om kvinnor, och speciellt om henne (predikan radiogudstjänst, 2019-01-20, tema ”En riktig människa”)

(Text: Joh 4:5-26)

Jag vill prata om kvinnor,

och jag vill prata om den här kvinnan.

Jag börjar med henne.

Hon har inget namn. En och annan legend har gett henne namn, men i Bibeln är hon namnlös. Hon som så många andra.

Hon har inget utseende.

Hon har ingen ålder.

Allt hon har är en etnicitet, och en relationshistoria.

Och sitt mod.

Många predikningar har hållits om  henne. Hon eggar vår fantasi.

Kanske är det alla luckorna i hennes liv som gör att det är så.

Kanske skulle hon inte vara lika spännande för oss om det framkom att hon hade blivit änka fem gånger, eller att hennes män skilt sig från henne, eller att hon kom till brunnen där mitt på dagen inte för att folk annars skulle skvallra om henne, som många predikanter har hävdat, utan för att

ungarna hade vält vattenkrukan.

Är det medvetet som beskrivningen av henne är så bristfällig,

eller är vår evangelist bara helt enkelt inte särskilt intresserad?

Är det medvetet som hennes historia blivit tolkad som att hon levt ett syndigt liv,

eller är det bara så att det varit lättast eller roligast att tänka så?

Ja, låt oss prata om kvinnor.

Hur kommer det sig att Maria från Magdala fortfarande ofta beskrivs som en synderska, och att det inte är någon som frågar vart partnern till den äktenskapsbryterska som Jesus räddar från stening tagit vägen?

Ingen av oss är utan synd. Inte en enda. Men nog är det skillnad på synd och synd.

Och det är liksom lättare att predika om förlåtelse, när den som syndat gjort det på ett lite kittlande sätt.

Det är där vi snubblar. Detta handlar inte alls om synd och förlåtelse. Det är möjligt, inte alls otroligt, att kvinnan som möter Jesus vid brunnen är ett offer mer än en omoralisk synderska.

Hon har blivit lämnad, utsatt, och har svårt att lita på folk.

Och så kommer hon dit, trots allt, efter att till slut lyckats ta sig samman till att gå och hämta vatten, och där finns en som ser

ser

ser henne rakt i ögonen utan att döma.

En som inte vill henne någonting annat än att prata.

En som faktiskt lyssnar.

En som vill ge henne liv.

Och hon pratar.

Någon sade att det är det längsta teologiska samtalet i evangelierna.

Det har Jesus med en namnlös, ansiktslös kvinna.

De pratar om teologi. Samtalet går på djupet. Det handlar om längtan, om hopp. Hon frågar och han svarar. Hon vet mycket, och är törstig efter mer.

Han ser henne och han hör henne.

Och inte ett ord av fördömelse över hennes livssituation yttrar han.

Så varför, när Jesus inte dömer henne, eller

någon

annan

kvinna

han möter

är kyrkans värld, och hela vår värld fylld av förminskande och förlöjligande och marginaliserande av kvinnor?

Varför, när den här kvinnan förkunnade för hela sin stad och fick folk att komma till Jesus?

Varför, när Maria från Magdala var den första som berättade om uppståndelsen?

Varför, när Jesus mamma Maria ropade ut sin förväntan på det Gudsrike som hennes son skulle komma med?

Varför får så många av Bibelns kvinnor, och ända sedan dess, till nu, inga namn, inga ansikten, ingen tillit? Varför är kvinnornas vittnesbörd så lite värt att lärjungarna måste kolla om Maria från Magdala har rätt? Varför finner många kvinnor än idag att de inte blir trodda eller lyssnade på?

Varför, när Jesus själv visar på en annan väg?

Vi har delat samma drömmar, burit samma längtan. Vi har ju vandrat samma vägar.

Nog förtjänar kvinnan vid Sykars brunn att få vara mer än en namnlös bifigur.

För visst är det fantastiskt att hon,

just hon,

får höra att Jesus är Messias före någon annan.

Nog är det fantastiskt att den första som får höra Jesus säga det,

är en utländsk kvinna med fel religion och relation.

Nog är det fantastiskt

att hon, som lika gärna kunde varit jag eller kanske du,

är först.

Han kom inte främst till de förmögna och mäktiga.

Inte till de rättroende och noggranna.

Han kom inte till dem som kunde allt.

Han kom inte till de som regerade,

eller de som revolterade.

Inte till någon med svärd i hand.

Han kom till kvinnorna,

till de sjuka, och till barnen.

Till de fattiga och utstötta.

Plötsligt en dag bara stod han där, när hon kom till brunnen. Och han såg henne. I det mötet förändrades allt. Hon var den första kvinnan han talade med på sina vandringar, och kanske var det hon som banade väg för alla de andra med sina raka frågor och sin ärlighet. Hon, en riktig människa, som mötte Jesus en vanlig dag.

Jag undrar om han tänkte på henne sedan ibland. Jag undrar om jag faktiskt till en del har henne att tacka för att jag står här idag.

Glöm inte kvinnorna. Eller barnen, de sjuka, de utstötta.

Glöm inte den utan titel och position.

Glöm inte att evangeliet färdas längs deras vägar.

Glöm inte att budskapet om Jesus talas av deras röster, lika mycket som, och kanske mer än, av någon annans.

Glöm inte kvinnan vid Sykars brunn, vår syster och föregångare. En riktig människa. Som jag, och som du.

Det måste vara såhär Gud känner för mig - en text om föräldraskap

Följande text publicerades i Skanör-Falsterbos församlingsblad "Kyrkoåret" nu i november 2018. Detta skedde efter att min man blivit avskedad därifrån, och mitt under konflikt. Det känns förstås väldigt obehagligt och fel att bidra till det församlingsbladet nu, och om jag kunnat skulle jag begära att den skulle tas bort. Nu går det inte, men jag publicerar min text här också. Detta är mina ord, de tillhör inte Skanör-Falsterbo församling. Jag skrev texten för bladet som en tjänst för min man, nu tar jag tillbaka den. Är inte han önskad är inte heller jag det, och varken mina ord eller min röst eller min närvaro godkänner det som gjorts mot min man och andra där.

I vilket fall som helst, här är min jultext om föräldraskap. Guds, mitt eget, och Marias och Josefs. Må julens frid och glädje fylla din december.



Jag var på väg från tunnelbanestationen hem till min lägenhet i Hässelby strand i Stockholm när det hände. Jag tittade ner på den sovande babyn i vagnen jag körde, och hjärtat liksom bara sprängdes av kärlek. Och i nästa sekund slog det mig: ”Det måste vara såhär Gud känner för mig.”
Sedan den dagen har jag aldrig kunnat tänka på Gud på samma sätt som innan. Jag har aldrig riktigt kunnat strunta i Gud, inte kunnat intala mig själv att Gud är långt borta eller inte bryr sig. Om vi nu tar Guds föräldraskap, och vårt barnaskap, på allvar, så är ju kärleken verkligen på allvar den med.

