving. We are all created that way. But it is not on my behavior that my salvation rests.

God, who does not want to see even a single speck of good get lost, is the one who will make all evil go away. No more green winegums. No more injustice. No more war, no children lost. No more violence, no more hostility towards strangers. All the bad will go away, and the Kingdom will reign. Forever.

Predikan på Heliga Trefaldighet, Bryssel, 2014

I varje enskilt ögonblick, vid varje steg, varje andetag, följer oss Döden som en osynlig följeslagare. I våra allra lyckligaste stunder, när livet leker och själen sjunger av glädje, då står Döden bakom ryggen och väntar, tålmodigt som en jagande varg.

När mörkret sluter sig runt oss och allt är gråt, smyger sig Döden närmare. Den kalla handen sträcks ut, stryker oss över pannan, andas hopplöshet och uppgivenhet som en vind från Golgata. Döden är ingens vän, men allas närmaste.

Vi talar ibland om Ondskan med stort O. Det är den som är fienden, säger vi. Vi håller den ifrån oss, för Ond med stort O är det ingen av oss som är. Fienden är långt borta, kampen utkämpas av helgon och änglar och mytiska hjältar i länder i fjärran. Och vi lägger oss på kvällen i förvissning om att Ondskan i alla fall inte har några medkämpar i oss.

Och det är sant. Visst är det sant.

Men det är bara det att när vi tänker efter, när vi vaknar med hjärtklappning på natten, när vi smyger in i barnens rum då den iskalla rädslan kramar våra hjärtan i ett järngrepp, då är det inte den anonyma Ondskan, eller ens den ondska som har ansikte och kropp som vi fruktar.

Vår fiende är den som är allra närmast oss. Natten skalar av våra försvar, och Döden kliver fram ur rummens skuggiga hörn. Och det är så lätt, så väldigt lätt, att tänka oss hur den stjäl allt från oss. Allt som gör livet värt att leva, själva livet självt. Och den rädslan, den förvissningen är nog för att laka färgerna ur den soligaste sommardag.

För Ondskan är nästan abstrakt. Den går att hålla från sig. Men Döden, den är bara ett steg bakom oss. En för hastig sväng med bilen, ett kvarglömt stearinljus, en sjukdom som ingen kunde förutse. Och vi har alla slagits med den på ett eller annat sätt.

Det är därför Jesus kommer med Livet.

Det är därför allt som Gud gör, som skapare, som befriare, som livgivare, handlar om Liv.

Ut ur tomheten bubblade Livet fram, Gud skapade världen. I strömmar och vindar och växande obändig grönska. Livet kravlade sig upp ur de virvlande oceanerna, ställde sig på alla fyra, svingade sig från gren till gren. Livet födde Liv, i smärta och kamp, och gång efter gång fick Döden se sig besegrad. Förluster och skärande sorg lockade Döden att tro att segern var nära, men vi vårdade Livet. Gud vägrade ge upp. Om och om igen reste sig Guds älskade barn, om och om igen vände vi oss till Livet. Och när det verkade vara alldeles omöjligt att fortsätta, och vi gråtande anklagade Gud Skaparen för att ha övergett oss, valde Gud Skaparen att leva med oss.

Det handlar om Livet.

Barnet som föddes levde fullt och skänkte, som barn i allmänhet, sina föräldrar mest glädje och en del besvär. Och barnet växte och blev vuxet. Han såg och talade, rörde och helade. Han skänkte Liv till dem han mötte. Döden vandrade ett steg bakom honom. Ibland var Döden förvissad om sin seger. Den tog Guds Sons vänner från honom. Men Livet kämpade emot, gav inte upp. Lasaros klev ur sin grav. Gråten torkade på systrarnas kinder.

Inte ens när Döden tagit Sonen vann den. Två dygn fick den. I två dygn härskade Döden på jorden, i två dygn fanns ingen framtid och inget hopp.

Men Livet vann. Dess namn var Jesus.

Jesus, som gav Liv. Jesus, som delade Liv. Jesus, som sände Livgivaren.

Ja, kyrkan är fylld av Ande och Liv. Gud är nära, närmare än vårt eget hjärta. Gud är i de porlande skratten från lekande barn i kyrkans kafé, och i den varma blicken från en främling som lånar ut sin psalmbok till den sent ankomna. Gud, den heliga Anden, dansar bland bänkrader och stolar, bland kartongbitar som tjänar som sängar i tunneln vid Gare Centrale, snurrar runt champagneglasen på studentmottagningarna, och de knöliga pappersmuggarna i bedjande händer.

Döden må vandra med oss. Som iskalla fläktar sträcker den sig efter oss, men dess grepp är svagt och kraftlöst. Vi fruktar den, med all rätt. Den berövar oss det vi älskar mest, men den kan inte hålla oss isär för alltid. Livet vinner, i längden. Helig Ande, Livgivaren, binder oss samman, håller Döden stången. Hopplösheten har ingen plats när Gud dansar. Döden kan inte stjäla vårt hopp, för den är besegrad.

Det handlar om Livet. Det skapade, det befriade, det givna. Det handlar om Gud, Fader, Son och Helig Ande, och det handlar om oss. Var inte rädd. Livet vann.

Predikan 3 i påsktiden 2014 Bryssel

Häromdagen såg jag en länk på facebook, med en varning att inte klicka på den om man var känslig. Självklart klickade jag på den, och bilderna jag såg har inte lämnat mitt huvud sedan dess. Länken var till ett blogginlägg (titta inte om du är känslig!) från en renägare i Norrland, som berättade om vad som händer varje år när renarna vandrar söderut till sina sommarbeten. Deras uråldriga vandringsstråt passerar stambanans sträckning, och varje år dör renar i dussin för att de körs på av tåg. Banverket eller tågföretagen eller vem det nu kan vara som har ansvaret för det vill inte betala för stängsel eller tunnlar under rälsen. Renarna dör. Dräktiga renkor dör, nya kalvar dör, rentjurar dör. Ibland måste renarna ligga bredvid rälsen i timmar, eftersom bara vissa personer har tillstånd att avliva skadade renar.

På en bild såg jag ett renhjärta ligga på rälsen.

Orden på bloggen var fyllda av smärta och vanmakt. Människorna på bild grät. Djuren är inte bara deras levebröd, utan också så tätt förknippade med deras kultur och historia att förlusten är dubbelt så stor.

På samma sätt kan fåren sägas vara intimt förknippade med det judiska folkets historia och kultur. De var herdar. Hjältekonungen David var herde. De bar kläder av ull, och åt ost gjord av fårmjölk. Precis som de flesta av folken runt östra Medelhavet. Så när Jesus talar om får och herdar var det bilder som talade till åhörarna runtomkring honom. För oss blir det mest pittoreskt. Fluffiga vita lamm, burna på den blonde Jesus breda axlar.

Men precis som med renarna levde fåren i Palestina farliga liv. På den här tiden levde det ännu lejon i området, tillsammans med många andra rovdjur. Växtligheten var inte exakt riklig överallt, och ju mer kaotiskt och laglöst det ockuperade landet blev, desto mer riskerade fårahjordarna att bli offer för mänskliga rovdjur också. Herdarna, i sin tur, var inte längre hjältar av Davids kaliber, utan ofta män som levde på kanten av samhället, inte riktigt välsedda och ansågs opålitliga och eventuellt småkriminella. När Jesus ofta använder bilden av sig själv som herden, och oss som fåren, målar han för sina åhörare en bild av oss som hotade, och av sig själv som en som är utanför samhället, men beredd att ge sitt liv för fåren, beredd att göra vad som helst innan- och utanför lagens ram. Herdens stav kunde användas som vapen mot rovdjur och som hjälp för att dra de små lammen ut snår och klippskrevor. Idag är den täckt av juveler och ädla metaller, och bärs av biskoparna i vår kyrka, medan ledarna för våra församlingar kallas herdar. Kanske är det vi församlingsbor som är fåren då?

När Jesus motståndare, här i texten slarvigt refererade till som judarna, trots att Jesus själv och alla hans vänner och lärjungar också var judar, frågar honom om vem han är, beskriver han sig själv som herden, och hans lärjungar som fåren.

Jag vet inte hur det är med er, men jag uppskattar inte riktigt att bli kallad fåraktig. Men nog behöver jag den gode herden.

Jag behöver en som är beredd att göra allt för min skull. Jag behöver en som kan kämpa mot det onda för min skull, en som kan dra mig ut ur snaror och faror. När klippskrevorna är djupa och mörka, när törnena i buskarna river min hud, då behöver jag herden.