Den dagen, den stunden, fick mig att börja tänka allt mer på Gud som förälder, och vad det innebär. Och, i förlängningen, på Jesus och hans jordiska föräldrar. Kanske inte så mycket på vilka de var, utan hur de var. Hur var kvinnan som skulle föda och uppfostra Guds egen son, världens frälsare? Lukasevangeliet ger en ledtråd i det vi kallar Marias lovsång (Luk 1:46-55), där en stolt och orädd ung kvinna träder fram. Hon har åsikter om världen och är fast förvissad om att Gud ska ställa allt tillrätta, och att hon själv spelar en stor roll i detta:

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och

hans barn, till evig tid.”

Inte konstigt att hennes son långt senare ska välta pengaväxlarnas och försäljarnas bord i templet! Patos för rättvisa och en viss rebellådra verkar han ha ärvt från sin mor.
Envishet och en, för mödrar, rätt typisk förmåga att genera sitt barn, verkar Maria också ha haft. Ett exempel på detta är när hon insisterar, mot Jesus vilja, på att han ska göra någonting åt vinbristen på bröllopet i Kana (Joh 2:1-11).

Om hans far, eller rättare sagt styvfar, Josef vet vi inte mycket, annat än att han var snickare och avlägsen släkting till Maria. Hur han var som person är svårt att veta, men det finns antydningar lite här och där. Han verkar varit omsorgsfull och snäll, vilket märks i det att han ville skilja sig från Maria i tysthet (Matt 1:19) istället för att skämma ut henne och göra en stor affär av hennes utomäktenskapliga graviditet. När han sedan istället stannade vid Marias sida verkar han ha uppfostrat Jesus som sin. I Skivarps kyrka finns en fantastisk väggmålning som visar hur Josef lagar gröt eller välling till den nyförlösta Maria. Vilken fantastisk man och pappa!

Så där står de, Jesus jordiska föräldrar. En viljestark och välformulerad kvinna och hennes man, som fanns i bakgrunden som ett stöd. Under hela sitt liv umgicks Jesus med kvinnor på ett sätt som få, om ens någon, andra gjorde i hans tid, och en kvinna blev den som fick det första budskapet om uppståndelsen, och det första uppdraget att förkunna om den. Det kan vi nog tacka Maria för, och Gud, som var klok nog att välja exakt rätt mamma till sin son.

12 efter trefaldighet: Öppen

Effata. Öppna dig, är ordet från Jesus. Öppna dig.

Tänk att frihet och öppenhet hänger så nära ihop. Det finns ingen frihet där sinnen, dörrar, gränser är stängda. Det finns ingen frihet där vi håller så hårt i det som är vårt att vi inte längre kan ta emot från andra.

Visst finns det en lärdom där? Om jag stänger min dörr, låser och reglar, så att ingen kan komma in, kan inte heller jag komma ut.

Mannen Jesus möter är döv, och kan knappt heller tala. Hans funktionshinder är sådant att han inte kan delta i gudstjänsterna, har svårt att kommunicera med andra människor i ett samhälle utan teckenspråk eller punktskrift. Men han har människor som bryr sig om honom ändå, och som vill hans frihet, och de gör vad de kan för att honom. De tar honom till Jesus.

Vår frihet förutsätter öppenhet, och för att försvara den behöver vi andra människor. Andra människor som förstår våra behov, och som anstränger sig för vår skull. Andra människor som tar plats i våra hjärtan, i våra öppna rum. Andra människor som inte får plats om vi stänger om oss.

Öppna dig.

Hur ser mitt liv ut, egentligen? Är jag öppen?

Är jag öppen för Guds handlande i mitt liv? Är jag öppen för andra människor, så att Jesus kärlek kan få fritt spelrum genom mig? Är jag öppen för att lära om, för att lära nytt? Eller är jag så fast i mina gamla föreställningar och övertygelser att ingenting någonsin tränger igenom?

Jag skärskådar mitt liv, och finner att det nog är lite både och. Som så ofta. Det är lättare att älska dem som jag tycker om, de som tycker som jag. Det är lättare att släppa in den som inte utmanar mitt sätt att leva eller min bekvämlighet. Det är lättare att vara tolerant mot den som är tolerant, öppen mot den som är öppen. Men Jesus kallar oss att gå utöver det vi själva är bekväma med, utöver det vi själva uppfattar som rimligt eller rätt. Han spottar, kommer för nära, är obekvämt fysisk och påtaglig, liksom för att understryka att det ibland krävs mer än vad vi själva vill ge, för att befria en annan människa.

Det är en av de saker som skiljer kristen kärlek från vanlig välgörenhet: offret. Att ge mer än vad som är bekvämt. Att inse att en annan människas frihet och välmåga är intimt sammankopplat med min, och om inte jag är beredd att ge, att öppna mig, kommer inte min nästa heller få den omsorg och den frihet som hon behöver. Det är Jesusvägen, offervägen. Att ge mer än jag egentligen orkar, för i slutändan få mer än jag egentligen förtjänar.

Öppna dig.

Jag ber: Gud, jag ber om styrka och mod att öppna mig. Ta all min rädsla och min liknöjdhet. Forma mig till din avbild, forma mig till att leva öppen och fri för dig. Ge mig ett hjärta som är villigt att offra sig, öppna sig. För andra människor, för dig. Amen.

Predikan radiogudstjänst 3/6 2018 (1 söndagen efter trefaldighet)

Text: Johannesevangeliet 3:1-8

Det är lättare

att lämna dig

än att låta dig

ändra mig

Det är lättare att bara ge upp.

Det är lättare att fråga, och fråga om igen, för att hålla dig på avstånd, Gud, för att ge mig andningsrum.

Det är lättare att låta bli att känna än att gråta, det är lättare att välja mig än att välja dig.

Och ändå så går det liksom inte att låta bli.

Som Nikodemos smyger jag mig nära i skydd av mörkret, och ställer mina frågor, så listigt utformade för att du inte egentligen ska kunna svara till min belåtenhet. Och jag hittar hål i allt jag läser och allt jag hör, logiska luckor som borde göra min tro, min vacklande fladdrande flämtande låga till tro alldeles omöjlig, och ändå.

Ändå smyger jag mig närmare. Andlöst. Hudlöst. Vinden blåser vart den vill, och den klär av alla mina rustningar och försvar. För sanningen är ju att jag längtar efter dig, Gud.

Det är lättare att lämna dig än att låta dig ändra mig, och ändå kan jag inte ta mig bort från dig. När mörkret faller vänder jag mig till dig, och jag längtar efter din röst, efter din närhet. Och ibland, Gud, gör du mig så besviken, men jag har en gnagande misstanke om att det är mina förväntningar det är fel på, mina frågor, mina distanserade utläggningar. Och om jag verkligen lägger bort allt det där, tänker jag, hoppas jag, då kommer du finnas där alldeles intill mig, och …

Och jag är rädd för att förändras, Gud.

Jag har byggt mitt liv runt förväntningar och försanthållanden. Jag har gjort vad jag har ombetts att göra. Pusselbit lades till pusselbit, och bilden som framträdde var fin och bra, men kanske en aning

tvådimensionell.

För djupdimensionen syns inte där. Längtan och rädslan, hoppet och allt det andra, det syns inte där. Du, Gud, syns inte där. Kanske går det att ana dig i solfjädrarna runt ögonen, i silverslingorna i håret, i sträckmärkena på magen, i virvlarna på fingertopparna. Kanske går det ana dig i skrattet i ögonen hos den älskade, eller bekymmersrynkan på hens panna.

Du kräver så mycket, och ändå ger du mer. Och jag vet inte, Gud, om det är kraven eller gåvorna som får mig att försöka hålla distansen.

Det är lättare att lämna dig, men jag måste låta dig ändra mig. Älska mig hel.

All gråten som ligger i mig som oceanernas djuphavsgravar. All den heta ilskan, het som lava. Alla sprickorna från livets hammarslag, alla bucklor från drabbningar och bataljer. Lapptäcket som är min hud, med märken och ärr och en uppsjö av födelsemärken, och trasiga nagelband. Min kropp, varje människas kropp, är en uppslagsbok över hennes triumfer och nederlag, och i den tecknas hennes historia i stora och små ord.

Jag lämnar över pennan till dig, Gud.

Skriv med ditt osynliga bläck. Skriv med dopvattnet, och berätta för mig hur jag är önskad och älskad. Hjälp mig välja dig, välja det nya livet, välja vind och vatten och ande hos dig.

Jag längtar efter dig. Efter småleendet jag anar i dina svar på mina fumliga Nikodemos-frågor. Jag är trött på att streta emot, trött på att bygga försvar. Trots allt är det hos dig jag hör hemma.

Vinden blåser vart den vill, och jag vet inte varifrån den kommer, eller vart den far. Den svalkar mig, den knuffar mig, den river i håret, den stjäl mina ord. Den rör mig, den för mig. Den för mig till andra som också längtar, andra som också har slutat kämpa emot, andra som också förändras. Och där, i gemenskapen med de andra vinddrivna trashankarna, finner jag mitt hem, och får äntligen ana en glimt av ditt rike.

Det var så länge lättare att lämna dig

än att låta dig ändra mig

men inte längre, inte nu.

Det finns plats för mig i ditt rike. Det finns plats för en sån som jag. Det finns plats för andra också, andra med fumliga frågor, andra som söker efter svar. Det finns plats för vinddrivna tokar, för räddhågsna cyniker med sin rustning av distans. Det finns plats för drömmare och tvivlare, för skrattare och gråtare, och däremellan.

Det finns plats, och jag finner att kostnaden var lättare att betala än jag trodde först. Att öppna mig för hoppet, öppna mig för längtan, för närhet, för tröst. Att låta mig döpas i ett sommarregn av kärlek och tro, att födas på nytt av andens vind. Jag tror den doftar syrén.

Det var lättare att fly, att lämna dig,

men när jag vände var det till livet självt.

Nattens frågor tystnade till slut.

Vinden blåser hit och dit, och den blåste mig ända hit.

Hit till dig, Gud, och här blir jag kvar.

Predikan SKRs och SMRs årsmöte 16/5 2018

Text: Sakarja 14:6-9

Den dagen.

Den dagen.

Jag längtar.

Den dagen ska det inte finnas kyla eller frost.

Den dagen ska det inte längre finnas skillnader oss emellan.

Den dagen, systrar och bröder, den dagen ska Herren vara konung över hela jorden.

Den dagen.

Den dagen är evig dag.

Den dagen utplånas alla gränser.

Jag tror ni är som jag.

Jag tror ni också längtar.

För vi alla här, alla vi med titlar och positioner och uppdrag, är människor med en längtan till Gud. En längtan till en relation som sköljer bort all osäkerhet och all positionering.

En längtan efter en helhet, en vila, en närhet som är alla frågors svar.

Och den dagen ska allt det där bli verklighet.

Den dagen, då ska Gud vara allt i alla.

Den dagen ska freden forsa fram, det friska vattnet strömma från det himmelska Jerusalem, och ingen ska längre vara törstig.

Ingen ska längre dö av bomber, eller kulor, eller sjukdom eller svält.

Ingen ska längre vara offer för någon annans maktsträvanden, någon annans begär, någon annans blindhet. Då är vi inte längre judar eller greker, mina vänner. Då är vi systrar och bröder.

Den dagen är vi alla Guds barn.

Den dagen, och redan nu.

Trots alla skillnader, och utöver alla likheter. Gud är mitt ibland oss. Ingen av oss är endast katolik eller pingstvän eller lutheran, för främst och först är vi Guds barn, systrar och bröder till Jesus Kristus. Redan nu.

Och Anden rör sig i detta rum, i vårt land, i vår värld. Redan nu, med ett löfte om den dagen.

Och jag längtar. Hela vår värld längtar.

För vi behöver hjälp. När ska hjälpen komma?

Vid gränsen till Gaza ligger tårgasröken så tät att vi har svårt att se allt som sker. Barn dör, skott avlossas, en brinnande tygdrake seglar ner över en kibbutz. Vi försöker avgöra vad som är vad, vem som är vem, hitta fel och utnämna syndabockar, men röken ligger för tät, sanningarna är för många. Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige stoppar en tonåring sin davidsstjärna innanför kragen en sen kväll, på busshållplatsen. Det är för riskabelt att låta den synas, det finns ingen som kan hjälpa om fel personer ser den.

Herre, kom snart.

I Indonesien gråter en kvinna över sin döde man, dödad i kyrkan av en bomb som bars av en kvinna med barn. Hon gjorde det i Guds namn. Och visst var Gud där, men i tårarna, i smärtan. Bland dem som lider, bland dem som är rädda.

Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige darrar en nybliven artonåring, för snart kommer polisen. Planet till Afghanistan väntar. Trots att han pratar svenska, har bra betyg, och allt han vet av familj här, ska han utvisas till en land han aldrig bott i.

Herre, kom snart.

De är Guds barn.

De är våra människor. De är vi, och vi är de.

Och i hela vår värld sprider rädslan sitt gift. Rädslan för att bli som de, för att låta deras nöd komma nära, för vad det kräver av oss. Giftet sipprar in i våra hem, våra skolor, våra kyrkor och våra politiska sammanhang.

Det genomsyrar ledarsidor, Facebook-kommentarer och debatter.

Det styr den politiska diskursen och den mediala logiken.

Och det giftet bygger murar och betonar skillnader, trots att enhet och framtidstro är vår väg ur kyla och mörker.

För Guds väg är ljus och värme. Guds väg är gemenskap och förlåtelse. Och Guds dag, den dagen, då ska allt det som vi längtar till bli till jublande, sprudlande vår.