Jag hittade inte någon bild av Jesus som renskötare. Renen vandrar själv mesta delen av året, går längs sina invanda vägar. Så gjorde fåren också, förr. Men precis som fåret hotas renen av faror, då och nu. Fåren är numera instängda i hagar, medan renen ännu vandrar mellan betena, oskyddad av herdar och stavar.

Kanske är det så att vi uppför oss som renar snarare än får. Vi rör oss i flock, men utan yttre ledning. Vi hotas av ondska, och en del av oss drabbas hårt. Vi ropar förgäves på trygghet och ledning, och förlitar oss på att bli hörda, medan vår värld istället förminskas och begränsas. Våra hjärtan slits ut, vårt hopp krossas, och vi saknar en herde.

Men Jesus slutar aldrig tänka på oss som sina får.

Faktum är att han till slut väljer att bli ett lamm. Minst och ömtåligast, i mest behov av herden och därmed mest utsatt och övergiven. Han blir en i flocken, en av dem som vandrar i dödsskuggans dal, en av oss som förlitar oss på stavens skydd.

Men han blir renkalven som dör på spåret.

Han blir fårtackan som släpas bort av lejonet.

Guds lamm är långsammast och svagast, och den som rovdjuren omringar, precis som Jesu fiender omringade honom i templet den dagen. Precis som de väntade på att lammet skulle snubbla, väntade de på ett fel ord ur Jesu mun, och när det till slut kommer, ”Fadern och jag är ett”, plockar de upp stenarna för att döda honom. Han kommer undan den gången, men inte någon längre tid.

Så småningom är det Jesu hjärta som slits ut, när han gråter för mänskligheten uppe på sitt kors. Gråter för alla sina får och renar.

Och i gryningen, den tredje dagen, är det han som andas liv i oss alla igen. Även om vi är i dödsskuggans dal. Även om vi vandrar på Inlandsbanans räls. Var vi än är. För vi är hans, oavsett om vi uppför oss som får, renar, kor eller lämlar, och ingen, ingen alls, kan rycka oss ur hans hand.  

Doubting Thomas (2nd Sunday in Easter time 2014, Lund Cathedral)

By now you're probably wondering who this woman preaching is.

My name is Maria Bergius Krämer, and I'm the associate priest in Church of Sweden Brussels. In Belgium. So I'm an ex-pat, just like you guys, only doing my best learning French and still worshipping in my mother tongue. Sort of like here, but in Swedish.

When I lived in Sweden, however, I lived and worked in Malmö, just a few minutes away from here. I got my degree in Theology from Lund University, so this feels a lot like home to me.

I want to tell you a little about the Malmöites. Most of you live here, I assume, and may interact more or less with people from Lund. There actually are a few of those. I never really met any during my time in Lund, but I hear they exist. People in Malmö are a little bit different, at least if you go by sterotype.

The typical Malmöite is very hard to impress. The classic Malmö saying is ”Have you seen Malmö you've seen the world”, which actually is increasingly true. My husband and I once saw Crouching Tiger, Hidden Dragon, the Chinese movie, in the theater, and next to us sat a classical, middle-aged Malmöite. Every time one of the characters in the movie ran through the tree tops och jumped between roofs, he said ”Suuuuuure.”, ”Yeah, right.” or ”As if.” very loudly. It started out really annoying, but in the end we were just waiting for him to speak out against the unrealism of the film, giggling hysterically.

I imagine Thomas in today's gospel being a little like that guy.

He comes back from doing whatever it is he's been doing when the others met Jesus, and they're all fired up and happy and probably babbling and laughing from joy. And Thomas goes ”Mhm. Riiiight. I'll believe it when I see it.”

Actually, I think all of us has a malmöite inside us.

During a lot of my time in ministry I have worked with children and youth. It's super challenging, because children and youth can feel dishonesty and deception like we grown-ups feel the smell of coffee – from a mile away. They crave realness, honesty. And they work so hard on making sense of the world and everything around them, that they expect us to have done the same work.

One of the most common children's ministry things we do in the Church of Sweden is interactive theater stuff around Christmas and Easter, often referred to as Christmas or Easter walks, when children are invited to participate in a re-enactment of the Christmas or Easter story. And every year I've done this, there's this one kid that turns to me or someone else in the cast, and say ”I know you're not really from that time, you're only acting.”. Because he or she needs to make sense of it all, needs to tell him- or herself that it's all fiction.

I imagine Thomas in today's gospel being a little like that kid.

All of them want to believe, everybody seems so happy, but still he can't really get into it, he needs to make sense of it. He must have felt so alone, being the only one not believing, must have felt like he's not been let in on the secret, like he was the only one who could see the mass hysteria.

And, you know, I think we all have one of those kids inside us, too.

This believing thing is hard. Sometimes people seem to assume that people of faith believe to make life easier, but it's not. It's just as difficult living with as without faith. People of faith doubt, people of faith feel alone. People of faith ask big questions, demand answers, and sometimes, people of faith don't find them. In a way, I think being a person of faith demands even more courage than just believing in a world run by chance, because we risk so much more disappointment.

And God knows this. More, God even approves of those questions.

The Bible is full of people questioning God, raging against God, disagreeing with God and running away from God. These are the heroes of faith. They're the ones to whom nothing was given easily. They're the ones who struggled. Thomas. Job, Jonah. The Virgin Mary, Peter the Apostle, to name but a few. All of them questioned. Even with Jesus right beside you, this faith thing is difficult, and God knows this.

Thomas never got his wish. There is no account of him ever touching Jesus's wounds, in spite of what all the paintings might show. But his heart was touched instead, and he is one of the first people identifying Jesus with God. After this, according to tradition, Thomas went on to found the earliest church in India.

Your brain, your mind, is a gift from God. Using it is not against God's wishes. Some people might want you to think that questions and doubt are threats to faith, but they're not. They temper it, they strengthen it. Thomas' gift of sound scepticism allowed him to spread the gospel into places where a mere accepting of status quo might never have gone.

So don't fear your questions.

Don't fear your scepticism.

Embrace your inner Malmöite, your inner kid, your inner Thomas.

Who knows what worlds you will encounter? Who knows what hearts you will touch?

Predikan Brödsöndagen 2014

Det är dags för storteologin, vänner. Texter som den här har startat krig och fått människor brända på bål. Det är texter som den här som anfördes när romerska kejsare kastade kristna till lejonen, och det är texter som den här som använts när kristna i sin tur dödat judar. På ytan en typisk Johannestext med cirkelresonemang och upprepningar, men i sin kärna talar den om centrum för vår gudstjänst, och om centrum för vår tro, själva anledningen till att vi är här idag.

Det är lätt att avfärda teologin som världsfrånvänd och irrelevant för våra liv idag, och ibland, eller rätt så ofta, är det sant. Men ibland låter den oss ana en glimt av himmelriket och av meningen bakom de texter som vi baserat våra liv och tro på.

Detta är en sådan text, i all sin snurrighet.

Vissa omständigheter behöver vi ha koll på för att överhuvudtaget försöka förstå den här texten.

För det första är Johannesevangeliet skrivet efter att de kristna kastades ut ur synagogorna och templet. Det är alltså skrivet mitt i en konflikt mellan judar och kristna, och den bittra tonen gentemot judarna märks både här och där. Det är dessutom troligtvis skrivet så pass sent att Jerusalem och templet blivit förstört av romarna. Världen är osäker och våldsam för evangeliets författare och den grupp kristna han eller de levde med. På sätt och vis är det en värld ganska lik vår, med många olika ideologier i konflikt med varandra, många sanningar som kräver utrymme, med makter som kräver det de ser som sin rätt till vilket pris som helst.

För det andra är det en text skriven av en eller flera personer med judisk bakgrund för andra med judisk bakgrund, även om de lämnat judendomen. Många forskare kopplar den johanneiska församlingen till församlingen i Qumran eller essenerna, det vill säga judiska sekter med ett stort fokus på renhetslagar, influerade av gnosticism.

Gnosticismen var, och är, en filosofisk lära. En av grundtankarna är att det som är andligt är mer upphöjt, mer gott, än det som är kött och kropp. Det som strävas efter är att hela tiden uppnå mer kunskap, gnosis på grekiska, att hela tiden bli bättre och mer andlig som person. Låter ganska bra och ganska bekant i vår självhjälpstid, men effekten blir att kroppen nedvärderas och anses ovärdig, smutsig. Också det bekant i vår tid av skönhetsoperationer och retuscheringar.

Den mest kända av de judiska renhetslagarna är lagen om mat som är kosher. En rättroende jude får inte äta viss mat, som fläsk eller skaldjur, men inte heller mat som innehåller blod, eftersom blodet innehåller djurets själ och liv. Endast Gud får konsumera liv, eftersom Gud är den enda som ger liv.

Så till texten.

Jesus står i synagogan i Kafarnaum och undervisar en hel folkmassa som har följt efter honom från platsen där brödundret skedde, över Galileiska sjön. De är angelägna om att höra mer, uppleva mer. Samtidigt är det många där som känner honom, detta är hans hemtrakter. De har sett honom växa upp, har jobbat med hans far. Det är svårt att tro att han verkligen är den han säger att han är. De behöver mer bevis. Jesus är inte på humör. Istället provocerar han dem.

Han börjar med att hävda att han är större och bättre än Moses, mannen som befriade judarna. Minns nu att den här texten är skriven för människor som levde under förtryck. Jesus hävdar, utan att blinka, att det han erbjuder de som tror är bättre än frihet från förtryck.

Som om det inte räcker säger han sedan att han ska ge dem sitt kött att äta.

Det här var lika chockerande och äckligt för judarna i synagogan som för oss, troligtvis mer. Ordet som använts är ett för kött som inte blivit slaktat och tillrett på rätt sätt. Jesus följer inte reglerna, köttet som hans efterföljare behöver äta är ett som kommer göra dem orena i världens ögon, ett som tillhör Gud själv och ingen människa. Du blir vad du äter, och att äta det som tillkommer Gud är en akt av hybris, inte något någon rättroende jude kan.

Förståeligt nog börjar det viskas i församlingen.

Jesus backar inte en tum. Istället betonar han vad han menar.

Den som äter köttet och dricker blodet, ifall nu någon hade missförstått det där med orenheten, får Jesus liv, blir ett med Jesus. Du blir vad du äter. Ät Jesus, och du blir Jesus. Och ordet för att äta är ett för att tugga någonting hårt, något svårsmält.

Hans kött, hans blod är viktiga. Jesus är inte ande och kunskap, som gnostikerna betonade, utan kött och kropp och blod. Senor och muskler, inälvor och ligament. Gud har blivit kött och blod, och på så sätt ett med sin skapelse. Och precis som med brödundret på andra sidan Galileiska sjön, blir det som ges bort bara större och räcker till fler.

Och allt detta, hur märkligt och makabert och fascinerande det är, leder fram till nattvarden, även om Jesus faktiskt inte egentligen nämner måltiden. Den här texten är bakgrunden till den traditionella nattvardsteologin, och förutsätter att brödet här på altaret verkligen blir kött, och vinet verkligen blir blod. Den lilla vita skivan torrt bröd är Jesus kropp, det söta starka vinet hans blod. Det går inte att komma ifrån att det smakar bröd och vin även efter att instiftelseorden sagts, så vad är det som händer?

Det finns många olika förklaringar. Kristna älskar att slå Bibeln och Traditionen i huvudet på varandra vad gäller den här frågan. De två huvudlinjerna är dels att det bara är en symbolisk förvandling, att måltiden är en minnesmåltid, en symbolisk måltid, samt dels att förvandlingen är verklig och brödet och vinet verkligen förvandlas även om våra sinnen bedrar oss. Som lutheraner står vi generellt i mitten, även om Luther när han pressades sade att han hellre skulle gå till Rom och få Kristi kropp och blod, än till Genève, där Calvin predikade, och få vin och bröd.

Nattvardens mysterium kräver inte att vi förstår det. Därför kan vi, som jag gjorde förra söndagen, ge sakramentet till mycket små barn och bebisar. Barn är närmare mysteriet än vad vi vuxna är, är beredda att leva med motsägelser, och vet att lekar har sina egna uppsättningar regler som kan skilja sig från alla andras. Precis så är det med nattvarden också. Dess logik är inte vår, Guds leks regler skiljer sig från våra. Nattvarden är mystik. Den är bortom språket, och det den ger är bortom vår vanliga förståelse.

I nattvarden blir Gud ett med sin skapelse. Brödet är inte vilket bröd som helst. Det är befrielsens osyrade bröd, det är mannans liv i öknen, men det är också det levande brödet, Jesus själv, som när han blir ett med den som äter brödet och dricker vinet, ger ett liv i gemenskap med Gud, i evighet. Det är stora och tunga ord och löften. Men det är någonting oändligt tröstande i tanken på att det inte är vår upphöjda kunskap och andlighet som kommer skänka oss evigt liv, utan den enkla mänskliga handlingen att äta och dricka. Det som ger oss liv här och nu, ger oss också del i Guds eviga liv.

Så smakar det inte kött? Luktar det inte blod? Nej. Det både är och inte är. Sakramentet blir till i delandet, i trons verklighet, i evighetens filter. Jesus kommer oss till mötes i livets grundläggande nödvändigheter, för själv är han livets början och slut. Du blir vad du äter. Tillsammans med Jesus är vi de orenaste, de mest skandalösa. Vi är de som skamlöst håller fast vid ett levande hopp, en framtid för alla, räckt åt var och en utan krav på examina, titlar, mogenhet eller förmögenhet. En framtid som är kroppslig, verklig.

Detta är storteologi, för detta är på allvar. Och vi är alla välkomna.

Goda avsikter - 2 i fastan 2014

Det sägs att vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter.

Många är de människor som i sin iver att ”bara berätta sanningen” har förstört livet för andra. Som utan att tänka efter har kastat ur sig sin version av sanningen, sin uppfattning, vad de har hört, och därmed skadat någon annan persons rykte eller relation eller någonting annat.

I Tyskland på 30-talet gick människor till valurnorna med de bästa avsikter. De utövade sin demokratiska rättighet, och röstade fram nationalsocialisterna med känt resultat. De ville med all sannolikhet bara ha ett land som var starkare, tryggare, mer framgångsrikt. Ett land de kunde vara stolta över. Resultatet har fått miljoner av tyskar, två generationer, att istället skämmas över sin nationalitet.

I den kristna missionen diskuterades i något århundrade eller så huruvida afrikaner var människor, och när man till slut kommit fram till att de var det, diskuterades huruvida de skulle döpas eller inte. Vad afrikanerna själva tyckte om saken var det ingen som frågade om. Argumenten mot dopet var att de då kanske skulle kunna anse sig själva vara kristna bröder och systrar, och därmed inte skulle inordna sig lika lätt. Argumentet för att de skulle döpas var att de då kunde drivas till att arbeta hårdare, eftersom de ändå skulle få sin belöning i himlen. Människorna med den goda avsikten, dopet, vann oftast och slavarna tvångsdöptes för sin egen skull. Och tvingades sedan arbeta till döds.

Alla som följer nyheterna från Sverige vet att fyra feminister blev överfallna av nazister i Malmö förra lördagen. De knivhöggs, två av dem så allvarligt att de svävade mellan liv och död. Igår vaknade den mest allvarligt drabbade ur koman, till ett land som i en vecka försökt få klarhet i vad som egentligen hände. Media och polis har envisats med att beskriva vad som hände som en sammandrabbning mellan höger- och vänsterextremister, precis som de gjorde vid nazistattacken i Kärrtorp i december. Men när förvirringen lagt sig visar det sig att det var ett överfall, överlagt och planerat, och nu söks nazisterna för mordförsök.

Förvirringen, försöken till opartiskhet från media och andra, tystandet av protester mot högerextremism i skolor och på fotbollsläktare tyder allihop, i mina ögon, på samma typ av goda avsikter som de tyska röstande bar på, som de döpande missionärerna bar på, som skvallrande medmänniskor ägnar sig åt. En blindhet för lidandet rakt framför oss, en ovilja att ta ansvar för nutid och framtid, och en skrämmande flathet inför ondskan.

Samma typ av goda avsikter ger Simon den spetälskes gäster uttryck för när kvinnan med balsamet häller det över Jesus hår. Så får man inte göra! Behärska dig! Tänk på att vara korrekt, opartisk, göra rätt... En självrättfärdig så kallad godhet som mer syftar till att personen som talar ska känna sig god och fin än att världen ska bli bättre. Den där typen av människa som när man pratar om människor som har det svårt i Sverige eller Belgien säger ”Men tänk på människorna i Afrika då!”

Men vi är kallade till att se Jesus i människan som står rakt framför oss.