Den dagen är vår dröm och vår längtan, men den är också vår gåva till hela denna såriga värld.

Vi har ett hopp.

Vi har en dröm, en längtan.

Vi har en tro på att Gud är här nu, och att Gud en dag ska ställa allt till rätta.

Vi längtar, och vi kämpar och arbetar för att den dagen en dag ska bli verklighet. Det är det vi gör, här och nu. 

Den dagen.

Jag längtar till den dagen då rädslan är borta.

Jag längtar till den dagen då Gud är kung över hela jorden, och all orättvisa, allt våld, all sorg, allt förtryck är borta.

Kom, herre Jesus Kristus, kom snart.

radiogudstjänst 4/2 2018 Kyndelsmässodagen

Vet du vad ditt namn betyder? Vet du var det kommer ifrån, och varför du fick det? Såhär gick det till när jag fick mitt:

Min mamma tänkte sig att jag skulle heta Amanda. Så fint, så vacker betydelse. Hon som bör älskas. Jag var ett efterlängtat barn, mammas första. Att jag borde älskas var självklart. Men namnet, det stötte på patrull. Så säger i alla fall familjelegenden. Ja, i min familj har vi sådana, berättelser som berättas om och om igen. Det är få berättelser som blir sämre av att berättas många gånger, de flesta vinner på det, faktiskt. I alla fall sägs det att mammas planer på att ge mig det vackra namnet Amanda fick stora delar av släkten att hota med att inte komma på dopet, eftersom ett nyfött barn verkligen inte skulle utsättas för ett sådant namn. ”Vadå”, tänker nu nittiotalisten som råkat ratta in P1s radiogudstjänst, ”halva min bekantskapskrets heter ju Amanda, inte är det något fel på det?” Och nittiotalisten har rätt. Men på sjuttiotalet, när jag föddes, var en amanda ett städredskap som en använde för att borsta smulorna från den vackert brungrönrandiga duken på furubordet, och inget barn förtjänar att bli liknat vid ett städredskap.

Så mamma tänkte om. Efter ett par olika förslag som föll av olika anledningar, fastnade hon, och uppenbarligen släkten, för Maria. Sjuttiotalets och världens vanligaste namn, Jesus mammas namn, men ett som känns som jag, trots att det betyder ”den bedrövade”, och trots att samma namn ironiskt nog sedermera skulle ges åt en städmopp som såldes i varenda mataffär.

Om det var så att det hos min mamma fanns någon slags vag, undermedveten förhoppning om att hennes äldsta dotter skulle vara en ordentlig, skötsam och framförallt renlig och städintresserad person, skulle den förhoppningen krossas rätt snart.

Men ändå. Namn betyder något.

Enligt en del källor brukade kinesiska föräldrar förr i tiden ge sitt nyfödda, eller ännu inte födda, barn ett fult och förolämpande namn, så att inte andarna skulle ta barnet. Den rosenkindade babyn kunde kallas ”hundansikte” eller ”exkrement”, för att ett barn som fått ett dylikt namn måste ju ratas av andarna. Tack och lov behövde inte barnet släpa på detta namn i resten av sitt liv, utan fick ett nytt i vuxen ålder.

Flera afroamerikanska bekanta jag har, har namn i still med Innocence och Miracle, som uttrycker föräldrarnas tacksamhet eller förhoppningar. Och många av våra små har också namn som eventuellt uttrycker föräldrarnas önskan och hopp, som Victor – segrare, eller Ebba – stark själ.

Namn har betydelse.

Inte minst för att dessa namn kommer användas till och om barnet, varje dag, hela tiden. Namnet, liksom hur vi talar om och med våra barn, präglar dem.

En judisk pojke får sitt namn när han är åtta dagar gammal. Den här judiske pojken fick namnet Jesus, Yeheshua. Det namnet betyder ”Gud räddar”. Nu var inte namn av den här sorten särskilt ovanliga. Bibelns hjältar heter saker som Jonatan – Guds gåva, eller Daniel – Guds domare. Men just den här pojken var speciell. Så speciell att världen aldrig skulle bli densamma igen.

Hans mamma visste det. Hans styvfar visste det. Snart visste många om det.

Vad gör det med en liten pojke om han ständigt får höra att han är världens hopp? Hur ska ett barn leva med vetskapen om att han är Jerusalems befrielse, frälsningen för alla folk? Berättade Maria och Josef för Jesus om vad som sagts om honom, eller höll de det för sig själva? Bibeltexten ger oss ingen riktig ledning. Nästa kapitel berättar om när Jesus är tolv år gammal.

De allra flesta föräldrar har förhoppningar och förväntningar på sina barn. Vi ser dem växa, ser olika talanger och drag, uppmuntrar visst och försöker uppfostra bort annat. Vi pratar med dem, påverkar dem, försöker göra vårt bästa för att hjälpa dem välja väg i livet. Och ibland, rätt ofta kanske, försöker vi styra dem till att välja den väg vi själva vet, eller tror i alla fall, är bäst. Och vi gör det av välvilja, för det allra mesta, men kanske är det ibland så att det är våra drömmar vi jagar, våra förhoppningar vi försöker infria, våra idéer om vad som är gott och sant och bra? Ända från våra förtjusta utrop om hur starkt den nyfödde pojken sparkar - ”En fotbollsspelare, minsann!”, till hur toppstudenten förutsätts bli läkare på grund av betygen. Och den besvärliga balansgången mellan beröm och påverkan blir någon slags pendelrörelse. Än slank hen hit, och än slank hen dit, och än slank hen ner i diket!

Och Jesus då. Gud räddar. Hur mycket berättade hans mamma för honom? Gick han omkring under hela sin barndom i Nasaret och var medveten om att han var Guds son, Messias, den som skulle vara frälsningen för alla folk? Eller var han, just då, inte mer speciell i sina egna ögon än lekkamraterna? Vi kommer aldrig att veta. Men att tänka sig barnet Jesus som bekymmersfritt lekandes i vattenpölar och lera, visst går det att göra, och visst hoppas jag att det var så.

Men jag undrar över hur hans mamma hade det. Jag undrar om hon såg på sin son och undrade vad det skulle bli av honom. Jag undrar om hon var rädd.

Och jag undrar vad Josef tänkte om sin styvson, barnet han fostrade som sitt. Jag undrar om han lärde honom allt han kunde, och om han ibland sökte efter likheter dem emellan.

Jag undrar om de ibland, viskande om kvällen, pratade om alla profetior de hört, om Symeon och Hanna och änglar och herdar. Om ljus och svärd och tecken och stjärnor.

Jag undrar om de ibland, trots allt och kanske i hemlighet till och med inför sig själva, önskade att Jesus inte skulle vara något speciellt. Bara en vanlig pojke, bara en som skulle lära sig snickra, växa upp och gifta sig med en trevlig flicka, få barn och barnbarn, och dö gammal och nöjd.  