När våra handlingar berövar en annan människa dess värde och möjligheter, då gör vi det mot Gud själv.

När vi agerar för att döva vårt eget dåliga samvete på någon annans bekostnad, då är det Gud som betalar kostnaden tillsammans med den andre.

När vi tystar dem som vill tala för människovärde och alla människors möjligheter, då sätter vi munkavle på Jesus själv.

Vårt uppdrag är inte att få de som är fariseer och romerska soldater i den här världen att känna sig mindre skurkaktiga eller skyldiga. Vårt uppdrag är att vittna om Guds kärlek. Den kan svida och kännas kravfylld och tung, men den är också befrielse för de förtryckta, de tystade, de hatade, de ensamma, de kämpande och de längtande. Den är styrka och kraft till de som nästan ger upp, den ger hopp och framtidstro till dem som nästan inte orkar mer.

Genom Jesus är vi alla krönta och smörjda till messianska kungar, frihetskämpar i en värld förslavad av handlingsförlamning. Genom hans smörjning i Betania har vi alla del i hans martyrdöd. Och genom hans seger över döden är vi alla lovade evigt liv.

Så, vänner, vi har ingenting att förlora. Vi är rättvisans röst och frihetens händer. Den kämpande tron kämpar för dig och mig. När vi använder all vår kraft och kunskap för att hjälpa människan just framför oss gör vi Guds arbete. När vi vägrar att vara tysta inför intolerans och rasism, talar vi med profeternas röst.

Alla de där goda avsikterna... Låt mossan och ogräset växa upp runtomkring dem där på vägen neråt. Lämna vägen tom. Vandra istället på de krokiga stigarna med dem som behöver dig. Här och nu, utan ett öga på belöning och gott rykte. Och med doften av nardusbalsam runt omkring dig. Här och nu.  

Predikan Sexagesima/Reformationssöndagen 2014 Bryssel

Jag vet att det finns ganska många som har åsikter om hur en predikan ska vara. Som präst, och präststuderande, har jag läst många olika manualer, hört många goda råd och tips, gått på predikofestival och lyssnat på fantastiska predikningar, och hört mer än min del av riktigt usla sådana också. Ibland har predikningarna varit kortare än fem minuter, ibland längre än en timme. Och jag har lärt mig en hel del, och förkastat och ignorerat än mer.

Ett råd som ofta förekommer, eller rättare sagt nästan en regel, är att aldrig, under några omständigheter, börja en predikan med ordet ”Jag”. Jaget ska nog egentligen inte alls vara med någonstans i texten. Guds ord ska på något sätt flöda ur mina fingrar och min mun utan att liksom smutsas ner av min personlighet och erfarenheter. Tanken är nog att ordet blir mindre giltigt för andra när det talas utifrån en 39,5-årig svensk kvinnas erfarenheter.

Men vet ni, jag tror att det är precis tvärtom.

Mina erfarenheter är mänskliga erfarenheter. Jag är inte särskilt unik. Det jag kämpar med i mitt liv kämpar många andra också med. Jag skulle vilja vara så fräck att påstå att vi nästan allihop kämpar med samma saker, om än under olika tider i våra liv. Jag tror att våra liv hänger så intimt ihop, att en persons erfarenheter rör oss alla. Och jag har så mycket förtroende för Gud att jag är fast övertygad om att det är den fiffiga idén med kyrka och församling. Många röster, många erfarenheter, en mänsklighet, ett gudomligt Ord som talas om och om igen.

För mig ligger den här insikten nära min identitet som lutheran. Ordet måste talas in i varje ny tid av nya munnar, bäras i nya hjärtan, sjungas av nya röster, på nya språk, så att det hela tiden bärs så nära oss det bara går. Det måste filtreras genom nya erfarenheter, speglas i nya händelser, få lysa in i nya mörka skrymslen. Och vilket bättre sätt att göra det än att dela varandras liv, alla våra motgångar och glädjeämnen, när vi är svagast av alla, och när vi har styrka tillräckligt för fler?

Emellanåt hör och lever vi igenom outhärdliga saker. Ibland faller vi till marken. Det finns tider då vi tar oss upp på fötter och orkar kämpa för oss själva, för dem vi älskar, för det som är rätt. Och det finns gånger då vi ger upp, när vi väljer att tro på en lögn för att det är bekvämare så, när vi inte kan eller vill ge allt.

Och så finns de där tillfällena, ibland korta, men ibland långa som novembermörkret, då det känns som att det inte finns någon som helst mening med någonting alls. Jag drabbas av dem också. Jag tror de flesta av oss gör det ibland.

Jag går och lägger mig på sängen och stirrar rakt upp. Den är det ensammaste som finns, känslan av att det inte finns någon mening, och ingen som bryr sig tillräckligt. Det tynger över bröstet, det svider i ögonen. Det är de tillfällena jag frågar mig själv om jag bara har lurat mig själv och alla andra, om min tro bara är en vacker livslögn, och Gud ett påhitt för att trösta sådana som mig.

Och jag berättar det här och nu, för att säga er och mig själv, att om det finns en enda av er som någonsin har ställt sig själv den frågan – du är inte ensam. Ingen av oss är ensamma. Vi har systrar och bröder genom alla tider och i alla länder. När natten faller, när hjärtat värker, när ensamheten sveper sin tjocka kvävande filt runt oss, vi är inte ensamma. I själens mörka natt vandrar vi med helgon och martyrer, med grannen och pastorn. Vi vandrar där med lärjungarna, och vi vandrar där med Jesus själv.

Gud är inte en Gud som bara finns när jag känner Guds närvaro. Guds existens är inte beroende av min sinnesstämning. Mitt liv som människa är för det mesta behagligt och soligt nog, men det är lika mycket i Guds synfält när jag ligger på min säng och tårarna inte kan sluta falla. Och de stunderna, de få men ack så svåra stunderna, är det ord som lärjungarnas idag som ändå bär mig igenom: ”Herre, till vem skulle vi gå?”

Jag tror inte för att Gud har visat sig för mig i en himlavision.

Jag tror inte för att Bibelns ord har väckt mig från min andliga slummer.

Jag tror inte för att någon har omvänt mig.

Jag tror för att jag inte kan annat. Jag tror på Gud för att jag inte har någon annan att gå till. Min tro är desperation och längtan, den är stillsam övertygelse utan bevis, den är som grunden i huset som inte syns, men som är nödvändig för att de putsade väggarna och vackert målade fönsterbågarna i mitt liv ska fortsätta stå.

Jag önskar ibland att jag hade en mer innerlig relation med Gud. Jag önskar att jag bad mer. Precis som det finns tusen och åter tusen predikohandledningar, finns det tusen och åter tusen tips på hur bönelivet ska förnyas eller hur man ska få ett liv genomsyrat av Gud. De är säkert bra, en del av dem.

Men ändå, trots allt.

Usla, trötta, ibland ledsna, för det mesta glada, fåniga, lata jag är kallad att stå här idag av Gud.

Mitt liv, precis som ditt liv, spelar roll. I all spruckenhet och ensamhet. Ingen av oss är fullkomlig, vi är syndare och rättfärdiga, vi vacklar tillsammans på vägen mot framtiden. Men alla, varenda en av oss, du och du och jag, är älskade av Gud, som ser allt det vi försöker dölja till och med för oss själva. Ser och älskar även de spillrorna av oss själva. Mitt i vår svaghet. Mitt i vår sorg och ensamhet, mitt i vår glädje. Det gudomliga Ordet skiner genom dig till alla dem du möter.

Du är inte ensam, du är aldrig någonsin ensam.

Predikan Antwerpen 16/2 2014

Så här i OS-tider, med norrmän i församlingen, känns det lite extra skönt att höra Jesus försäkra oss om att många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först. Kanske blir det inte lika skojigt för oss i damstafetten i himlen, eller hockeyn, eller femkilometern, men...ja, ni vet. Ni brukar ju vinna, här i jordelivet i alla fall. Men i himlen blir det vår tur!

Faktum är att vi svenskar rätt ofta går omkring och sneglar lite avundsjukt västerut. Vi kanske driver med er, men hela ekonomin och sporten och att norrmän låter så himla trevliga jämt. Det sticker lite i ögonen, och så hittar vi på Norgehistorier och himlar med ögonen för att norrmän äter smörgås till lunch, när vi egentligen mest är avundsjuka.

Jesus ord den här dagen är som nektar för alla oss som är avundsjuka och missunnsamma. Äntligen ska det bli bättre, äntligen ska vi få bli först.

Om vi glömmer allt det som han säger innan om att lämna familjen bakom sig, om att förlora mycket för Jesus skull, det vill säga.

Och tro mig, jag studsade till när jag läste det. Att lämna hus, far, mor, bröder och systrar, åkrar eller till och med barn? Kräver Jesus på riktigt att jag måste göra det? Jag slog upp min bibel, för att få lite mer sammanhang. Och den här texten kommer precis efter en där Jesus säger att det är svårare för en rik man att komma in i himlen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Med tanke på att vi allihop här kan anses vara rika i jämförelse med den stora majoriteten i världen, är det tuffa besked.

Sammantaget verkar det rätt hopplöst.

Det tyckte lärjungarna också, och frågade Jesus vem som då kunde bli räddad, och Jesus svarar: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud.” Och när lärjungarna konstaterar att de har lämnat allt för Jesus skull, uttalar Jesus just orden om att de som har förlorat mycket ska få hundrafalt igen, och många som har varit sist ska bli först.

Sammanhang är så himla viktigt. Att rycka en enda liten text ur sitt sammanhang leder så ofta fel. Att läsa dagens texter och tänka att Gud kräver att vi lämnar alla vi älskar bakom oss är inte särskilt konstigt. Men när resten kommer fram, visar det sig om att det handlar om någonting mycket bättre.

Det handlar om rättvisa.

Det handlar om en framtid för alla.

Det handlar om hopp.

Många som idag är sist, och då menar jag inte skidstafettlag utan de som verkligen halkar efter i vår världs stora lopp, är i Guds ögon vinnare. Många som knuffar sig fram till vinnarpositioner i vår värld, är i Guds ögon sist. Många som är rika blir det genom att trampa på dem som är fattiga, och det är omöjligt att använda den rikedomen till att komma in i himlen.

För människor är det omöjligt att fånga räddningen för sin egen skull, men för Gud är allting möjligt.

Den som har berövat andra värdighet och möjligheter, kommer få se att hans rikedom inte är någonting värd i dödens stund.

Men den som har sörjt mycket ska få skratta igen.

Den som har förlorat mycket ska få.

Detta är motsatsen till avundsjuka och missunnsamhet. Det är den stilla förhoppningen och förvissningen om att även om vår värld bitvis är rutten och korrumperad, och vi är för små och maktlösa att egentligen göra något åt det, så ser Gud. Gud hör världens lidande, finns nära i sorgen, och de som gråter ska en gång få skratta.

Och detta är en varning till oss alla. Trampa inte på andra på din livsväg. Använd dina talanger för att hjälpa och göra världen mer rättvis. Se människan bakom varje tiggande hand, och visa den människan att Gud verkar genom dig. Se. Le. Hjälp. Du och jag har möjligheterna.

Och måste vi offra en del av vår bekvämlighet för att vi inte vill trampa på andra, må det vara så. Om vi måste betala lite mer för att andra ska få det bättre, må det vara så.

Om vi måste ta bussen istället för bilen, tåget istället för planet, låta bli att äta kött varje dag för miljöns skull, eller välja bort alkoholen i sällskap med dem som kämpar med sitt beroende, må det vara så. Vi får hundrafalt igen när vår värld blir en smula bättre, en smula rättvisare, en smula mer gudomlig.

Kraven kanske känns tunga. Men de är ingenting mot de krav de människor som verkligen lider i vår värld lever under. Och så länge de lider, lider vår värld. Så länge de är otrygga, kan aldrig vi leva i trygghet. Och Jesus, han kommer aldrig vila, och han kommer aldrig lämna deras sida. Vill vi vara med honom, böjer vi oss ner och hjälper våra nedtrampade bröder och systrar att komma på fötter. Oavsett om de kommer från Rumänien, Syrien, Centralafrikanska republiken eller Norge.

Och egentligen är det mycket viktigare än aldrig så många skidstafettguld.

Predikan Kyndelsmässodagen 2014 Bryssel

På templets trappor stod de som väntade på Messias. Där stod de som var vända mot öster, för därifrån skulle han komma, på en vagn av eld. Där stod de som såg mot himlen, väntade på frälsarens ankomst på molnen. Där stod de som såg bedrövat mot Betlehem och undrade om Israels räddning kunde komma därifrån nu, efter Herodes massaker där.

På trappstegen stod de som skärskådade alla män som kom uppför stegen. Var det han, med den stolta och kungliga hållningen? Var det han, med alla tofsarna på bönesjalen? Var det han, med tovor i skägget och vilda ögon? Var det han med de rätta familjebanden?

Ingen av dem såg barnet som bars förbi dem.

Men Symeon hade sett de stolta och kungliga falla. Han hade sett de fromma ljuga och de vilda profeterna duka under. Han hade lärt sig att ett namn och en familj inte ger några garantier. Han hade spejat mot soluppgången och följt molnens väg över himlen. Han hade gråtit över Betlehem, och han väntade fortfarande. Han hade lärt sig att ingenting i livet någonsin är som man väntar sig. Och han, som känt Gud så länge, visste att Gud är överraskningarnas Gud. Han visste att Gud är förändring och mysterium, att Gud är framtid och rörelse och inte begränsad till ord på skriftrullar eller tunna blad i en bok. Och när han den där dagen vaknade klädde han sig med brådska, drog kammen snabbt genom det glesnande håret, och hastade till templet, förbi drömmare och profeter.

För frälsningen är möjlighet. Räddningen för världen är ett barn ännu oformat av samma värld. Messias kommer inte som en färdig lösning, som en riddare i skinande rustning. Inte som en hormonstinn ungdom, ivrig att döma och ordna. Inte som en levnadsvis person mitt i livet, med åsikterna formade och rutinens vana. Nej, som ett barn som inte kan fästa blicken, som ett oskrivet blad, som tusen möjligheter och framtider, så kommer frälsningen till världen. Otydligt och litet och så lätt att missa för den som förväntar sig något annat.

Våra förväntningar döljer Gud för vår blick. Som de på templets trappor. Och nog är det symptomatiskt att de som oftast upptäcker Gud i sina egna liv är de som har förlorat mycket annat. Våra livs måsten, alla våra bilder, alla våra förhoppningar ställer sig i vägen. Men de som förlorat, de som sörjer, de som inte längre orkar hålla uppe fasaden, de finner Gud alldeles intill. De dras nära av nödvändighet och längtan. Som Symeon. Som Hanna. Med värkande åldrande kroppar, tyngda av åren och sorgerna, finns det inte längre något som hindrar dem från att se Gud i barnet.

Det är därför julen är den första stora festen, och kyrkans första stora mysterium. Påskens lidande och segrande hjälte är lättare att förstå, martyriet kan vi jämföra med annat. Men barnet som räddningen, det svaga och bräckliga, det helt beroende barnet som vår Gud är en tanke som väcker rädsla och motstånd om vi verkligen tillåter oss tänka på det. Gud är ingen superhjälte långt borta, utan en liten trekilosbunte i famnen på en gammal man. Det krävdes en som väntade på tröst istället för hämnd för att förstå.

Tröst istället för hämnd.

Närhet istället för majestät.

Delande istället för seger.

Ljus istället för mörker.

Gud önskar ingen människa mörker. Den judiska inriktningen chassidismen talar om att varje människa bär en gnista av Guds ljus, och när vi möter varandra som sanna människor, som du och jag, befrias den här gnistan. När alla gnistor är fria återkommer Messias, lär de. Vi som tror att Messias har fötts, känner trots allt igen oss. Symeons ögon såg ljuset, i den nicenska trosbekännelsen som vi strax ska få stämma in i, beskrivs Jesus som ”ljus av ljus”.

Det är inget sammanträffande att vi ger dopbarnen ljus, eller att vi tänder det stora påskljuset på påsknatten. Bräcklig som en låga på veken lyser den lilla babyn Jesus upp vår värld, och mörkret kommer aldrig mer härska oinskränkt.

Låt oss be... (ljusvälsignelse)

Predikan 1e13 2014 Jesus dop

Det regnade. Sådär som det ibland regnar i bergstrakter, en kompakt vägg av vatten utanför verandan. Det var inte kallt, det var ju ändå i juli, men gårdsplanen hade förvandlats till tusen små bäckar som slingrade sig fram i gruset, och stigen ner till sjön var en glashal rutschkana.

Vi stod där och visste inte vad vi skulle göra. Det var ju inte alls såhär det skulle vara. A:s mamma och pappa och syskon var där, hade kört i timmar från Stockholm upp till Kilsbergen utanför Örebro för att vara med på A:s dop. Och hon, konfirmanden, var nervös och orolig.