Men vi väljer, till slut, trots allt, inte våra barns väg. Inte helt och hållet. Vi kanske lyckas prägla dem till att älska fotboll eller studera varje dag. Men till slut måste de finna sin egen väg. En del av dem vägrar gifta sig och skaffa barn, som Jesus. En del vägrar ta det jobb vi tycker är bäst för dem, som Jesus. En del hamnar i trassel med myndigheterna, hänger med fel sällskap, råkar illa ut. Som Jesus.

Och mitt i det, mitt i alla våra framtidsbekymmer och mörka orosmoln, visar han på en väg fram, genom att dela våra liv, i vattenpölar och lera. Alla vi amandor, vi som borde älskas. Alla vi hundansikten, vi bedrövade, vi mirakel och segrare. Namnet Jesus visar vägen – Gud räddar. Ljuset i vårt mörker, den som levde vårt liv och dog vår död. Namnet har betydelse.

Så vandra i ljus, min vän. Ljuset skiner över dig. Det ömtåliga februariljuset omfamnar dig, med alla dina brister och talanger och tillkortakommanden och triumfer. Allra längst in bär du också namnet Amanda, för du bör älskas. Och älskad är du.

Predikan radiogudstjänst 2017-05-28 Söndagen före pingst

(detta är en skiss, som glömdes hemma. Den predikan som blev var återskapad, och förbättrad, från detta. Men temat är detsamma, de centrala bilderna likaså)

Apg 1:12-14

Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Det blåser. Det blåser hårt. Vinden slänger sig runt hörnen som vore den en unge som snurrar runt en lyktstolpe, en skatare som tricksar med sin bräda. Än hit, än dit. Den viner fram längs de trånga gränderna i Jerusalem. Den dansar över torgen. Den kvider när den pressar sig igenom springor, den smäller i fönsterluckor och dörrar. Det blåser. Som vore det Malmö.

Det blåser hårt. Och människorna duckar under blåsten, kryper ihop. De vänder ansiktena mot marken, låter bli att gå ut. Det blåser hårt. Och vinden pressar människorna ifrån varandra. De böjer sig, de ser inte främlingen eller grannen. De söker skydd hemma, de stänger sina dörrar och fönster. Det blåser hårt.

Och människorna ser på varandra, bakom sina stängda dörrar, och frågar sig ”Vart tog den stilla varma brisen vägen? Vart tog den friska fläkten vägen?” Och stormen river i skyltar och träd, på havet jagar vågorna varandra i en rasande dans. Högre, högre!

Det blåser hårt längs Malmös gator. Där, bland nyfunkishusen i Dockan, Rådmansvångens sekelskiftescharm, radhusen i Lindeborg, och loftgångarna i Lorensborg. Det blåser hårt i kommunhus och regionhögkvarter, på förvaret och i gångtunnlarna där de som inget har drömmer om någonting alls. Och bakom stängda dörrar hukar människorna och frågar sig vart den stilla varma brisen tagit vägen.

Det är vi, tillsammans med Petrus och Johannes. Det är Maria och Jakob. Det är Zeinab och Musa, John och Brigitte. Det blåser kallt, rädslans kalla storm, och vi svarar med att stänga våra dörrar, sluta till våra fönster. Vi sänker blicker, kryper ihop, skyndar vidare.

Och ve den som vågar fråga om det ändå inte trots allt är bättre om vi rider ut den här stormen tillsammans, den får höra att hen är naiv. Den som vågar påpeka att det blåser kallt för att vi sänkte temperaturen själva, den som antyder att de höga dyra husen gör vinden värre, den som vågar föreslå att de som fastnat därute i kylan kanske också förtjänar en plats i lä, hen kallas dum. Eller landsförrädare. Eller politisk. Eller något ännu värre, viskat i luren när telefonen ringer mitt i natten.

Och ändå är det säkert så, att fick Jesus välja skulle han kliva ut från övervåningen där Petrus och Johannes och Maria höll till, ut på gatorna där det blåser så hårt. Där ute, i gångtunneln. Han delar gummibåten med dem som inte har något annat val än att ge sig ut på det stormande havet. Han dog en landsförrädares död.

Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande på de frågor som ställs till en nyanländ konvertit idag. Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande angående hans relationsstatus, eller hotbilden i hemlandet, eller varför han saknar ett realistiskt födelsedatum. Han som sökte sanningen, han som var sanningen, skydde de enkla svaren. Och han dog på grund av det. Precis som människor idag dör på grund av att deras svar så sällan är enkla, på grund av att ingen enda av oss är siffror på ett papper, eller passar på ett formulär där svarsalternativen är ja eller nej. Det blåser så hårt att det är märkligt att pappren inte fladdrar bort, men de där pappren, de som bestämmer vårt liv och vår död, de är tyngre än någonting annat, och det suger orken ur oss, det dödar allt vårt mod.

Det blåser hårt. Så hårt. Ögonen tåras, vi tappar fotfästet. Motvinden svider. Och ändå finns det de som skulle förneka att det blåser alls. Allt medan de installerar säkerhetsdörrar och hemlarm.

Men det finns hopp, och det hoppet är du och jag. Det går att trotsa en storm om vi inte släpper taget. Om vi tar emot den hjälp som erbjuds, om vi ger den vidare. Han lovade att hjälpen skulle komma. Han lovade, och det är ett löfte värt att bygga en hel värld på.

Och hjälparen, den som kommer, den ska ge ork att leva och mod att dö. Ork att leva i stormen, ork att räta på ryggen och se, ork att öppna dörren. Och modet att ta Jesus i handen och kliva ut. 

Predikan S:t Andreas palmsöndagen 2017

Vi behöver inte mindre religion och tro, vi behöver mer.

Vi behöver mer hopp. Mer nästankärlek. Mer gästfrihet, mer osjälviskhet, mer öppenhet.

Vi behöver mer Gud.

Vi behöver närhet.

Vi behöver tröst.

Vi behöver längtan och glädje.

Vi behöver Gud.

Och den här dagen, den är ett gudomligt utropstecken, en konsekvens av ett beslut fattat för länge sen. Detta är dagen då Gud kom oss till mötes på en gata full med folk. En gata som var platsen för jublet och hoppet, livsnerven i den stora staden, och en gata som snart skulle vara full av sörjande människor, av smärta och död.

Den gatan i Jerusalem finns i mina tankar nu, när en annan gata är i fokus.

Vi behöver inte mindre tro och religion, vi behöver mer.

Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem återkommer två gånger under året. Dels idag på palmsöndagen, och på första söndagen i advent. När vi väntar på att Jesus ska födas, och på att Jesus ska dö. Det är ingen slump. Två saker våra liv kan vi här vara säkra på: att vi fötts, och att vi dör. Däremellan har vi mycket gemensamt, men också mycket som skiljer. Men vi har alla blivit födda en gång, och vi kommer alla att dö. Och det har vi gemensamt med Jesus Kristus.