Vi hade förberett en dopfest i matsalen. Jag hade täljt och målat ett processionskors. Stranden var sopad, de som skulle läsa hade övat ordentligt, och så är det vädret som sviker.

Vi tittade tveksamt på kapellet. Ostädat och trist, inte alls som vi tänkt oss, men vad skulle vi annars hitta på? Vi var osäkra och fundersamma. Alla utom min kollega pedagogen.

”Det kommer att sluta regna 14.17.” sade han lugnt. Jag skrattade till, och gick ut till A på verandan. Vi tittade på skyfallet tillsammans i tystnad. Dropparna studsade från verandaräcket upp på oss. Ute på gården hade bäckarna blivit floder och sjöar.

Och så slutade det. Det minskade inte. Det bara slutade. I några sekunder bara stirrade vi, förstod inte vad som hände, sen ryckte jag till och ropade till en av ledarna att kolla vad klockan var. Han rusade in, och sen hörde jag det: ”Hon är 14.17!”

Och jag visste att det var dags. Processionen samlade ihop sig snabbt, och försiktigt tog vi oss ner till stranden. Gräset glänste, och vattnet skimrade. Och vi vadade ut i vattnet efter de första orden och bönerna och sångerna. Tonerna av psalm 791 låg kvar i luften när jag och pedagogen höll A om ryggen och sänkte ner henne.

”A, jag döper dig i Faderns...”

Och hela himlen exploderade i ett åskdån. A kom upp med vattnet rinnande nerför ansiktet, och vi log alla stort. Hon tog ett djupt andetag, och vi sänkte ner henne igen.

”...och Sonens...”

Och det dånade igen! Himlen ovanför oss var ljus, men det mullrade bortom bergen. A skrattade. Vi tog ett fast grepp runt henne, och med stor glädje sänkte vi ner henne igen.

”... och den heliga Andens namn!”

Och det dånade igen, längre och högre. Med sjungande hjärta lade jag handen på A:s huvud och bad att Anden skulle fylla henne, kände värmen mellan oss, och sedan vadade vi upp ur vattnet. De vita dräkterna hängde tunga och våta på oss, och vi bad, och vi sjöng. Och vi kunde inte sluta le. Vi sjöng fortfarande när vi sakta klättrade uppför den hala leriga stigen, och när den sista personen hade kommit upp föll den första droppen regn.

Det är nästan för bra för att vara sant. Jag bär A:s dop med mig, det bär mig när det är svårt. Mitt eget kan jag inte komma ihåg, annat än att mitt hjärta minns det. Och jag misstänker att Jesus dop i Jordanfloden aldrig lämnade Johannes minne. Jag tror att de som såg och hörde vad som hände aldrig någonsin glömde det. Det är inte alla förunnat att få se och höra Guds handlande lika tydligt som folkskaran på Jordanflodens strand, eller för den delen konfirmanderna på Stora Axsjöns strand.

Folket stod där för att de längtade efter något annat, för att de ville bli bättre människor, helare, renare, godare. De sökte sig till Johannes för att vända om till Gud. Och de gick ner i vattnet för att bevisa för sig själva och alla andra att de ville komma nära Gud, för att visa sin tro. Precis som många konfirmander väljer att låta döpa sig som en konsekvens av sin tro, som ett tydligt tecken på deras vilja till att vara nära Gud.

Men så lägger sig Jesus i hela proceduren, och den ändras för alltid. För det handlar inte om det egna beslutet, utan om Guds bekräftelse av relationen, av kärleken och av Guds ständiga längtan efter oss. Jesus, helt utan behov av rening och bättring, går ner i floden, och Guds röst dånar som åska över vattnet. ”Du är min älskade son, min utvalde.” Där i vattnet, nödvändigt för liv, till och med det som bär oss till liv, sträcker sig Gud efter Jesus, och genom honom, oss. Vårt beslut förde oss till vattnet, men Gud är den som drar oss upp till ett nytt liv, till ett annat liv. Jesus dop vände världen och våra prestationstyngda liv upp och ner. Det hände för första gången där vid Jordanflodens strand. Det hände med mig och dig, med A och med de tusentals andra som döps i världen varje vecka.

"Ni är mina älskade barn, mina utvalda." 

Guds röst viskar i våra hjärtan. Guds röst dånar som åskan över bergen. 

"Ni är mina älskade barn. Jag lovar att älska er för alltid, jag lovar att aldrig någonsin lämna er. Jag lovar att ge er allt jag kan, allt jag har, för ni är mina barn. Och jag väljer er, varje dag, jag vänder mig till er, varje dag. Genom regn och sol, genom ungdom och ålderdom. Genom mörker och ljus, glädje och sorg. Ni är mina älskade barn."

Predikan juldagen 2013

Julen är sällan tiden då vi längtar efter att konfronteras med verklighetens hårdare sidor. Och ändå är fred och rättvisa precis vad julen handlar om. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus... barnet som föds ska kallas fredsfurste.

Vi stänger in oss i våra vackra julpyntade hem och sänder förhoppningsvis tankar, och kanske en slant, till dem som har det sämre än oss. Vi äter oss absolut proppmätta, delar ut presenter, klär oss fina, besöker vänner och släkt. Och mitt i allt detta finns alltid de som inte har mat, de som inte har pengar till presenter, de som saknar ordentliga kläder, de som inte har vänner eller släkt, nära eller inte alls. De möter oss på våra gator, de sover i kulverten mellan Gare Centrale och metron, de tigger utanför affärerna.

Och parallellerna är så lätta att dra för en predikant.

Maria och Josef hade ingenstans att sova. Senare blev de flyktingar, fördrivna från sitt land av en diktator och hans arméer. De var fattiga. Och hade det varit idag, hade inte ens kunnat ta sig till Betlehem från Nasaret eftersom det är en mur i vägen.

Det är lätt att känna dåligt samvete, åtminstone för mig. När jag jublar över en julklapp i form av ett nytt par skor, finns det så många som inte ens har ett enda helt par. När jag skjuter den halvtomma julmatstallriken ifrån mig, finns det många som inte får mat idag alls.

Det blir beskt och bittert då.

Och julen, ja, julen, inte ska den handla om bitterhet och beska.

Julen handlar ju om hopp och glädje.

Julen handlar om framtid.

Julen handlar om kärlek och närhet.

Det är för enkelt att säga att det bara handlar om klappar och fester, och det är också för enkelt att hävda att den absolut inte handlar om det.

Vår Gud är hoppets och överflödets och gåvornas Gud, lika väl som Gud är de fattigas och ensammas och hungrigas Gud. Det hör ihop.

Våra liv i trygghet kallar oss att använda den tryggheten i fredsfurstens tjänst.

Våra liv i överflöd kallar oss till tacksamhet, och till medvetenheten om att resurserna i vår värld fördelas orättvist.

Gåvorna påminner om allt det vi fått, och allt det vi kan ge. Maten är en möjlighet för oss att välja rätt, att välja sådan mat som inte skadar vare sig djur eller natur. Vi har alla alltid en möjlighet att göra det rätta.

Julen är en inspiration och en möjlighet att utan bitterhet och beska använda allt det vi har i det godas tjänst. Alla vi som önskar att det finns något vi kan göra, vi har chansen den här julen. För de andras skull, för vår egen skull. För Guds skull.

Låt oss öppna ögonen och se på vår värld med det lilla barnets blick. Låt oss se allt det vackra och underbara, och det oförståeligt mörka och svåra. Låt oss drabbas av barnets naivitet, och göra vad vi kan. Låt oss lägga av vår vuxna cynism och våra försvar, och ge när vi kan.

Gud gav oss sin son. Det blir inte större än så. Inte mer hoppfullt, eller kanske galet naivt, än så. Så mycket tror Gud på sin mänsklighet, att vi får ta hand om Guds barn. Och om och om igen firar vi det. Om och om igen hör vi berättelsen, om och om igen ser vi bilderna och krubborna.

Men bortom julens polerade mys, ligger en verklighet mycket mörkare och livgivande än vi kan föreställa oss.

Gud ger oss sin son. Gud blir en av oss.

För att ge alla, rik som fattig, fri som fängslad, svensk som belgare, sydsudanes eller palestinier, hopp om en värld där förtryckarnas piskor har brutits av och krigarens kläder bränns upp. En värld där fredens välsignelser är utan gräns.

Så ät och drick och jubla. Gör sedan vad du kan för dem som har det svårare än du. För idag är du världens hopp!

Betraktelse krubbgudstjänst julafton 2013

 Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma

alla sova i enslig gård

utom prästen som bestämt sig för att rimma.

//Snön ligger inte vit på taken

men det glimmar i elljusstaken.//

Många år har kommit och gått,

kanske var Bryssel redan då rätt vått,

men om det visste Maria inte ett skvatt

då hon kom till Betlehem en vinternatt.

//Snön låg inte vit på taken,

men det var inte det som var haken.//

Marias stora mage var inte nog,

tillresta turister alla sängplatser tog

Tack och lov fanns där en åsna och en ko

som inte var emot att dela sitt bo.

//Snön låg inte vit på stallets tak,

men åsnan makade gärna på sin bak.//

Så Maria och Josef, hennes man

precis fram till stall och trygghet hann.

Där bland djuren, vid krubban som var ett lån,

föddes allas kung, Guds egen son.

//Snön låg inte vit över taket,

i krubban låg ett litet barn, naket.//

Och stjärnan sken över fält och äng,

en änglakör väckte herden från sin säng.

Kom! Skynda! Detta har hänt för alla!,

sjöng de för de frusna, rädda, kalla.

//Snön ligger inte vit över taken,

men ni har aldrig sett maken!//

Så herdar och lamm och många andra,

började då mot stallet genast vandra.

Vilket oljud i lilla staden Betlehem!

Vad folk måste vaknat och tittat ut på dem.

//Men ingen snö låg på taken,

fast varje människa var vaken.//

Änglar sjöng, lammen bräkte och gnydde.

Allt mörker för Guds ljus strax flydde.

För där i stallet föddes vårt hopp,

han som för ondskan till slut ska sätta stopp.

//Snön på taken kvittar faktiskt då,

när vi Guds frid och glädje fira få!//

Detta är festen som firar hjärtats kung,

festen för gammal, mittemellan och ung.

Festen för rik, mittemellan, den som inget har,

för ensamma, sjuka, friska, familjer och par.

//Snön kanske inte ligger på taket vårt,

skänk en tanke till dem som har det svårt.//

Så god jul på er alla här och långt borta,

vill jag säga er med dessa rader korta.

Minns att glädjen och freden är vårt mål,

mitt bland klappar, glögg och rödaste kål.

//Även om vi sällan får snö i staden vår,

God jul, kära vänner, och gott nytt år!//

Predikan 3 sön i Advent 2013, Bryssel

Detta är tiden då Barack Obama har varit president i USA sedan 2009, och José Manuel Barroso ordförande för Europeiska kommissionen i nio år. Ban Ki-Moon har varit FNs generalsekreterare i sex år, och Belgiens kung Philippe har suttit på tronen i nästan fem månader.

Världen och tidningarna vill att du och jag ska förstå hur oviktiga vi är i jämförelse med dem.

Detta är också veckan då otroligt kloka människor fått pris för sina viktiga bidrag till vetenskapen och litteraturen, och fick något mindre spaltmeter än Silvias vackra röda klänning. Det är veckan då världsledarna samlades för att minnas Mandela, och då Beyoncé överraskningssläppte ett album mitt i natten. Det är veckan då den sedvanliga diskussionen om vad som är svenskast – pepparkaksgubbar eller inte - har dominerat valda delar av media.

Och allt detta förmodas vara viktigare än du och jag. För i världens ögon finns det folk och folk. Vi tror förvisso på alla människors lika värde, men en del är lite mer lika värda än andra, utifrån position och kändisskap och högljuddhet och en massa andra faktorer.

Genom alla de där föreställningarna skär rösten från en galning idag. Som när någon pratar obehagligt högt och uppenbart tokigt på metron. En smutsig, vildögd människa som ser rakt igenom våra omsorgsfullt uppbyggda strukturer, som vägrar vara en del, och som skäller ut oss efter noter.

Huggormsyngel.

Det finns inga ursäkter.

Varje klyfta ska fyllas, varje krokig stig bli jämn, för alla människor, varenda en, oavsett efternamn eller status, ska få se Guds frälsning.

Varenda en.

Varenda uselt huggormsyngel, premiärminister och påve.

Varenda uteliggare och tiggare, varenda rockstjärna och stjärnkock.

Minsta baby och äldsta tant.

De dumma och de kloka, de medvetna och de inskränkta.

Varenda en ska få se Guds frälsning.

Det är ett beskt glädjebud, en kalldusch av goda nyheter.

Dina förmågor och bedrifter ger dig ingen specialbehandling. Inte mitt jobb heller.

En galning ropar i öknen. Han vet vem du är, och han har ingenting att säga dig eller mig som kommer att få oss att sträcka på ryggen på grund av våra titlar eller ägodelar. Nej, Johannes budskap är beskare än så. Ingen slipper undan den kommande vreden. Ingen slipper undan, men alla ska få se Guds frälsning.

Johannes och Jesus är som två sidor av samma mynt. Utskällningarna och kraven gäller alla, kärleken och nåden likaså. Den är så genomlutherskt. Vi är lika lite värda nåden, syndare och misslyckade och lögnare som vi är. Och vi är lika älskade alla, önskade och efterlängtade som vi är. Och det är någonting oerhört befriande i detta.

Ingenting du eller jag kan göra förtjänar oss Guds kärlek.

Och ingenting vi kan göra stöter bort oss ifrån den heller.

Gud kanske blir arg och besviken och ledsen, som vilken förälder som helst med trotsande, trötta och olydiga barn. Men aldrig att Gud slutar älska oss för det.

Vi må vara långt ifrån kejsare över den kända världen.

Vi är inte presidenter med oerhörd makt.

Vi, vanliga människor som kämpar för att få livet att hålla ihop, med skolavslutningar, med jobbprojekt som skenar iväg, med åldrande föräldrar som längtar efter uppmärksamhet, eller tonåringar som inte orkar läsa läxor, med all vår längtan och alla våra bekymmer, vi är alla älskade.

Oavsett hur ofta vi hör av oss.

Och Johannes ropar i öknen.

Kärleken ställer krav. Kärleken vill förvandla oss.

Vi blir inte helgon över en natt. Men kärleken vill spridas.

Ge till den som behöver.

Utnyttja inte andras svaghet.

Gör det bästa av din plats i livet.

För dem närmast dig är du viktigare än Ban Ki-Moon och kung Philippe. För Jesus är du lika mycket värd som Obama och Barroso. Lika älskad. Lika viktig. Ett litet huggormsyngel, med din plats i världen. Liten, kanske föraktad, men även du skadar när du biter. Använd all din klokskap och godhet till att sprida kärleken. Bana väg för Herren!

Predikan 24e3 10-11-2013

När jag gick i mellanstadiet i Rydebäcksskolan utanför Helsingborg, brukade jag och min syster gå från vårt gula radhus till skolan. Längs med cykelbanorna, under gångtunneln, mellan hasselbuskar och gräsmattor i den tryggaste av barndomar. Vi kunde varenda stig och genväg, och varje människa vi mötte hälsade på oss, inte sällan med namn. Det fanns inga höga hus i Rydebäck då, och här och där kunde vi se långt ut över den skånska slätten.

Vi kunde se nästan ända till havet på andra sidan, kändes det som.

Vi kunde se nästan ända bort till Sovjetunionen.

När jag gick i mellanstadiet hade vi alla märken på våra jackor där det stod Touche Pas à Mon Pote, Rör inte min kompis. Vi sjöng om båtar vi en gång hade haft, och om städer där bomber släppts ner. På Hiroshimadagen vek vi papperstranor, och i kompisböckerna skrev vi på fullt allvar att vår högsta önskan var fred. På FN-dagen målade vi flaggor från hela världen och åt exotisk mat med ananas och bambuskott.

Och när jag gick hem från skolan, mellan hasselbuskar och gräsmattor, sneglade jag österut. Över de skånska fälten, över det bräckta vattnet i Östersjön, bort mot Sovjetunionen. Och jag skärskådade horisonten.

Inget svampmoln idag heller. Vi får leva en dag till.

Det känns som att det är vansinnigt länge sedan. Jag var inte ensam om rädslan för det Stora Kriget. Och när Tjernobyl förstördes verkade det som att alla våra farhågor skulle uppfyllas.

Men inte heller då var det dags för den yttersta tiden.