Hans födelse och död är de tydligaste bevisen på hans människoblivande. Han valde att bli som oss. Han valde att dela vår existens villkor. Han gick, med orden som finns på snart varje reklamtavla här i stan, till att bli någon istället för något. Han blev en person, en man kunde se i ögonen. Och varje gång vi försökte upphöja honom så att han blev en symbol istället, valde han mänsklighet. En åsna istället för en häst. En promenad i öknen istället för folkmassor. Rättfärdig ilska istället för diplomati, brutna ax istället för att strikt hålla sabbatsreglerna, inklusion av de som var oönskade istället för att se till det som var passande. Han bad en kvinna förkunna hans uppståndelse, han bad ett barn dela brödet med de 5000. Han valde oss.

För att vi behöver honom. Vi behöver Gud. Här.

Vi behöver Gud bland kondoleansbuketter och tårar.

Vi behöver Gud på akutmottagningar och i ambulanser.

Vi behöver Gud på förvaret där de väntar som ska avvisas till än värre fasor än Stockholms.

Vi behöver Gud i de överdådigt möblerade rum där världens öden avgörs.

Vi behöver Gud, här.

Vi behöver Gud hos oss. Nära som bänkgrannen, nära som vännen som håller om oss. Vi behöver Guds varma blick, Guds strykning över håret, Guds trygga händer. Här och nu.

Och det har vi alltid gjort.

Vi behöver inte mindre religion eller tro, vi behöver mer.

Mer gästfrihet, mer ömsinthet, mer öppenhet.

Fler böner, fler koppar kaffe, fler leenden.

Berättelsen om intåget i Jerusalem kan kännas avlägsen. Men den dagen red han inte bara in i en stad, han tog sig in i mänsklighetens centrum.

Jerusalem är en stad i dåvarande Judéen. Men det är också symbolen för världen som den borde vara. Den är symbolen för fred och för hopp. Jerusalem är symbolen för alla människors hjärtan. Den är försäkran om att allt en gång ska bli bra. Den är den naturliga platsen för han som ska göra de sista först, han som ser den minsta, han som föredrar syndare framför rättfärdiga.

Jesus tog sig in i allt det som det innebär att vara människa. Han visste redan innan, definitivt, men den dagen vävdes Gudsriket samman med den mänskliga existensen, och intåget blev ett intåg in i varje hjärta som vill öppna sig. Det skedde då, och det sker varje gång en människa vänder sig till Gud.

Öppna ditt hjärtas port, låt Jesus rida in.

Där, på smärtornas gata, delar han ditt liv. Din födelse, din död.

Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, ber vi om fred och hopp. Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, vägrar vi ge upp inför våld och mörker.

Vi tror på mer kärlek.

Vi tror på mer tro.

Mer framtidstro och tillförsikt.

Vi tror på Jesus.

För att även om han föddes som vi, och dog som vi, så vet vi att döden inte kunde hålla honom, och den kommer inte att hålla oss. Gud ger inte upp om oss. Vi ger inte upp om Gud, och idag sjunger vi vårt trotsiga Hosianna.   

radiogudstjänst 20170212

Salomos vishet 11:22-26

Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.

Hör du, du lyssnare? Hör du att du är älskad?

Hör du, du tvivlare? Hör du att du har kallats till liv?

Hör du, du livspusslare, du frågeställare, du längtande, undrande, förtvivlande och ständigt hoppfulla du? Hör du att du hör till?

Hör du att Gud inte hatar något hen har skapat?

Hör du att Gud har gett gestalt åt dig?

Hör du?

Vet du vad jag hör?

Jag hör förändringens vind. Jag hör skapelsens bultande hjärtslag, jag hör susandet av blodet i våra öron. Livet bubblar upp, och livet forsar fram. För Gud ville det så.

Gud ville det så, och Gud ville dig så.

Gud ville dig, du rättvisekämpe, du receptimprovisatör, du barnuppfostrare, du bakfulla söndagsslumrare. Gud ville dig, du farmor, du extrapappa, du dotter. Gud ville dig. Hör, du som har öron att höra med.

Gud avskyr ingenting av det hen har skapat.

Inte ditt röda hår, inte dina inåtvända tår. Inte dina stora ord, inte din märkliga musiksmak. Gud avskyr inte den du älskar eller ens din kärlek till hen. Gud avskyr inte din piercade näsa eller dina progressiva glasögon. Gud avskyr inte din hud eller dina ögon eller din brytning eller din familj. Gud avskyr inte din haltning eller din käpp.

Hör du? Du är älskad.

Du demonstrant, du kverulant, du kyrkkaffekokande tant.

Du anarkist, du idealist, du som alltid kommer sist.

Du jobbiga typ, du småbarnskryp, du med bråkig polyp.

Du som längtar efter hus, du som kommer på bus, du förlorad i rus.

Du som har hopp, du som har löpt ditt lopp, du med svabb och mopp.

Du längtande knäppgök, du som luktar cigarettrök,

du som saknar så du blöder, du med systrar och bröder.

Du jazzmusikant, du som är parant, du som samlar pant.

Du artist, du som mist, du som älskar naturens minsta kvist.

Du lilla unge och du den tunge,

du som är gammal och trött, och du som just fött,

du med ångest och sår, du utan hår, du med ridbyxlår.

Du som inte kan läsa, du med uppåtnäsa,

du som alltid är glad, du som vill vända blad.

Du som borde plugga, du som inte kan tugga,

Du rom eller afghan, du som gillar vara på LAN.

Gud älskar dig.

Och kanske tycker du att det är en tuff kärlek Gud visar. Kanske tycker du att den gott kunde vara lite tydligare. Och kanske har du rätt.

Kanske krävs det för mycket fantasi, mitt i söndagsförmiddagens äggröra och handbollsträning och diskberg, att tänka sig att Gud älskar allt det där. Men kanske är det för att du, liksom jag, har så svårt att ta till dig att du är älskad bortom allt förnuft. Bortom egenskaper och attribut. Ända sedan innan det visade sig vem du är, och under hela det liv då du funderat dig fram till någon slags svar på vem du är, älskade Gud dig. För Gud har skapat dig, och Gud älskar allt hen skapat. Allt. Allt.

Hör, du lyssnare. Hör att du är älskad.

Predikan palmsöndagen 2016

Det finns några gånger under livet då man vet att nu förändras allt. Här, nästa steg jag tar, det förändrar allt i mitt liv. Jag förändras, hur människor ser på mig förändras. Jag tror att flera av er, framförallt ni som är vuxna, har varit med om det. Ofta förstår man förändringen när man tittar bakåt, ser ögonblicket då det hände, men ibland vet man om att den sker just precis när den sker.

Som lärjungarna som gick med Jesus när han red in genom den där porten.

Det närmaste jag kommer är när jag, för 16,5 år sedan, gick in genom kyrkporten till Klosterkyrkan i Lund för att gifta mig.

Det är länge sen, men jag minns det som om det var igår. Min pojkvän och jag hade pratat om det ett tag. Och sedan fick jag veta att det gällde att vara gift eller singel när man skulle prästvigas. Ja, det var så då och där, inte längre. Så vi som hade pratat om att gifta oss fick helt plötsligt en deadline, och planeringen drog igång. Och sedan, den sjunde augusti 1999, stod vi där utanför porten. Svettiga händer klamrade sig fast vid varandra. Vi var fnissiga och jättenervösa och glada, och sen slogs portarna upp och vår vän Martin spelade Idenstams Birkalåten på orgeln och vi gick in.

Vi trodde att vi visste precis hur det skulle bli.

Men det blev inte så.

Kanske har ni också sådana erfarenheter?

Lärjungarna trodde de visste hur det skulle bli.

Men det blev inte så.

Vårt liv ihop var behagligt och bra. Goda vänner, bra jobb, finaste lilla ungen. Roliga resor, gemensamma intressen. Men ibland räcker det inte. Kanske hade skuggorna funnits där redan den där augustidagen, jag vet inte. Men åren gick, och det som hade varit så lovande, så löftesfyllt, blev långsamt mindre och mindre fyllt av liv. Vi tyckte fortfarande om varandra. Men vi stelnade. Framtiden vittrade ihop. Vi hade mindre och mindre att säga varandra. Vi sörjde, var och en för sig själv. Vi försökte, vi satsade och pratade, men till slut kunde vi inte ens själva se om det hade gått att rädda kärleken, eller om den hade varit dömd från början.

Kanske har någon av er också den erfarenheten?

Lärjungarna, de fick vara med om när glädjen byttes i besvikelse. De fick också se kärleken dö.

Jag undrar om de, liksom vi, såg tillbaka på dagarna och åren och undrade om någonting hade kunnat göras annorlunda. Jag undrar om de, liksom vi, letade efter den där förändringspunkten då ett annat val hade kunnat göras. Jag undrar om de, liksom vi, inte riktigt hittade den. Kanske var Jesus dömd från början.

Det sägs att någonting måste dö för att något annat ska kunna leva. Det kallas vetekornets lag. Vetekornet begravs i jorden, men ur det spirar fröet till ett nytt liv.

Mitt liv dog förra året. Det hade nog varit döende i många år, men förra året dog det till slut. Förra året bestämde vi oss för att begrava äktenskapet, för att något nytt ska få leva. Resan som inleddes i kyrkporten i Klosterkyrkan tog slut, till slut. Vad vi grät.

För Jesus tog resan som fört honom genom Jerusalems stadsport slut på en kulle strax utanför stan, och hans lärjungar var övertygade om att detta var slutet. Jesus, kärleken själv, dog, och med honom alla drömmar och allt hopp. Vad de grät.

Men döden kan inte döda kärleken. Och döden kan inte döda livet.

Ur askan av mitt liv började kärleken blomma igen.

Och Jesus, han förblev inte död.

De där viktiga ögonblicken... de stora stunderna. Många av oss har haft dem. Stunderna då man gråter av lycka eller av sorg. Stunderna då man inser att allt är på väg att förändras. Stunderna då det kan gå åt vilket håll som helst. Stunderna då döden verkar ta över.

Vi har haft dem, och vi kommer att ha fler. Och där, i resan från hopp genom förtvivlan och död, till nytt liv igen, reser Gud med oss. Den resan är också Guds egen resa. Jesus egen resa.

För inte ens döden kan döda kärleken.

Predikan midfastosöndagen 20160306

Det här är jag.

Det här är min kropp. Mina händer, mina ögon och mun. Mitt hår, min mage, mina ben. Det här är jag. Och inne i mig pumpar hjärtat blodet genom mina ådror, syresätter mina organ. Där för nerverna sinnesintrycken till min hjärna. Där smälter mina organ min mat.

Och inne i mig samsas drömmar om framtiden med minnen från det förflutna i oupphörlig dans. Där bär jag de jag älskar i en speciell liten kammare i hjärtat. Där finns min oro och min glädje. Inne i mig.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag förstod att det var något fel på mig. Kanske var jag sju, åtta? Kanske var det när jag blev petad menande i sidan och fick höra att det nog fick bli lite mindre godis framöver. Kanske var det lite senare, när jag inte blev vald förrän sist till fotbollslagen i mellanstadiet. Kanske var det när mina mått skulle tas, och det sades att jag hade blivit lite väl stadig. Eller när skolsköterskan mätte och vägde mig, och med den tidens sätt att räkna dömde ut mitt tolvåriga jags 60 kilo till 160 centimeter som tio kilo för mycket.

Det sätter sig. Här (huvudet), och här (hjärtat).

Precis som väldigt många andra vet jag mycket om mat och näring. Jag kan skilja på snabba och långsamma kolhydrater. Jag vet vilka grönsaker och vilka bär som innehåller massor av järn. Jag vet vilka fetter som är mättade, och vilka som är omättade, och vilka fiskar som har mycket omega3.

Jag har anslutit mig till dieter som dragit ner på kolhydrater, och till sådana som räknar kalorier. Jag har levt på bara soppor, och jag har motionerat varje dag. Och jag har uteslutit bröd så till den milda grad att det gett mig huvudbry inför nattvarden. Jag har gått ner 25 kilo på tre månader. Och upp igen på tre år. Min kropp har tagit stryk. Den här kroppen, det tempel som Gud byggt åt mig, den föraktar jag och gör mitt bästa för att ändra på, för att djupast inne i mig är jag övertygad om att det är något fel på mig. Jag ser inte ut som jag ska. Det är något fel på mig.

Och jag vet att jag inte är ensam.

Vi lever i en ätstörd kultur. Vår mat och våra kroppar är aldrig bara mat och kroppar. De är projekt. I bristen på tillit till våra samhällen och Gud och framtiden, bristen på möjlighet att behärska det som inte kan behärskas, tuktar vi det vi kan – våra kroppar. Vi likställer en vältränad kropp med ett rent leverne, kallar det ”syndigt” att äta en bakelse. Vi skyr dels det ena, dels det andra. Och mitt i allt det talar Jesus om att han är livets bröd. Bröd! Fullt med gluten och snabba kolhydrater. Det värsta man kan äta enligt flertalet moderna dieter.

Vår brist på tillit, och vårt behov av att behärska våra omvärld och oss själva, är ingen ny företeelse. Folket jagade Jesus runt Galileiska sjön för att få grepp om honom. När kom du hit? Vad kan du ge oss? Vilken diet, Jesus, ger oss evigt liv, hälsa, vita tänder, rikedom?

Men det finns ingen diet. Det finns bara Jesus. Det finns inget snabbt och enkelt sätt att nå lycka och kontroll. Han erbjuder oss sig själv. Hans kropp, hans mat. Det är som att alla våra osäkerheter tas hand om av honom, och blir till bandet mellan honom och oss. Se, kropp blir bröd. Blod blir vin. Det du och jag darrar inför, är också det som blir heligt.