Idag kommer skolbarnen hem med läxor som handlar om att sopsortera och kompostera. Vid middagsbordet informeras vi om hur besprutad vår frukt är, och varje kemikalie som köps hem kontrolleras misstänksamt utifrån märkning och varningstexter.

Våra tidningar fylls av berättelser om dödsskjutningar, kemiska stridsmedel, naturkatastrofer och överfulla båtar med flyktingar, och emellanåt känns det som att läsa en biblisk beskrivning av den yttersta tiden. Profeterna ropar med höga röster och lovar framgång och lycka, säkerhetsföretagen gör stora pengar på att sälja larm till oss trygghetstörstande, rädda. På flygplatserna kontrolleras vi inpå bara huden, och många är de som är beredda att peka ut syndabockar bland oss. Beroende på vem som pratar är det muslimerna eller Obama, sverigedemokraterna eller feministerna, det är alliansen eller oppositionen, det är storebror som ser, eller grannen som vägrar se. Och det fasansfulla, besvärande resultatet måste ju blir att det är...vi.

Det är vi som tar varandras frihet. Vi som stjäl varandras trygghet, och vi som håller upp den som det yttersta, det största. När tryggheten, som dagens födelsedagsbarn Martin Luther en gång sade, är den största avguden.

Sökandet efter trygghet får oss att begränsa oss själva och andra. Sökandet efter trygghet gör oss rädda och oföretagsamma. Sökandet efter trygghet bevarar allt som det är, i en långsamt nedåtgående spiral. Sökandet efter trygghet leder oss till Kristallnätter och förföljelser, till hat och avsky.

Att följa Jesus handlar aldrig någonsin om någon sådan yttre trygghet.

Världen har alltid stått inför den yttersta tiden. Det har alltid handlat om att leva i tro här och nu. När Jesus sitter på Olivberget och berättar för sina vänner om tiden som ska komma, beskriver han deras verklighet under ockupation och krig. När Matteus skriver ner och redigerar sitt evangelium, gör han det med Jerusalems förstörelse år 70 färskt i minnet. När de romerska kristna läste det här evangeliet, gjorde de det med vetskapen om att de kanske snart skulle arresteras och dödas. Och när de kristna i dåvarande Sovjetunionen läste det, förstod de att deras lidanden också var tecken på att slutet var nära. Dietrich Bonhoeffer, den tyska prästen som kämpade mot Hitler och därför blev dödad, visste vad det innebar att bli hatad och förföljd för Kristi skull. Och ändå kunde han skriva psalmen vi strax ska sjunga: ”I goda makters underbara omsorg, vi väntar lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.” Den yttersta tiden är varje tid.

Guds kärlek är den enda trygghet som bär oss igenom. Det är den enda trygghet värd att investera i. Slutet är nära, nej, slutet har redan kommit, och den nya världen spricker fram. Döden och smärtan och sorgen delades, och delas, av vår Gud, och vi behöver inte längre vara rädda. Vi får leva det här livet en dag till, och med tillit se fram emot nya dagar. Katastrofer kommer att komma, sorger drabba, och vi är Kristi ögon och händer här och nu. En dag till, i Guds tjänst. En dag till, och vi får torka andras tårar. En dag till, och kärleken blommar. Bland hasselbuskar och svampmoln, på romerska arenor och i nazisternas fängelser. Gud vänder mörkret till morgonrodnad. Där du är, där jag är, är också Jesus, och efter smärtan på korset kommer påskdagens glädje. Det är vår trygghet. Var inte rädd.

Predikan Alla Helgon 2013 (fast på söndagen)

De senaste veckorna har jag haft många samtal med blivande präster. De längtar efter att gå in i tjänst, vill så mycket, men de är rädda också. Kanske är det så det måste vara. För de flesta av oss handlar det om ett livsval, något som kommer att prägla och forma resten av våra liv. De inser det, och de dras till det, och de är vansinnigt nervösa inför det.

Det finns en del som förväntas av en präst, förutom att förmedla ordet och förvalta sakramenten. I våra prästlöften lovar vi att vara en förebild. Det lilla ordet bär med sig så mycket av förväntningar och rädslor.

Får en präst dricka alkohol? Får ni dansa? Får en präst gifta sig och ha barn? Får en präst vara sambo? Får en präst svära? Allihop är frågor jag har fått flera gånger, ställda med stor nyfikenhet och stort allvar. Det finns många fler. Förväntningarna på att en präst ska vara lite extra bra, lite godare och renare än de flesta, är stora.

På samma sätt tror jag att många av er som berättar att ni tror på Jesus träffar på förväntningar. En kristen ska vara snäll, fredsälskande, generös, hjälpa andra, får inte svära, gifter sig ung... Det finns många förväntningar, många krav. Och mycket rädsla och avståndstagande.

För sanningen är ju att vi samtliga misslyckas med att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Oavsett om det handlar om vår så kallade renhet eller svordomar, generositet eller hur vi ser ut. Vi är inte perfekta. Oavsett om vi är vigda till tjänst, oavsett om vi vet oss älskade av Gud, så är vi inte perfekta.

Och ändå kan texten tala om oss som en stad av ljus, som saltet som hindrar världen från att förstöras, som de som är jublande. Ändå är vi helgon.

Jag vet inte hur det är med er, men när jag hör ordet helgon tänker jag på Lucia eller Stefanos, martyrer som dött för sin tro. Eller så tänker jag på människor som Nelson Mandela eller Malala Yousafzai, som vågar kämpa för det de tror på trots våld och hot.

Jag tänker inte på mig själv. Inte en endaste sekund.

Och ändå är texten idag så tydlig. Det är vi som är den skinande staden i mörkret. Det är vi som är saltet som hindrar världens förstörelse, hindrar människor från att halka. Det är vi som har Guds sol framför ögonen, och vi som ska få se våldet sluta.

Jag hör och läser sådant, och inom mig tänker en klentrogen liten röst ”Visst. Visst, Gud, det blir nog bra med det.” Eller ”Visst, det tror jag när jag ser det.” För det jag hoppas på, det jag längtar efter, är att Gud bara ska svepa ner och ta hand om allt. Fixa till det, som en curlande förälder städar sitt barns rum. Jag förväntar mig, lite i hemlighet sådär, att en himmelsk armé ska svepa ner och ordna till världen. Att när vi väl har förtjänat det, varit snälla och skötsamma och precis som kristna ska vara, då ska Gud belöna oss med att städa upp, och så ska vi alla leva tillsammans i en lycklig liten perfekt värld.

Problemet är att det här inte har den minsta bäring i verkligheten.

Vi kommer aldrig någonsin vara så goda att vi förtjänar att bli räddade på det sättet.

Och kontakten mellan Gud och oss, kärleken och familjebandet, handlar inte en sekund om någon slags affärstransaktion med plus och minus och handling och konsekvens.

Vårt familjeband med Gud, vårt helgonskap, har ingenting med våra goda gärningar, våra förtjänster att göra. Varje gång vi drar upp en linje i sanden mellan oss, de goda, och de där borta, de onda, kan vi vara helt säkra på att Jesus står där på andra sidan strecken*. Med dem som inte förtjänar hans kärlek. Med dem som inte förmår vara goda hela tiden. Med oss. Gud kommer inte svepa ner med den himmelska armén, Gud är redan här med oss. Städandet har börjat, i varje hjärta där Gudsgnistan lyser, i varje kärleksfullt ögonkast eller fridshälsning mellan främlingar.

Gud är redan här, född in i denna värld, och den nya världen skymtar fram, evigheten glittrar. Och du och jag kan kalla oss helgon idag, för Gud har utvalt oss att göra Guds verk.

Helgonskapet vi firar idag har lika mycket att göra med vår egen oförmåga, som med martyrer och föregångares förmåga. Det har att göra med en kärleksrelation som utmanar oss att våga älska även andra på samma sätt som Gud älskar oss. Det är en kallelse till att kliva över strecken vi drar i sanden, att sträcka oss efter dem som inte vågar komma fram.

Idag får vi jämföra oss med alla förväntningar och alla förebilder, och inse att det inte finns någonting vi själva kan göra för att uppfylla allt. Idag är dagen då helgonen som gått före oss kan hjälpa oss att se att det enda sätt vi kan våga gå ens ett steg i deras spår, är med Guds hjälp. Det finns en vila däri, en trygghet däri. Omgivna av vittnen är vi burna och önskade. Och vår glädje och lycka i det ska lysa som en stad på ett berg, och vår sorgetid ska för alltid vara förbi.

*bild lånad från Nadia Bolz-Webers bok Pastrix.