Jag önskar att jag kunde stå här och säga ”Det där vad jag då, men nu är jag lycklig och nöjd”, men det skulle helt enkelt inte vara sant. Min starka, välfungerande kropp som har burit ett barn, som har tagit mig på långa vandringar, som har blivit klappad och smekt, är fortfarande svår för mig att acceptera. Jag önskar att jag kunde äta en skiva bröd, känna smaken med mina smaklökar, tugga den med mina tänder, och inte någonsin tänka på hur mycket snabba kolhydrater den består av, och vad jag måste avstå ifrån för att kunna äta den. Jag önskar att jag skulle kunna se på mina ben och känna tacksamhet över att de bär mig så bra, och inte tänka på omkretsen på mina vader. Men så är det inte. Mat är aldrig bara mat, och kroppar aldrig bara kroppar. Och längst inne, hur jag än jobbar med det, finns det en åttaåring som inser att det är någonting fel på henne.

Men det är inte allt jag är. Och jag vet ju att jag inte är själv i detta. Jag tror att det är väldigt få i det här rummet, och i vårt land och vår kultur, som är oberörda av kroppshatet som präglar oss. Trots att vi talar om tacksamhet för vårt uppehälle, och hur vi är skapade, är vi skadade av den kultur som fräter in självhat och osäkerhet.

Men det håller oss inte ifrån Gud. För det är inte allt vi är, allt vi har.

Vi tror inte för att Gud gav oss våra kroppar och vår mat. Vi tror för att Gud gav oss Jesus, livets bröd. Vi tror för att kärleken sträckte sig efter oss. Vi tror för att vi är älskade.

Min kropp är älskad av Gud. Din med. Berörd, omfamnad. Det må vara något fel på mig, men jag är älskad. Inte alla fel blir någonsin åtgärdade, men jag är älskad. Hela jag.

Predikan Fastlagssöndagen 2016

Jag har alltid trott på Gud.

Faktiskt. Alltid. Jag kan inte minnas en tid när jag inte har trott. Gud har alltid funnits där. Jag har vilat i det, vetat att Gud väntar i bakgrunden. Inte brytt mig om att höra av mig så mycket, känt att Gud ju älskar mig i vilket fall som helst. Det har varit en skön känsla, men ingenting som krävt någonting av mig, direkt.

Jag har läst alla berättelserna. Jag har predikat om Guds kärlek, och om hur människor bör vara som konsekvens av den. Jag har varit en bra präst, en trygg präst.

Tills den dagen jag insåg att jag inte vågade vända mig om, för vad händer om Gud faktiskt har tröttnat och gett sig av?

Vad händer när en vän slutar höra av sig?

Vad händer när den man älskar slutar prata med en?

Åh, mina vänner, det var en hemsk känsla. Ingen annan att skylla på, bara jag som hade misskött min relation med Gud så till den milda grad att jag helt plötsligt inte vågade lita på att Gud var kvar. Jag menar, jag hade ju inte varit kvar. Hade en av mina vänner uppfört sig så mot mig hade jag blivit ledsen, och sörjt förlusten av en vän. Hade den jag älskar gjort så mot mig hade vi grälat, och hade det inte blivit bättre hade förhållandet varit över.

Ingen annan att skylla på. Det var jag, bara jag, som hade kört vårt förhållande i botten, mitt och Guds. Jag tog Gud för given, slutade lyssna, slutade höra av mig.

Ni vet hur det är när man är rädd för någonting. Eller i alla fall är det så här jag fungerar: jag låter bli att undersöka. Jag låter bli att fråga. Jag låter bli att bli säker, för kanske är det så att jag har all anledning att vara rädd. Kanske är det så att det värsta har hänt. Och så länge jag verkligen inte vet, då finns det hopp. Så jag bet ihop. Jag spände nacken och knöt händerna, och kämpade på. Jag ändrade ingenting i hur jag förhöll mig till Gud, utan livet fick gå vidare.

Men sanningen är ju att jag är här med ett uppdrag. Jag är ju här för att prata om Gud, om allt Gud har gjort, om Jesus och hans liv, om kyrkan och den heliga Anden och allt som händer när hon sveper igenom världen. Jag är ju här för att berätta om allt det. Allt det som för oss hit idag, och ändå, ändå, KÄNDES det inte.

Dumma, dumma jag.

Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag låta bli att tro på allt det jag själv sade? Hur kunde jag låta bli att lita på Gud, på Jesus, på alla predikanter och sångare, på alla psalmförfattare och skribenter? Hur kunde jag sluta lita på Gud?

Kanske för att jag inte heller litade på mig själv. Och ändå.

Gud satte mig här för att vara Guds röst, för att vara Guds arbetare här. Och jag … riskerade ingenting. Inga vetekorn växte ur min offrade kropp. Jag klev inte inför tronen som Ester, med mitt liv i mina händer, för att rädda andra. Och vet ni, bit för bit sög det livet ur mig.

Till slut var jag helt förkrossad, till slut fanns det ingenting mer att hoppas på. Till slut hade jag ingenting mer att förlora. Mitt kristna liv låg i spillror, askan var strödd runt omkring mig.

Men vår Gud är en god Gud. Mina predikade ord om kärlek, sprungna ur en trosvisshet jag hade glömt, blev till sanning. Och jag stod mitt i en kyrka bland tusen sjungande kvinnor, och fick höra orden om förlåtelse, och det slog mig mitt i mellangärdet. Jag kunde knappt andas. Guds kärlek, förstår ni, den är verklig. Gud hade aldrig lämnat mig. Och det var som att jag stod längst ner på bakgården till Guds stora hus, med ansiktet mot muren, och kände hur ljuset och värmen spred sig över min rygg, och när jag vände mig om såg jag att dörren stod öppen.

För mig. Öppen. Förstår ni? Det var jag som hade lämnat. Och ändå var dörren öppen för mig. Och jag grät. Jag grät i en dag. Snörvlade, kramade vänner och en och annan nästan främling. Jag förlorade mitt liv, och jag vann det.

För skillnaden mellan Gud och den här världens kungar och presidenter och ledare är att Gud vill liv för alla. Liv. Att kliva inför Guds tron betyder att riskera livet som det är just nu. Att nalkas nådens Gud betyder att riskera alla de omsorgsfullt uppbyggda illusioner vi bär om oss själva och andra. Att riskera tryggheten och säkerheten i vår image, men vinna så mycket mer. Att öppna kommunikationen med Gud betyder att ensamheten inte har någon makt längre, att döden och smärtan och ångesten är delad av en som aldrig lämnar. Vi är aldrig ensamma.

Kanske var det för stunden i kyrkan som jag blev präst, på sätt och vis på samma sätt som Ester kanske blev drottning för hennes stund inför tronen.

Och det finns ett kanske också för dig. Där, i Guds kanske, finns liv och framtid och mening. Jag kan inte lova ett lätt liv, inte ett utan frågor, men ett sant liv. Med Gud. På kärlekens väg.